kapitel 8

(Det är sällan man väljer att må bra om alternativet är att må svinbra i typ en timme.)

(Beskrivingen om att halsen låter som en orgel när man rökt för många cigg är tillägnat min fine vän Kaj som brukade säga så)

8

Maj

"Sweet Pandemonium"

HIM, Sweet Pandemonium

Miles gjorde mig långsamt galen.
Jag gjorde långsamt honom galen. Det sa han iallafall. Det lät så skönt när han sa det. På släpig skotska.
-You drive me crazy woman...
Och jag klarade inte av det. Var tvungen att löjla mig och härma den där gamla HM-reklamen. Den där du vet med en svart kille som klättrar upp i en sån där lyxbåt och viftar med ett par trosor framför en rik dam som ligger och solar. Så säger han:
-Hey, woman. I think you left those panties in my kitchen...
Men med ännu släpigare jamicansk brytning. Miles hajade givetvis ingenting. Frågan är om det berodde på att han inte sett reklamen för att han bodde i Skottland på den tiden när den gick på TV eller... Vilken annan kille som helst hade ju inte fattat det heller. Vem kommer ihåg reklamfilmer mer än två veckor. Föresten borde det ha varit så han sa till mig:
-I think you left those panties in my kitchen. Det var mer den nivån vårt förhållande låg på. Trosor som åkte av i kök och andra ställen där det inte är så vanligt att trosor åker av och försvinner på; trappuppgångar, toaletten på Sticky och den på Filmstaden (där får damer och herrar gå in på samma), bakom en buske i Azaleadalen och ja... you name it.
Men han gjorde mig långsamt galen. När vi sågs så var han så rätt för mig. Han var söt och snäll och omtänksam. Han var, förutom att han lyckades få av mig trosorna på alla möjliga ställen över hela denna stan, real good boyfriendmaterial. Tog hand om mig. På många vis. Han var den som sprang och köpte kall cola och pizza dagen efter Linas födesedag (efter att jag slutat spy). Han kom hem till mig sent efter att han slutat jobbet med aluminiumformar med mat i till mig. Jag smalt i hans trygga famn och han var så jävla bra på att kyssas. Herrugud. Jag blir helt svag när jag tänker på hur bra han var på att kyssas. Det finns de som kan den konsten. Helt och fullt, Miles var en sådan. En naturbegåving.

Men. Det är ett men här. Det kände du var på gång eller hur?
Han var inte alltid tillgänglig. Eller kanske mer som att han ibland var otillgänglig. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var som var fel. Han kunde ringa, säga:
-Jag kommer upp vid åtta, love. Saknar dej...
Så jag duschade vid sju. Rakade benen. Och bikinilinjen. Såg till att lukta gott. Sminkade mig litegrann, så han bara skulle tycka att jag var snyggt osminkad och naturlig. Så jag kunde öppna dörren som den där sköna avslappnade tjejen som bara går hemma och softar men inte är helt sunkig. Såna saker som vi tjejer gör när vi väntar på en snubbe, fast att vi låtsas som att vi inte gjort ett skit med våra kroppar och ansikten (och hem). Det tog en timma. På den timman kunde Lina, eller nån annan ringa och undra om jag ville göra saker. Men jag tackade nej, jag väntade ju på min vackre popprins. Halv nio hade han inte kommit än. Då hade jag hunnit röka typ 25 cigaretter och fått ångest över att det skulle lukta för mycket rök i lägenheten och han skulle tycka att det var äckligt. Vid nio brukade jag ha hunnit diska och skurat toaletten också. Vid tio var jag riktigt förbannad och halsen lät som en gammal orgel efter alla cigg. Hans mobil var alltid avstängd de här kvällarna. Det kan man ju ha ursäkter för en gång, eller kanske två. Men Miles verkade ha ett outsinligt lager med mobiltrubbelursäkter. Jag gapade och svalde hela skiten. Ett tag. Sen gapade jag, svalde skiten men blev mer och mer förbannad inuti. Trodde han inte att jag hade nåt bättre för mig än att sitta och vänta på honom? Trodde han det? Det var bara det att när han väl dök upp (efter en dag eller mer) så förlät jag honom så fort han drog tag i mig och kysste mig. Eller inte ens det. Ibland kunde det räcka med att han såg på mig. Eller visslade utanför mitt fönster. Eller stod, helt plötsligt, längst in i baren på Jord. Så svag var jag för honom. Jag skulle förlåta om han så hade startat ett tredje världskrig om han gjort det, när han tog i mig. Så svag kan man vara ibland.

Min dumma jävla kossa.

För varje gång han svek sina löften. Varje gång jag fick vänta förgäves. Dog en liten del av mig. Till slut var jag mest ett skal med ett svart hål inuti. Som jag antagligen hade skapat själv. Man kan alltid välja sitt öde själv här i livet. Man kan alltid välja att må bra. Det är bara det att man sällan väljer att må bra om alternativet är att må svinbra i typ en timme.