kapitel 11

11

September

"September,
jag fattar ett svårt beslut
Min nedräkning börjar nu
Innan allting tar slut"

Det blir september.
Hettan stannar kvar. Varje morgon vaknar man med nån slags resignation. Jaha, det var lika jävla varmt idag också. Vi börjar fantisera om att frysa. Det har varit varmt för länge för att man ska minnas hur det känns att vara kall. Dagarna genomlids med en ständig ström av svett rinnande utför kroppen. vi blir trötta, håglösa och det känns som att man har huvudvärk hela tiden av vätskebrist. Vi hasar runt hela dagarna och försöker röra så lite så möjligt på oss. Längtar efter nätternas svalka. Som aldrig kommer. Vi vrider oss på fuktiga lakan. Försöker åstakomma något slags korsdag i våningen. Men det är lönlöst eftersom det inte blåser någon vind. Inte ens vattnet i kranarna blir någonsin tillräckligt kallt för att ge svalka.
Jag längtar efter att känna håren på armarna resa sig i en kylig vind. Jag längtar efter känslan att vilja ta på mig en extra tröja. Längtar efter att köpa en ny höstkappa. Vill slippa kraven man har på sommaren. Kraven att vara en lycklig, sprallig, spontan tjej som bara hittar på en massa crazy grejer, bara så där, med sina lika lyckliga, spralliga, spontana vänner. I vanliga fall brukar man orka hålla skenet uppe de sura tre sammanlagda veckor som solen skiner. Den här sommaren har varit way to long för att någon sak orka leva Pripps Blå-reklamliv hela tiden.

September.
Lina köper ett par haremsbyxor som ska snöras åt runt vristerna. Vi skrattar åt henne. Kallar henne HcHammer. Säger att nästa steg blir väl att stoppa in jeansen i strumporna igen. Lina ber oss, ungerfär, att stoppa in våra byxor ända bak i 80-talet. Vi nördiga människor utan smak och koll på modet.
Tre veckor senare har varenda tjej på stan haremsbyxor.

September.
Jag glider in i gemenskapen i Borås. Blir en del av det som håller ihop oss.
Vi trivs tillsammans. Lagar middagar. Hyr filmer. Dricker vin. Pratar om livet.
Daniel och jag blir riktigt bra vänner.
Julia och jag likaså.
Musse och Monica blir mina bohemiska föräldrar.
Hasse min lillebror som jag antagligen alltid har saknat, som jag ständigt tjafsar med.
Johan och Joakim spelar gaydisco och jag dansar tills jag kollapsar.
Petronella och Casiss håller sig lite i utkanten av min värld. Som statister. En vacker dag kanske det är dags för dem att komma fram i strålkastarljuset. Just nu bidar de mest sin tid.

September.
Miles ringer några gånger.
Sent på nätterna.
Säger att han vill prata, men jag vet att att prata är det sista han vill...
Ibland låter jag honom komma upp, ibland inte.

September.
Någon form av lycka och frid lägger sig tillrätta i min mage. Jag är medveten om att det är en flyktig känsla. Jag undviker att göra några häftiga rörelser för att störa den.