Om det som står i bloggen

Välkommen hit.

Jag skrev denna historia våren 2003. Jag var arbetslös i fyra månader och tänkte göra något vettigt av tiden. Det blev denna "bok"...

Tänkte det var synd om den bara ligger här hemma och ingen får läsa. Så här är den. LÄS gärna!



Allt som står är här är påhittat. Men det kan finnas personer och händelser som färgat av sig in i berättelsen, sånt kan inte hjälpas.



Min tanke var att skriva något som jag själv hade velat läsa på stranden. Kanske kan man kalla det chit-lit för dem som har ett indiehjärta som slår och slår. Vad vet jag.

Läs gärna.

Kommentera gärna.

Länka gärna till dina vänner.

Men det är jag som äger texten.



Puss Isolita



ps, det har gått några år sen jag skrev det här och som det alltid är med sånt där så kanske jag hade gjort saker annorlunda idag. Men jag har bestämt mig för att skita i för stora ändringar och bara köra... Hoppas ni står ut med eventuella stavfel och grammatikuppfuckningar. Det är inte så jävla noga vet ni.

onsdag 1 september 2010

kapitel 1

1

Juli

"It´s a cruel cruel summer now you´re gone"
Bananarama

För att någonting överhuvudtaget ska hända i ens liv måste man ner till botten innan det kan bli roligt igen. Det vet ju precis vem som helst. Det är bara det att det inte är så roligt när det händer en själv. Det hjälper inte ens om man blir förvarnad innan.
För mig började hela skiten en måndag i slutet av juli. Eller om vi ska räkna från kvällen innan kanske. Det var kanske då allting började Riktigt Från Början. Tror jag. Jag börjar berätta därifrån i alla fall. För nånstans måste man ju börja. Och vem kan egentligen säga säkert när saker och ting börjar och slutar.

Lina och jag, idioter som vi är, var ute för att riktigt fira att det var Sista Semesterdagen. Efter flertalet glas på både Klara och Jord ramlade vi Vasagatan fram mot Långgatorna där vi bor. Där nånstans i en ciggpaus fick jag en glasklar varning om vad ödet hade i åtanke för mig framöver. Lina hade dragit fram sina tarotkort och jag borde ha sett till att hon stoppade undan dem. Jag borde ha sagt ifrån, sagt stopp och på skarpen och så där. Inte för att det hade spelat nån roll. Det som sker det sker ju ändå, det bryr ju sig inte om ifall några fåniga kort råkar förvarna om det som komma ska.Tarotkorten gör ju själva inte så att saker inträffar, saker inträffar ändå.
Lina tittade ner på korten som hon lagt på parkbänken mellan oss. Hon hade ett uttryck i ansiktet som på en sekund gått från tokfull och glad till mycket allvarlig.
- Vad säger dom? undrade jag. Fortfarande tokfull och glad.
Lina la långsamt korten närmare mig så att jag kunde se dem.
Döden. Fallande tornet. Djävulen.
Jag trodde på den här tiden inte ett skit på tarotkort, men jag fångades av allvaret i Linas ögon.
- Det ser inte bra ut va? sa jag.
- Nä, för att ge dig en kort beskrivning: Någonting kommer att ta slut. Någonting kommer att gå åt helvete. Du kommer att bli illa behandlad av nån snubbe.
-Låter kanon! Fan va bra! Låter precis som något jag vill ska hända mig just nu! Vill du höra min egna tolkning?
- Va?! Hon tittade förvånat upp på mig.
- Huset jag bor i kommer att rasa. Jag kommer att dö. Jag kommer till helvetet. Kanon! Skit i det här jävla hokuspokuset nu. Nu röker vi en cigg till så går vi hem och sover.

Dagen efter vaknar jag med vad jag svär är sandpapper istället för tunga. Ett extremt enerverande tjutande ljud tränger in i min hjärna. Dessutom är det minst 80 grader varmt i sovrummet. Långsamt får jag ihop det. Det är väckarklockan som orsakar det vidriga ljudet. Efter den insikten kommer nästa: det är måndag morgon och semestern är slut.
Det borde finnas nån slags lag som gör det olagligt att behöva gå till jobbet bakfull. Eller ännu bättre: det borde finnas nån lag som förbjuder baksmälla helt och hållet. Man kunde typ vakna på morgonen så här: -Oj fan, vad dåligt jag mår. Jag drack visst 2 flaskor vin i går, fan vad ont i huvet jag har. Mår nog lite illa med... men nej! Hej Hej Hej! Hallå där! Jag tror visst att jag är lite bakfull och det är ju förbjudet numera! Så snälla Herr Baksmälla, var så snäll och dra, du är förbjuden enligt paragrag 32, fyllerilagen. Ja, sen skulle man kunna gå ur sängen som om ingenting har hänt. Fast då skulle man ju gå miste om slöa söndagar i soffan utan krav och man skulle aldrig tillåta sig själv att äta flottig pizza. För att inte tala om att analysera allt som hänt kvällen innan med sina vänner. Vrida och vända på allting som man sagt och gjort för att få lite ångest att försvinna. Man skulle ha svårare att tillåta sig såna dagar om man inte var lite bakis då och då.

Till slut kommer jag ur sängen. I mitt huvud ekar av någon outgrundlig andledning Cruel Summer med utråkade Bananarama-röster. Det känns lite oroväckande men jag försöker skaka av mig känslan. Rostar mackor, bränner dem, spiller kaffe på kjolen, den enda som känns som jag kan ha på mig på kontoret just idag. Sem gör jag sönder strumpbyxorna, sista paret såklart, och springer barbent till spårvagnen. Det är redan alldeles för varmt ute än vad man orkar med tidigt på morgonen och jag tänker att det är tur att jag inte har strumpbyxor ändå. Hinner med vagnen precis och tänker att nu, nu vänder den här morgonen, nu blir det en bra dag iallafall. Drar ett djuptandetag av lättnad, och av att jag är andfådd av springatillvagnenruschen, med mig in i näsan får jag lukten av gubben som står brevid mig. Han som antagligen gått längst tid i stan utan att tvätta sig... Och hela tiden inne i huvudet:"It´s a cruel, cruel summer..." På repeat.

På jobbet möts jag av en märklig känsla av att något inte är som det ska. Folk verkar nästan undvika mig. Små mysiga samtal vid kaffeautomaten splittras upp när jag närmar mig med min kaffemugg. Skvallrande grupper löser upp sig och det smits in på rummet när jag dyker upp. Jag behöver inte fundera länge på orsaken till dessa mystiska beteenden. Precis när jag satt mig, satt på radion och börjat fundera på vart jag ska äta lunch idag knackar personalchefen på dörren. Han har en obehaglig, dyster min. Hela hans gestalt signalerar annalkande olycka.
- Jo, Miranda, det är en sak som vi behöver prata om...
Hans röst överröstas av Cruel Summer inne i mitt huvud, jag kan bara höra honom svagt, långt borta, som att han pratar inne i en plåtburk. Några väl valda ord då och då slår igenom 80-talsskvalet. Ord som: ekonomiska svårigheter... tyvärr...bortrationaliserad...so sorry...3 månadslöner. Vid de 2 sista orden lyckas jag änligen hitta den inre volymknappen och tysta Bananarama lite.
-Vad sa du? 3 månadslöner? Får jag det nu? Med en gång?
-Ja, om du väljer att gå med en gång. Vi behöver ditt rum. Det kommer en konsult hit som ska räkna ut hur vi ska få företaget på fötter igen.
Bananarama omvandlas till en sensuell viskning. Jag ser mig själv för min inre syn på en strand i Thailand, drickandes sprit, med sugrör, ur en vattenmelon.
-Ok, det är lugnt. Sätt in pengarna på mitt konto.
Jag öppnar översta skrivbordslådan. Plockar upp pudret, nagelfilen, handkrämen och lägger ner dem i handväskan med en liten smäll. Reser mig, tar chefen i handen, niger och går min väg.

Nu kanske man borde stanna upp en liten stund och mana till eftertanke. Är detta en reaktion som verkar vara normal och fullt logisk för en ung storstadskvinna i karriären. Borde jag inte uppvisa iallafall någon form av ångest, rädsla för framtiden eller iallafall fälla en liten tår. Jovisst, om det inte vore för att jag har de senaste tio åren utvecklat ett starkt hat mot min arbetsplats. Jag hatar verkligen mitt jobb. Lite mer specifierat; jag hatar mina arbetskamrater, mina arbetsuppgifter, mitt fula kontor, mönstret på mina gardiner och färgen på min stol. Jag skulle kunna fortsätta att spy galla en stund till. Utveckla mer noggrannt saker som; mina hopplösa chefer som inte verkar ha några liv överhuvudtaget, den risiga lunchresturangen vi brukar gå till eller hur patetiskt vissa element på bokföringen uppförde sig på senaste after worken. Men jag är rädd att jag inte kommer att kunna sluta om jag väl börjar.
Dessutom har ödet mer jävulskap i beredskap den här dagen i slutet av juli. Det är ännu några timmar kvar tills jag når självaste mitt domedags-hard-core-gå-åt-helvete-climax. Jag vet bara inte om det än.
En annan andledning till att jag inte bryr mig om min nya tillvaro som arbetssökande är min tilltagande baksmälla. Jag är mest sugen på att åka hem, ta igen lite förlorad sömn några timmar. Senare vill jag ta en stor latte med Lina på någon uteservering. Snacka lite skit med henne. Sedan avrunda dagen med att ringa Miles och bjuda hem honom på lite trevliga erotiska övningar.
Så jag tar vagnen hem igen och går och lägger mig.

Jag vaknar några timmar senare och mår på samma gång bättre som jag mår sämre. Kroppen känns stark och återhämtad. Men en obehaglig ledsam känsla har börjat gnaga sig på.
Har jag fått sparken?
Verkligen.
Sparken?
Moi?
Sparken faktiskt. Bortrationaliserad. Vad händer med såna?
Jag röker en cigarett ut genom fönstret.
Ska man gå till arbetsförmedlingen nu? Får man A-kassa fast man får 3 månadslöner i fallskärm? Fallskärm faktiskt. Det gör att det kändes lite bättre. Jag ringer Miles för att berätta vilken lirare han är ihop med. Han är på stan. Stressad i mobilen.
-Bra att du ringde Miranda. Vi kan väl träffas, det är en sak som jag behöver prata om.
-Jaha.
-Kan vi ses på Järntorget om en timma?
-Ok.
Vi lägger på och jag känner i magen att det är något som inte stämmer. Det var något i hans röst. Något som lät olycksbådande, göra-slutigt. Jag tänder en ny cigarett och försöker skaka av mig känslan. Äh, fan, han var bara stressad. Man kan väl inte få sparken och bli dumpad på samma dag. Det går ju bara inte. Nån form av ordning måste det ju vara på universums lagar.

Miles bruna ögon har sorglighet i sig. Hans varma starka händer runt mina små, nikotinkalla.
-Sorry Love. Men min gamla tjej har kommit till Sverige. Vi ska försöka igen.
-Men....
Min underläpp börjar darra.
-Jag har ju fått sparken idag, säger jag. Du kan ju inte göra slut med mig samma dag som jag har fått sparken...
Miles tröstar mig en stund i sin stora, trygga, jävla famn. Fan också! Måste han vara så här snäll? Jag hatar när den som gör slut med en är snäll. Kunde han inte ha gjort något taskigt istället? Legat med Lina typ. Det finns verkligen inget som är värre än att bli dumpad av någon som är så här underbar. Fine, vackre Miles med sin schyssta skotska accent. Jag trodde ju verkligen att jag hade grejat det nu och fått tag i den där coole killen som man kan ta med på fest och alla bara stannar till när man kommer in i rummet och bara wow vilken skön kille den tjejen har. Han verkar vara helt grym ju.
Inte bara det föresten. Det var dumt att jag tog det där först. Det lät verkligen som att jag är helt blåst. Jag vet inte hur jag lyckas just nu. Kläcker den ena sköna grejen efter den andra. Ska det vara så svårt att göra ett bra försa intryck? Vart var jag? Jo. Kanske verkar det som att jag inte är kär på riktigt. För det är jag. Skitkär i Miles. Jag trodde verkligen att han kände likadant. Att det skulle bli vi. Att jag en dag skulle gifta mig med honom. Att vi skulle ha ett stort bröllop i skottland ned alla hans släktingar dansandes hela natten, iförda kilt och jag skulle leva lycklig i alla mina dagar som en äkta fru McWhatever. Iallafall Mrs Miranda Devlin.
Visserligen har vi ju bara träffats i 4 månader men den här gången kändes det ju så rätt.

Han vandrar iväg mot Haga och jag står ensam kvar. Han har en så skön gångstil. Sävlig, självsäker. Åsynen av det sköna hänget i hans LEE-jeans får mig att börja lipa. Mitt på Järntorget. Jag får på mig solglasögonen och fipplar fram mobilen. Slår Linas nummer med darriga fingrar.
-Hej Söta!
-Hej! Söta!
-Var är du?
-Var är du?
-Jobbet.
-Järntorget. Det är jävlar kris!
-Fan. Här med! Jag ska skynda mig allt vad jag kan.
-Jag går bort till Jord nu. Kan du komma dit.
-Jag kommer så fort jag kan!
-Puss Söta!
-Puss Söta!

På Jord är det knappt en själ. Typ bara jag om jag ska vara helt ärlig.
-Varför är det så tomt? undrar jag och klättrar upp på en barstol i hörnet av baren.
-Miranda! Klockan är 5 på eftermiddan. Vi var nyss klara med lunchen här.
-Jaha. Jag vill ha en stor stark att dränka mina sorger i. Nej, förresten! Ge mig in Vodka Lime! Här behövs det dränkas! Allt är skit...
-Det var väldigt. Vad har hänt?
-Vad har inte hänt? Jag har inte fått ebola och jag har fortfarande någonstans att bo.
-Oj då! Får jag föreslå en sexa?
-Ja tack!
Jag påbörjar en lång klagovisa för bartendern. En resumé från dagen som gått. So Far.

3 timmar senare har Lina fortfarande inte dykt upp. Jag har blivit så berusad att jag skiter i det. Jag tror att jag i min grad av berusning inte längre har koll på vilka som är mina vänner. Jag har hittat nya kompisar. Tror jag. Sitter vid ett bord med vit linneduk och har fantastiskt roligt med ett gäng 20-åriga skejtare. Åtminstonde tror jag att de är skejtare.
-He,he,he... skrattar jag och låter som en full tant. Berätta det där roliga igen!
Den 20-åriga skejtarkillen närmast mig kisar, föser undan ett par dreadlockar och drar historien igen.
-Det var tre polare. Den förste behövde klippa sig men han hade inga pengar. Så den andra killen lovade att göra det på honom. Den tredje kille behövde gå en sväng på stan. Så dom bestämde att dom skulle ses senare. Han gick skitlänge och väntade på sina kompisar. Till slut kom han som skulle klippa. Ensam. Han frågade varför det hade tagit så lång tid och varför han kom ensam. "-Jo han blev så ful. Jag försökte fixa till det skitlänge. Men det gick inte så jag var tvungen att slå ihjäl honom!"
Jag skrattar högt. Lika högt som första gången han berättade. Niklas, bartendern går förbi och jag tar tag i honom för att stanna honom.
-Niklas! Hör här! Det här är en så rolig historia!
Niklas har lite för hög fart bara. Jag missar hans arm och faller som en baklänges...Bam! Den yttersta förnedlingen infinner sig. Här ligger jag. Miranda Persson 27 år. Som en klubbad säl bland utspilld öl och gamla fimpar. Niklas ansikte sänks genom dimman ner mot mig.
-Miranda, jag tror att det är dags att ringa en taxi till dej nu.
-Men det är lugnt... Jag kan gå hem faktiskt.
-Säkert, men det ser lite risigt ut med en så full brud som går hem genom stan en klockan åtta en måndagkväll.
-Jag kan hjälpa henne, säger skejtaren med den roliga historien.
Hans ansikte har också sänkts ner till mig. Jag blinkar för att fokusera honom i dimman.
-Gör du det! det vore hemskt snällt säger Niklas.
De pratar över mitt huvud. Jag försöker protestera men jag liknar mest en fisk på land som kippar efter luft. Och vem brukar prata med fiskar på land? Speciellt såna som kippar efter luft. Sådana fulla konstiga tankar snurrar runt i mitt huvud. Antar att jag kan vara glad över att de verkar känna någon form av medkänsla för mig. Även om det känns en smula förnedrande. De släpar med gemensamma krafter ut mig i en taxi. Niklas räcker, med en sträng min, mitt VISA-kort till skejtaren. Han räcker det vidare till chaffören och så bär det av.
-Andra långgnatan.... kippar jag.
-Jag vet, säger chaffören.
-Andra länggitan....kippar jag.
-Sch... säger skejtaren.

Sen knuffar han mig framför sig uppför trapporna som om jag vore en möbel. Halvvägs upp krockar vi nästan med en höggravid tjej.
-Uj urschäkta.... dreglar jag fram.
-Det är lugnt! Vänta! Miranda är det du? Det var ju dej jag letade efter. Jag var uppe och ringde på.
-Vem är du? säger jag.
-Men känner du inte igen mig? svarar hon. Det är ju jag, Mia. Jag har förstahandskontraktet på din längenhet.
-Jo...
Jag fokuserar blicken och tankarna.
-Va fan? Är du så full?
-Nä, jag har glutenallergi...
Jag tycker själv att jag är jätterolig. Gnäggar fram ännu ett fullatantenskratt. Skejtaren fnissar till bakom min rygg. Verkar som att det skämtet gick hem tänker jag nöjt.
-Va fan Miranda. Skärp dej va.
-Mmm...
-Jo, det känns skittaskigt att säga det här. Men det är så här... fan... Min kille har kastat ut mig och jag ska ha barn om två veckor. Jag måste verkligen ha tillbaka lägenheten. Jag är skitlessen. Fan, Miranda. Jag kunde ha bott hos nån kompis ett tag så du fick lite tid att hitta något nytt. Men nu ska jag ju som sagt föda om två veckor. Så...
-Jaha...
-Jag ringer dej imorgon Miranda.
Hon synar mig en sista gång och säger:
-Fan, Miranda. Du får ju kamma dig va.
-Jag heter Miranda. Inte Fan-Miranda, säger jag ner i trappan efter henne.
Skejtaren frustar av skratt och fortsätter sin mödosamma färd uppåt med mig framför sig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar