kapitel 6

6

(Citatet nedan är tillägnat Frida, som vet vad som händer med mig om man häller i mig fyra flaskor vin i mitt kök... Bara därför Baby...)
(Och just det, när Mirandas mamma säger att hon inte borde ha nåt problem att hitta nytt jobb, Jag har snott citatet ifrån Reality bites. Rakt av. Och jag skäms inte ens)


"Hem är dit man far
när man inte har nånstans att gå"

Peter LeMarc, På andra sidan bron

Augusti


Jag har suttit på en svettig buss, som ersatte tåget för att det var nåt fel på tåget, i en timme nu. En extremt enerverade bohemisk kvinna i grön skrynkelkjol, grönt skrynkellinne och bruna birkenstockkopior, har utan att veta om det, gett mig stor insikt i hur jag: Inte ska uppfostra mina eventuella framtida barn. Inte ska prata med min eventuella framtida man. Inte ska klä mig ifall jag någon gång i framtiden skulle flytta ut på landet och ha man och barn. Dessutom luktade hela familjen så starkt av mögel att jag fick lust att vända mig om och tala om det för dem. Inte av den andledningen att jag brydde mig om dem som medmänniskor, att deras hälsotillstånd kunde var i fara eller så. Utan för att lukten gjorde mig åksjuk.
Fast på sätt och vis gjorde de att det kändes riktigt skönt att komma fram, tro det eller ej.

Mamma och pappa står lutade mot Volvon. Vinkar glatt när de får syn på mig. Jag går emot dem och magen fylls av den vanliga känslan av att, trots att jag verkligen försökt "klä ner mig", så lyser det starkt storstad om mig. Mamma kramar mig hårt.
-Lilla gumman.
-Hej mamma.
Pappa kramar lite tafatt och mamma ruffsar mig i håret.
-Vad rolig du ser ut i håret. Ska det var så där?
-Hur då så där?
-Ja, ska du verkligen ha så där kort lugg? Har du klippt dej själv? Du ser ut som när du var liten och råkade få tag i en sax.
En gång när jag var liten fick jag tag i en sax och klippte luggen själv. Mamma försökte rätta till och rädda det som gick att rädda. Tyvärr blev luggen bara ändå kortare. Ett kort tag senare skulle vi ta kort på lekis och jag blev förevigad med den korta idiotluggen. Jag såg inte klok ut.
-Jag har inte klippt mej själv. Jag har varit på en salong.
-Men då tog hon allt i lite mycket hårfrisörskan, säger mamma. Henne går du väl inte tillbaka till?
Jag bara suckar.
-Men det var väl bra, säger pappa. Det är bättre att ta i rejält när man ändå är där. Det blir billigare så.
-Ja, just det pappa, säger jag.
Vi hoppar in i bilen och jag märker att jag redan har förvandlats till den där tjuriga 12-åringen i baksätet. Det tog inte många minuter... Mamma babblar på.
-Emma och Sandra kommer på middag i kväll, dom ville så gärna träffa dej. Jag ska göra kyckling i lergryta, som Tina gör du vet.
-Vilken Tina?
Jag funderar på om det är någon granne eller arbetskollega som mamma har berättat om som jag bara inte har hajjat att hon finns.
-Men Miranda! Tina, TV-kocken. Henne kan du väl inte ha missat ändå?
-Nä, säger jag.
Jag ser framför mig något blont hurtigt, skånskt som Lina och jag nog zappat förbi nångång. Det måste vara hon. Svårt att ta in sånt där när matlagning brukar innebära pop-corn i microrn eller en libarulle. Också en sak som man lär sig att prioritera bort när man måste flytta hela tiden. Saker som man lagar mat i är för tunga att bära.
-Det ska väl bli gott med lite av mammas mat ett par dagar. Det kan du behöva. Du är mager som en räka.
-En kinesisk jätteräka, tänker jag.
-Ett par dar med frisk luft och lugn och ro kommer att göra tösen gott, säger pappa och slänger en blick på mig i bakspegeln.
-Så kan du komma igång igen och hitta ett nytt jobb sen, fyller mamma i.
-Jag ska det mamma. Jag lovar.
-Eller så kanske du ska börja studera? fortsätter mamma. Sandra har kommit in på lärarprogrammet, sa jag det?
-Ja mamma, du har sagt det. Tusen gånger.

Sandra och Emma är mina systrar. Mina ordentliga systrar som gjort en massa riktiga saker som jag aldrig har brytt mig om att göra. Kanske för att de två har gjort de sakerna åt mig.

Emma är min skötsamma storasyster. Hon jobbar på försäkringskassan i stan som jag har flyttat ifrån. Hon har villa. En otroligt tråkig man som har ett bra, men säkert trist jobb som tjänsteman på volvo. Två odrägliga lillgamla barn. Och sist men inte minst en gemensam inkomst som gör det möjligt för dem att åka på minst en utlandssemester varje år.
Emma var en sån tjej som blev tant på gymnasiet. Vi är lika långt ifrån varandra som solen och pluto hon och jag.

Min lillasyster Sandra är egentligen mycket slarvigare än mig, men det räknas inte eftersom hon har gjort rätt slarviga saker. Saker som räknas som saker som man ska göra när man är ung. Hon har tågluffat, varit Au-pair i London, bott i kollektiv och rest runt i Asien nästan ett år. Den officiella versionen. Den som man kan säga högt. Sådana handlingar som är ok att göra innan man är 25 tycker mamma, pappa, Emma och resten av den vidriga hålan som jag kommer ifrån. Att Sandra egentligen rökte sig igenom hela Europa, dansade på E hela helgerna i London och var så vimmelkantig när hon kom hem att hon fick äta antidepressiva mediciner ett tag. (Hemlängtan var den officiella versionen.) Hon var tvungen att flytta ifrån kollektivet eftersom hon legat med precis alla som bodde där och dragit igång otroliga intriger. Vad hon gjorde i Asien orkar jag inte ens gå in på. Förresten har jag bara fått vissa små delar berättat för mig. Fragment som dykt upp i Sandras hjärna ibland då hon varit packad. Saker som har påmint henne, så att hon är tvungen att berätta lite för mig. Det blir ofta så med människor som har varit ute och rest ett tag. Iallafall, detta var de inofficiella versionerna av Sandras ungdomsår.
Vi har förstått varandra ganska bra, periodvis genom åren Sandra och jag. Just nu har hon, efter att ha läst ett par spridda A-kurser, blivit någon slags hard-core akademiker och det är inte min bag alls.

Jag kan ju bara ana vilken underbar middag det kommer att bli.
Och jodå.
Det enda som jag kan räkna som positivt är att Emma lämnat sin vidriga man och sina vidriga barn hemma.
-Dom håller på att bygga en lådbil, förstår ni, säger hon. Dom började skrika i högan sky när jag sa att vi skulle till mormor och äta middag.
Jag ser framför mig Emmas man, iförd kostym, sittandes på garageuppfarten, storbölandes. Någonting ont rör sig inom mig och gör mig på bättre humör. Han kanske är en sån där snubbe som bara kan bli sexuellt tillfredställd om han blir behandlad som en bebis. Det vore verkligan rätt åt Emma.
Emma kramar mig och håller mig sedan i ett fast tag och tittar på mig som om jag vore typ en liten kusin.
-Gud vad roligt att se dej! säger hon. Skönt att du har lite normalt hull på kroppen igen. Sist vi sågs var du så himla mager.
-Jaha, tack, säger jag.
Vet inte vad jag ska tro. Normalt hull eller smal som en räka på 20 minuter.
-Kul att se dej med, säger jag.
Fast jag inte tycker det alls.
Emma kramar mamma och pappa och säger saker som:
-Vad gott det luktar från köket!
och
-Vilken sommar vi har va!
Det är helt obegripligt att hon är min syster. Ännu mer obegripligare är faktumet att hon bara är två år äldre än mig. 29. Inte ens 30. Hon ser verkligen ut som en tant. Röda highwaterbyxor och vitt linne som på nåt konstigt vis är tight över höfterna och pösigt runt kroppen och brösten. Och då menar jag inte på något slags snyggt 80-talsretro vis. Nä, Cassellsvis. Råfultvis. Håret är klippt in en sån där kort, tantig frisyr som Emma säkert kallar praktisk när hon pratar med sin frisör.

Sandra ser iallafall inte lika hopplös ut. Hon kommer trampande på en skitgammal gnisslande cykel. Sitt långa blonda hår har hon flätat i två flätor. Hon har blommig sommarklänning, uppvikta jeans och sandaler som tillsammans med cykeln ger en typisk" jag-är-lillasyster-och-jag-skiter-i-allt,-speciellt-i-er"-feeling. Hon verkar trots det ganska uppriktigt glad att se mig.
-Hej Cepis, säger hon slött och ger mig en muskeldödare.
-Hej Mongo, säger jag och rycker henne förstrött i ena flätan.
-Har du gått på den grejen nu, hockyfrilla med skitkort lugg. Fan vad fult.
-Har du äntligen hajjat grejen med turn-ups, svarar jag och sparkar mot hennes smalben/uppvikta jeans.
Det känns faktiskt riktigt roligt att se henne.
Mamma ropar att hon har dukat på altanen så vi går ut dit. Mamma vrider oroligt sina händer och säger:
-Hoppas att det inte blir problem med getingar bara. Det är ju mysigt att sitta ute och äta.
-Man får väl passa på innan det blir höst och kallt igen, säger pappa.
-Ja, det får man, säger mamma. Fast getingarna är väldigt giftiga så här på sensommaren.
-Vi får väl se upp då mamma, säger jag och sätter mig på den vanliga platsen som jag alltid sitter på när vi äter på altanen.

Morsans/Tinas kyckling i lergryta är riktigt god till färskpotatis och sallad. Sandra gnolar på "på torsdag äts det ärtsoppa, på lördag är det fest" och Emma berättar om semestern. Det har varit Legoland och Skara Sommarland och sol och bad och gud vilken tur vi har haft med vädret. Ännu mer tur att vi inte beställde någon utlandsresa.
-Vad har du gjort i sommar då Miranda? frågar Emma mig.
-Inget speciellt. Softat.
-Softat? Vad innebär det?
-Ja, men typ, badat, vart i slottskogen, fikat, tatt det lugnt, säger jag och kan inte låta bli att fundera på om man börjar tycka att Legoland och andra skitställen helt plötsligt är roliga igen när man får barn. Det får man hoppas annars är det jävligt tragiskt.
-Men har du inte gjort nåt? envisas Emma.
-Jag har vart i Roskilde. Sen så har jag varit på några bra konserter. Räknas det?
-Ja, det kan man väl säga är att göra något kanske.
Emma gör en besk grimars med munnen.
-Vadå?! Vad menar du? Så Legoland och Skara Sommarland har mycket större värde än Roskilde? Är det så jävla mycket finare och smartare kanske? Va!?
Mamma bryter in.
-Miranda, nu behöver du väl inte börja bråka när du har kommit hem för en gång skull. -Men det var ju inte jag som började!
-Nu pratar vi om något annat, säger pappa. Jag såg han den där, vadheterhan, Håkan, som du gillar Miranda. Han var med på Allsång på Skansen.
-Var han bra då?
-Såg du det inte?
-Nej, jag missade det tyvärr pappa.
-Bandade vi det mamma?
Mina föräldrar har en irriterande ovana att kalla varandra för mamma och pappa. Jag är säker på att de gör det även när vi inte är med. Fast att vi har flyttat hemifrån. Mamma skakar på huvudet.
-Nej,det var synd, fortsätter pappa. Han var rolig. Sjömanskostymen var på och allt.
-Ja, den är rolig pappa.
Jag klappar honom lite på armen och ler. Plötsligt ser han så gammal och trött ut i ögonen. Jag får en konstig klump i halsen.
Mamma kommer ut med ett jättefat uppskuren vattenmelon som avleder mina sorgliga känslor.
-Ska vi åka och bada efter maten? säger Sandra med munnen full av melon.
-Gärna! svarar jag,
-Nån mer som ska med? frågar Sandra.
Mamma skruvar på sig och mumlar något om land som måste vattnas. Pappa skakar på huvudet, men vi får gärna låna bilen om vi vill.
-Du då Emma? säger jag.
-Nej, jag måste hem och lägga ungarna. Anders har lite problem med det.
-Kan han inte lägga sina egna barn?
-Jovisst kan han det. Ibland måste han ju, om jag är på konferens till exempel. Men dom tycker om att jag gör det.
-Det tror jag säkert att Anders tycker, säger jag och tar en mun kaffe.
-Miranda!
Mamma tittar strängt på mig.
-Ja, vi får väl se hur mycket feminist du är själv den dan du får barn Miranda! säger Emma. Jag sa också såna saker innan jag fick barn.
-Men det är lugnt för jag ska inte ha några barn.
Emma lägger huvudet å sned och tittar på mig med den där blicken som jag hatar mest av allt: Den där, "det spelar ingen roll vad du säger, för jag vet att jag kommer att få rätt en dag, för du är alldeles för ung och dum just nu för att förstå ditt eget bästa". Jag får en känsla av att hon har tittat på mig så hela mitt liv. Sen jag var bebis och hon hjälpte mamma att byta blöjor på mig och ge mig välling. Så som jag inte var ett skit intresserad av att hjälpa mamma att göra på Sandra.
Jag reser mig tvärt.
-Tack för maten mamma. Sandra, ska vi dra och bada?
-Bilnycklarna hänger i hallen! ropar pappa efter oss.

Jag kör bilen lite fortare än vad som är lagligt. Våra blonda hår blåser från nervevade bilrutor och jag sjunger högt med Olle Ljungström på bilstereon:
-"En vanlig dag med Heroin,
det räcker för mig
Om jag får blunda
Om jag får dansa
Det räcker för mig".
Sandra tittar på mig och skrattar ett högt skratt sen sjunger hon med:
-"Jag spelar vanlig
precis så vanlig som folk är mest
Men hur är det nu människor gör
vad är det dom gör".
Jag skrattar högt jag med.
-Förlåt Sandrasyrran, men jag orkar inte med henne bara.
-Jag vet. Jag får krupp.
-Krupp är ordet! Krupp får jag av Emma.
-Fast jag tror inte att hon har det så lätt med den där Anders.
-Vadå lätt. Hade du tyckt att det hade varit lätt att leva med den vidriga gubben. Tänk bara att tillverka dom där två barnen.
-Ja, tur för henne att hon bara behövt göra det två gånger, skrattar Sandra.
Jag skrattar med. Vi trodde nämligen jättelänge att man bara gjorde "det" för att få barn. Vi tyckte det var riktigt äckligt att våra föräldrar uppenbarligen gjort det tre gånger. Skitmånga gånger. En dag hittade dock Emma ett paket Profil i lådan på nattygsbordet på pappas sida av sängen och alla våra oskuldsfulla funderingar kastades brutalt omkull.
-Jag tror ändå att hon har haft det lite jobbigt ett tag, säger Sandra när vi svänger upp på grusvägen mot sjön.
-Hur vet du det?
-Anders jobbar visst skitmycket berättade mamma. Emma är ensam asmycket med barnen. En gång när jag kom dit var hon helt paj och rödgråten.
-Var hon?
-Ja, fast när jag frågade henne vad det var så påstod hon att hon var allergisk.
-Fast det är ju ingen andledning för henne att försöka få mej att må lika kasst.
Vi är framme vid badet nu. Vi tar våra handdukar och låser bilen. Vandrar tysta efter varandra på stigen som är mjuk av barr. Gammelgranarna reser sig tysta, ödmjuka vid sidan av stigen. Det doftar kåda, skog och dyig skogstjärn och jag känner mig lite glad över att jag har åkt hem. Sandra verkar också ha gått in i sig själv en stund. Vi byter om på klippan som vi bytt om på tillsammans sedan vi var små tjejer. Sandra känner på vattnet med foten.
-Är det varmt?
-Skitvarmt, svarar hon.
Hon hoppar i från djupa klippan och jag sätter mig på min vanliga plats. Stoppar ner benen först och låter mig sedan sjunka ner i det svarta ljumna sjövattnet. Simmar långsamt ut mot mitten av sjön. Lägger mig en stund på rygg och flyter. Det finns ingenting som går upp mot ett svalt bad i en svart skogsjö om man är uppväxt på det viset. Salt havsvatten med maneter och tång, skrikande måsar och krabbor kommer aldrig någonsin att göra min själ lika lycklig. Sandra ligger en bit ifrån mig. Hennes långa hår flyter långt ut från hennes kropp, runt, på sidorna och ovanför. Jag får de vanliga tvångstankarna om uppsvällda lik, plötsligt uppflytande från sjöbottnen och måste simma in till stranden igen.

När vi badat klart sitter vi på en klippa och röker cigaretter.
-Vad är din plan Miranda? säger Sandra när vi varit tysta ens lång stund tillsammans.
-Min plan.
-Har du nån?
-Nej.
-Ska du inte plugga lite då?
-Nej.
-Men du kan ju inte veta att du hatar det om du aldrig har provat.
-Vet du va? Du kunde lika gärna prata om analsex just nu.
-Har du inte provat det heller?
Jag tittar på min lillasyster och ser att det rycker lite i hennes mungipor.
-Men jag funderar på att flytta in i ett kollektiv. Om du vill veta. Det är väl nån slags plan.
Det är när jag säger det högt som jag bestämmer mig för att göra det. Ibland är det så. Att man inte vet riktigt förrän men uttalar det högt.
-Bra! Se upp med vem du ligger med bara.
-Jag lovar Sandra.
-Vad är det för ett kollektiv då?
-Nej, det är bara ett schysst kollektiv. Schyssta, sköna människor som bor där.
-Bra.
-Ja. Jag var där på fest i helgen och det var skitroligt.
-Är det nån du känner som bor där?
-Ja, det är typ en kille som jag har sprungit på ute. Rätt ung. Men jävligt bra. Snäll. Han har erbjudit mej att hyra ett rum från förste september.
-Men om du trivs tycker jag absolut att du ska prova det.
-Ja.
-Men gå dit och hälsa på utan att det är fest nån gång innan du bestämmer dej helt.
-Ska jag göra.
-Bra.
-Skitbillig hyra också. Typ max tusen spänn i månaden.
-Bra!
Vi röker mer cigaretter under tystnad. Slåss med myggen som kommit fram.
-Ska du verkligen bli lärare? undrar jag till slut.
-Ja.
-Varför det?
-Nåt ska man ju bli.
-Men lägg av.
-Nej, men jag tycker det verkar vara ett helt ok jobb. Och så är man ju garanterad fast tjänst när man är klar med utbildningen.
-Jo, det har jag hört med.
-Jag sticker upp nästa vecka.
-Till Karlstad?
-Ja. När skulle du flytta in i kollektivet, om du gör det?
-Det är nästa vecka det med. Förste september. Jag kan verkligen inte bo kvar hos Lina. Vi kommer att ha ihjäl varandra snart. Det var lite därför jag åkte hem nu också.
-Ja, ni två har ju alltid haft nåt slags hatkärleksförhållande. Fan vad tidigt det blir mörkt nu!
-Ska vi dra?
-Ja.

Vi åker hem och Sandra trampar iväg på sin gnissliga cykel, som jag undrar vem det är som äger. Mamma och pappa ser på TV. Jag går in och sätter mig hos dem ett tag.
-Var det mysigt att bada, säger mamma frånvarande. Blicken fast på TVrutan.
-Mm.
-Ni har alltid varit såna badflickor du och Sandra.
-Mmm... Vad tittar ni på?
-Nån deckare, säger pappa.
-Är den bra?
-Ja, ganska spännande, säger mamma och tittar äntligen på mig.
-Är du hungrig?
-Lite kanske.
-Ska vi göra te och smörgåsar?
-Jag kan fixa, säger jag.
Känner att jag måste reparera skadan jag orsakade under middagen.
-Vad gullig du är, säger mamma. Frånvarande igen. Blicken är tillbaka i TV:n. Jag reser mig och tänker:
-So much for being nice...

Vi dricker te och jag äter många fler ostmackor än vad jag skulle ha gjort om jag hade varit hemma. Man stoppar överhuvudtaget i sig mycket mer mat när man är hemma hos sina föräldrar och hälsar på, än vad man skulle ha gjort annars.
Mamma följer med upp på mitt rum och stökar runt lite på mammors vis. Som för att stoppa om mig. Tar bort överkastet på sängen, viker ihop det noga och sätter sig på sängkanten.
Det står några lådor mitt på golvet.
-Vad är det där? frågar jag och pekar på dem.
-Pappa och jag städade på vinden. Det verkade vara dina saker. Du kan väl titta ifall det är något som du vill spara.
-Jag har ingen lägenhet just nu mamma, du vet. Jag har liksom inget källarförråd att ställa lådor i.
-Ja, jag vet.
-Det kanske till och med blir så att jag måste ställa mer saker på eran vind.
-Visst får du det gumman. Du kan väl i alla fall titta om du vill ha dom här sakerna, då kan vi lägga dom på vinden igen. Annars slänger vi dom.
-Ok.
Mamma reser sig, plockar lite med krukväxterna.
-Hur mår du annars gumman?
-Jag mår bra mamma. Jag har nog bestämt mej i kväll för att jag ska ta erbjudandet som jag har fått om att hyra ett rum i ett kollektiv. Ett tag.
-Det låter bra det. Det kan ju bli lite trångt att bo med Lina.
-Ja, hon har ju bara en etta.
-Oj då.
-Så ska jag höra mej för om jobb. Jag har allt lite kontakter. Det ska nog fixa sej mamma.
-Javisst gör det det gumman. Godnatt då.
-Godnatt mamma.
Hon klappar mig på kinden och går ut och stänger dörren.Jag kryper ner i min stålrörssäng som jag haft alltid i mitt gamla rum hos mamma och pappa. Ser mig omkring i rummet. Ingen verkar ha gjort ett skit här inne sedan jag flyttade hemifrån. Rummet verkar vara konserverat, fruset i det ögonblick när jag flyttade, typ 1993 eller när det nu var. På de gammelrosa väggarna trängs Nirvana, Pearl Jam och Soundgarden med torkade rosor från studenten, födelsedagar och pojkvänner som för länge sedan försvunnit in i det förflutnas gömda rum. På väggen bakom Klippansoffan hänger en Jack Danielsflagga som jag minns att jag sparade till länge. Då. Framför soffan, som Lina brukade sova i när hon sov över förr, står ett glasbord. Det har, precis som sängen, stålrörskanter och stålrörsben. Varför tog jag inte med de här möblerna när jag flyttade? Kommer inte ihåg det, det är ju jättekonstigt. Jag får syn på lådorna igen och nyfiken tar överhanden över latheten. Jag tassar upp och öppnar den översta. Veckorevyn! Perfekt! Jag tar med en bunt till sängen och kastas tillbaks till den tiden när grungen var ung och Cindy Crawford världens vackraste kvinna.

Nästa morgon vaknar jag av att mamma sticker in huvudet och undrar om jag dricker kaffe eller te på morgonen nu igen.
-Kaffe, mumlar jag i kudden.
Sträcker mig efter mobilen och messar Lina: "SOS. Har redan krupp. Mayday Mayday."
Hon svarar medan jag håller på och klär på mig:"Gött åt dig. Vad skulle du hem och göra?". Jag skriver: "Bitch". Hon svarar:"Bitch kan du vara själv. Ska du gå på stan idag oxå?". Jag skriver: "Ångest. Saknar du mig inte ens lite?". Lina skriver:"Klart att jag gör! Kom hem Söta! I Love You!". Jag skriver:"I love you too. Söta Puss". Sen ropar mamma och jag hasar mig ner i köket till förmånga ostmackor och ägg.

När man är hemma måste man alltid ta den sedvanliga svängen på stan. För att kolla att den finns kvar. Att man inte saknar den. För att minnas vilken ångest en sån sväng ger. Idag bättras den ångesten på av att Emma och mamma ska med. Jag andas ytliga andetag och gör det som måste göras.
Vi tar mammas lilla skruttbil. Fast att det är så nära att man kan gå. Eller ta bussen. Men i den lilla hålan som jag kommer ifrån så är det bara handikappade och pensionärer som åker buss. Vi hämtar Emma på vägen. Vid hennes jobb. Hon har lunch.
-Var nu lite snäll mot din syster, säger mamma när vi kör mot försäkringskassan.
-Hon har haft jobbigt. Jag har hört det.
-Av vem då?
-Sandra.
-Jaha.
-Men hon är ju inte snäll mot mej. Jag har väl också haft det jobbigt det sista.
Mamma har stannat bilen framför entren. Hon vänder sig mot mig, klappar mig på benet och säger:
-En så söt duktig flicka som du ska väl inte ha några problem att hitta ett nytt arbete.
Jag öppnar munnen men stänger den igen. Emma kommer imot bilen. Det jag helst av allt vill göra är att skrika:
-Jag skiter väl i det jävla skitjobbet! Det var ju Miles som betydde nånting! Allt annat kan dra åt helvete!
Emma hoppar in i bilen. Det känns som ett vakum där orden jag inte skrek finns nu. Vi kör upp på parkeringsdäcket på stans enda varuhus, parkerar. Tar hissen ner och fikar på fiket på plan två. Emma och mamma pratar om hur skönt det är att vara tillbaka på jobbet igen efter semestern. Skönt att allt blir som vanligt igen. Jag lider. När som helst kan det dyka upp någon som vet hur jävla mycket som helst om mig. Pinsamma saker. Sånt som jag gjorde för hundra år sen. Om saker jag hade då. Som hur ful tandställning jag hade. Eller vilken mesig kille jag hade i sjuan. Min dåliga musiksmak, en gång för hundra år sen. Som på beställning dyker två gamla gymnasieklasskompisar upp. Är på väg förbi men får syn på mig och stannar.
-Nej, men Miranda!
Barnvagnar, fula kläder, gått upp säkert tio kilo sen gymnasiet. Den ena verkar ha en unge till på väg, men man vet inte säkert, hon kan vara så fet. Deras blickar dras till min frisyr, mina kläder, min mage för att kolla ifall jag inte ska ha barn.
-Hej, säger jag torrt.
-Hur har du det?
-Bra.
-Har du flyttat hem?
-Nä, hälsar bara på.
-Hittat nån kille än? Vart jobbar du? Inga barn än?
Frågorna haglar, jag kan inte värja mig. Blodet dunkar i huvudet. Men de bryr sig inte. Väntar inte på svar. Är egentligen inte intresserade.
-Ha det gott Miranda! Du hittar säkert nån snart.
Så är de borta.
-Hur mår du? säger mamma. Du är ju alldeles blek.
-Jag är lite varm bara.
Det är fruktansvärt varmt. Värmebölja.
-Borde du inte bli rosig istället då? säger mamma. Ja, ja. Din lunch är väl slut nu Emma. Ska vi gå in på JC och se om vi hittar något fint Miranda?
-Mamma...
Jag tänker precis säga att jag inte handlat någonting på JC på tio år, men jag vill inte såra henne. Så vi går in på JC och mamma köper linnen, sockar och trosor åt mig precis som om jag vore ett barn.

På kvällen sitter jag på bussen hem igen. Hade tänkt stanna en natt till men något som verkade vara början på ett panikångestanfall gjorde det omöjligt. På sätet brevid mig står det viktigaste jag hittade i de mystiska lådorna i mitt rum. Mest plats i påsen tar några gamla ritblock och olika sorters färger. Jag hade glömt att jag brukade rita ganska mycket. Att jag tyckte att det var roligt. Att jag var bra på det. Det känns som att det passar bra att börja med en sån grej nu. Nu när jag ska bo i kollektiv och allt. Skaffa en helt ny livstil. Jag messar Daniel att jag vill hyra rummet. Han svarar att det ska bli jättekul. Att jag är välkommen.

Bussen far hemåt genom sommargrönt landskap.
Det känns lätt att andas igen.
Jag är ett enda stort leende.
Jag är välkommen.
Jag ska få höra hemma någonstans.