Kapitel 24

24

"Oh I see your scars
I know where thery´re from
so sensually carved
and bleeding until your dead and gone"
"---"
I see you crawl
You can barely walk
and arms wide open
you keep on begging for more"

Him, Beyond Redemption

Oktober

Emmas uppdykande rubbar våra cirklar.
Orsakar obalans. Julia flyr iväg till Stockholm för att plåta rockstjärnor. Hennes ord när hon drog hänger fortfarande kvar i hallen:
-Jag är tillbaka till helgen och då vill jag ha harmoni här hemma. Ok?
Utan Julias svarta sarkasmer rubbas jämnvikten ännu mer. Efter första kvällens vinpimpel och vinögda fascination över Borås invånare blir Emma mer och mer sig själv. Sitt vanliga gråa jag. Som sakta, omärkligt börjar leka storasyster till alla. Införa nya regler, inrätta en annan slags ordning än den som brukar råda vanligtvis.
Trots att hennes egna vanor förefaller lätt dekadenta, sympatiskt slarviga, lyckas hon ändå med konststycket att få oss andra att verka riktigt sunkiga.
Hon hänger vid köksbordet när jag arbetar. Låter bitterheten rinna ur henne i en ström över köksbordet och ner på golvet tills vi vadar i den. På vägen neråt drar den med sig min kreativitet och livslust.
Hon ligger större delen av dagen på soffan i vardagsrummet. Tröstäter chips och tjocka ostmackor. Ser på alla såpor som visas på dagtid. Därimellan hasar hon runt, pyjamasklädd, mysbyxförsedd från rum till rum.
När vi äter middag tackar hon nej till mat. Sitter sedan ändå med vid bordet och får oss andra att tappa aptiten. Säger sig ha tappat matlusten - inte ätit på flera dagar, glömt totalt 200 gram dillchips som hon tryckte i sig framför Oprah Winfrey. Hon stoppar mekaniskt i sig mat direkt ur grytorna medans hon pratar. Utan att märka att hon faktiskt gör det.

Casiss står nästa på tur att få krupp. Hon står i hallen med en packad väska en dag.
-Jag sticker ner till mina kompisar i Amsterdam! ropar hon inåt våningen och är borta.
Emma spärrar genast upp ögonen när ytterdörren har smällt klart.
-Amsterdam! Herregud, ska hon åka dit själv? Där finns det ju så mycket droger. Tänk om hon blir lockad att pröva att röka hasch?
-Emma, säger jag. Casiss är över 30. Ifall hon vill röka på så är det upp till henne. Förresten så har hon kompisar i Amsterdam. Hon åker dit till dom flera gånger om året. Jag tror nästan att hon har bott där en gång till och med.
-Men det är ett sådant typiskt senario, säger Emma.
-Vad är? säger jag och tänker: Sweet baby Jesus, tack för att Julia inte är hemma och kan vandra omkring i lägenheten med sitt vanliga rökmoln runt sig av that sweet sweet herb.
-Det är så det fungerar, fortsätter Emma. Man har vänner som missbrukar och så infinner sig en slags absentans. Tills slut så provar man själv. Och så är man fast.
-Menar du att man blir fast i ett missbruk för att man röker på en gång? frågar jag.
-Hasch är inkörsporten för alla tyngre droger. Och har du en gång hamnat i missbrukskretsar så är det jättesvårt att hitta vänner som inte knarkar.
-Var har du hört det här?
Jag tycker att det låter som nån slags propaganda. Emmas fortsättning bekräftar den teorin.
-Jag har varit på föreläsning om droger, säger hon. För att kunna vara beredd att hjälpa mina barn ifall de skulle hamna i missbruk.
-Emma dina barn är typ tre år!
-Fyra och ett halvt och fem. Knarket går ner i åldrarna.
-Men Emma. Det finns väl inga femåringar som använder droger.
-Missbrukar! Det heter missbrukar, inte brukar. Det sa föreläsaren.
-I så fall missbrukar jag alkohol syrran.
-Det är en helt annan sak. Alkohol är en annan sak.
-Det är väl i allra högsta grad en drog. Alkohol är väl till och med den drog som förstör mest. Tänk hur många familjer som har gått åt helvete av sprit och så. Så sätt är det värre än heroin. Alkohol är ju en socialt accepterad drog. Se på dej själv för fan. Hade du knullat med Mr Försäkringskassan om du inte hinkat i dej en åtta gin och tonic på Kielfärjan.
-Det där...
Emma gör en konstpaus.
-... Det var lågt!
Hon reser sig ur soffan och lägger ifrån sig filten noggrannt. Sen går hon ut ur rummet med näsan i vädret. Jag drar djupt efter andan och sträcker mig efter cigaretterna. Musse sträcker upp händerna i luften.
-Ok! Housemeeting, housemeeting! säger han med samma röst som nån av karaktärerna i Hemma Värst. Det som vi för övrigt ofta gör här hemma. Monicas favorit är att komma in i köket på morgonen i morgonrock och säga:
-I´m so bored I wish I was Magnus Magnusson.
Och Musse brukar svara henne:
-Let´s throw Ricks recordplayer on the fire, that would be good for a laugh.
Förlåt, jag kom bort mig lite. Tillbaks till verkligheten. Musse är allvarlig igen.
-Vi måste verkligen prata om hur boendesituationen ser ut just nu, säger han med en blick åt det håll där Emma försvann.
-Vi får henne aldrig ur lägenheten, säger jag.
Alla ser på varandra. Skakar på huvudena. Fyra dagar har gått sedan Emma intog vårt fort. Ifall hon inte är borta innan helgen kommer vi alla att gå under.
-Vi går ner på Klara, säger jag.Jag uppehåller henne lite så kan ni smita. Jag kommer så fort jag kan.

Jag hittar Emma vid köksbordet. Blicken är tom, ögonen riktade mot fönstret, mörkret utanför. Jag sätter mig mitt i mot henne vid bordet.
-Emma förlåt. Det var inte meningen att bråka med dej.
-Jag vill inte att du talar illa om mina barn.
-Men det har jag väl inte gjort?
-Jo...
Jag börjar undra om inte Emma är riktigt far out. Att hon nog kanske behöver hjälp av andra människor. Människor som har det som yrke. Med vita arbetsrockar och feta receptblock.
-Emma? Ska jag göra iording ett bad till dej? Jag har en jättegod olja som jag kan ha i. Dyr var den. Från Lush. Eller vill du ha bubbellimpa? Jag har det. Vill du ha det istället?
Emma nickar apatiskt. Jag undrar om det verkligen är en bra idé att lämna henne ensam. Tänk om hon dränker sig i badkaret. Kan man dränka sig i ett badkar? Om man vill så kanske. Jag får ta risken. Det är hennes liv mot alla våra. Jag häller upp ett bad, har i lite bubbellimpa, tänder några ljus får av Emma kläderna och ner med henne i badkaret.
-Jag ska bara gå ner och köpa cigg. Är det ok? Klarar du dej en stund?
Emma nickar.
-Vill du ha något från tjollan? Godis eller nåt?
-En pigall.
-Ok, du ska få en pigall.

På vägen ut genom ytterdörren möter jag Johanna. Jag förklarar situationen för henne och undrar om hon kan hålla ett öga på min deppade syster i badet. Bara en liten stund så hon fortsätter andas till jag är tillbaka. Så ska jag skicka upp Hasse när vårt housemeeting är slut. Hon tycker inte att det är några problem. Självklart kan hon ställa upp en stund. Är det ok om hon kollar på Fame Factory? Hon följer det, fast att det är ett larvigt program, ler hon generat. Jag berättar att Emma nog följer det med. De kanske kan titta på det tillsammans? Så går jag.

Nere på Klara har mina sambosar tagit ett bord. Handlat i baren. Verkar nästan ha glömt bort vad det var som gjorde att vi hamnade här. Mitt uppdykande verkar få deras minnen tillbaka och deras nöjda miner försvinner igen.
-Jag la henne i badkaret, säger jag. Johanna kom precis när jag skulle gå. Hon passar henne.
Hasse skiner upp.
-Jag lovade att skicka hem dej snart, säger jag till honom. Men du behöver inte ha bråttom för hon kollar på Fjant Factory hos oss.
Jag tittar på klockan.
-Du kan dra hemåt vid åtta. Om en fyrtio minuter, då är skiten slut.
Hasse skrattar och nickar.
-Det är det enda felet med Johanna. Hon kollar på sån skit på TV.
-Ok. Musse ser på oss alla runt bordet. Vad ska vi göra med din syster Miranda? Hon är verkligen en böld i allas rövar just nu. Något måste hända. Två stycken har redan flytt fältet. Och det ska inte bara så att man måste dra hemifrån för att en person förpestar allting. Ursäkta ordvalet Miranda, men det är ju så det är.
Jag suckar och skakar på huvudet. En stor klump börjar svälla i halsen.
-Jag fattar ingenting, säger jag. Jag trodde att hon skulle vilja ha min hjälp, men hon verkar mest var ute för att jävlas med mej...
-Hon skulle lära mig att göra köttbullar igår, säger Monica. Tyckte inte att jag kunde rulla dem tillräckligt bra. Sen hade hon synpunkter på hur rent köksgolvet var.
-Du som gör så goda köttbullar, säger jag sorgset.
-Hon tyckte att jag färgar håret alldeles för mycket, säger Petronella. Att svart gör mej blek. Jag är egentligen en höst. Jag ska ha brunt hår och bruna kläder. Det är rätt punk med brunt antagligen.
-Hon gick på en sån där färganalys typ -92, suckar jag. Sen dess är hon själv expert på färger och helt fast i det tänkandet. Som hon är med den där drogföreläsningen nu.
-Hon tyckte att jag och Daniel skulle bo kvar hemma hos våra föräldar medans vi pluggade, så vi inte skulle behöva ta några studielån, säger Hasse.
-Vi kommer från Kungälv och Lindome, säger Daniel. Skulle vi pendla varje dag då eller?
-Hon hade ett långt moraltal mot homoadoptioner igår, säger Johan.
-Och homosexuella överhuvudtaget, säger Joakim. Tyckte typ klassikern att vi inte hittat rätt tjejer än bara...
-Och så har hon varit på både mej och Musse och undrat varför vi inte har några barn, säger Monica. Borde det inte vara dags snart?
Jag lutar huvudet i händerna, armbågarna på bordet.
-Det är skitsynd om henne Miranda. But the Bitch gotta go.
Musse klappar mig på ryggen.
-Jag ringer Sandra! säger jag. Hon borde ha något råd. Det är våran lillasyster alltså.
Jag plockar upp mobilen. Sandra svarar på andra signalen. Det är krogsorl i bakrunden.
-Sandra.
-Det är Miranda. Tjäna!
-Tjäna syrran! Hur är det?
-Ok. Fast Emma har tagit över mitt liv och mitt hem.
-Fan. Jag hörde det. Är det skitjobbigt? Jag har pratat med morsan.
-Har du?
-Ja.
-Fan, vi sitter här och har krismöte typ.
-Vilka då?
-Dom jag bor med. Hon har vart helt skittaskig mot alla.
-Hon är en jävla bitch.
-Ja, jag vet. Men vi måste få henne ur lägenheten. Hon pajar allting.
-Du, jag tror det går ett tåg härifrån om en timme.
-Hur vet du det?
-För att det är samma tåg som går mellan Karlstad och Göteborg som stannar hemma på halva vägen.
-Ja, just det. Vill du ta det och komma hit alltså?
-Jag kan väl offra mej. Jag är egentligen ute och firar att tentahelvetet är avklarat.
-Förlåt!
-Det är ok. Det kommer fler tentor.
Hon skrattar hest.
-Visst, är det inte fem år kvar av tentor och härligheter? Säger jag
-Håll käft. Hur hittar jag dej?
-Jag bor på Vasagatan nu. Men ring när du börjar närma dej Göteborg så möter jag dej på centralen.
-Hygglo. Vi ses. Hej!
-Hej!
Jag lägger på. Mina vänner tittar på mig med frågande blickar.
-Hon kommer hit.
-Din andra syster?
Joakim himlar med ögonen.
-For the love of God Miranda! Räcker det inte med the wicked Witch from hell... Ska du ha in en till?
-Men hon får hjälpa till att få hem Emma. Till morsan eller vad fan som helst. Hon är förresten ganska cool. Ni kommer att gilla henne. Jag lovar.

Så ramlar Sandra in på Vasagatan med allt vad det innebär. Samma självklara entré som när en skådespelare går in på scenen. Blommig frotteklänning, blonda lockar. Fräknar, stora blå ögon. Hon är som drömmen om den perfekta lilla dockan. Förutom att hon inte säger: Mamma, eller, du är söt när man trycker henne på magen. Snarare: Ge fan i mej eller Ge mej en cigg.
Jag vet ju hur det kommer att bli. Borås invånare kommer att flockas runt hennes lilla ljuvliga uppenbarelse. Kommer vilja känna på lockarna, smeka persikohyn.
Jag hatar henne.

Emma släpper TV:n med blicken bara tillräckligt länge för att notera Sandras ankomst.
-Hej, muttrar hon surt.
-Hej syrran, svarar Sandra.
-Vad gör du här?
-Tänkte bara kika in lite... Så du har flyttat ner hit?
Emma släpper TV:n med blicken igen.
-Stå inte där och spela ovetande. Tror du inte att jag fattar varför du är här? Miranda har väl ringt efter dej? Eller hur? Det är knappast nåt sammanträffande att vi har nån slags syskonträff har just nu.
Sandras ögon smalnar till två smala streck.
-Dra åt helvete din jävla klimakteriekossa!
Hon vänder på klacken och går ut ur rummet. Jag följer efter henne ut i köket. Vi tänder varsinn cigarett under tystnad. Samlar kraft i några bloss.
-Fattar du att något måste hända? säger jag.
-Mm... Hon är värre än vanligt.
-Hon verkar inte ens fatta att hon är beyond the limit nu. Folk har stuckit härifrån redan. Som har bott här i flera år.
-Kan vi inte supa henne full och rulla in henne i en matta eller nåt.
Vi börjar fnissa.
-Får jag se ditt rum?
-Visst, jag bor här inne.
Jag öppnar dörren till pigkammaren. Ber om ursäkt för att Emma lyckats stöka ner fast att hon inte ens hade med sig några saker när hon kom.
-Skit i det. Du har väl aldrig varit så noga med att städa och så innan.
Jag tänker att hon har rätt. Min pigkammare har varit första stället som jag bott på som jag velat hålla fin. Kanske så är det första stället som jag verkligen trivts att bo på. Jag vet inte.
-Man behöver ju inte mer plats än så här, fortsätter Sandra.
-Nej, faktiskt. Jag kan ju gå ut i dom andra stora rummen när jag blir klastrofobisk.
-Precis.
-Vill du ha nånting? Te eller nåt?
-Te skulle var grymt. Och en macka. Jag är lite hungrig.

Vi gör te och kvällsmat i köket. Sambosarna ramlar in en efter en. De som kom hem från Klara igen. Några råkande visst bli kvar. Det är lätt hänt sånt där.
Sandra hamnar så där självklart i centrum, som hon alltid gör, alltid har gjort.
Något vidrigt väcks till liv inom mig när hon och Daniel verkar komma bra överens med en gång. De skrattar år varandras dåliga skämt. Ler brett över bordet. Jag hatar dem båda två. Tills Daniel ger mig ett flirtigt ögonkast. På en bråkdel av en sekund säger den blicken." Du är min, bara min". Jag slappnar av lite, låter vidrigheten, svartsjukan, sjunka ner i de avgrunder där den hör hemma.

Iskyla på allas ryggar berättar att Emma bestämt sig för att komma ut i köket.
-Vad trevligt ni verkar ha det då. Säger hon syrligt.
-Vill du ha lite te Emma? frågar Monica med en röst som är totala motsatsen till Emmas.
-Nej det verkar inte som att jag är välkommen här, blir hennes svar.
-Nej, nu får du fan ta och ge dej!
Jag reser mig upp, slår omkull stolen bakom mig i farten.
Emma lägger armarna i kors över bröstet och ser föraktfull på mig. Överlägsen storasystermin som får det att klia under huden på mig.
-Du har fan bott har i flera dar nu! fortsätter jag. Alla har gjort allt för att trösta dej! Alla har varit schyssta mot dej. Men vad fan gör du? Du bara dissar oss och beter dej helt jävla förjävligt. Fan passar det inte så stick härifrån för hela jävla helvetet!
-Jag tycker inte att du ska yttra dej överhuvudtaget, svarar hon.
-Va?!
-Lilla fröken bortskämt! Lever på bidrag, tror att livet är så här enkelt?! Tror du det ? Du vet ju inte ett skit om livet?
-För det första!
Jag har börjat skrika ordentligt nu.
-Så har jag jobbat hela tiden sen jag gick ur gymnasiet! Till skillnad från dej som varit hemma och fått morsabidrag eller vad fan det heter! Det vet väl du? För det andra, så är de väl du som inte vet ett skit om livet! Vad fan har du gjort? Inte ett jävla skit! Bara bott kvar hemma i Stora Sjärtvecket och gjort allt som har förväntats av dej! Ända tills nu! Grattis!
Emma öppnar munnen för att svara men stänger den igen.
-Försvara dej! skriker jag.
-Jag visste inte att jag var så ovälkommen här, svarar hon, helt ologiskt.
-Det var du inte. Kom igen nu Emma. Vi har ju alla velat trösta dej, ta hand om dej. Men du har bara pissat på oss sen du kom hit. Fan.
-Det är faktiskt sant, säger Monica. Du får nog bli lite mer ödmjuk om du vill ha hjälp från dina medmänniskor.
Emma rycker till och ser ut som att Monica förått henne, stuckit kniven i henne.
-Den som hållit mej om ryggen, säger Emma. Jag trodde du var min vän Monica.
Monica suckar.
-Fan lägg ner dramatiken, säger hon. Jag är din vän Emma. Vi är alla dina vänner, men du måste sluta upp att tycka att du är förmer än oss. Bara för att vi inte har villor och barn så är vi inte mindre värda än dej. Du är inte bättre än oss.
Jag ser på Emma att hon snart kommer att börja gråta. Hon går in i mitt rum. Jag förstår att hon inte vill visa sin sårbarhet för oss.
-Det är väl dags för mej att packa ihop mina saker och åka härifrån! ropar hon innifrån rummet.
Jag hör Bagheras röst från Djungelboken inne i mitt huvud:" Nåväl, det går väl ganska så fort." Mycket märkligt just nu. Men hon hade ju ingenting med sig när hon kom. Jag ropar in till henne:
-Fan Emma, Var nu inte en sån jävla kärring. Du är ju inte ens trettio, ju. I några sekunder är det dödstyst. Andlöst väntar alla på fortsättningen. Musse klappar Monica på kinden. Hon ser på honom med en ömhet som knyter sig i min mage. Jag vill att någon ska älska mig så vilkorslöst i tusen år. Jag försöker få ögonkontakt med Daniel men han stirrar ner i bordet. Johanna byter kroppstyngden från ena foten till den andra. Man ser att hon våndas. Vill inte vara här. Det är varken hennes familj, hennes hem eller hennes buisness. Jag förstår henne. Hela situationen börjar blir lite väl utfreakad.
Ett snörvlande innefrån mitt rum bryter väntan.
-Ursäkta då för helvete...
Jag vinkar med mig Sandra och vi går in till henne. Håller om henne medan hon gråter. Torkar snor. Tvinnar hennes hår som vi gjorde på varandra när vi var små.
-Jag vet inte vart jag ska ta vägen... snyftar Emma.
-Men du måste fixa det här, säger Sandra. Skaffa en lägenhet, ta ut skilsmässa.
-Men alla vet ju. Hela stan vet ju nu...
-Det är ändå inte vårt fel, säger jag. Vi vill bara hjälpa dej. Vi är ju på din sida.
-Men jag kan inte åka tillbaka dit. Hem till stan.
-Du måste det. Men du behöver inte stanna där. Du kan flytta nån annanstans. Men du kan inte stanna här. Det här är ingen kvinnojour.

Vi bäddar ner henne i sängen. Petronella kommer in med Stesolid som Emma motvilligt sväljer.
-Nu sover du gott, blinkar Petronella.

-Jag vet inte hur jag ska kunna visa mej på stan nåt mer nu, viskar Emma olyckligt. Jag lovar att jag ligger etta på skvallertoppen just nu. Och jobbet ska vi inte prata om! Jag kan aldrig mer gå dit!
En kall kår ilar sig ner för min ryggrad. Som för att påminna mig om tider som var då. Hur snacket kunde gå i min hemstad. Minns den där gången i sjuan när jag hade köpt nya skor som jag var så nöjd med. En tjej i klassen kom fram på matrasten och sa att hon tyckte att de var skitsnygga. Var hade jag köpt dem? Var det ok om hon köpte likadana? Skulle jag bry mig? Självklart sa jag att det var lugnt. Speciellt när hon var så schysst och frågade mig. Nästa dag hade inte bara hon utan också hennes två efterapande polare utan egen vilja, likadana skor. Tre dagar senare hade ett rykte spridits över hela skolan att jag hade köpt likadana skor som dem. Att det var jag som hade, ve och fasa, härmats. En bagatell kan man tycka nu, med nyktrare, vuxnare ögon. Men på högstadiet blåstes hela den här affären upp till extrema propotioner. Vad jag minns slutade alltihop med ett krismöte på lärarrummet dit våra föräldrar också var medbjudna, efter att Lina och jag, folkölsrusiga, hamnat i slagsmål med två av tjejerna vid sidan av det sedvanliga valborgsbålet. Vi hade lyckats få av den ena bruden hennes skitdyra/skitful Henri Lloydjacka och bränt den på bålet. Jag minns faktiskt inte vad som hände sen med alltihop, det ända jag minns är en en enorm känsla av tillfredställelse när jackan brann. Men jag menar, om ett par skor kunde orsaka en sådan uppståndelse 1989 så kan man ju bara ana sig till vad en otrohetshistoria kan leda till år 2002.
Sandras blick över Emmas halvsovande kropp säger mig att också hon är tillbaka i minnernas land. Att också hon fått sin beskärda del av knivhugg och Judaskyssar i det förlovade barndomslandet hemma i byn.
Man kan ju fråga sig varför man efter 10 år i en annan stad fortfarande säger att man "åker hem", när man tar tåget tillbaka dit man flyttat ifrån. Samtidigt så säger jag att jag åker hem när jag åker till Göteborg. Jag har två hem alltså. Det ena bär jag med mig igenom livet utav tvång. Det andra av fri vilja, med vita fladdrande fjärilar av glädje i mitt hjärta. När jag åker "hem" till min hemstad får jag alltid räkna med att det tittas snett på mig. Att det anses att jag vill vara lite märkvärdig. Att jag tror att jag är något nu när jag flyttat till storstan. "Hemma" i Göteborg lever jag alltid med som en blåslampa efter mig av skräck för att människor i min närhet ska upptäcka min tafatta bonnighet som jag jobbat så hårt för att gömma inom mig. Komma på mig med leriga gummistövlar och postorderkläder.
Jag kan inte skicka tillbaka Emma till helveteshålan. Men jag tycker inte tillräckligt mycket om henne för att behålla henne i min närhet.

Sandra och jag röker varsinn cigg i köket när Emma har somnat. Vi är båda kvar i rysningar och återuppväckta fasor från det som vi trodde tillhörde det döda.
Jag bäddar i en soffa åt Sandra. Säger att jag ska sova hos Daniel. Orkar inte ens bry mig om att försöka smyga med den grejen. Sandra verkar inte orka spralla upp sig över det eventuella avslöjandet heller.

Daniel och hans starka händer. Hans vackra kropp ger mig en stunds respit från alla tankar. Så som han är så bra på att göra. Få mig på andra tankar.