Om det som står i bloggen

Välkommen hit.

Jag skrev denna historia våren 2003. Jag var arbetslös i fyra månader och tänkte göra något vettigt av tiden. Det blev denna "bok"...

Tänkte det var synd om den bara ligger här hemma och ingen får läsa. Så här är den. LÄS gärna!



Allt som står är här är påhittat. Men det kan finnas personer och händelser som färgat av sig in i berättelsen, sånt kan inte hjälpas.



Min tanke var att skriva något som jag själv hade velat läsa på stranden. Kanske kan man kalla det chit-lit för dem som har ett indiehjärta som slår och slår. Vad vet jag.

Läs gärna.

Kommentera gärna.

Länka gärna till dina vänner.

Men det är jag som äger texten.



Puss Isolita



ps, det har gått några år sen jag skrev det här och som det alltid är med sånt där så kanske jag hade gjort saker annorlunda idag. Men jag har bestämt mig för att skita i för stora ändringar och bara köra... Hoppas ni står ut med eventuella stavfel och grammatikuppfuckningar. Det är inte så jävla noga vet ni.

onsdag 1 september 2010

kapitel 1

1

Juli

"It´s a cruel cruel summer now you´re gone"
Bananarama

För att någonting överhuvudtaget ska hända i ens liv måste man ner till botten innan det kan bli roligt igen. Det vet ju precis vem som helst. Det är bara det att det inte är så roligt när det händer en själv. Det hjälper inte ens om man blir förvarnad innan.
För mig började hela skiten en måndag i slutet av juli. Eller om vi ska räkna från kvällen innan kanske. Det var kanske då allting började Riktigt Från Början. Tror jag. Jag börjar berätta därifrån i alla fall. För nånstans måste man ju börja. Och vem kan egentligen säga säkert när saker och ting börjar och slutar.

Lina och jag, idioter som vi är, var ute för att riktigt fira att det var Sista Semesterdagen. Efter flertalet glas på både Klara och Jord ramlade vi Vasagatan fram mot Långgatorna där vi bor. Där nånstans i en ciggpaus fick jag en glasklar varning om vad ödet hade i åtanke för mig framöver. Lina hade dragit fram sina tarotkort och jag borde ha sett till att hon stoppade undan dem. Jag borde ha sagt ifrån, sagt stopp och på skarpen och så där. Inte för att det hade spelat nån roll. Det som sker det sker ju ändå, det bryr ju sig inte om ifall några fåniga kort råkar förvarna om det som komma ska.Tarotkorten gör ju själva inte så att saker inträffar, saker inträffar ändå.
Lina tittade ner på korten som hon lagt på parkbänken mellan oss. Hon hade ett uttryck i ansiktet som på en sekund gått från tokfull och glad till mycket allvarlig.
- Vad säger dom? undrade jag. Fortfarande tokfull och glad.
Lina la långsamt korten närmare mig så att jag kunde se dem.
Döden. Fallande tornet. Djävulen.
Jag trodde på den här tiden inte ett skit på tarotkort, men jag fångades av allvaret i Linas ögon.
- Det ser inte bra ut va? sa jag.
- Nä, för att ge dig en kort beskrivning: Någonting kommer att ta slut. Någonting kommer att gå åt helvete. Du kommer att bli illa behandlad av nån snubbe.
-Låter kanon! Fan va bra! Låter precis som något jag vill ska hända mig just nu! Vill du höra min egna tolkning?
- Va?! Hon tittade förvånat upp på mig.
- Huset jag bor i kommer att rasa. Jag kommer att dö. Jag kommer till helvetet. Kanon! Skit i det här jävla hokuspokuset nu. Nu röker vi en cigg till så går vi hem och sover.

Dagen efter vaknar jag med vad jag svär är sandpapper istället för tunga. Ett extremt enerverande tjutande ljud tränger in i min hjärna. Dessutom är det minst 80 grader varmt i sovrummet. Långsamt får jag ihop det. Det är väckarklockan som orsakar det vidriga ljudet. Efter den insikten kommer nästa: det är måndag morgon och semestern är slut.
Det borde finnas nån slags lag som gör det olagligt att behöva gå till jobbet bakfull. Eller ännu bättre: det borde finnas nån lag som förbjuder baksmälla helt och hållet. Man kunde typ vakna på morgonen så här: -Oj fan, vad dåligt jag mår. Jag drack visst 2 flaskor vin i går, fan vad ont i huvet jag har. Mår nog lite illa med... men nej! Hej Hej Hej! Hallå där! Jag tror visst att jag är lite bakfull och det är ju förbjudet numera! Så snälla Herr Baksmälla, var så snäll och dra, du är förbjuden enligt paragrag 32, fyllerilagen. Ja, sen skulle man kunna gå ur sängen som om ingenting har hänt. Fast då skulle man ju gå miste om slöa söndagar i soffan utan krav och man skulle aldrig tillåta sig själv att äta flottig pizza. För att inte tala om att analysera allt som hänt kvällen innan med sina vänner. Vrida och vända på allting som man sagt och gjort för att få lite ångest att försvinna. Man skulle ha svårare att tillåta sig såna dagar om man inte var lite bakis då och då.

Till slut kommer jag ur sängen. I mitt huvud ekar av någon outgrundlig andledning Cruel Summer med utråkade Bananarama-röster. Det känns lite oroväckande men jag försöker skaka av mig känslan. Rostar mackor, bränner dem, spiller kaffe på kjolen, den enda som känns som jag kan ha på mig på kontoret just idag. Sem gör jag sönder strumpbyxorna, sista paret såklart, och springer barbent till spårvagnen. Det är redan alldeles för varmt ute än vad man orkar med tidigt på morgonen och jag tänker att det är tur att jag inte har strumpbyxor ändå. Hinner med vagnen precis och tänker att nu, nu vänder den här morgonen, nu blir det en bra dag iallafall. Drar ett djuptandetag av lättnad, och av att jag är andfådd av springatillvagnenruschen, med mig in i näsan får jag lukten av gubben som står brevid mig. Han som antagligen gått längst tid i stan utan att tvätta sig... Och hela tiden inne i huvudet:"It´s a cruel, cruel summer..." På repeat.

På jobbet möts jag av en märklig känsla av att något inte är som det ska. Folk verkar nästan undvika mig. Små mysiga samtal vid kaffeautomaten splittras upp när jag närmar mig med min kaffemugg. Skvallrande grupper löser upp sig och det smits in på rummet när jag dyker upp. Jag behöver inte fundera länge på orsaken till dessa mystiska beteenden. Precis när jag satt mig, satt på radion och börjat fundera på vart jag ska äta lunch idag knackar personalchefen på dörren. Han har en obehaglig, dyster min. Hela hans gestalt signalerar annalkande olycka.
- Jo, Miranda, det är en sak som vi behöver prata om...
Hans röst överröstas av Cruel Summer inne i mitt huvud, jag kan bara höra honom svagt, långt borta, som att han pratar inne i en plåtburk. Några väl valda ord då och då slår igenom 80-talsskvalet. Ord som: ekonomiska svårigheter... tyvärr...bortrationaliserad...so sorry...3 månadslöner. Vid de 2 sista orden lyckas jag änligen hitta den inre volymknappen och tysta Bananarama lite.
-Vad sa du? 3 månadslöner? Får jag det nu? Med en gång?
-Ja, om du väljer att gå med en gång. Vi behöver ditt rum. Det kommer en konsult hit som ska räkna ut hur vi ska få företaget på fötter igen.
Bananarama omvandlas till en sensuell viskning. Jag ser mig själv för min inre syn på en strand i Thailand, drickandes sprit, med sugrör, ur en vattenmelon.
-Ok, det är lugnt. Sätt in pengarna på mitt konto.
Jag öppnar översta skrivbordslådan. Plockar upp pudret, nagelfilen, handkrämen och lägger ner dem i handväskan med en liten smäll. Reser mig, tar chefen i handen, niger och går min väg.

Nu kanske man borde stanna upp en liten stund och mana till eftertanke. Är detta en reaktion som verkar vara normal och fullt logisk för en ung storstadskvinna i karriären. Borde jag inte uppvisa iallafall någon form av ångest, rädsla för framtiden eller iallafall fälla en liten tår. Jovisst, om det inte vore för att jag har de senaste tio åren utvecklat ett starkt hat mot min arbetsplats. Jag hatar verkligen mitt jobb. Lite mer specifierat; jag hatar mina arbetskamrater, mina arbetsuppgifter, mitt fula kontor, mönstret på mina gardiner och färgen på min stol. Jag skulle kunna fortsätta att spy galla en stund till. Utveckla mer noggrannt saker som; mina hopplösa chefer som inte verkar ha några liv överhuvudtaget, den risiga lunchresturangen vi brukar gå till eller hur patetiskt vissa element på bokföringen uppförde sig på senaste after worken. Men jag är rädd att jag inte kommer att kunna sluta om jag väl börjar.
Dessutom har ödet mer jävulskap i beredskap den här dagen i slutet av juli. Det är ännu några timmar kvar tills jag når självaste mitt domedags-hard-core-gå-åt-helvete-climax. Jag vet bara inte om det än.
En annan andledning till att jag inte bryr mig om min nya tillvaro som arbetssökande är min tilltagande baksmälla. Jag är mest sugen på att åka hem, ta igen lite förlorad sömn några timmar. Senare vill jag ta en stor latte med Lina på någon uteservering. Snacka lite skit med henne. Sedan avrunda dagen med att ringa Miles och bjuda hem honom på lite trevliga erotiska övningar.
Så jag tar vagnen hem igen och går och lägger mig.

Jag vaknar några timmar senare och mår på samma gång bättre som jag mår sämre. Kroppen känns stark och återhämtad. Men en obehaglig ledsam känsla har börjat gnaga sig på.
Har jag fått sparken?
Verkligen.
Sparken?
Moi?
Sparken faktiskt. Bortrationaliserad. Vad händer med såna?
Jag röker en cigarett ut genom fönstret.
Ska man gå till arbetsförmedlingen nu? Får man A-kassa fast man får 3 månadslöner i fallskärm? Fallskärm faktiskt. Det gör att det kändes lite bättre. Jag ringer Miles för att berätta vilken lirare han är ihop med. Han är på stan. Stressad i mobilen.
-Bra att du ringde Miranda. Vi kan väl träffas, det är en sak som jag behöver prata om.
-Jaha.
-Kan vi ses på Järntorget om en timma?
-Ok.
Vi lägger på och jag känner i magen att det är något som inte stämmer. Det var något i hans röst. Något som lät olycksbådande, göra-slutigt. Jag tänder en ny cigarett och försöker skaka av mig känslan. Äh, fan, han var bara stressad. Man kan väl inte få sparken och bli dumpad på samma dag. Det går ju bara inte. Nån form av ordning måste det ju vara på universums lagar.

Miles bruna ögon har sorglighet i sig. Hans varma starka händer runt mina små, nikotinkalla.
-Sorry Love. Men min gamla tjej har kommit till Sverige. Vi ska försöka igen.
-Men....
Min underläpp börjar darra.
-Jag har ju fått sparken idag, säger jag. Du kan ju inte göra slut med mig samma dag som jag har fått sparken...
Miles tröstar mig en stund i sin stora, trygga, jävla famn. Fan också! Måste han vara så här snäll? Jag hatar när den som gör slut med en är snäll. Kunde han inte ha gjort något taskigt istället? Legat med Lina typ. Det finns verkligen inget som är värre än att bli dumpad av någon som är så här underbar. Fine, vackre Miles med sin schyssta skotska accent. Jag trodde ju verkligen att jag hade grejat det nu och fått tag i den där coole killen som man kan ta med på fest och alla bara stannar till när man kommer in i rummet och bara wow vilken skön kille den tjejen har. Han verkar vara helt grym ju.
Inte bara det föresten. Det var dumt att jag tog det där först. Det lät verkligen som att jag är helt blåst. Jag vet inte hur jag lyckas just nu. Kläcker den ena sköna grejen efter den andra. Ska det vara så svårt att göra ett bra försa intryck? Vart var jag? Jo. Kanske verkar det som att jag inte är kär på riktigt. För det är jag. Skitkär i Miles. Jag trodde verkligen att han kände likadant. Att det skulle bli vi. Att jag en dag skulle gifta mig med honom. Att vi skulle ha ett stort bröllop i skottland ned alla hans släktingar dansandes hela natten, iförda kilt och jag skulle leva lycklig i alla mina dagar som en äkta fru McWhatever. Iallafall Mrs Miranda Devlin.
Visserligen har vi ju bara träffats i 4 månader men den här gången kändes det ju så rätt.

Han vandrar iväg mot Haga och jag står ensam kvar. Han har en så skön gångstil. Sävlig, självsäker. Åsynen av det sköna hänget i hans LEE-jeans får mig att börja lipa. Mitt på Järntorget. Jag får på mig solglasögonen och fipplar fram mobilen. Slår Linas nummer med darriga fingrar.
-Hej Söta!
-Hej! Söta!
-Var är du?
-Var är du?
-Jobbet.
-Järntorget. Det är jävlar kris!
-Fan. Här med! Jag ska skynda mig allt vad jag kan.
-Jag går bort till Jord nu. Kan du komma dit.
-Jag kommer så fort jag kan!
-Puss Söta!
-Puss Söta!

På Jord är det knappt en själ. Typ bara jag om jag ska vara helt ärlig.
-Varför är det så tomt? undrar jag och klättrar upp på en barstol i hörnet av baren.
-Miranda! Klockan är 5 på eftermiddan. Vi var nyss klara med lunchen här.
-Jaha. Jag vill ha en stor stark att dränka mina sorger i. Nej, förresten! Ge mig in Vodka Lime! Här behövs det dränkas! Allt är skit...
-Det var väldigt. Vad har hänt?
-Vad har inte hänt? Jag har inte fått ebola och jag har fortfarande någonstans att bo.
-Oj då! Får jag föreslå en sexa?
-Ja tack!
Jag påbörjar en lång klagovisa för bartendern. En resumé från dagen som gått. So Far.

3 timmar senare har Lina fortfarande inte dykt upp. Jag har blivit så berusad att jag skiter i det. Jag tror att jag i min grad av berusning inte längre har koll på vilka som är mina vänner. Jag har hittat nya kompisar. Tror jag. Sitter vid ett bord med vit linneduk och har fantastiskt roligt med ett gäng 20-åriga skejtare. Åtminstonde tror jag att de är skejtare.
-He,he,he... skrattar jag och låter som en full tant. Berätta det där roliga igen!
Den 20-åriga skejtarkillen närmast mig kisar, föser undan ett par dreadlockar och drar historien igen.
-Det var tre polare. Den förste behövde klippa sig men han hade inga pengar. Så den andra killen lovade att göra det på honom. Den tredje kille behövde gå en sväng på stan. Så dom bestämde att dom skulle ses senare. Han gick skitlänge och väntade på sina kompisar. Till slut kom han som skulle klippa. Ensam. Han frågade varför det hade tagit så lång tid och varför han kom ensam. "-Jo han blev så ful. Jag försökte fixa till det skitlänge. Men det gick inte så jag var tvungen att slå ihjäl honom!"
Jag skrattar högt. Lika högt som första gången han berättade. Niklas, bartendern går förbi och jag tar tag i honom för att stanna honom.
-Niklas! Hör här! Det här är en så rolig historia!
Niklas har lite för hög fart bara. Jag missar hans arm och faller som en baklänges...Bam! Den yttersta förnedlingen infinner sig. Här ligger jag. Miranda Persson 27 år. Som en klubbad säl bland utspilld öl och gamla fimpar. Niklas ansikte sänks genom dimman ner mot mig.
-Miranda, jag tror att det är dags att ringa en taxi till dej nu.
-Men det är lugnt... Jag kan gå hem faktiskt.
-Säkert, men det ser lite risigt ut med en så full brud som går hem genom stan en klockan åtta en måndagkväll.
-Jag kan hjälpa henne, säger skejtaren med den roliga historien.
Hans ansikte har också sänkts ner till mig. Jag blinkar för att fokusera honom i dimman.
-Gör du det! det vore hemskt snällt säger Niklas.
De pratar över mitt huvud. Jag försöker protestera men jag liknar mest en fisk på land som kippar efter luft. Och vem brukar prata med fiskar på land? Speciellt såna som kippar efter luft. Sådana fulla konstiga tankar snurrar runt i mitt huvud. Antar att jag kan vara glad över att de verkar känna någon form av medkänsla för mig. Även om det känns en smula förnedrande. De släpar med gemensamma krafter ut mig i en taxi. Niklas räcker, med en sträng min, mitt VISA-kort till skejtaren. Han räcker det vidare till chaffören och så bär det av.
-Andra långgnatan.... kippar jag.
-Jag vet, säger chaffören.
-Andra länggitan....kippar jag.
-Sch... säger skejtaren.

Sen knuffar han mig framför sig uppför trapporna som om jag vore en möbel. Halvvägs upp krockar vi nästan med en höggravid tjej.
-Uj urschäkta.... dreglar jag fram.
-Det är lugnt! Vänta! Miranda är det du? Det var ju dej jag letade efter. Jag var uppe och ringde på.
-Vem är du? säger jag.
-Men känner du inte igen mig? svarar hon. Det är ju jag, Mia. Jag har förstahandskontraktet på din längenhet.
-Jo...
Jag fokuserar blicken och tankarna.
-Va fan? Är du så full?
-Nä, jag har glutenallergi...
Jag tycker själv att jag är jätterolig. Gnäggar fram ännu ett fullatantenskratt. Skejtaren fnissar till bakom min rygg. Verkar som att det skämtet gick hem tänker jag nöjt.
-Va fan Miranda. Skärp dej va.
-Mmm...
-Jo, det känns skittaskigt att säga det här. Men det är så här... fan... Min kille har kastat ut mig och jag ska ha barn om två veckor. Jag måste verkligen ha tillbaka lägenheten. Jag är skitlessen. Fan, Miranda. Jag kunde ha bott hos nån kompis ett tag så du fick lite tid att hitta något nytt. Men nu ska jag ju som sagt föda om två veckor. Så...
-Jaha...
-Jag ringer dej imorgon Miranda.
Hon synar mig en sista gång och säger:
-Fan, Miranda. Du får ju kamma dig va.
-Jag heter Miranda. Inte Fan-Miranda, säger jag ner i trappan efter henne.
Skejtaren frustar av skratt och fortsätter sin mödosamma färd uppåt med mig framför sig.

kapitel 2

2

Juli

Nästa morgon vaknar jag med ansiktet fullt av dreads.
De kliar. Jag försöker, så diskret det går, att blåsa bort dem lite. Det är svårt, de är tunga. Så skejtaren vaknar. Eller inte vaknar riktigt. Det är mer som att han vänder sig i sömnen. Vänder sig om i sömnen, sträcker på sig och kurar ihop sig igen. På vägen in i kuret fångar han in mig i famnen. Jag ligger stilla, konfunderad. Är 20-åriga killar så här gosiga? Jag kommer inte ihåg dem så. Väldigt vad brun han är. Vilka seniga fina armar han har. Är det så med 20-åringar? Åh, herrugud! Har jag kläder på mig? Har jag legat med en 20-åring?! Polisen borde ringa på här närsomhelst nu. Arrestera mig för pedofili eller nåt. Jag försöker titta efter om jag är naken. Men jag har täcke och armar runt mig.
-Hej, säger skejtaren i mitt hår.
-Hej.
-Du har kläder på dej. Var inte orolig.
Han verkar ha läst mina tankar.
Han flyttar ansiktet ur mitt hår så det hamnar mitt i mot mitt. Nära.
-Äh...?säger jag.
-Nej, inget snuskeri har ägt rum. Jag lovar att du fortfarande är en ärbar kvinna.
-Fan vad bra. En ärbar, arbetslös, hemlös, dumpad kvinna.
-Men dock ärbar!
-Kanon! Du när vi ändå är inne på pinsamheter... så...
-Mmm?
-Fan vad pinsamt...Men jag vet inte vad du heter.
-Daniel.
-Daniel. Hej! Miranda!
-Trevligt att träffa dig Miranda.
-Väldigt schysst att hjälpa mig hem igår. Jag hade haft typ värsta dan i hela mitt liv.
-Jo, du sa det ett par gånger. Jag tänkte att du nog inte ville vakna upp här ensam idag, dan efter den där jävla skitdan.
-Tänkte du! Vad snällt! Fan vad snällt!
-Jag är snäll.
Han trycker en varm öm puss på min panna och sätter sig upp.
-Jag kan bjuda dej på frukost om du vill, säger jag. Som tack för hjälpen.
-Det vore kanon det med.
Jag masar mig ur sängen. Upptäcker att jag tillochmed har min sovT-shirt på mig. Öppnar kylen. Jo, där ligger faktiskt en halv gurka och en liten ost. Mjölk har jag också, tror inte att den är för gammal. Bröd finns det inget dock.
-Kan du göra lite kaffe medan jag springer ner till JallaJallan och köper bröd?
-Kan jag väl.
-Du ska inte till jobbet eller så va?
-Nej, jag går i skolan.
Jag stänger kylskåpsdörren långsamt. Ordet skolan gör mig kall.
-Du går inte på gymnasiet va?
Han skrattar.
-Nej universitet. Jag läser en sommarkurs nu.
-Puh! Men du är född på 80-talet va?
-Miranda. Jag är 22 år. Du får räkna ut det där själv. Om du klarar det. Det är högskolesvårt. Gå och köp bröd nu!
-Ok.
-Jag är 22. Du behöver inte köpa bröstmjölksersättning.

Jag skuttar fnissande nerför trapporna. Hur kan man vara så här glad när allt har gått åt helvete? Hur kan jag var så pigg när jag har druckit två dagar i rad. Det klart jag kom ju säkert i säng rätt tidigt i går kväll. Men ändå.
Hur kunde jag lämna honom ensam? Jag blir tveksam igen. Tänk om han snor allt jag äger nu och sprutar grafitti på väggarna? Nej, nu har jag haft tre oturer i rad. Allt som sker, sker alltid i tre. Tre turer, tre oturer som en evig cykel. Just nu kan saker inte bli värre. Tvärtom så kan jag bara vänta på tre turgrejer nu. De är på ingång...

Sen äter vi libarullar i soffan, dricker kaffe och Daniel väljer bland mina skivor. Jag sjungar ur "vintervila": "hon bläddrar förstrött bland mina skivor, ler och sätter på Here comes the sun". Daniel verkar inte känna till den låten. Han ger mig bara ett underligt ögonkast. Talar om för mig att jag inte har några Beatlesskivor. Jag bara ler. Hela dagen ler jag. Allting känns bara mysigt just nu. Trots att Mia-(Piaköttbulle) ringer och bekräftar informationen hon gav mig igår. Jag har två dagar på mig att flytta. Så var det med det. När riktigt stora katastrofer inträffar så blir det som för stort för att man ens ska kunna tänka på det. Jag gör det mest logiska just nu. Häller upp mer kaffe och röker en cigarett genom fönstret. Daniel ligger i soffan och frågar mig tusen frågor.
-Vart ska du bo?
-Vet inte.
-Ska du leta upp ett nytt jobb?
-Usch...
-Vad jobbade du som då? Finns det andra såna jobb?
-Jag jobbade på ett kontor och... nä, det är skitsvårt att säga vad jag egentligen gjorde där... Jag vet inte själv ens.
-Du vill jobba med något annat då?
-Usch... just nu vill jag inte jobba nånstans alls. Jag har ju fått tre...
-Månadslöner. Jag vet, du sa det några gånger igår. Men dom kan du inte leva på hela livet.
-Jo, om jag dör om tre månader.
-Miranda!
-Äh, jag vet. Varför villl du veta så mycket?
-Jag vill veta vem du är!
-Ok. Vi säger olika favoritgrejer då. Det brukar Lina, min bästa kompis, och jag göra.
-Hur gör man då?
-Så här. Säg din favorit...dricka!?
-Fanta.
-Jag cola light.
-Frukt? Säger han efter att ha funderat lite.
-Melon.
-Banan. Men vi får ta något djupare. Man lär inte känna någon för att man vet vilken frukt man gillar.
-Nä det klart, skrattar jag. Ok. Favvofilm?
-Matrix eller Fight club.
-Ja! Fight club jag med. Och Moulin Rouge.
-Den är bra den med. Ok. Favoritkaraktär i Simpsons?
-Homer!
-SidshowBob.
-Va? Han är väl knappt med, säger jag. Han blev väl utbytt mot en annan Sideshowsnubbe?
-Ja, fast han är så skönt deppig och så har han dreads.
-Det klart. Ok. Favoritlåt alla tider. Du får bara välja en.
-Shit! Jag vet inte.Du får säga först, bestämmer han.
-Ok. 747 med kent.
-Fan kent. Ok... I wanna be your dog.
-Nej!
-Vadå nej?!
-Jag gillar inte Stooges.
-Det kan man inte inte göra Miranda.
-Jo! Kolla hur bra det går. Jag har gått runt i 27 år och tyckt att det gått bra.
-Ok, nästa fråga. Favoritsamlagsställning?
-Favorit? Ursäkta men när man har levt så länge utan direkt fasta relationer så blir man glad över fem sekunder på toan på Sticky.
-Skärp dig! Skrattar han. Du blev singel igår!
-Ok. Missionären.
-Ja, den är mysig. Om man är kär.
- Ja, ler jag Din då?
-Bakifrån. Den är så skönt snuskig på nåt sätt.

Jag är säker på att vi skulle ha fortsatt en stund till om inte Lina ringer på dörren just då. Ringer på och går rakt in utan att vänta på svar.
-Miranda. Vad fan gör du hem...
Hon tystnar och stirrar på oss kompisar i soffan.
-Vem är du? säger hon rakt ut till Daniel.
-Vem är du? härmas han med fjompröst.
Lina börjar skratta.
-Hej Söta! Hon kramar och pussar mig.
-Hej Söta! Jag pussar tillbaka.
Presenterar Daniel och Lina för varandra. Sen vänder jag mig till Lina igen.
-Det har hänt lite saker.
-Jag förstår det.
-Och jag ska nog gå nu, säger Daniel och reser sig ur soffan.
-Ok. Tack för allt verkligen, säger jag.
-Det är lugnt. Det var kul. Du är kul. Jag skrev in mitt telefonnummer i din mobil förut när du var och handlade. Det kommer att blir ett ledigt rum i kollektivet där jag bor. Snart.
-Ok. Fast jag är inte så bra på kollektiv.
-Skit i det. Det här kollektivet är inte som andra.
-Det har man ju aldrig hört förut...
-Skit i det sa jag. Ring mig ändå. Det vore kul.
Sen ger han mig en av sina gosiga kramar och är borta.
Lina stirrar på mig med klotrunda ögon när han har stängt dörren.
-Ok, säger hon. Rapport! Fort! Jag har lunch.
-Jag har inget jobb längre.
-Nej jag har förstått det.
-Hur då? Undrar jag.
-Jag ringde dit och dom sa att du inte jobbar där längre.
-Nej. Det gör jag inte. Jag fick sparken.
-Så du är arbetslös nu och tröstar dej med 20-åriga skejtare.
-Tror du också att han var skejtare?
-Vet i fan. Sa han vad han lyssnar på för musik? Sa han någon favoritlåt eller så?
-I wanna be your dog.
-Nej fy fan! Lina himlar med ögonen. Fast vad lyssnar skejtare på?
Jag rycker på axlarna.
-Jag vet inte? Anthrax? Har du cigg?
-Ja, berätta från början nu.

Jag börjar om från början.

kapitel 3

3

(Varning för både oseriöst beteende, alkohol- och drogromantik och .... snusk)



Maj



"He was the fire restless and wild
and you were like a moth to the flame"

HIM, Funeral of Hearts


Första gången jag träffade Miles var, på vad jag har en känsla av, den mest löjliga, värdelösa fest jag någonsin varit på.
Det var Linas ex som dragit med oss till hennes bästa vän på gymnasiet. Alltså, exet var från den korta period för något år sen då Lina hade fått för sig att hon gillade tjejer lite mer än på det sätt som jag gillar tjejer. Bara det är en helt annan historia egentligen. Som kanske är allt för skruvad för att jag ska orka berätta den just nu. Vi får se om det blir av någon annan gång, senare.
Iallafall, Linas ex. Anna, hade bjudit med oss till en tjej som var hennes bästa vän på gymnasiet. Hon bodde i ett fint gammalt hus på Eklandagatan. Huset hade en sån där gallerhiss som Anna inte vågade åka i. Så vi fick gå fem trappor upp och var helt svettiga och flåsiga när vi ringde på dörren. Inte direkt kanon när man från början är tvungen att slå i underläge.
Camilla, som tjejen som hade festen hette, öppnade dörren. Kramade Anna samtidigt som hon tittade på Lina och mig, över Anna axel, med en skeptisk min.
-Gudvamånganiär! skrek hon med tillgjord falsettröst. Anna! Du kunde väl ha varnat mig för att du skulle ta med kompisar!
Sen vände hon sig direkt till Lina och mig.
-Jag är lessen men jag tror inte att maten räcker till er också.
-Äh, det är lugnt, sa Lina. Jag har spytt hela dan så jag vill nog inte ha nån mat ändå.
Camillas mun öppnade sig och stängde sig igen. Hon påminde mig lite om en guldfisk jag hade när jag var barn. Anna drog efter andan och la armen om Linas axlar.
-Camilla, det här är Lina som jag var tillsammans med för ett tag sen.
Sen nickade hon med huvudet åt mitt håll.
-Och hennes bästis Miranda.
Jag log, men kände mig som en sån där ond clown.
-Jaha, kom in då väl.
Camilla vände på klacken och försvann in i lägenheten.

Efter den välkomnade inledningen blev allt faktiskt vara värre och värre. Det visade sig ganska snabbt (eftersom alla var väldigt måna om att berätta om det) att nästan alla på festen jobbade på Radio Rix. Tydligen den viktigaste radiostationen in the free world. Märkligt hur vissa fakta liksom kan gå en förbi så totalt. Alla var arbetskompisar utan en flicka som alla verkade beundra. Hon satt som på en peidestal, egentligen armstödet på soffan. Rak i ryggen, svart polotröja, hästsvans. Hon blickade ut i rummet med ett svalt och fridfullt uttryck i sitt naturligt rosiga ansikte. Läppjade på ett glas svalt, vitt vin.
-Hon där är skriver för Nöjesguiden, hörde jag någon säga med tydlig beundran i rösten och jag förstod att det var finare än att jobba på Radio Rix.
Jag satte mig i ett mörkt hörn på golvet och började metodiskt halsa i mig vinet jag haft med mig. Lina, den slynan, kände tydligen något märkligt behov av att tala ut med Anna. Vad kan man vilja tala ut om 30 år efter förhållandet har tagit slut? Jag gjorde tappra försök att få kontakt med människor runt om mig. Men de tittade bara på mig som om jag vore något mycket obegåvat, frågade mig vad jag "pysslade med då"? och sedan vände de sig om med avsmak när jag svarat. Jag blev mer och mer inåtvänd och sur och sölade i mig vinet i en allt snabbare takt. Tills slut blev jag röksugen. Eller jag var röksugen länge men jag väntade på att Lina skulle dyka upp, titta på mig och nicka mot balkongen. Så skulle vi kunna röka och jag skulle kunna berätta för henne att jag var tvungen att gå innan jag ofrivilligt skulle råka döda någon. Men Lina dök aldrig upp och jag fick till slut gå ut på balkongen ensam. Två tjejer stod där ute när jag kom ut. Gapskrattandes drog de dåliga vitsar för varandra. Jag tänkte i min enfald att min tur hade vänt. Några dåliga skämt skulle jag nog kunna få ur mig för att få kontakt med någon. Jag tände ciggen och hakade på skojandet. Tjejerna tystnade, glodde på mig, tittade på varandra för att sedan förflytta sig, sina dåliga skämt och sina cigaretter till andra sidan balkongen. Då fick jag nog. Jag gick demonstrativt, med tänd cigg in igen. Tog min, nästan tomma vinflaska med mig från där jag lämnade den i det mörka hörnet, blossade mig igenom lägenheten och gick för att låsa in mig på toa. Lina och Anna stod i hallen utanför toadörren, omslingrade.
-Vart ska du? sa Lina
-Jag ska gå in här och supa mig snygg! svarade jag.

Inne på toan öppnade jag badrumsskåpet. Något jag förövrigt alltid gör hemma hos folk. Man kan lära sig mycket om en människa om man har sett hennes badrumsskåp från insidan.
Jo, där fanns både Pevaryl och pormaskplåster. OBFleur extra plus och Absolut torr. Där såg man. En stressad individ med underlivsproblem och svettningar. Som trodde på mirakel.
Det fanns också en en himlans massa dyrt smink. Cliniqe, Shisheido och Lancome. Jag tvättade noga bort mitt gamla smink med Camillas svindyra japanska rengöringsmjölk. Sedan la jag en perfekt make med rikligt av alla lyxiga produkter. Mitt hjärta slog som om jag rökt ett par hekto marijuana. Är det något som jag verkligen går i gång på så är det märkessmink.
Sista touchen med rougheborsten, sista klunken vin och första bultandet på dörren inträffade ungefär samtidigt. Jag öppnade dörren och mötte festen totalt oemotståndligt snygg. Lina stod på balkongen och rökte. Jag gled ut till henne.
-Suger? sa hon och nickade in mot festen.
-Hästkuk, sa jag.
-Fan vad snygg du är! sa hon.
-Tack. Synd att det inte finns en enda snygg kille här.
-Ja. Ska vi dra? Ut?
Jag hann inte svara eftersom Camilla började skrika i högan sky. Hon hade verkligen en irrierande personlighet.
-Miles!! What the fuck! You came! skrek hon.
Lina, jag och resten av festen stannade upp och kollade vad som var på gång. Camillas armar var virade runt halsen på en nyanländ gäst. När hon släppte taget uppenbarade sig, vad jag svär är, den hetaste killen på jorden. Mörk popfrisyr, bruna ögon, stor plutig mun, insugna kinder och en jävligt kaxig attityd.
-Shit! Var kom han ifrån? sa jag.
-Kan man verkligen undra, sa Lina.
Vi tittade, tysta, på den vackra mannen i rummets mitt en liten stund till, innan Lina observerade Annas desperata "kom-hit-vinkningar" från köksdörren.
-Jag tror hon vill dej nåt, sa jag.
-Ser inte bättre ut, sa Lina.
Hon kastade ciggen över balkongräcket och gick in. Camilla försvann nästan samtidigt ut i hallen och plötsligt var det ingenting som skymde sikten mellan killen och mig. Han kunde inte undgå att se mig där jag stod, två meter ifrån honom på balkongen. Jag som supit mig oemotståndlig. Kanske hjälpte skatan Camillas dyra designersmink till en smula. Dock var jag oemotståndlig. Den vackre mannen gick rakt ut till mig med ett brett leende.
-Hi, I´m Miles.
Han räckte mig en stark, varm hand.
-Hello... I´m Miranda, sa jag och log mycket brett jag med.

Och äntligen vände skitfesten.
Plötsligt var det Camilla som förnedrade sig för att få kontakt med Miles. Faktum var att hela festen svansade runt honom. Till och med Nöjesguidenflickan hade hoppade ner från sin piedestal för att sola sig lite i Miles stjärnglans. Han var en sån person, helt naturligt, som direkt han kom in på en fest- tog över den, fick alla att önska att han kunde prata en stund med dem. Just den kvällen hade jag ingen aning om detta karaktärsdrags negativa sidor. För den där kvällen såg Miles bara mig.
Han skrattade åt mina skämt. Såg bara in i mina ögon, ingen annans. Och jag har nog aldrig varit så rolig, så spirituell eller så vacker som den kvällen. Det är fullt möjligt att jag inte heller varit så bra på engelska som jag var då. Miles kom närmare och närmare. Bjöd mig på Camel Lights och virade en slinga av mitt hår runt sitt pekfinger. Symbolskt kan jag tycka nu, några månader efteråt, när jag vet hur han sedan virade hela mig runt ett finger.

Till slut blev alla andra så fulla att de fick nog med sina egna disputer och låtar som de bara var tvugna att lyssna på. Miles och jag blev av dem andledningen ensamma på balkongen. En annan sak som antagligen hjälpte till var att Camilla var tillräckligt berusad för att tilllåta alla att röka inomhus.
Vi var ensamma. Vi pratade tystare. Orden studsade stilla i det lilla mellanrum som fanns kvar mellan våra ansikten. Vi smög oss närmare. Sökte värme i varandras kroppar. Kvällen som varit aningens vårvarm när vi stretade upp för backen, på väg till festen, för evigheters sen, var nu klar, stilla och kall. Vi såg in i varandras ögon, tysta nu. Klara som vårnatten. Och så kysste han mig. Försiktigt. Sedan tonårshungrigt. Och jag kysste honom tillbaka som om det var det sista jag kunde göra innan jorden gick under. Han drog in mig mot väggen, i mörkret precis brevid fönstret där festen pågick innanför. Där i mörkret kystes vi. Kysstes och han smekte mina bröst. Såg mig djupt in i ögonen och smög ner en hand innanför mina trosor. Jag flämtade till när han fann min känsligaste punkt men han såg mig bara djupt in i ögonen och hyssade mig. Ljuden från fulla diskussioner och " en kväll i tunnelbanan" innanför flöt bort och kom nära allt medan han smekte mig runt, runt. Smekte mig och såg mig rakt in i ögonen.
Jag kom där på balkongen, som den kåta vårkatta jag var och jag dämpade mitt skrik i hans jeansjacka.
Precis när hans hand var tillbaka runt min midja igen slets balkongdörren upp och folk ramlade av någon underlig andleding ut till oss.
Vi såg på varandra och skrattade
-OK? sa han.
-Fuck yeah! sa jag.


kapitel 4

4

Augusti


"-I take plesure in the easy things in life. The sky ten minutes before it starts to rain. The moment when your laugher becomes a cackleing. A quarter pounder with cheese, thoose are good. So I sit back, smoke my camels straight and I ride my own melt."
-Fan, svårt.
-Säg filmen!
-Shit, jag ser det framför mig ju. Ethan Hawke, med strand bakom sig. Tidigt 90-tal.
-Bam-bam, tiden är ute.
-Reality Bites!
-Det räknas inte. Tiden har gått ut.
-Jävla subba! Skit ner dej!
-Nej, så kan du inte säga. Miranda det kommer aldrig att gå. Du kommer aldrig att kunna vara med i Jepardy.
-För att jag bad dej, o store Magnus Härenstam att skita ner dej.
-Nej, för att det aldrig är så bra kategorier på frågorna.
-Citat ur ungdomsfilmer som skulle ha kunnat förändra världen.
-Karaktärer i "Days of our lives".
-Karaktärer i "Melrose Place".
-Kentlåtar.
-Handlingen i Simpsonsavsnitt...
-Inte det heller...
-Så jävla typiskt alltså!
Jag sätter mig upp i Linas röriga smuliga säng som vi för tillfället delar. Det är lördag, eftermiddag. Knappt två veckor efter att jag fått sparken, blivit vräkt och dumpad. Sen dess har Lina och jag med gemensama krafter burit mina saker två kvarter hem till henne och vi har redan haft två stora gräl. Det ena handlade om mig, (Lina skrek mest) då jag halv fem på morgonen efter Sticky försökte få Miles att svara i telefonen upprepade gånger. Det var dessutom kolmörkt i rummet eftersom Lina ville sova och jag slog fel nummer och väckte en massa sura människor hela tiden och fick be om ursäkt ungefär varannat samtal. Det andra grälet handlade om att jag tyckte att Lina också skulle säga upp sig från jobbet och att vi skulle lifta ut i Europa tillsammans. (Båda skrek). Jag skrek att Lina var en konservativ nolla som inte vågade släppa taget och ge sig själv en chans att göra något meningsfullt med sitt liv. Lina skrek att jag var en 30-årskrisande bulimiker som bara kunde må bra själv om jag samtidigt pissade på någon annan. Sen började Cityakuten och Lina kom på att vi hade micropop-corn hemma.

Idag så är det lördag eftermiddag. Vi har legat i sängen hela dagen och ätit olika saker. Rökt cigaretter, lyssnat igenom kentskivorna, förutom de engelska versionerna. Den senaste timmen har vi fantiserat om vad jag ska hitta på med mitt liv. En snabb karriär inom Jeapardy verkar också skita sig.
Jag sätter mig på knä och borstar av mig chipssmulor.
-Fan vad äckligt. Så jävla typiskt mig. Jag har inte ens vett på att vara så olycklig att jag slutar äta. Jag kunde ju passat på att bli riktigt smal nu när jag har chansen.
-Inte ens det klarar du av, säger Lina med ett snett leende.
-Nej, jag är verkligen helt kass.
-Du kommer att dra ner mig i skiten också. Det är det värsta känner jag.
-Ja. Och du kommer att bli spritsvullen och rynkig och ingen vill ha dej.
-Ska vi gå ut?
-Ja, jag går och duschar.

När jag kommer ur duschen har Lina bäddat, plockat undan det värsta och satt på Håkan Hellström.
-Vi ska på fest! säger hon. Glad och tindrande.
-Ska vi? Vart då?
-Din lilla skejtare ringde. Det är fest i kollektivet där han bor.
-Nej jag orkar inte, snälla Lina. Vi kan inte gå på fest i ett kollektiv!
-Klart vi kan! Jag sa att vi kommer.
Daniel och jag har träffats ett par gånger sen sist. En gång för kaffe på stan och en gång för öl på Kellys. Båda gångerna har det kännts roligt att träffa honom. Som om han vore en busig liten bror.
-Vart är det då? Hur ska vi hitta dit? Säger jag.
-Vasagatan. Säger det ordet dej något? Du kan väl inte ha missat den?
-Ok då. Men verkar det det minsta lilla jobbigt så går vi direkt. Lova det! Jag lovar att det säkert bor såna där veganer med dreads och skitjobbig dialekt där.
Lina börjar skratta.
-Ja, som alla pluggar till socionomer!

En vacker dag i framtiden. När jag fått lite perspektiv på saker och ting. Ska jag tänka att det här var det bästa som har hänt mig. Att gå på den här festen alltså. Nu, när det händer tycker jag mest att det är det mest förnedrade som jag gjort sedan den där gången i våras när jag inte blev insläppt på Kellys med orden:"Du kommer inte in här. Du har gjort bort dej på LaCupole" För att förstå vidden av denna förnedring rekomenderar jag alla ett besök på både Kellys och LaCupole. Det är inte Spybar och Sturecompaniet vi snackar nu. Om man säger så. Dessutom har jag aldrig satt min fot på LaCupole. Tänker inte göra det heller. Inte ens om Miles vore där. Jo, kanske då. Nä, fan, jag hade väntat utanför tills han kom ut.

Men den här kvällen. Nu, i realtid.
Lina och jag pudrar oss noga för att inte bli blanka. Det är fruktansvärt varmt. Jag byter T-shirt åtta gånger innan jag är nöjd. Linas nudiejeans är lortiga. Hon tar dem till slut ändå. Jag sätter upp håret för att minska svettrisken på ryggen. Vi dricker en flaska vin tillsammans och spelar andra skivan på B-sidorna högt. Fast att vi redan har lyssnat på den en gång idag. Vi gör så ibland. Vi blir på ganska bra humör. Och så går vi.

Redan på väg upp i gallerhissen hör vi uppfriskande hip-hop. Vi hoppas att det kommer ifrån festen vi ska på. Det gör det. Lina drar mig fram till dörren och tvingar mitt finger att ringa på dörrklockan. Dörren flyger upp och en liten tjej med ruffsigt hår står innanför.
-Hej! skriker hon. Sen börjar hon skratta.
-Förlåt, jag trodde att det var min kompis. Hon skulle komma nu. Ska ni på fest här?
Jag funderar snabbt på att säga att vi är från Jehovas men Lina hinner börja prata innan mig.
-Ja, säger hon. Daniel har bjudit oss.
-Se på fan. Det har han? Vänta! Daniel! Det sista ropar hon i in lägenheten för att överrösta Dr Dre med gäster.
-Kom in säger hon till oss.
Vi kliver in i hallen och Daniel kommer vandrande genom en lång gång, jag tror att en sån kallas för serveringsgång.
-Hej! säger han glatt.
Jag får en sån där go varm kram som han är bra på att dela ut. Lina får en hon med.
-Hej, säger vi.
-Ursäkta volymen på stereon så här tidigt på kvällen. Hasse är inne i en hiphop-period. Han tycker att hiphop ska spelas jävligt högt.
-Ska det ju med, säger Lina.
Fan vad hon vet helt plötsligt.
Omedvetet föreställer vi oss båda Hasse som en snyggare blandning av Petter och Eminem. En glasögonprydd, skäggig stackare i bruna manschsterbyxor sticker ut näsan i hallen.
-Hej hej, säger han. Släpigt.
-Hej, säger vi. Snabbt.
Lina nyper mig hårt i ryggen.
-Jo, det är jag som har en hiphop-period, säger manschesterbyxan.
-Hiphop-Hasse! säger jag och Linas grepp om min hud hårdnar. Jag vet att om jag tittar åt Linas håll nu så kommer jag att börja skratta och aldrig kunna sluta. Så jag stirrar rakt fram istället.
Hasse hälsar i hand. Jag säger mitt namn samtidigt som jag biter mig i läppen.
-Kom in i köket och ta ett glas vin, säger Daniel.
Vi sparkar av oss skorna och går in. Daniel bor i vad som en gång i tiden varit en riktig paradvåning för någon fin familj. Det är fortfarande en paradvåning, missförstå mig inte. Men numera var den proppad av typiska kollektivattribut. Loppismöbler som inte passar ihop, kitsch och en och annan gammal kvarglömd politisk affisch.
Vi sätter oss runt ett enormt gammalt köksbord. Får vin och tänder cigaretter.
-Välkomna till Borås då, säger Daniel.
-Borås? sa Lina.
-Det heter så, kollektivet.
-Varför det? frågar jag.
Jag har hört talas om mer glamorösa namn; Dallas, Manhattan och Texas. Eller mer humoristiska; Snusk o Snask, Lag o Moral. Men Borås?
-Det sägs att det var för att här bara bodde en massa inflyttade bonnläppar säger Daniel. Eller det gör det fortfarande. Bor en massa bonnläppar...
-Ja vem är inte en bonnläpp, säger Lina tyst i sitt glas.
-Vart kommer du ifrån? frågar jag Daniel. Är du också inflyttad?
-Jo, tyvärr. Uppväxt i Lindome. Ni då?
-Jo, vi kommer ifrån...Börjar jag men blir avbruten.
-Jahaja! Vad är det här för blonda popsnören som Daniel har dragit in i köket.
Vi ser mot dörren och rösten som avbrutit mig. En oslagbart cool tjej står i dörröppningen. Hon har det längsta, rakaste, blankaste, röda hår jag någonsin sett. Smala smala ben i svarta tajta suprörsjeans och en perfekt rocknroll sminkning. Det var som något slags sken runt henne. Starquality, rockstjärneglans.
-Hej Julia. Artig som alltid gumman, säger Daniel.
Det otroligt coola väsen går imot oss fågelholkar till popsnören vid köksbordet. Hon sträcker fram en mager blek hand med röda naglar mot mig.
-Ursäkta, det är så djupt i min personlighet att vara otrevlig, säger hon till mig. Daniel försöker lära mig vanligt människohyfs. Julia heter jag. Välkomna, kära blondiner, på fest i Borås.
-Tack! Jag heter Miranda, säger jag.
-Lina, säger Lina. Vi tar inte åt oss om någon säger nedvärderade saker om blondiner ändå.
-För att ni vet att ni är smarta? säger Julia
-För att vi vet att vi inte är blondiner, säger jag.
Julia kastar bak huvudet och skrattar.
-Grymt tjejer, jag gillar er redan. Vart har Daniel hittat er då?
-Jag är den där bruden som han hjälpte hem en måndag för typ två veckor sen, säger jag.
Julia verkar tänka efter. Hon skiner upp.
-Javisst ja! När du inte kom hem på hela natten. Hasse var orolig som fan. Men jag sa till honom att det var lugnt, han har bara hittat sig nåt grabben. Klart att jag minns det. Du kom ju hem med ett skitnöjt flin Daniel och knullrufs i hela håret.
-Fan vad du ljuger, säger Daniel.
-Klart att jag ljuger. Det är också en del av min personlighet. Kommer inte ihåg det alls! Men det var ju roligt att det kom lite nya människor till Borås.
Julia slår sig ner vid det enorma köksbordet, hos oss Mortals. Vi dricker många glas vin tillsammans. Så många att jag får mod att fråga henne de vanliga favoritfrågorna.
-Favoritfilm?
-T2.
-Hårt! Bäste låten genom tiderna, du får bara säga en!?
-Bra en? Ok. Det får bli She was real med Jon English.
-Vem fan är det?
-Vi tar den låten sen, säger hon med ett mystiskt leende. Om det är en sån kväll i kväll, det vet vi inte än...

Det ramlar in nya människor i köket med jämna mellanrum. Den ruffsiga tjejen som öppnade dörren när vi kom. Hon joinar oss runt bordet. Hon heter Casiss och bor här i Borås hon med. Så är det tönt-Hasse. En svarthårig tyst tjej med outgrundlig min som heter Petronella. Resten blir till siluetter i utkanten av rummet. Statister i festen. De dyker upp. Dricker vin och försvinner in i skuggorna runt väggarna igen. När jag tittar mig omkring ser jag dem överallt. De sitter på diskbänken, köksön och hänger i klasar på väggarna.

Lina och jag måste kissa. Vi tränger in oss på en pyttegästtoa. Jag kissar först. Lina håller på att dö när hon hör ljudet.
-Fan, skvala lite till då! Jag pissar ner mig!
Hon hoppar runt med benen i kors. Jag ignorerar henne.
-Fan vad cool hon är den där Julia, säger jag.
-Ah, shit! Flytta dig nu. Du kan inte sitta kvar där och prata om du är klar.
Vi krånglar oss tills vi bytt plats.
-Vad tror du en sån tjej gör liksom? säger Lina
-Hur då gör? Om hon jobbar?
-Ja, vart kan hon jobba? Hon kanske är jympafröken på Friskis och Svettis!
-Ja, eller dagisfröken.
-Hehe sluta jag dör!
-Kan du gå ut, jag måste byta tampong.
-Men det kan väl du göra ändå? Det har vi ju gjort tusen gånger. Jag kan vända mig om lite.
-Nej, jag ska inte byta tampong. Jag ska bajsa och jag vet att det kommer att lukta, kan du gå?
-Varför sa du inte det med en gång?

Jag går vilse på väg tillbaka till köket. Öppnar tusen dörrar och ber om ursäkt till människor därinnanför, som rycker till och blinkar mot ljuset och mig i dörröppningen. Kyssar, hemliga bloss och spontana danser avbryts. Till slut råkar jag öppna Julias dörr. Julia står i skum belysning och sminkar sig ännu mer. Kate Bush sjunger om sin svartsjuka och det doftar av marijuanarök.
-Kom in! Säger Julia. Fan det är så jävla varmt så man måste ju pudra sig hela tiden.
Mest plats i rummet tar en enorm rund säng som är bäddad med ett sånt där överkast sytt av gamla saris. Ett sånt som kostar typ 2000 spänn på Indiska. 2 miljoner likadana såna kuddar ligger ovanpå sängen. Väggarna är fyllda av uppförstorade svart-vita fotografier. På männsikor jag känner igen från festen utanför, på Julia själv och på några stora kända rockstjärnor. Bla ett på Jocke Berg som får mig att flippa ur.
-Var har du fått det här ifrån?! skriker jag.
Julia kommer fram till mig, drar ett bloss på jointen, kisar mot kortet och säger lugnt:
-Jag har tagit det.
-Tagit det!? Själv!?
-Miranda. Hon lägger huvudet på sned, ger mig jollen och skrattar.
-Jag är fotograf. Jag tar kort på människor. Det är mitt jobb.
-Men vadå? Känner du Jocke?
-Nej, jag tog kortet efter en spelning som dom gjorde, på efterfesten. Jag var där med typ två tusen journalister och annat löst folk. Jag tog kort på konserten för en tidning . Men den här bilden blev jag nöjd med så jag förstorade upp den. Jag hade en bra dag i mörkrummet helt enkelt. Och Jocke blev snygg på bilden.
Jag tar ett bloss och beundrar bilden en stund till. Det är från Isola-turnen. Han har svart kort hår. Sen kollar jag lite på det andra korten.
-Har du tagit alla dom här? På alla kändisarna?
-Ja, men du får lova att inte berätta för någon vilka dom är.
-Jag lovar! Fin säng förresten.
-Visst är den schysst. Köpte den i en sån där möbelaffär där invandrare köper sina möbler. Dom hade kursat och sålde ut.
-Ja, jag vet vad för slags affär du menar. Det ligger en sån vid Stigbergsliden va? Ska vi lyssna på den där låten nu? Den vi pratade om förut.
-Nej, din väninna letar efter dej och vi ska gå ut och dansa.
-Yes, yes, yes!
Vi röker det sista tillsammans och ramlar ut i hallen/serveringsgången/whatever. Med Julias hjälp hittar jag köket och Lina, som faller i min famn. Jag viskar i hennes öra att vi ska gå ut och dansa och hon skiner upp. Alla letar reda på sina skor och vi vandrar tillsammans Vasagatan fram i den heta sensommarnatten och jag tänker att Vasastan inte är som Chinatown. Men nästan.

Sen knuffas vi runt i svetten och det vanliga vansinnet på Stickys dansgolv tills de har tänt lamporna och ber oss att vara så snälla att gå hem och sova eller iallafall göra det vi behöver göra just nu någon annanstans.

Lina möter en vacker pojke hon brukade kyssa för länge sen, utanför Grand Burger och vi går med honom och hans vän hem. Solen har redan gått upp för länge sen men vi häller med dödsförakt upp whiskey i glas och dricker.
Jag somnar i en sval skinnsoffa. på armen på den vackre pojkens vän.

Vad som känns som tio minuter senare vaknar jag av en gäll tjejröst som skriker:
-Dra åt helvete! Jävla idiot!!
Jag är helt säker på att det är mig någon skriker på. Mina ögon har klibbats igen av oborttvättat smink och sömn så jag kan inte öppna dem och se vad som händer.
Ytterdörren smäller igen och jag får äntligen upp ögonen. Den vackre pojkens vän är borta och jag är ensam i ett dammigt vardagsrum fyllt med tunga engelska möbler. Jag reser mig, går fram till förnstret och kikar ut. Gatan utanför ser ut att vara Linnégatan. Minnet från igår är lite suddigt. Gick vi verkligen åt det här hållet från Grand Burger? Äntligen kommer Lina tassande.
-Shit, vad hände? viskar jag.
-Han visade sig inte vara så singel som han tyckte inatt, fnissar Lina.
-Det var så va?
-Ja, jag vaknade av att det stod en galen kvinna lutad över mig och skrek.
-Jag vaknade också av henne. Jag trodde hon skrek på mig först.
-Trodde du?
-Ja.
-Fan vi måste dra.
-Måste kissa först bara.
Inne i badrummet håller Lina fram en handduk mot mig.
-Kolla! Varför såg jag inte det här igår?
-Mascara! Klart att det brukar vara nån tjej som sover här.
-Visst!

Vi vandrar sakta hemåt. Jag går barfota, mina tår har blivit för misshandlade på Sticky kvällen innan. Skorna svänger jag i handen. Gatstenen känns fortfarande sval efter natten under mina fotsulor.
-Nu när jag tänker efter så fanns det fler tecken, säger Lina.
-Vadå för tecken?
-Det låg en grön klänning på en stol i sovrummet.
-Såg du den igår?
-Ja, jag tyckte att det var lite konstigt...
-Tror jag det. Men köttets lustar gjorde att du inte riktigt tänkte klart... Nuppade ni?
-Yes!
-Var det gott?
-Skitgott. Han är ju skitsöt.
-Ja.
Stan har vaknat runt oss. Barnfamiljer är på väg uppåt, mot slottskogen, andra människor är på väg neråt, mot shoppingturer inne i stan.
Jag svänger mina skor. Lina tar min lediga hand och ler.Vi känner oss mycket fria.

kapitel 5

5

(Alltså, jag vet att man såklart inte fick röka på Hagabadet ens innan det blev rökförbud på krogen. För jag har tränat där. Och jag tror jag stavade fel på Miles hemstad, orkade inte googla. Och att om man råkar bo i närheten av Rosenlund så tror slemgubbarna att man är en hora.
Ber om ursäkt för cheesy kärleksstuff :-))


Maj

"Love is insane baby
and we are too"

HIM, Salt in our wounds

Miles ringde redan dagen efter det där som hände på balkongen.
Vi hade skiljts åt, någonstans mellan Vasaplatsen och Nef. Lina och jag ville dansa och Miles skulle upp och jobba nästa dag. Sa han. Vi bytte nummer medan Lina stod en bit bort och rökte. Surt.
-Vart skulle han nu då? sa hon när vi äntligen började gå mot Nef igen.
-Hem och sova. Han skulle jobba imorgon.
-Jobba? En söndag? Vem jobbar på en söndag?
-Han är kock.
-Kock! Passa dej för resturangfolk. Skitkonstiga arbetstider och alkoholproblem.
-Men faan Lina!
Jag stannade till och stirrade på henne.
-Vad är problemet? Han var ju hur jävla snygg som helst. Förresten så är han kock på Hagabadet. Då kan man väl inte vara hur jävla sunkig som helst.
-Nej.
-Vad är det då?
-Jag hade tråkigt bara. Du bara hånglade.
-Vad fan gjorde du då? Lesphånglade. Helvete Lina inse att du är hetrosexuell! Du får hitta nån annan I´m-so-fuckingspecial-grej!
-Jag var kär i Anna!
-Och jag är kär i Jocke Berg!
Plötsligt stannade en bil till på gatan bakom mig.
-Hej tjejer! Vill ni ha lite skoj?
En medelålders man i volvokombi med barnstol i baksätet hade vevat ner rutan och såg allmännt sorglig ut.
-Visst, sa Lina med stark underton av sarkasm i rösten.
Jag vände mig om och lutade mig mot bilen.
-För att inte tala om hur roligt du kommer att få, sa jag, med vad jag själv tyckte var en lite lagom porrig röst.
Gubben sken upp och såg då ännu sorgligare ut.
-Imorgon när vi har ringt till din fru och berättat vad du sysslar med på nätterna! skrek Lina.
-Vi lär ju ta ditt bilnummer nu, sa jag.
Snubben tryckte gasen i botten och fick iväg med en rivstart.
-Ditt kåta svin! skrek Lina.
-Fan ska man inte kunna gå här utan att bli betraktad som att man är till salu! skrek jag.
-Där fick han! sa Lina belåtet.
-Can we go and get drunk now please? sa jag.
Vi la armarna om varandras axlar och vandrade glada över parkeringen upp mot Nef.

Nästa morgon/förmiddag/dag vaknade jag av telefonen. Det var Miles.
-Hello Love! Sorry, did I wake you?
-Mmm, mumlade jag.
-Har du lust att komma hit och få lite frukost-lunch?
-Vart då?
-Hagabadet. Jag kan fixa in dej så får du bada lite med.
-Låter helt underbart.
-Kommer du då?
-Får jag ta med min väninna?
-Varför det?
-Men du jobbar väl ändå?
-Ok då.

Lina följde med under svaga protester. Hon ville inte att Miles, som hon dissat så, skulle bjuda henne på något sa hon. Men jag hörde på hennes röst att hon var sugen ändå. Inte minst för att det var Hagabadet det handlade om, vi hade aldrig varit där.

Miles skulle säga till i receptionen att vi skulle komma, så skulle vi bli inskickade till honom. Lina och jag såg oss omkring i receptionen. Lite tagna av den pampiga vackra miljön inne på badet. Jag gick fram till disken.
-Hej, sa jag.
-Hej, sa en av receptionisterna.
-Vi är kompisar till Miles, sa jag. Han skulle säga till här att vi skulle komma.
-Miles... hon rynkade pannan.
-Han är kock...
En kort sekund knöt sig min mage. Tänk om han inte alls jobbade här. Fan vad pinsamt. Men så sken receptionisten upp.
-Javisst! Miles, den nye killen från England.
-Skottland, sa en annan receptionist.
-Ja, Skottland. Ja, han sa till att det skulle dyka upp två blonda flickor.
-Det är vi, pep Lina brevid mig.
-Ni skulle bada också, sa receptionisten och räckte över handdukar och badrockar till oss. Sen log hon brett och sa:
-Han är verkligen jättesöt! Alla tjejerna här är lite kära i honom.
De andra receptionisterna skrattade. Lina och jag tog våra grejer och gick efter den första receptionisten ut i resturangen.
-Ta ett ledigt bord, sa hon. Så ska jag hämta honom.
Vi gjorde som hon sa. Jag var verkligen skitnervös. Dessutom hade jag blivit så där riktigt jävla bakfyllehungrig. Sugen på något riktigt flottigt. Typ dricka ur en fritös.
-Hit med en cigg, sa Lina.
Jag gav henne en och tände en till mig själv.
-Fan vad läskigt det är nu, sa jag och tog ett bloss.
-Tur att jag är med va? flinade Lina.
-För det är en otrolig uppoffring va?
-Ja, jag lider som fan.
-Kan inte du hooka upp dig med nån trevlig massör här då? Så kan vi leva skitlugnt och bra.
Lina fnissade. Då kom han in i rummet. Brunt poprufs, slitna Lee och kockskjorta. Han såg helt fantastisk ut. Han log brett när han gick mot mig och isklumpen i min magen var plötsligt borta. Jag reste mig upp och han kramade om mig hårt.
-Hello Love, viskade han i mitt öra.
Sen tog han Lina artigt i handen och presenterade sig och jag såg att Lina smälte lite.
-So, do I see two hang-over-hungry girls here?
Vi nickade glatt.
-I´ll make you something special, sa han och försvann ut i köket igen.
Linas blick följde efter honom sen mötte hon min.
-Ok. Han är skitgrym, sa hon.
-Ger du dej?
-Ja, han är skitgrym.

Vi fick cola av en servitris. Sen kom Miles tillbaka med två tallrikar pasta med den absolut bästa bakfyllepastasåsen som jag någonsin ätit. Viktväktarna skulle säkert ha börjat tala i tungor och kasta vigvatten om de hört talas om den men den var precis vad min baksmäla ville ha. Miles stod brevid och såg extremt nöjd ut när vi åt. Det gick antagligen inte att dölja hur gott vi tyckte att det var med kombinationen pasta, grädde, oliver, fetaost och soltorkade tomater. När vi ätit upp och nästan slickat tallrikarna kom han ut med kladdkaka och latte. Precis vad två flickor vill ha.

-Iväg och bada med er nu! sa han när vi ätit upp.
Sen vände han sig till mig.
-Jag slutar om två timmar. Vi kanske kan hitta på någonting då? Du och jag.
-Jag kommer ner hit igen om två timmar, sa jag.
Han log brett igen och kysste mig på pannan.
Och jag som alltid varit svag för att bli kysst på pannan.

Vi badade. Noga. Lina låtsades simma konstsim. Jag skojade med magen som stod rakt ut efter Miles otroliga matlagning. Sen flöt vi runt i en liten, liten varm bassäng tills vi vart helt skrumpna.
Lina hjälpte mig att blåsa håret riktigt snyggt. Jag hade precis klippt mig i nån slags hockeyfrilla á la 2002. Jag målade mig och satte fast lite glitter i ögonvrån. Så på med mina finaste kläder; bästa Acnejeansen, randiga tröjan, Svealuvtröjan, jeansjackan och så de nya ljusblå Conversen.
-Han kommer att dö, sa Lina när jag var färdig.
-Tror du?
-Ja, han kommer att vilja ha dig till sin egen lilla popprinsessa.

Och han verkade verkligen tycka att jag var något att ha den där dagen, då när jag kom släntrande nerför trapporna när han slutade jobbet. Lina flinade och avlägsnade sig med ett peacetecken i luften och vi var ensamna. Han tog min hand och frågade vad jag ville göra. Jag ville helst bara gå hem och knulla, men sånt säger man inte även om jag är ganska säker på att det var vad han helst ville också. Så jag sa att jag skulle tycka det var schysst med den promenad. Han ville att jag skulle visa honom någon av mina favoritplatser i Göteborg, han var ju ganska nyinflyttad.
-Då vet jag precis, sa jag.
-Vart ska vi? undrarde han.
-Det får du se. Vi ska åka spårvagn först.
Vi gick ner till Järntorget och tog en vagn till majorna. Hoppade av vid Jägerdorff och gick ner mot Röda Sten. Vi hade tur. Ibland när havet vill visa sig på dåligt humör kan Röda Sten och området runt där vara den kallaste platsen på jorden. Som när Kalasturnén stannade till där 2000. Det kunde lika gärna ha varit november den kvällen i juli för snart två år sen. Men den där kvällen när jag var där med Miles för första gängen ville havet visa sig på sitt bästa humör. Jag tog det som ett tecken på vår gemensamma framtida lycka. En liten svag salt vind letade sig upp på klipporna, dit vi klättrade upp och satte oss. Havet var som kvicksilver framför oss och man kunde ana i luften att snart, snart skulle det bli sommar.

Vi rökte cigaretter och min engelska var inte ens i närheten av så lysande som den varit kvällen innan. Man jag berättade ändå om mig själv. De vanliga basicgrejerna: Miranda Persson, 27 år inflyttad från landet. Jobbar på kontor, älskar kläder och popmusik. Sen vågade jag säga några andra saker jag sällan säger högt överhuvudtaget. Saker som att jag önskar att det fanns något som jag var riktigt bra på. Något speciellt , som det känns som att de flesta har. Men inte jag. Att jag är orolig hela tiden att jag ska avslöja mig. Att någon ska upptäcka att bakom 800kronors frisyren och Fred Perryfasaden finns en bortkommen kusin från landet som fortfarande har hästlukt kvar i håret. Om du luktar noga. Miles log och sniffade mig i luggen.
-Jag kan då inte känna något, sa han. Du måste maskerat det bra med dyr hårspray.
-Ja, sån där dyr spray som man köper hos frissan, sa jag.
Han kysste mig och det kändes ännu bättre än kvällen innan. Hela min kropps energi stannade av och sögs ner i mitt underliv av den kyssen. Jag ville verkligen ha honom där, direkt på klipporna. Men fast att allt omkring mig susade och jag verkade ha tappat andan var jag ändå medveten om den grillande familjen strax nedanför oss och Stena Danica på väg till Fredrikshamn. Vi tittade länge på varandra istället.
-Vad är det som händer tjejen, sa han.
-Jag vet inte...Jag öppnar mej och släpper ut alla mina känslor och hemligheter för dej och jag vet inte ett skit om dej.
-Vad vill du veta?
-Så mycket som du orkar berätta för mej innan solen går ner eller innan jag börjar frysa.
-Miranda, du är en mycket romantisk flicka!
Jag skrattade högt, det sista man kan kalla mig är väl ändå romantisk.

Miles berättade sina basics: Miles Devlin, 29 år, skotte som träffat svenska vänner på Roskilde förra året. Vänenr som han gjort klassikern:" vi super tills vi bildar ett band" med. Enda skillnaden var att de faktiskt bildat ett band. Så för några månader sen hade Miles landat på Säve. Bytt ett regningt Edinburg mot ett regnigt Göteborg. På de några månaderna hade han lyckats skaffa sig ett jobb på Hagabadet, en andrahandslägenhet på Sveagatan, ett rykte med bandet och han hade lärt sig några viktiga svenska ord; fan, fasta bröst och immigrationsmyndigheten. Jag lyssnade noga, skrattade och hoppades att han nu också skaffat sig en tjej.

Solen tappar värme tidigt på kvällarna i maj, som väl är. Jag började frysa och vi klättrade ner från berget, åkte hem och gjorde heta saker som värmde mig igen.

Det känns svårt att berätta om just det där. Dels för att det gör ont att minnas nu när allt är över och dels för att nätter efter ett tag, på avstånd, flyter in i varandra och blir till en enda. Men jag minns att vi höll varandra hårt och att vi vaknade hela natten och ville ha varndra igen och igen. Jag minns också att sömnbristen gjorde att jag gick runt som en zombie på jobbet dagen efter. Den dagen och många dagar efter den, då han varit hos mig på nätterna.

kapitel 6

6

(Citatet nedan är tillägnat Frida, som vet vad som händer med mig om man häller i mig fyra flaskor vin i mitt kök... Bara därför Baby...)
(Och just det, när Mirandas mamma säger att hon inte borde ha nåt problem att hitta nytt jobb, Jag har snott citatet ifrån Reality bites. Rakt av. Och jag skäms inte ens)



"Hem är dit man far
när man inte har nånstans att gå"

Peter LeMarc, På andra sidan bron

Augusti



Jag har suttit på en svettig buss, som ersatte tåget för att det var nåt fel på tåget, i en timme nu. En extremt enerverade bohemisk kvinna i grön skrynkelkjol, grönt skrynkellinne och bruna birkenstockkopior, har utan att veta om det, gett mig stor insikt i hur jag: Inte ska uppfostra mina eventuella framtida barn. Inte ska prata med min eventuella framtida man. Inte ska klä mig ifall jag någon gång i framtiden skulle flytta ut på landet och ha man och barn. Dessutom luktade hela familjen så starkt av mögel att jag fick lust att vända mig om och tala om det för dem. Inte av den andledningen att jag brydde mig om dem som medmänniskor, att deras hälsotillstånd kunde var i fara eller så. Utan för att lukten gjorde mig åksjuk.
Fast på sätt och vis gjorde de att det kändes riktigt skönt att komma fram, tro det eller ej.

Mamma och pappa står lutade mot Volvon. Vinkar glatt när de får syn på mig. Jag går emot dem och magen fylls av den vanliga känslan av att, trots att jag verkligen försökt "klä ner mig", så lyser det starkt storstad om mig. Mamma kramar mig hårt.
-Lilla gumman.
-Hej mamma.
Pappa kramar lite tafatt och mamma ruffsar mig i håret.
-Vad rolig du ser ut i håret. Ska det var så där?
-Hur då så där?
-Ja, ska du verkligen ha så där kort lugg? Har du klippt dej själv? Du ser ut som när du var liten och råkade få tag i en sax.
En gång när jag var liten fick jag tag i en sax och klippte luggen själv. Mamma försökte rätta till och rädda det som gick att rädda. Tyvärr blev luggen bara ändå kortare. Ett kort tag senare skulle vi ta kort på lekis och jag blev förevigad med den korta idiotluggen. Jag såg inte klok ut.
-Jag har inte klippt mej själv. Jag har varit på en salong.
-Men då tog hon allt i lite mycket hårfrisörskan, säger mamma. Henne går du väl inte tillbaka till?
Jag bara suckar.
-Men det var väl bra, säger pappa. Det är bättre att ta i rejält när man ändå är där. Det blir billigare så.
-Ja, just det pappa, säger jag.
Vi hoppar in i bilen och jag märker att jag redan har förvandlats till den där tjuriga 12-åringen i baksätet. Det tog inte många minuter... Mamma babblar på.
-Emma och Sandra kommer på middag i kväll, dom ville så gärna träffa dej. Jag ska göra kyckling i lergryta, som Tina gör du vet.
-Vilken Tina?
Jag funderar på om det är någon granne eller arbetskollega som mamma har berättat om som jag bara inte har hajjat att hon finns.
-Men Miranda! Tina, TV-kocken. Henne kan du väl inte ha missat ändå?
-Nä, säger jag.
Jag ser framför mig något blont hurtigt, skånskt som Lina och jag nog zappat förbi nångång. Det måste vara hon. Svårt att ta in sånt där när matlagning brukar innebära pop-corn i microrn eller en libarulle. Också en sak som man lär sig att prioritera bort när man måste flytta hela tiden. Saker som man lagar mat i är för tunga att bära.
-Det ska väl bli gott med lite av mammas mat ett par dagar. Det kan du behöva. Du är mager som en räka.
-En kinesisk jätteräka, tänker jag.
-Ett par dar med frisk luft och lugn och ro kommer att göra tösen gott, säger pappa och slänger en blick på mig i bakspegeln.
-Så kan du komma igång igen och hitta ett nytt jobb sen, fyller mamma i.
-Jag ska det mamma. Jag lovar.
-Eller så kanske du ska börja studera? fortsätter mamma. Sandra har kommit in på lärarprogrammet, sa jag det?
-Ja mamma, du har sagt det. Tusen gånger.

Sandra och Emma är mina systrar. Mina ordentliga systrar som gjort en massa riktiga saker som jag aldrig har brytt mig om att göra. Kanske för att de två har gjort de sakerna åt mig.

Emma är min skötsamma storasyster. Hon jobbar på försäkringskassan i stan som jag har flyttat ifrån. Hon har villa. En otroligt tråkig man som har ett bra, men säkert trist jobb som tjänsteman på volvo. Två odrägliga lillgamla barn. Och sist men inte minst en gemensam inkomst som gör det möjligt för dem att åka på minst en utlandssemester varje år.
Emma var en sån tjej som blev tant på gymnasiet. Vi är lika långt ifrån varandra som solen och pluto hon och jag.

Min lillasyster Sandra är egentligen mycket slarvigare än mig, men det räknas inte eftersom hon har gjort rätt slarviga saker. Saker som räknas som saker som man ska göra när man är ung. Hon har tågluffat, varit Au-pair i London, bott i kollektiv och rest runt i Asien nästan ett år. Den officiella versionen. Den som man kan säga högt. Sådana handlingar som är ok att göra innan man är 25 tycker mamma, pappa, Emma och resten av den vidriga hålan som jag kommer ifrån. Att Sandra egentligen rökte sig igenom hela Europa, dansade på E hela helgerna i London och var så vimmelkantig när hon kom hem att hon fick äta antidepressiva mediciner ett tag. (Hemlängtan var den officiella versionen.) Hon var tvungen att flytta ifrån kollektivet eftersom hon legat med precis alla som bodde där och dragit igång otroliga intriger. Vad hon gjorde i Asien orkar jag inte ens gå in på. Förresten har jag bara fått vissa små delar berättat för mig. Fragment som dykt upp i Sandras hjärna ibland då hon varit packad. Saker som har påmint henne, så att hon är tvungen att berätta lite för mig. Det blir ofta så med människor som har varit ute och rest ett tag. Iallafall, detta var de inofficiella versionerna av Sandras ungdomsår.
Vi har förstått varandra ganska bra, periodvis genom åren Sandra och jag. Just nu har hon, efter att ha läst ett par spridda A-kurser, blivit någon slags hard-core akademiker och det är inte min bag alls.

Jag kan ju bara ana vilken underbar middag det kommer att bli.
Och jodå.
Det enda som jag kan räkna som positivt är att Emma lämnat sin vidriga man och sina vidriga barn hemma.
-Dom håller på att bygga en lådbil, förstår ni, säger hon. Dom började skrika i högan sky när jag sa att vi skulle till mormor och äta middag.
Jag ser framför mig Emmas man, iförd kostym, sittandes på garageuppfarten, storbölandes. Någonting ont rör sig inom mig och gör mig på bättre humör. Han kanske är en sån där snubbe som bara kan bli sexuellt tillfredställd om han blir behandlad som en bebis. Det vore verkligan rätt åt Emma.
Emma kramar mig och håller mig sedan i ett fast tag och tittar på mig som om jag vore typ en liten kusin.
-Gud vad roligt att se dej! säger hon. Skönt att du har lite normalt hull på kroppen igen. Sist vi sågs var du så himla mager.
-Jaha, tack, säger jag.
Vet inte vad jag ska tro. Normalt hull eller smal som en räka på 20 minuter.
-Kul att se dej med, säger jag.
Fast jag inte tycker det alls.
Emma kramar mamma och pappa och säger saker som:
-Vad gott det luktar från köket!
och
-Vilken sommar vi har va!
Det är helt obegripligt att hon är min syster. Ännu mer obegripligare är faktumet att hon bara är två år äldre än mig. 29. Inte ens 30. Hon ser verkligen ut som en tant. Röda highwaterbyxor och vitt linne som på nåt konstigt vis är tight över höfterna och pösigt runt kroppen och brösten. Och då menar jag inte på något slags snyggt 80-talsretro vis. Nä, Cassellsvis. Råfultvis. Håret är klippt in en sån där kort, tantig frisyr som Emma säkert kallar praktisk när hon pratar med sin frisör.

Sandra ser iallafall inte lika hopplös ut. Hon kommer trampande på en skitgammal gnisslande cykel. Sitt långa blonda hår har hon flätat i två flätor. Hon har blommig sommarklänning, uppvikta jeans och sandaler som tillsammans med cykeln ger en typisk" jag-är-lillasyster-och-jag-skiter-i-allt,-speciellt-i-er"-feeling. Hon verkar trots det ganska uppriktigt glad att se mig.
-Hej Cepis, säger hon slött och ger mig en muskeldödare.
-Hej Mongo, säger jag och rycker henne förstrött i ena flätan.
-Har du gått på den grejen nu, hockyfrilla med skitkort lugg. Fan vad fult.
-Har du äntligen hajjat grejen med turn-ups, svarar jag och sparkar mot hennes smalben/uppvikta jeans.
Det känns faktiskt riktigt roligt att se henne.
Mamma ropar att hon har dukat på altanen så vi går ut dit. Mamma vrider oroligt sina händer och säger:
-Hoppas att det inte blir problem med getingar bara. Det är ju mysigt att sitta ute och äta.
-Man får väl passa på innan det blir höst och kallt igen, säger pappa.
-Ja, det får man, säger mamma. Fast getingarna är väldigt giftiga så här på sensommaren.
-Vi får väl se upp då mamma, säger jag och sätter mig på den vanliga platsen som jag alltid sitter på när vi äter på altanen.

Morsans/Tinas kyckling i lergryta är riktigt god till färskpotatis och sallad. Sandra gnolar på "på torsdag äts det ärtsoppa, på lördag är det fest" och Emma berättar om semestern. Det har varit Legoland och Skara Sommarland och sol och bad och gud vilken tur vi har haft med vädret. Ännu mer tur att vi inte beställde någon utlandsresa.
-Vad har du gjort i sommar då Miranda? frågar Emma mig.
-Inget speciellt. Softat.
-Softat? Vad innebär det?
-Ja, men typ, badat, vart i slottskogen, fikat, tatt det lugnt, säger jag och kan inte låta bli att fundera på om man börjar tycka att Legoland och andra skitställen helt plötsligt är roliga igen när man får barn. Det får man hoppas annars är det jävligt tragiskt.
-Men har du inte gjort nåt? envisas Emma.
-Jag har vart i Roskilde. Sen så har jag varit på några bra konserter. Räknas det?
-Ja, det kan man väl säga är att göra något kanske.
Emma gör en besk grimars med munnen.
-Vadå?! Vad menar du? Så Legoland och Skara Sommarland har mycket större värde än Roskilde? Är det så jävla mycket finare och smartare kanske? Va!?
Mamma bryter in.
-Miranda, nu behöver du väl inte börja bråka när du har kommit hem för en gång skull. -Men det var ju inte jag som började!
-Nu pratar vi om något annat, säger pappa. Jag såg han den där, vadheterhan, Håkan, som du gillar Miranda. Han var med på Allsång på Skansen.
-Var han bra då?
-Såg du det inte?
-Nej, jag missade det tyvärr pappa.
-Bandade vi det mamma?
Mina föräldrar har en irriterande ovana att kalla varandra för mamma och pappa. Jag är säker på att de gör det även när vi inte är med. Fast att vi har flyttat hemifrån. Mamma skakar på huvudet.
-Nej,det var synd, fortsätter pappa. Han var rolig. Sjömanskostymen var på och allt.
-Ja, den är rolig pappa.
Jag klappar honom lite på armen och ler. Plötsligt ser han så gammal och trött ut i ögonen. Jag får en konstig klump i halsen.
Mamma kommer ut med ett jättefat uppskuren vattenmelon som avleder mina sorgliga känslor.
-Ska vi åka och bada efter maten? säger Sandra med munnen full av melon.
-Gärna! svarar jag,
-Nån mer som ska med? frågar Sandra.
Mamma skruvar på sig och mumlar något om land som måste vattnas. Pappa skakar på huvudet, men vi får gärna låna bilen om vi vill.
-Du då Emma? säger jag.
-Nej, jag måste hem och lägga ungarna. Anders har lite problem med det.
-Kan han inte lägga sina egna barn?
-Jovisst kan han det. Ibland måste han ju, om jag är på konferens till exempel. Men dom tycker om att jag gör det.
-Det tror jag säkert att Anders tycker, säger jag och tar en mun kaffe.
-Miranda!
Mamma tittar strängt på mig.
-Ja, vi får väl se hur mycket feminist du är själv den dan du får barn Miranda! säger Emma. Jag sa också såna saker innan jag fick barn.
-Men det är lugnt för jag ska inte ha några barn.
Emma lägger huvudet å sned och tittar på mig med den där blicken som jag hatar mest av allt: Den där, "det spelar ingen roll vad du säger, för jag vet att jag kommer att få rätt en dag, för du är alldeles för ung och dum just nu för att förstå ditt eget bästa". Jag får en känsla av att hon har tittat på mig så hela mitt liv. Sen jag var bebis och hon hjälpte mamma att byta blöjor på mig och ge mig välling. Så som jag inte var ett skit intresserad av att hjälpa mamma att göra på Sandra.
Jag reser mig tvärt.
-Tack för maten mamma. Sandra, ska vi dra och bada?
-Bilnycklarna hänger i hallen! ropar pappa efter oss.

Jag kör bilen lite fortare än vad som är lagligt. Våra blonda hår blåser från nervevade bilrutor och jag sjunger högt med Olle Ljungström på bilstereon:
-"En vanlig dag med Heroin,
det räcker för mig
Om jag får blunda
Om jag får dansa
Det räcker för mig".
Sandra tittar på mig och skrattar ett högt skratt sen sjunger hon med:
-"Jag spelar vanlig
precis så vanlig som folk är mest
Men hur är det nu människor gör
vad är det dom gör".
Jag skrattar högt jag med.
-Förlåt Sandrasyrran, men jag orkar inte med henne bara.
-Jag vet. Jag får krupp.
-Krupp är ordet! Krupp får jag av Emma.
-Fast jag tror inte att hon har det så lätt med den där Anders.
-Vadå lätt. Hade du tyckt att det hade varit lätt att leva med den vidriga gubben. Tänk bara att tillverka dom där två barnen.
-Ja, tur för henne att hon bara behövt göra det två gånger, skrattar Sandra.
Jag skrattar med. Vi trodde nämligen jättelänge att man bara gjorde "det" för att få barn. Vi tyckte det var riktigt äckligt att våra föräldrar uppenbarligen gjort det tre gånger. Skitmånga gånger. En dag hittade dock Emma ett paket Profil i lådan på nattygsbordet på pappas sida av sängen och alla våra oskuldsfulla funderingar kastades brutalt omkull.
-Jag tror ändå att hon har haft det lite jobbigt ett tag, säger Sandra när vi svänger upp på grusvägen mot sjön.
-Hur vet du det?
-Anders jobbar visst skitmycket berättade mamma. Emma är ensam asmycket med barnen. En gång när jag kom dit var hon helt paj och rödgråten.
-Var hon?
-Ja, fast när jag frågade henne vad det var så påstod hon att hon var allergisk.
-Fast det är ju ingen andledning för henne att försöka få mej att må lika kasst.
Vi är framme vid badet nu. Vi tar våra handdukar och låser bilen. Vandrar tysta efter varandra på stigen som är mjuk av barr. Gammelgranarna reser sig tysta, ödmjuka vid sidan av stigen. Det doftar kåda, skog och dyig skogstjärn och jag känner mig lite glad över att jag har åkt hem. Sandra verkar också ha gått in i sig själv en stund. Vi byter om på klippan som vi bytt om på tillsammans sedan vi var små tjejer. Sandra känner på vattnet med foten.
-Är det varmt?
-Skitvarmt, svarar hon.
Hon hoppar i från djupa klippan och jag sätter mig på min vanliga plats. Stoppar ner benen först och låter mig sedan sjunka ner i det svarta ljumna sjövattnet. Simmar långsamt ut mot mitten av sjön. Lägger mig en stund på rygg och flyter. Det finns ingenting som går upp mot ett svalt bad i en svart skogsjö om man är uppväxt på det viset. Salt havsvatten med maneter och tång, skrikande måsar och krabbor kommer aldrig någonsin att göra min själ lika lycklig. Sandra ligger en bit ifrån mig. Hennes långa hår flyter långt ut från hennes kropp, runt, på sidorna och ovanför. Jag får de vanliga tvångstankarna om uppsvällda lik, plötsligt uppflytande från sjöbottnen och måste simma in till stranden igen.

När vi badat klart sitter vi på en klippa och röker cigaretter.
-Vad är din plan Miranda? säger Sandra när vi varit tysta ens lång stund tillsammans.
-Min plan.
-Har du nån?
-Nej.
-Ska du inte plugga lite då?
-Nej.
-Men du kan ju inte veta att du hatar det om du aldrig har provat.
-Vet du va? Du kunde lika gärna prata om analsex just nu.
-Har du inte provat det heller?
Jag tittar på min lillasyster och ser att det rycker lite i hennes mungipor.
-Men jag funderar på att flytta in i ett kollektiv. Om du vill veta. Det är väl nån slags plan.
Det är när jag säger det högt som jag bestämmer mig för att göra det. Ibland är det så. Att man inte vet riktigt förrän men uttalar det högt.
-Bra! Se upp med vem du ligger med bara.
-Jag lovar Sandra.
-Vad är det för ett kollektiv då?
-Nej, det är bara ett schysst kollektiv. Schyssta, sköna människor som bor där.
-Bra.
-Ja. Jag var där på fest i helgen och det var skitroligt.
-Är det nån du känner som bor där?
-Ja, det är typ en kille som jag har sprungit på ute. Rätt ung. Men jävligt bra. Snäll. Han har erbjudit mej att hyra ett rum från förste september.
-Men om du trivs tycker jag absolut att du ska prova det.
-Ja.
-Men gå dit och hälsa på utan att det är fest nån gång innan du bestämmer dej helt.
-Ska jag göra.
-Bra.
-Skitbillig hyra också. Typ max tusen spänn i månaden.
-Bra!
Vi röker mer cigaretter under tystnad. Slåss med myggen som kommit fram.
-Ska du verkligen bli lärare? undrar jag till slut.
-Ja.
-Varför det?
-Nåt ska man ju bli.
-Men lägg av.
-Nej, men jag tycker det verkar vara ett helt ok jobb. Och så är man ju garanterad fast tjänst när man är klar med utbildningen.
-Jo, det har jag hört med.
-Jag sticker upp nästa vecka.
-Till Karlstad?
-Ja. När skulle du flytta in i kollektivet, om du gör det?
-Det är nästa vecka det med. Förste september. Jag kan verkligen inte bo kvar hos Lina. Vi kommer att ha ihjäl varandra snart. Det var lite därför jag åkte hem nu också.
-Ja, ni två har ju alltid haft nåt slags hatkärleksförhållande. Fan vad tidigt det blir mörkt nu!
-Ska vi dra?
-Ja.

Vi åker hem och Sandra trampar iväg på sin gnissliga cykel, som jag undrar vem det är som äger. Mamma och pappa ser på TV. Jag går in och sätter mig hos dem ett tag.
-Var det mysigt att bada, säger mamma frånvarande. Blicken fast på TVrutan.
-Mm.
-Ni har alltid varit såna badflickor du och Sandra.
-Mmm... Vad tittar ni på?
-Nån deckare, säger pappa.
-Är den bra?
-Ja, ganska spännande, säger mamma och tittar äntligen på mig.
-Är du hungrig?
-Lite kanske.
-Ska vi göra te och smörgåsar?
-Jag kan fixa, säger jag.
Känner att jag måste reparera skadan jag orsakade under middagen.
-Vad gullig du är, säger mamma. Frånvarande igen. Blicken är tillbaka i TV:n. Jag reser mig och tänker:
-So much for being nice...

Vi dricker te och jag äter många fler ostmackor än vad jag skulle ha gjort om jag hade varit hemma. Man stoppar överhuvudtaget i sig mycket mer mat när man är hemma hos sina föräldrar och hälsar på, än vad man skulle ha gjort annars.
Mamma följer med upp på mitt rum och stökar runt lite på mammors vis. Som för att stoppa om mig. Tar bort överkastet på sängen, viker ihop det noga och sätter sig på sängkanten.
Det står några lådor mitt på golvet.
-Vad är det där? frågar jag och pekar på dem.
-Pappa och jag städade på vinden. Det verkade vara dina saker. Du kan väl titta ifall det är något som du vill spara.
-Jag har ingen lägenhet just nu mamma, du vet. Jag har liksom inget källarförråd att ställa lådor i.
-Ja, jag vet.
-Det kanske till och med blir så att jag måste ställa mer saker på eran vind.
-Visst får du det gumman. Du kan väl i alla fall titta om du vill ha dom här sakerna, då kan vi lägga dom på vinden igen. Annars slänger vi dom.
-Ok.
Mamma reser sig, plockar lite med krukväxterna.
-Hur mår du annars gumman?
-Jag mår bra mamma. Jag har nog bestämt mej i kväll för att jag ska ta erbjudandet som jag har fått om att hyra ett rum i ett kollektiv. Ett tag.
-Det låter bra det. Det kan ju bli lite trångt att bo med Lina.
-Ja, hon har ju bara en etta.
-Oj då.
-Så ska jag höra mej för om jobb. Jag har allt lite kontakter. Det ska nog fixa sej mamma.
-Javisst gör det det gumman. Godnatt då.
-Godnatt mamma.
Hon klappar mig på kinden och går ut och stänger dörren.Jag kryper ner i min stålrörssäng som jag haft alltid i mitt gamla rum hos mamma och pappa. Ser mig omkring i rummet. Ingen verkar ha gjort ett skit här inne sedan jag flyttade hemifrån. Rummet verkar vara konserverat, fruset i det ögonblick när jag flyttade, typ 1993 eller när det nu var. På de gammelrosa väggarna trängs Nirvana, Pearl Jam och Soundgarden med torkade rosor från studenten, födelsedagar och pojkvänner som för länge sedan försvunnit in i det förflutnas gömda rum. På väggen bakom Klippansoffan hänger en Jack Danielsflagga som jag minns att jag sparade till länge. Då. Framför soffan, som Lina brukade sova i när hon sov över förr, står ett glasbord. Det har, precis som sängen, stålrörskanter och stålrörsben. Varför tog jag inte med de här möblerna när jag flyttade? Kommer inte ihåg det, det är ju jättekonstigt. Jag får syn på lådorna igen och nyfiken tar överhanden över latheten. Jag tassar upp och öppnar den översta. Veckorevyn! Perfekt! Jag tar med en bunt till sängen och kastas tillbaks till den tiden när grungen var ung och Cindy Crawford världens vackraste kvinna.

Nästa morgon vaknar jag av att mamma sticker in huvudet och undrar om jag dricker kaffe eller te på morgonen nu igen.
-Kaffe, mumlar jag i kudden.
Sträcker mig efter mobilen och messar Lina: "SOS. Har redan krupp. Mayday Mayday."
Hon svarar medan jag håller på och klär på mig:"Gött åt dig. Vad skulle du hem och göra?". Jag skriver: "Bitch". Hon svarar:"Bitch kan du vara själv. Ska du gå på stan idag oxå?". Jag skriver: "Ångest. Saknar du mig inte ens lite?". Lina skriver:"Klart att jag gör! Kom hem Söta! I Love You!". Jag skriver:"I love you too. Söta Puss". Sen ropar mamma och jag hasar mig ner i köket till förmånga ostmackor och ägg.

När man är hemma måste man alltid ta den sedvanliga svängen på stan. För att kolla att den finns kvar. Att man inte saknar den. För att minnas vilken ångest en sån sväng ger. Idag bättras den ångesten på av att Emma och mamma ska med. Jag andas ytliga andetag och gör det som måste göras.
Vi tar mammas lilla skruttbil. Fast att det är så nära att man kan gå. Eller ta bussen. Men i den lilla hålan som jag kommer ifrån så är det bara handikappade och pensionärer som åker buss. Vi hämtar Emma på vägen. Vid hennes jobb. Hon har lunch.
-Var nu lite snäll mot din syster, säger mamma när vi kör mot försäkringskassan.
-Hon har haft jobbigt. Jag har hört det.
-Av vem då?
-Sandra.
-Jaha.
-Men hon är ju inte snäll mot mej. Jag har väl också haft det jobbigt det sista.
Mamma har stannat bilen framför entren. Hon vänder sig mot mig, klappar mig på benet och säger:
-En så söt duktig flicka som du ska väl inte ha några problem att hitta ett nytt arbete.
Jag öppnar munnen men stänger den igen. Emma kommer imot bilen. Det jag helst av allt vill göra är att skrika:
-Jag skiter väl i det jävla skitjobbet! Det var ju Miles som betydde nånting! Allt annat kan dra åt helvete!
Emma hoppar in i bilen. Det känns som ett vakum där orden jag inte skrek finns nu. Vi kör upp på parkeringsdäcket på stans enda varuhus, parkerar. Tar hissen ner och fikar på fiket på plan två. Emma och mamma pratar om hur skönt det är att vara tillbaka på jobbet igen efter semestern. Skönt att allt blir som vanligt igen. Jag lider. När som helst kan det dyka upp någon som vet hur jävla mycket som helst om mig. Pinsamma saker. Sånt som jag gjorde för hundra år sen. Om saker jag hade då. Som hur ful tandställning jag hade. Eller vilken mesig kille jag hade i sjuan. Min dåliga musiksmak, en gång för hundra år sen. Som på beställning dyker två gamla gymnasieklasskompisar upp. Är på väg förbi men får syn på mig och stannar.
-Nej, men Miranda!
Barnvagnar, fula kläder, gått upp säkert tio kilo sen gymnasiet. Den ena verkar ha en unge till på väg, men man vet inte säkert, hon kan vara så fet. Deras blickar dras till min frisyr, mina kläder, min mage för att kolla ifall jag inte ska ha barn.
-Hej, säger jag torrt.
-Hur har du det?
-Bra.
-Har du flyttat hem?
-Nä, hälsar bara på.
-Hittat nån kille än? Vart jobbar du? Inga barn än?
Frågorna haglar, jag kan inte värja mig. Blodet dunkar i huvudet. Men de bryr sig inte. Väntar inte på svar. Är egentligen inte intresserade.
-Ha det gott Miranda! Du hittar säkert nån snart.
Så är de borta.
-Hur mår du? säger mamma. Du är ju alldeles blek.
-Jag är lite varm bara.
Det är fruktansvärt varmt. Värmebölja.
-Borde du inte bli rosig istället då? säger mamma. Ja, ja. Din lunch är väl slut nu Emma. Ska vi gå in på JC och se om vi hittar något fint Miranda?
-Mamma...
Jag tänker precis säga att jag inte handlat någonting på JC på tio år, men jag vill inte såra henne. Så vi går in på JC och mamma köper linnen, sockar och trosor åt mig precis som om jag vore ett barn.

På kvällen sitter jag på bussen hem igen. Hade tänkt stanna en natt till men något som verkade vara början på ett panikångestanfall gjorde det omöjligt. På sätet brevid mig står det viktigaste jag hittade i de mystiska lådorna i mitt rum. Mest plats i påsen tar några gamla ritblock och olika sorters färger. Jag hade glömt att jag brukade rita ganska mycket. Att jag tyckte att det var roligt. Att jag var bra på det. Det känns som att det passar bra att börja med en sån grej nu. Nu när jag ska bo i kollektiv och allt. Skaffa en helt ny livstil. Jag messar Daniel att jag vill hyra rummet. Han svarar att det ska bli jättekul. Att jag är välkommen.

Bussen far hemåt genom sommargrönt landskap.
Det känns lätt att andas igen.
Jag är ett enda stort leende.
Jag är välkommen.
Jag ska få höra hemma någonstans.

kapitel 7

7

"You know I´m a dreamer
but my heart´s of gold
I had to run away high
So I wouldn´t come home low"

Mötley Crüe, Home sweet home

Augusti


Jag vaknar.
Det är en vanlig dag strax efter att jag har varit hemma hos mamma och pappa och kommit hem till Göteborg igen. Solen skiner som vanligt och det är hundra grader i Linas lägenhet. Känns det som. Lina är på hobbet. Jag går upp, sätter på kaffe, knäpper på MTV och tar på mig min bikini. Det är så varmt att det enda plagg man kan ha på sig är bikini. Som att vara naken men ändå påklädd. Bikini känns som ett riktigt plagg liksom.
Jag dricker mitt kaffe, äter en macka och läser tidningen sittandes på golvet med tidningen framför mig. Det känns som en ganska bra dag hittills, tills jag slår upp nöjessidan och får syn på Miles. Stor jävla bildjävel på hans jävla bandhelvete. Miles givetvis snyggast, frontfiguren i förgrunden. Deras cutieboy. Jag tappar greppet om verkligheten för en liten stund. Det riktiga brytet över att vi inte är tillsammans längre dyker upp från djupa mörker som jag inte trodde fanns. Jag börjar storböla och det känns som att jag faller rakt ner i de mörka avgrundshål av total ensamhet som jag inte ens visste om.
-Jävla cepiidiot, snyftar jag.
Kryper ihop i fosterställning på golvet och gråter högt. Buhuhugråt som säkert hörs in till grannarna. Skiter ifall de hör mig. De är väl inte hemma ändå. De lyckade jävlarna har väl jobb att gå till. Men jag, jag ligger här. Den fulaste loosern i världen och jag kommer aldrig att få nån mer kille nån mer gång. Mobilen ringer. Jag kollar på displayen innan jag svarar för att se om det är någon som kan nå ner till mig nu. Det är Daniel. Jag upprepar min senaste tankemening, den om att jag är en looser osv, för honom, istället för att svara normalt.
-Va?!
-Ska jag säga det en gång till? snyftar jag.
-Miranda, vad har hänt?
-Den jäveln är med i tidningen idag.
-Vänta jag kommer upp. Jag är nere på Skivhugget.

Han ringer på tre minuter senare. Jag öppnar dörren i bikini med tårar och snor i hela ansiktet.
-Hur fan kunde han lämna mig? ylar jag.
Daniel tittar på mig. Noga.
-Ja du Miranda. Det är helt obegripligt.
Jag tittar på mig själv i Linas hallspegel och börjar skratta lite. Daniel kramar om mig och jag börjar yla igen.
-Det är så jävla orättvist! Vi älskade ju varandra!
-Sa ni det?
-Nej, men sånt KÄNNER man!
-Ok.
-JAG VILL RÖKA!
-Här är cigg gumman.
Vi tänder en cigarett åt mig och jag lugnar ner mig lite. Daniel får syn på GP som ligger kvar på golvet med nöjessidorna uppslagna.
-Är det han?
Han pekar på bilden.
-Visst är han ful? säger jag.
-Visst, skitful.
-Tycker du det?
Jag känner hur mina ögon fylls av tårar igen.
-Utan att vara bög. Han är ganska snygg. En sån som ni tjejer gillar. Han får mycket tjejer.
-Jaaa!
-Men Miranda. Du får ju ta dej samman lite. Jag tror inte att han velat ha dej tillbaka om han sett dej just nu.
Jag skakar på huvudet. Man blir 5 år när man är ledsen.
-Varför ringde du förresten? kommer jag på att fråga.
-Tänkte höra om du ville hänga med och kolla på ditt nya rum. Vill du det?
-Ja!
-Det står tomt redan så du kan flytta in med en gång om du vill det.
-Ja!
-Gå och borsta tänderna och kamma dej lite så drar vi.
-Ja!
-Och ta på dej lite mer kläder!
-Nej! Jag vill gå naken på stan! Jag vill vara galen!
-Då får du gå en bit bakom mig. Nej, framför förresten. Jag hatar att ha dårar som går omkring bakom mej. Du får gå framför.
-Jag vill gå naken och prata med mej själv.
-Gör det. Så kan jag kolla på din rumpa.

Vi vandrar tillsammans i hettan. Jag har kläder på mig. Jeans och T-shirt och mina blå plastflip-flop. Det känns som att de ska smälta mot asfalten. Daniel berättar om rummet. Det är det minsta i lägenheten. Pigkammaren. Men det ligger avskilt, innanför köket och det är ju bra. Sen har det en egen toalett också. Det är ju också bra. Det låter bättre än vad det är inser jag när jag ser det. Det är skitlitet. På ena långsidan täcks hela väggen upp av en Ivarbokhylla. På andra långsidan kan jag ställa min säng. Ena kortsidan har ett fönster och den andra två dörrar. Jag öppnar den ena. Minimal toalett. Men det finns ett badrumsskåp och ett handfat. Det ser ganska fint ut. Gammeldags men rent och fräscht. Blommiga gamla tapeter. Handfatet och toan är såna där gamla, med svart tungt toalock. Jag öppnar den andra dörren. Den går, till min förtjusning, till en klädkammare.
-Oj! säger jag.
-Oj vadå? säger Daniel.
-Vad stor den var! Jag tyckte att du sa att det var en garderob.
-Det är det ju med.
-Detta är en klädkammare.
-Jahaja. Nu vet jag det med.
Klädkammaren avgör hela saken. Fakum är att jag oroat mig ganska mycket för vart mina kläder ska få plats. Men här inne kommer de att kunna ligga och hänga och ha det bra på gammeldags trähyllor. Några lådor med grejer kan man också knöka in här. Det blir jättebra. Vi backar ut igen. Ivarbokhyllan komer att rymma mina skivor och böcker. Stereon och TV:n. Min säng kan vara soffa. Kanske ett litet lågt bord. Mer behöver jag inte.
-Det är jättefint!
Jag strålar mot Daniel.
-Tycker du det?
-Ja! Verkligen!
-Hyran är lite lägre för det här rummet har vi bestämt. Det är ju så litet.
-Ok.
-700 spänn. Känns det ok?
-Det känns helt grymt.
-Det finns telefonjack om du vill koppla in egen telefon. Vi har en gemensam telefon om du vill vara med på den. Elräkning och gasräkning delar alla lika på.
-Ok.
-Välkommen till Borås då! På riktigt!
-Tack.

Vi sätter oss i köket och skålar i kaffe. Jag berättar lite om resan till min hemstad. Julia kommer vandrandes.
-Jesus min skapare vad varmt det är! säger hon.
-Du kan ju alltid prova med lite svalare kläder, säger Daniel.
Julia tittar ner på sig själv. Som att hon inte vet vad hon har på sig. Som jag gjorde i morses. Hon har en svart tajt T-shirt, svart tajta stuprörs jeans och ett par osannolikt höga platåsandaletter.
-Går inte. Det är emot min image.
Hon tar ett glas vatten, sätter sig på en stol och slänger upp platåsandalettfötterna på bordet. Skjuter upp solglasögonen i pannan (behöver jag säga att hon hittills haft på sig dem inomhus) och fixerar mig med blicken.
-Hej Miranda. Trevligt att se dej.
-Hej Julia. Det samma.
-Jag hörde rykten om att du ska flytta in här.
-Ja, jag har bestämt mej. Gillade rummet skitmycket.
-Ja, men det är helt ok faktiskt. Fast att det är litet
-Jag gillade toan och klädkammaren.
-Ja, eller hur?
-Jag har aldrig hajjat grejen med kollektiv innan. Men det här verkar vara schysst.
-Det är schysst Miranda. Jag lovar. Jag tänkte precis samma som dej innan jag flyttade in här. Va fan, Daniel, vad är det med dej. Du ser ut som en katt som precis har slickat i smörbyttan.
-Va?! säger Daniel.
-Nåt är det med dej. Kanske är du mycket nöjd med Mirandas kommande flytt?
-Lägg av!
-Fan, vet ni vad, fortsätter hon. Jag såg han den där Hannes, Johannes eller vad han heter. Han som blev skjuten på kravallerna. Han var inne på 7eleven samtidigt som mej.
-Var han? säger jag.
-Javisst. Och vet ni vad? Han utstrålade nåt skitskumt. Som att han varit så nära att dö så han var en del av döden. Hajjar ni? Skiterotiskt.
Vi nickar lite.
-Eller så var det vara jag som kände den grejen. Jag dras till döden. Jag har haft två killar som varit nära att dö i bilolyckor innan jag träffade dom. Fan, det kom jag på nu! Uh, vad läskigt! Jag blir kåt av människor som överlevt svåra olyckor. Jag är sjuk.
-Ja det är du, säger Daniel.
-Och du är kär i Miranda, säger Julia. Vad gillar du mina nya skor Miranda?
-Snygga, säger jag.
Jag vågar inte titta på Daniel. Det känns som om vi rodnar båda två. Fan vad löjligt. Jag älskar ju Miles ju.
-Dr Martens, säger Julia och vickar lite på fötterna. Hajjar ni va? DrMartens. Köpte dom på Shockrean förra veckan. Dom är grymma.

Jag vandrar hem till Linas kokande svetthåla till lägenhet. Genom en kokande svetthåla till stad. Mina tår blir blå när färgen på mina flip-flops smälter och gnids mot min hud. Det måste vara ännu varmare nu än i förmiddags när jag gick till Borås. En märklig känsla i min mage bär jag med mig genom stan. Daniel kramade mig inte hejdå som han brukar.

Lina har kommit hem från jobbet. Hon stå i trosor och BH och dansar till Latin Kings.
-Hej Söta! säger hon.
-Hej Söta! säger jag.
Vi pussas i luften. Det är för varmt för kroppskontakt.
-Jag ska flytta ifrån dej! säger jag.
-Nej! Ska du flytta hemifrån?!
-Ja!
-Hur ska jag klara mej?
-Jag vet inte!
Jag har under samtalets gång fått av mig mina kläder också. Det går inte att ha kläder på sig, så fort man kommer inomhus måste man vara så naken det bara går. Lina och jag dansar runt en stund sjungandes "snubben trodde han var cool, för han hade en pistol". Tills Lina slår i tårna i stapeln av bananlådor som tillhör mig och tar upp halva rummet.
-Aj fan, säger hon och sjunker ner på golvet.
Jag sätter mig mitt i mot henne sträcker mig efter fjärren och sänker stereon.
-Det ska bli rätt gott att bli av med dina bananlådor. Lina tänder en cigg och tittar på mig.
-Det kan jag förstå.
-Känns det ok då? Att flytta in i kollektivet. Du har ju haft lite svårt för kollektiv innan.
-Jag vet. Men jag gillar dom som bor där. Det är en skön avslappnad stämning.
-Ja, fast du har ju bara varit där en gång och då var det ju fest.
-Jag var där idag. Nu.
-Nu?
-Ja, jag kollade på rummet. Det var kanonbra.
-Bra. Träffade du Julia?
-Ja, hon kom hem när Daniel och jag satt och drack kaffe. Fan vad hon är rocknroll. Det finns inte många som kan gå omkring i platåsandaletter 2002 och komma undan med det. Utan att bli kickersbrud från Hjällbo.
-Hade hon det?
-Javisst. Dr Martens. Som hon köpt på rea på Shock. Helt fantastiskt.
-Så jävla 1994.
-Javisst men hon var skitsnygg. Och så påstår hon att Daniel är kär i mej.
Lina stirrar på mig.
-Vad sa du?
-Hon sa att Daniel är kär i mej.
-Hur sa hon det?
-När vi satt i köket och drack kaffe. Mitt i en mening. Typ mellan att hon blir kåt av döden och vilka snygga skor hon hade.
-Var Daniel med då?
-Ja, han blev helt skum.
-Hur då skum?
-Han kramade mej inte när jag gick. Det brukar han göra.
Lina pekar på mig med ciggen.
-Tydligt tecken, säger hon. Hur känner du dej då?
-Nä, men i morses låg jag här och lipade över Miles.
-Såg du honom i tidningen i morses?
-Ja, det var det som gjorde att jag började lipa.
-Dom ska spela på Jazzhuset på lördag.
-Jag såg det.
-Ska vi gå?
-Vet inte om jag orkar.
-Nej, och jag vet inte om jag orkar somna en natt till med Marit Bergaman och Keanu eyes på repeat.
-Tur att jag ska flytta då! Så du slipper mej!
Jag känner att jag håller på att bygga upp en grym irritation till Lina. Jag ser att hon känner likadant. Då lutar hon sig åt ena sidan och borstar sig med handen på ena skinkan.
-Fan, vad äckligt det är att sitta på det här smuliga golvet när man är så här svettig, gnäller hon.
Jag börjar skratta. Det är precis därför jag också är grinig känner jag nu. För att två miljoner smulor och gruskorn har trängt in i huden på mina skinkor och lår. Vi hoppar upp och borstar av oss och kramas.
-Jag älskar dej Lina. Du är min bästa vän. Min syster.
-Jag älskar dej Miranda. Det vet du.
-Kan vi inte hitta på nåt?
-Jo, jag vill bara duscha först.
-Jag med.

Två dagar senare är det lördag och pappa har kommit ner med bilen för att hjälpa mig att flytta. Inte för att jag äger så mycket. Några bananlådor, tre sopsäckar med kläder, tre papperskassar med skor. En stereo. En TV. Några kuddar. Ett täcke. En säng. Man behöver nästan inte någon bil för att flytta de sakerna. Balanserar man bara bra så får de nog plats på Daniels longbord.
Det första som händer är att jag upptäcker att någon har snott min säng. Den fick varken plats i Linas lägenhet eller i hennes källarförråd. Jag hade bara lutat den mot utsidan på hönsnätsdörren till förrådet. Antagligen såg det ut som att jag inte riktigt behövde den. Antagligen var det någon som tyckte att han (eller hon) behövde den mer. Men jag känner inte att det är rätt stund att var snäll och dela med mig till mina medmänniskor. Jag har köpt Faktum två gånger det senaste året, det räcker väl? Så jag svär en lång ramsa som pappa låtsas att han inte hör. Han bara
suckar och vi får börja hela flytten med en sväng ut till IKEA.

Det är i och för sig bra. Jag gör, förutom sängen, flera riktigt bra inköp till mitt nya liv; många billiga kuddar som ska bli ryggstöd i min säng-soffa, örngott till dem, en matta, en fin lampa, en rosa badrumsmatta och ett lågt bord. Jag har bestämt mig för att inte ha några ben på sängen utan leva asiatiskt nere vid golvet. Jag är riktigt upprymd inuti. Detta är nog första gången sedan jag inredde mitt stålrörstemardrömsrum hemma hos mamma och pappa som jag medvetet försöker inreda mitt blivande hem till ett ställe där jag kommer att tycka om att befinna mig på. Inte som alla andra hem jag haft de senaste tio åren som bara utgjort avstampsplatser till något annat. Ett ställe där jag har sovit och bytt kläder. Där jag kan förvara mina saker medan jag snabbt sticker vidare. Som en sån där förvaringsbox på centralen, fast större. Det blir lätt så här när man bor i andra människors möbler, andvänder andras porslin, duschar bakom andras duschdraperier och blir tvungen att stå ut med vad det känns som, hela västvärldens vidriga inredningssmak i stark koncentration.

Daniel, Lina och Hasse hjälper pappa och mig att bära upp mina saker till Borås.
-Julia är iväg och jobbar, men hon har lämnat en liten inflyttningspresent till dej, säger Daniel när vi håller på att proppa hissen full första omgången.
-Va?
-Ja du. Det var inte illa, säger Hasse. Det ska mycket till innan man gör intryck på Julia.
Hasse nickar på sitt proggiga vis som jag inte är säker på om jag gillar än. Jag springer före upp för trapporna och in i lägenheten. Inne i mitt rum, i perfekt höjd till vart jag ska ha sängen, sitter den fina svart-vita bilden på Jocke.

Nu kanske det kan verka underligt att vara 27 år och bara äga tillräckligt många saker som vad som får plats i en liten stapel av bananlådor. Att inte ha lyckats samla på sig flera ägodelar. Ifall du bor i en storstad så har du kanske kännt av bostadsbristen och alla de märkliga vindlingar som ditt liv tvingas göra tack vare den. Ja du vet du vad jag pratar om. Man bär inte med sig saker i onödan. Man köper inte möbler, gardiner att byta med, plastgran eller något annat som inte lätt går att packa ihop på en eftermiddag. Men du som är från en mindre stad och som stannade kvar där efter att du blev vuxen. Du kanske inte lockades att följa med alla de som stack iväg. De som skulle ut och resa, plugga nånannansstans eller bara var tvugna att dra. Du kanske kändes vinddraget när de stack. Kanske blev du lockad att följa med, men det var alltid något som gjorde att du blev kvar. Tillfälligheter. Den där killen/tjejen som du valde framför det stora Asienäventyret. Det där jobbet som du skulle få fast på och det verkade ju så bra. Den där fina lägenheten som låg mitt i stan som var så svår att lämna. Eller så var det bara skönt med lunken. Lugnet och ron. Du kände dig aldrig manad att dra. Du blev kvar. Vare sig du ville det eller ej. Var inte orolig. Jag klandrar dig inte. Var och en har sin plats på den här planeten. Vissa människor byter bara plats lite oftare än andra. Men du som blev kvar, stannade kvar. Du har antagligen skaffat dig lite mer saker än som snabbt kan flyttas på en eftermiddag i bagaget i din pappas volvo. Du kanske har en egen volvo nu när du är 27.
Sedan jag flyttade hemifrån en mulen dag i juni 1993 har jag haft 10 olika adresser. Det här blir min 10:de för att var exakt. Jag hoppas att jag blir kvar här ett tag. Det känns som att jag behöver vila lite.

Daniel tar med mig på en guidad tur i våningen. Mitt rum ligger som sagt innanför det stora köket. Utanför köket är en läng serveringsgång med höga skåp, en rest från pampigare tider. Dörren mittimot köksdörren går in till Julias rum. Där har jag varit. Vi går igenom serveringsgången. Där finns den lilla toaletten som Lina och jag var inne på när det var fest. Brevid toaletten finns en liten dusch och mittimot ett badrum med ett stort gammalt badkar med lejontassar. Vi går genom serveringsgängen ut i hallen. Direkt rakt fram bor Daniel och brevid hans rum ligger Hasses. Hasse har sin ingång från det jättestora vardagsrummet med balkongen ut mot Vasagatan. Det står många soffor i rummet och i dem sitter det människor som jag inte har träffat. De ser ut som att de pustar ut lite efter dagens aktiviteter. Vad man nu gör på lördagar, går på stan, fikar, shoppar, vilar ut. Daniel förklarar vem jag är och de nya människornas ansikten skiner upp.
-Jag heter Musse, säger en kille med långt svart hår. Det här är min fru Monica.
De två ser nästan likadana ut och jag blir lite full i skratt. Monica hälsar rart hon med.
-Jaha, det är du som ska stå ut i pigkammaren, ler hon när hon tar ming hand.
-Bara jag får lov att gå ut ibland så kommer det nog att gå bra, ler jag tillbaka.
-Ja, men bara när det är din lediga dag, säger Musse.
Vi skrattar och jag känner att jag gillar dem. Hela dem. Detas svart hår, peircade ansikten och svarta kläder också.
-Vi bor där inne, Monica pekar mot en dörröppning brevid Hasses rum.
Jag lägger märke till två guldringar på hennes finger när hon pekar. Fru på riktigt alltså.
-Hej, jag heter Joakim!
En lång smal kille kommer fram till mig. Hans väldigt feminina handslag och hans sätt att uttala Joakim som Djoakim ger mig genast gayvibbar. Det bekräftas direkt när en kille till dyker upp och presenterar sig som:
-Johan, hans fru.
Vi skrattar lite till. Jag tänker att varje kollektiv vore väl inte komplett utan ett gaypar. Vem det nu är som har castat denna omgång av docusåpan Borås har gjort ett bra jobb.
Joakims och Johans rum är på andra sidan av vardagsrummet. Brevid är ännu en dörr. Daniel knackar på den.
-Casiss, är du hemma? frågar han genom dörren.
-Jag tror hon ligger och sover, säger Monica.
-Det är ok, kom in! mumlar någon innifrån rummet. Daniel och jag kliver in. Där inne är det mörkt och luktar instängt. Som det luktar när någon har sovit många timmar i ett rum utan att vädra. En person rör sig under ett täcke, sätter sig upp, smäller upp en rullgardin och det blir ljust i rummet. Jag känner igen Casiss. Hon var den lilla ruffsiga tjejen som öppnade dörren när jag och Lina kom hit på festen för ett tag sen.
-Hej Miranda. Välkommen.
Casiss gäspar stort.
-Hej, säger jag.
-Ursäkta min konstiga dygnsrytm men jag jobbar natt.
-Jaså? Vart då? säger Daniel.
-Lite här, lite där.
Hon ler och gäspar igen. Sträcker på sig.
-Petronella är inte hemma, hon är med Julia och fotar. Men ni får säkert kika in där om ni vill, säger Casiss och pekar mot en dörr längst in i hennes rum.
Vi går dit och kikar in. Två miljoner prylar trängs bland vinröda väggar. Indiska tyger, afrikanska masker, pipor, svärd, guld och glitter. Tjocka gardiner som håller sommaren ute. Den här Petronella verkar inte var nägon direkt rosa spralltjej. En svag skymt av en allvarlig flicka med svart färgat hår i rak 60-tals page dyker upp i mitt minne från festen. Jo, rummet passat ganska bra till sin hyresgäst.
Vi säger godnatt till Casiss och jag går in till mig för att fixa lite. Daniel följer med. Hänger lite och berättar:
-Julia, Casiss och Petronella har kännt varandra typ sen Kurt Cobain levde.
-Ok.
-Petronella hänger alltid med Julia vart hon än drar. Hon säger inte så mycket. Men Julia och hon är bounded liksom. Som du och Lina lite.
-Jag förstår. Men Casiss då, tycker hon att det är lugnt att bo i ett rum som Petronella måste gå igenom för att komma in till sig?
-Det är som hela Casiss personlighet lite. Hon anpassar sig. Hon flyttade faktiskt bara in för bara några månader sen. På riktigt alltså. Hon brukade alltid hänga här innan. Man var van vid det. Det var inte ens någon som riktigt visste vart hon bodde. Sen hade hon bara flyttat in. En dag så frågade Musse om flickan som alltid sov på soffan kanske ville ha ett riktigt rum. Så vi gjorde iordning gästrummet åt henne.
-men var det ingen som tyckte att hon snyltade sig in?
-Nej, hon gjorde det nog inte med flit. Hon bara flyttade in sig lite i taget. Samtidigt som hon flyttade ut sig någonannans stans ifrån. Lite i taget. Och så var hon inne. Hon är sån. Du lär nog snart känna henne.
-Hm... Knäppt låter det.
-Ja, förresten så kan man gå imellan Julias ohc Petronellas rum också. Men jag tror att dom har hängt nåt tyg framför dörren.
-Mm...
Jag känner att det är lite för mycket för mitt huvud just nu. Daniel märker det.
-Fixa du lite i ditt rum nu så ses vi sen.
Han dröjer sig kvar lite. Tar tag i min hand. Kramar den lite snabbt. Sen vänder han sig fort om så dreadlocksen smäller på ryggen.
Jag undrar vad han menade med det.

Jag packar upp mina skivor, mina videofilmer, mina kläder, mina skor. Hänger upp mina tre tavlor som jag äger. Draperiet som är gjort av plastprismor hänger jag upp i fönstret som en gardin. Det är den enda inredningsgrejen som jag köpt på sista tiden som jag orkat sätta upp lite varstans där jag bott. Den passar det höga gamla fönstret perfekt. Ljuset i rummet färgas av prismorna. Jag lägger rena lakan i min nya säng, sätter på Isola och lägger mig på sängen en stund och hinner i fatt.


(jag var tvungen... man kan inte förneka sina fåniga rötter hela livet...)