Om det som står i bloggen

Välkommen hit.

Jag skrev denna historia våren 2003. Jag var arbetslös i fyra månader och tänkte göra något vettigt av tiden. Det blev denna "bok"...

Tänkte det var synd om den bara ligger här hemma och ingen får läsa. Så här är den. LÄS gärna!



Allt som står är här är påhittat. Men det kan finnas personer och händelser som färgat av sig in i berättelsen, sånt kan inte hjälpas.



Min tanke var att skriva något som jag själv hade velat läsa på stranden. Kanske kan man kalla det chit-lit för dem som har ett indiehjärta som slår och slår. Vad vet jag.

Läs gärna.

Kommentera gärna.

Länka gärna till dina vänner.

Men det är jag som äger texten.



Puss Isolita



ps, det har gått några år sen jag skrev det här och som det alltid är med sånt där så kanske jag hade gjort saker annorlunda idag. Men jag har bestämt mig för att skita i för stora ändringar och bara köra... Hoppas ni står ut med eventuella stavfel och grammatikuppfuckningar. Det är inte så jävla noga vet ni.

onsdag 1 september 2010

kapitel 22




22


"Jag vill ha min tunga där
du är
så nära att du blir våt
men så nära får ingen gå"

kent, Kräm (så nära får ingen gå)

September

Vasagatan är helt ny när jag öppnar porten.
Solen skiner för mig. Bara för mig. Varje människa jag möter känns som en möjlighet. Som en öppning till något nytt. Såna här dagar önskar jag att jag tillhört den där sortens människor som har förmågan att uttrycka sig poetiskt. Nu kan jag inte det. Jag är en enkel själ som inte förstår sig på sånt där. Det närmaste poesi jag kan komma nu är krämtexten som snurrar i mitt huvud.
Mina steg känns så stolta idag. Septembersol får mitt hjärta och hår att gnistra. Jag ser mig omkring, möter alla ansikten på uteserveringarna. Plötsligt blir alla som sitter där, de som annars fungerar som statister i mitt liv, utfyllnad, viktiga. De är viktiga idag. Mina ögon söker efter honom. Även om jag är helt säker på att han inte sitter här någonstans så letar jag ändå. Det är kontstigt hur man reagarar på vardagssituationer när man drabbats av förälskelse. Eller vad det är. Passion. Fysisk attraktion. Det bästa sex jag nånsin haft.

Lina sitter redan på Rosa Pantern. Hon verkar nervös. Röker med ryckiga rörelser. Korta pauser mellan blossen. Blåser ut röken med eftertryck. Jag pussar henne på kinden och sätter mig på stolen brevid henne.
-Hej! Har det hänt nåt? säger hon.
Hon har sina nyaste spegelsolglasögon på. När jag försöker nå hennes blick ser jag bara mig själv.
-Vad tror du?
-Vad vet jag?
Hon tänder en cigarett till.
-Vad är det? säger jag. Varför är du så stirrig?
-Är jag väl inte?
-Jo, det är du. Du kedjeröker.
-Det är skitstressigt på jobbet bara.
-Det är söndag Lina. Söndag.
-Men vad fan vet du om det? Du jobbar väl inte med reklam.
-Tacka fan för det. Inte vill man bli så där utbränd som du verkar vara. Var du inte klar med det där stora jobbet sist förresten? Kan du inte softa lite nu?
-Jo, men nu så är det nästa stora jobb. Vad var det du skulle berätta?
Jag lutar mig mot ryggstödet. Armarna i kors över bröstet. All lust att berätta är borta.
-Kom igen Miranda nu! Berätta!
Hennes axlar sjunker lite. Hon lägger bedjande handen på bordet framför mig.
-Ok... Jag har gjort det. Jag har gjort det! Jag har precis haft det bästa sex jag nånsin haft.
-När då?
-Nu. Imorses.
-I morses? Med vem då?
-Vem tror du?
-Ja, inte var det med Miles.
-Varför skulle det inte var med Miles?
Hon rycker till och börjar pilla med sitt ciggpaket.
-Därför att jag såg honom i morses.
-Vart såg du honom? När då i morses?
-Vad spelar det för roll? Ok. jag var nere och köpte bröd i morses. Då såg jag honom. Jag gick på Värmlandsgatan. Han gick nere på Andra Lång.
-Åt vilket håll?
-Från Masthugget. Men skit i det nu.
-Vart fan hade han vart och satt på nån då? Masthuggsterasserna?
-Men herregud Miranda! Skit i det! Du var ju skitglad alldeles nyss! Berätta nu!
Jag skakar av mig obehaget Miles och ser Daniels fräkniga ansikte framför mig. Jag ler brett mot Lina av känslan det leendet ger i magen.
-Jag och Daniel. Vi har gjort det.
-Va?!
Lina tar av sig solglasögonen. Äntligen.
-Skojar du?
-Nej. Han kom hem i natt och var skitfull. Kom in i mitt rum och däckade i min säng. När jag vaknade hade han tagit av sig kläderna och tydligen gjort mej helt kåt i sömnen.
-Du skämtar?
-Nej. Det var helt grymt. Jag måste ha lite kaffe och frukost.
Jag reser mig och går in och handlar. När jag kommer tillbaka verkar Lina ha slappnat av lite. Utan solglasögon ser hon tröttare ut. Lite sliten runt ögonen, som att hon sovit dåligt flera nätter i rad.
-Är ni kära nu då? säger hon.
-Jag vet fan inte. Vi sa bara att vi tagit vår vänskap till en annan nivå.
Jag biter i mackan.
-Skitsmart, säger Lina. Då får man ju inte panik.
Hon dricker lite kaffe.
-Men det var så sjukt. Du vet jag har haft några snubbar innan honom. Man har provat på en hel del grejer du vet. Men det behövdes inga överkurser med honom. Det var så basic.Du vet som att man käkat en massa olika mat från hela världen och inser hur gott det är med köttbullar och potatismos.
-Det var ju också en liknelse.
-Ja, men du vet Miles var ju så där bra i sängen. Han är så där påhittig och erfaren.
-Ja, det är han.
-Men Lina, vad vet du om det, skrattar jag.
-Va?
-Du sa att Miles...
-Förlåt! Det lät ju roligt. Jag menar att du tycker det. Du har ju snackat så mycket om hur han är...
-Ja, det har jag ju gjort. Men i alla fall. Med Daniel... Det var som att hans kropp och min passar helt bra ihop. Som att vi finns till bara för att vara med varandra.
-Det där låter fan seriöst Miranda!
-Shit Pommesfritt! Det gjorde det! Ge mig en cigg! Jag dör!

Vi firar mitt lyckliga tillstånd med att gå och köpa nya höstkappor. Jag slår till med en tvåtusenkronors Miss Sixty. Den är svart-och vitrutig. Väldigt klassisk säger Lina när jag tvekar lite över prislappen.
-Skitbra, säger jag. Då kan jag ha den i flera år.
Precis som jag säger varje gång jag köper en dyr jacka. Eller ett par sneakers. Varje gång är jag helt övertygad om att jag verkligen kommer att andvända den i flera år. Det är lustigt det där hur man lurar sig själv när man lider av shopaholic.

Julia sitter i köket med hårda ögon när jag kommer hem. Borta är bästakompisJulia från igår. Hon tittar på mig med någon slags förakt när jag stormar in och hälsar glatt.
-Fan vad du var glad då, fräser hon sarkastiskt.
Sträcker sig efter cigaretten i askfatet med en hand som skakar betänkligt. Hon ser att jag ser skakningarna och rycker på axlarna.
-Vad är det? Jag har ju erkännt att jag är alkis. Vad vill du med det då?
-Jag har inte sagt ett skit, dra åt helvete.
-Dra åt helvete själv.
Jag går in på rummet och smäller igen dörren. Hur var det nu med missbrukare? De sårar alltid de som betyder mest för dem. Tur att man sprungit på såna killar i sitt liv så man vet vad som gäller. Jag sätter på Suede Coming up och provar min kappa en stund. Testar hur den passar till svarta jeans, blåa jeans, kjol, och så knackar det på dörren.
-Miranda förlåt.
Julias röst har fått tillbaka lite av mildheten den hade igår.
-Skit ner dej, säger jag med en gnutta skratt i min.
-Får jag komma in?
-Kanske.
Hon öppnar dörren och går in.
-Fan, förlåt. Jag är så jävla sjukt bakis. Och så blev det sådana fantastiska mängder kola igår också, det hjälper väl till att sabba seretoninet... Vill du dela en spliff med mej?
-Ok.
-Fin kappa. Är den ny?
-Ja, jag köpte den nu. Idag.
Julia sätter sig på min låga säng. Hennes långa ben viks upp och sticker upp, böjda i luften mot hennes ansikte. Det blanka håret vilar mjukt över hennes axlar. Hon har en joint i handen som hon tänder. Jag tänker att hon inte är den tjejen som det skulle skrivas dikter om men den som alla rock n roll låtar handlar om. Tits and ass got a backstagepass.
-Var han där igår? frågar jag när vi tagit ett par bloss.
-Blå ögonen?
Jag nickar.
-Nej... Hon suckar. Så därför gick jag vidare med några andra gamla killar som jag känner. Sticky och efterfest med whiskey på deras hotellrum. Så var jag givet tvungen att knulla med en av dom på hans rum bara för att försöka må lite bättre.
-Som en slags kompensation.
-Mm...
Hon lägger sig på rygg på min säng.
-Kom och lägg dej här Mirandagumman. Lilla popprinsessan.
Jag gör som hon säger och vi röker stillsamt upp jointen. Tittar på solkatterna från mitt draperi som dansar på väggen.
-Men jag behövde lite sex, säger Julia till slut.
-Va?
-Jag behövde det. Igår. Med den där killen. Det var länge sen.
-Bra för dej. Fan vad starkt det här gräset var...
-Mmmm.... Det var lite shit i också...
-Va? Jag trodde bara att det var gräs. Jag rökte ju skitmycket ju. Fan jag kommer att trippa.
-Ta det lugnt. Vi ligger här. Jag är hos dej. Man trippar inte på hasch.
-Jag gör. Jag är så jävla lättpåverkad.
-Nu ligger vi här och softar.
Mitt hjärta slår upp i halsen. Hårt, hårt. Halsen börjar svullna igen när hjärtat tar för mycket plats. Munnen töms sakta på saliv.
-Fan Julia, jag mår skit. Varför sa du ingenting?
-Jag trodde du kände det på lukten.
-Nej, jag tänkte inte på det.
Hon sätter sig upp, vrider sig om. Lägger mitt huvud i sitt knä. Mina lungor fungerar bara sporadiskt nu. Jag vet om jag blir rädd nu så kommer skräcken att ta över. Solkatterna är onda. De dansar onskefullt mot mig. De gör sitt bästa för att skrämma skiten ur mig.
-Hur går det? viskar Julia.
-Mmmm...
Jag orkar inte prata. Hela min kropp är så tung så tung. Jag orkar inte ens öppna munnen. Inne i huvudet rasar tankarna runt fortare än ett japanskt expresståg. Var fjärde tanke som dyker upp handlar om att håller håller på att dö. Att jag inte kan andas.
-Miranda! Lyssna på mej nu! säger Julia med bestämd röst. Det är bara drogen som får dej att må som du gör nu. Det är inte på riktigt. Det är bara en illusion. Inbillning. Hör du det!
-Mmm... jag vill inte .... skrämma dej... men mina lungor...
Jag somnar till.
-Vad är det med dina lungor?
-Dom fungerar bara.... varannan gång...
Jag känner hur jag försvinner igen.

Solkatterna är borta när jag vaknar. Jag är fortfarande stukad. Tankarna uppför sig oberäkneligt, studsigt, oväntat. Julia och Daniel sitter på golvet och pratar.
-Hej... säger jag långsamt.
De rycker till. Tittar på mig med oro i ansikterna.
-Fan vad skönt!
Daniel lutar sig fram och kramar mig.
-Du skrämde oss, viskar han i mitt öra.
-Förlåt. Jag kan bara röka gräs. I alla fall och jag röker mycket. Jag har glömt att säga det.
-Miranda... Julia klappar mig på kinden. Jag visste inte!
-Nä, förlåt. Hur skulle du kunna veta.
-Du har vart borta i fyra timmar, säger Julia. Vi funderade på att ta dej till akuten en stund.
Hon börjar skratta. Stenat skratt.
-Men jag var ju lika stukad jag. Hur skulle det se ut? Dom hade trott att det var jag som lurat dej att röka och jag hade hamnat i fängelse.
-Shit fan också... säger jag och skrattar ett stenat skratt jag med. Förresten så vad skulle dom ha gjort med mej? Jag har aldrig hört om nån som åkt till doktorn för att han vart lite pårökt.
-Du var fan inte lite pårökt, säger Daniel. Du var som hela Woostock typ.
-Oj... Men dom kanske har nånslags motgift på akuten. Som man kan andas in...

Dagarna som följer ägnar jag åt planering, strategiupplägg och bestämmande av några enkla regler för hur jag ska leva ett tag framöver. Daniel finns med på nåt sätt i regelboksskrivandet. Vissa regler innefattar även honom. Vilken plats han ska ha i mitt liv. Hur vi ska förhålla oss till faktumet att vi låtit vår vänskap nå en ny nivå.
Vi bestämmer oss för att det är bäst att vi håller saker och ting lite för oss själva ett tag. Tills vi vet hur allting ska bli. Just nu är allt mest förvirring och fokusering kring att få vara ensamna och nakna. Hemlighetsmakeriet blir inte direkt lättare när vi hela tiden bevakas av åtta par ögon. Ögonbryn som höjs då någon av oss varit inne i den andras rum lite för länge med stängd dörr.
Heta kyssar i hast bakom dörrar, i badrummet, i hissen på väg upp, på väg ner. Vi gör vad vi kan för att driva varandra till vansinne. Men diskreta smekningar i soffan, under filten, framför TV:n.
Jag bestämmer mig för att låta bli Julias hemrullade ciggaretter. I alla fall ett tag. De har inte samma effekt på mig som de har på henne. Då hon blir lugn och harmonisk blir jag bara håglös och de äter upp all min kreativa kraft.
Innan oktober är här ska mina arbetsprover vara färdiga och ivägskickade. Jag börjar sätta alarmet på mobilen för att bryta vanan att sova till klockan är elva-tolv varje dag.
Försöker skapa mig lite rutiner. Gå upp, äta frukost, sätta mig vid köksbordet och jobba. På eftermiddagarna, medans jag väntar på att de jag känner ska komma hem från sina jobb och skolor, går jag långa promenader runt stan för att rensa hjärnan.

Och det verkar fungera bra. Riktigt bra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar