Kapitel 26

26

"Dom säger att längtan
kan man lära sig att leva med
Min vän
Och det kommer bli en lång kall vinter"

Kent, Vinternoll2

November


Vintern slår till direkt i november och tar andan ur oss.
Vi var helt oförberedda.

Sandra kommer ner på helgerna för att träffa Jool. I veckorna därimellan vandrar han runt i våra rum, rastlöst väntande på henne. I mitten av månaden berättar hon att hon bytt högskola, att hon ska börja läsa på pedagogen i Mölndal till våren. Jool gör saltomotaler av lycka.

Daniel tar med mig på spontanfika på stan med hans föräldrar. Typ värsta fikan i hela mitt liv. Jag vågar inte ens röka cigaretter för att lugna ner mig, paralyserad av skräck för att göra ett risigt intryck. Efteråt kompenserar jag nikotinförlusten med fyra cigg på raken på vägen mellan Avenyn och Borås.

November, nånstans i mitten börjar både Lina och jag, ovetande om varandra, stoppa in jeansen i raggsockorna. Precis som vi skrattade åt i september.

Lina fixar ett stort jobb åt mig på ett nystartat jeans och klädmärke.
Julia låter mig måla väggarna i sin nya fotostudio med inbjudnade (som hon tycker är inbjudande) psykadeliska målningar. Hon ser till att jag kryddar dem rejält genom att röka ner mig rejält medans jag målar. Jag börjar kännna mig som värsta jävla hippien. Otroligt när man tänker på det att jag för bara några månader sen slavade på ett kontor.

Det här är några saker som jag skriver ner i november när jag funderar över livet:

November
Lägesrapport. (skrivet på baksidan av ett meningslöst papper från banken)
Namn: Miranda Persson (fortfarande)
Ålder: 27 and still growing.
Familj: Alla sköna invånare i Borås kärlekskommun
Röker: Marlboro Lights
Dricker: Kaffe latte, light cola och vodka lime.
Favoritllåt just nu: Vinternoll2 med kent
Älskar: kyssar och efterfester
Går jag igång på: Köra bil alldeles för fort (händer tyvärr för sällan), jag och mitt VISAkort inne på Nostalgi, Moms eller den där jeansaffären på Victoriagatan.
Inte nöjd med just nu: Linas ständiga frånvaro
Högsta önskan i november 2002: att den här månaden ska gå fort så att det snart kan bli kentkonsert i Skandinavium
Högsta önskan i hemlighet november 2002: att Julia ordnar med mig på efterfest efter den konserten och jag får träffa Jocke Berg o store poet och kompositör, min kärlek till dej är större än universum.

Jag tittar ner på pappret på köksbordet. 27 år. Inte kan man tro det. Möjligtvis 13. Inte så mycket har hänt i the wonders of the life of Miranda Persson sen dess. Möjligtvis att jag drack Oboy när jag var 13 och att min stora kärlek var Joey Tempest då, inte Joakim Berg. Vad är det som dom säger om att kärleken består, det är bara föremålen som växlar. Eller planscherna på mina väggar. Dumheten verkar också vara ganska konstant. Jag menar, är det normalt att sitta och skriva samma konstiga listor som man gjort sen högstadiet med jämna mellanrum i livet. Det känns inte som att det finns några tecken på att den här tjejen nånsin kommer att bli vuxen. Att hon kommer att växa upp och bli stor. Bara för att hon inte vill. För att det verkar jävligt tråkigt. Än så länge är det ok att hålla på och larva sig. I en stor stad som den jag bor i är det lugnt att hänga i baren, kl fem på morgonen i rosa kläder när man är 27. Men hur länge känns det soft? Är det lika soft när man är 34? 37? OM inte: vad i hela jävla helvetet ska jag byta ut mitt liv som jag kan mot? Man borde ta livet av sig medan man ännu kan dö ung i alla fall.

Jag knycklar ihop lägesrapporten, skriven på baksidan på ett pappar från banken. Slänger den i askfatet. Önskar att jag kunde ta alla konstiga tankar och knyckla ihop dom med och slänga nån stans. Tyvärr är det omöjligt. Jag tar upp den röda pennan och börjar måla rött hår på flickan på pappret framför mig. Hon och hennes väninnor har jag sålt till Veckorevyn nu i november. Jag är grym.

I november gör också Alex entré i vårt hem.
Äntligen.