kapitel 16

16

September

"Följ gärna med en häxa hem i natten
men smaka aldrig hennes te"


Lars Demian, Häxan


Lina kommer inspringandes i köket och hoppar upp på min rygg. Hon har aldrig tidigare visat såna smidiga tendenser. Köksstolen knakar oroväckande högt, högre än tjuten Lina ger ifrån sig.
-Biljetter! skriker hon och slänger två kentbiljetter ovanpå blocket som jag målar i.
-Biljetter! skiker jag. Och sen:
-Faan! Färg!
Jag sliter upp biljetterna och vänder på dem. Som tur är har den röda klänningsfärgen, på flickan jag just målat, redan torkat.
-Oj, vad fint du har gjort! säger Lina när hon får syn på det jag gjort i blocket.
Julia har äntligen övertalat mig att göra några arbetsprover som jag ska skicka iväg till några tidningar där Julia har kontakter. Faktiskt tycker jag till och med att det känns lite roligt och spännande. Jag berättar för Lina.
-Allvarligt? säger hon. Ska du?
-Ja, men man kan ju prova iallafall...
-Jag kan kolla upp med våra kunder, ifall någon är intresserad av illustrationer i nån kampanj. Du vet hur jag menar.
-Ja.

Lina jobbar på en reklambyrå. Jag har nog glömt att berätta det. Konstigt nog. Hon är väldigt nöjd med sitt jobb. Mest för att hon får lov att klä sig hur hon vill på kundmöten och sammanträden. Hon ger bara ett intryck att vara spontan och ung och kreativ när hon släntrar in i jeans, sneakers och kenttröja.

-Eller vet du hur vi gör? säger hon.
-Nä, hur gör vi?
-Du får göra några schyssta tröjor till mej, såna som du har gjort förut. Så har jag på mej dom på lite viktiga möten.
-Och så tror dom att det är Lovisa Burfit som har gjort dom.
-Du liknar inte Lovisa Burfit. Du har en helt egen stil. Dina flickor är ju helt dina. Helt Miranda Persson.
-Det är ju själva fan att man heter Persson.
-Gift dej med någon då! Fort som fan. Nån med coolt efternamn.
-Miranda Berg.
-Miranda Mustonen.
-Inte så coola kanske...
-Mustonen är väl ok?
Miles ansikte fladdrar förbi framför mina ögon. Han har det coolaste namnet av alla.
-Miranda Devlin, säger jag uppgivet.
-Ja, fan också. Devlin är ett jävligt coolt namn. Nästan som Burfit.
-Fast coolare ändå.
-Ja, fast skit i det nu. Kan Nina Persson heta Persson så kan väl du det med.
-Ja, hon är ju cool.
-Du får se till att vara så cool själv att ditt namn blir coolt bara för att du heter det.
-Typiskt unga kvinnor i sverige idag!
Hasses röst från dörren får oss att rycka till.
-Hur menar du? frågar Lina.
-Ni har så låg självkänsla att ni hela tiden strävar efter att bli som någon ni beundrar istället för att skaffa er en egen identitet, fortsätter han.
-Gör vi väl inte! svarar jag. Jag är bara lite missnöjd med att heta Persson.
-Det är väl ett typexempel på vad jag menar, DU är ett typexempel på vad jag menar, svarar Hasse. Du står inte ens ut med ditt eget namn så du strävar efter att gifta dej med någon som du tror kan ge dej en högre status. Så att andra kan se upp till dej.
-Hasse, säger jag. För det första: man tjuvlyssnar inte på andra människors samtal. Och för det andra: bara för att du har varit i Indien och hittat dej själv så måste du inse att det finns andra människor på den här jorden som hellre åker till Ibiza.
-Åh, Miranda...
Han skakar långsamt på huvudet.
-Vilka underbara djupdykningar i den mänskliga själens gåtfullhet du gör ibland.
-Åh, Hasse. Vilka fantastiskt många adjektiv du kan stapla efter varandra i en mening ibland. Nu ska jag gå ut och äta med min bästa väninna. Vi ska fira att vi ska se vårat älskade kent på skandinavium i november.
-Ska vi? säger Lina förvånat.
-Ja.
-Får jag följa med? säger Hasse.
-Det skulle jag tycka var helt underbart. Men vi ska gå på McDonalds och äta lite död ko med dressing och du äter ju varken kor eller något annat på multinationella resturanger.

Lina börjar fnissa hämningslöst på väg ner i hissen.
-Fan, jag blir så trött på att han är så jävla politiskt korrekt hela tiden, säger jag. Hur orkar han med sej själv?
-Men han är jävligt smart.
-Smart och enerverande. Du skulle hört diskussionen igår om bikinilinjer och objektifierarndet av kvinnan. Kan vi inte få kännas oss som sexiga våp ibland? Hur kan man känna sig kåt utan att vara lite som en åtråvärd... knulldocka då och då? Jag bara undrar?
-Men det är ändå något sexigt med intelligens...
-Hu Lina! Jag hoppas att du inte sa det där! Det där helskägget och det stripiga torra håret. Hu! Kan du tänka dej det i närkontakt med dina innerlår?
-Vad skulle du välja då? Vad skulle vara värst; ge eller få oralsex?
-Sluta! Jag kan inte ens tänka mej honom som en sexuell varelse!
-Men du måste välja. Ge eller få?
-Få... Nej! Jag säger ge. Fy fan vad äckligt. Men då slipper jag hans skägg mellan benen... Vad skulle du ta?
-Ge, då har man ju iallafall kontroll.
-Ok. Nån annan då, Marilyn Manson?
-Fy! Göran Persson?
-Sluta! Jag tappar matlusten!
-Ska vi gå och äta? Jag trodde bara att du sa så för att komma ifrån Hasse.
-Nä, jag är skitsugen på Palak Paner. Kan vi gå till Bombay?
-Gärna!

Senare, på kvällen, när jag hjälpt Monica med middag och städat köket efteråt, pustar jag ut i soffan med Daniel och Julia. Daniels och min kontakt har inte blivit bra igen sen den där underliga natten när vi krockade i hallen och pusskysstes. Han ligger i en egen soffa. Julia och jag delar den andra. Hon tjatar hela tiden om saker som känns som stora mission just nu.
-Snälla kan vi inte gå ner på 7eleven och köpa polkaglass? Jag är så sugen...
och:
-Snälla, kan inte någon gå ut i köket och göra lite te?
och till slut:
-Miranda, gulliga. Kan inte du dra av mej mina strumpor. Jag är så varm om fötterna.
-Fan vad äckligt. Gör det själv!
-Jag orkar inte böja mej. Dom är ju så nära dej.
-Vilka?
-Fötterna.
-Fan ge dej. Precis för en stund sen ville du gå ner till 7eleven och köpa glass ju, säger Daniel. Och nu orkar du inte ens böja dej. Ge dej.
-Ja, kan man inte få bli slöare på en stund. Man blir ju så, slöare och slöare eller piggare och piggare.
-Nej så funkar det inte.
Jag börjar fnissa.
Det ringer på dörren. Vi tittar på varandra.
-Jag tänker inte öppna, säger jag.
-Inte jag heller, säger Julia bestämt.
Daniel suckar.
-Jag öppnar jämt dörren. Det är säkert nån mer hemma.
Vi håller andan och försöker njuta av vår lathet igen. Det är inte lika skönt längre. Efter en liten stund ringer det på dörren igen.
-Ok, era lata jävlar, muttrar jag och reser mig långsamt ur soffan. Går ut i hallen och öppnar. En jättesöt liten tjej står utanför. Blont hår och dockansikte.
-Hej, säger jag.
-Hej! Är Hasse hemma?
-Hasse? Vänta ska jag kolla.
Jag går bort till Hasses rum och knackar på.
-Hasse är du där? Du har besök.
Han kommer ut. Glor surt på mig innan han går ut i hallen. Antagligen har han inte förlåtit mig sedan förmiddagens gräl.
Jag hör hur han ropar till från hallen.
-Johanna! Hej! Vad underbart att se dej!
Jag tittar frågande på Daniel och Julia. Daniel har piggnat till av Hasses rop. Satt sig upp i soffan.
-Var det en liten blond tjej? viskar han.
Jag nickar.
-Söt?
Jag nickar igen.
-Fan vad roligt.
-Vem är det då?
-En tjej från skolan. Hasse har värsta crushen på henne.
Jag lägger mig i soffan igen. Vi ligger alla tre på helspänn och väntar fast vi försöker se ut som att vi ligger och softar. Efter en stund går Hasse och Johanna genom rummet in till honom. Han bär på en bricka med temuggar och kakor. Johanna ler blygt och vinkar till oss.
-Hej hej, säger Julia slött.
Så fort de har stängt dörren sätter hon sig upp.
-Fan hon var ju skitsöt ju! teaterviskar hon. Vad i helvete ser hon hos Hasse?
Daniel flinar snett.
-Han kanske har grymma färdigheter som du inte vet ett skit om Julia?
-Hu Daniel, sluta.
Julia ryser.
-Vad är det med er två? frågar Daniel. Vad är det för fel på en snäll kille? Julia, du kan ju inte förneka att Alex är ett svin.
-Nä, men han kanske har andra färdigheter...
-Kanske det, men han har behandlat dej som skit i tusen år.
-Åtta år. Bara för att du tycker att jag är gammal så betyder det inte att jag är hur jävla gammal som helst. Förresten så ska jag fånga honom nästa gång. Fånga honom och gifta mej med honom.
-Yeah right! Den har man ju hört förut. Nä, nu ska jag hitta på nåt. Er två slöhögar bir man ju helt trött på.
-Stick du! ler Julia.
Daniel reser sig och går. Julia berättar, efter att jag har bett henne, lite mer om Alex, den mytomspunne. Hur de träffades. På en fest. Hon var så ung då. Han med. Hon rökte cigaretter under fläkten på festen när han kom in i rummet. Deras ögon möttes och hon tappade andan.
-Patetiskt va? skrattar hon.
-Inte visste jag att du var så svag, säger jag.
-Idag hade jag aldrig gått på det!
Hon berättar mera. Hur han kom fram till henne och sa att han visste en mycket bättre fest. Sen tog han hennes hand och de sprang nerför trapporna, över gården och uppför hans trappor, in i hans lägenhet. Han låste dörren och tog henne där på hallgolvet. Utan att tveka.
-Jag stannade hon honom i fyra dagar och fyra nätter. Det var så romantiskt. Vi sov och knullade på en madrass han hade till säng. Badade i badkaret. Drack vin. Han spelade gamla vinylskivor för mej. Fast på den tiden var inte vinylskivor så konstigt. Det var riktig kärlek. Hade det bara varit sex så hade jag dragit på mej kläderna och gått hem på natten, men det var som att jag flyttade hem till honom direkt. Fast...
-Vad hände sen?
Julias blick förändras. Som om solen gått i moln.
-Han bad mej gå. Så jag gick. Gick ut på gatan och fattade ingenting. Visste inte vad det var för dag eller nånting. Gå-på-fest-kläder på mej som jag tagit på mej fyra dagar tidigare. Gick hem och fick tomlägenhetsångest. Så jag åkte hem till en kompis ett par dar. Hon fick ett spel till slut för att hon trodde att jag börjat knarka riktigt mycket. Jag yrade om nån drog hela tiden. Men det var ju han som var drogen.
Jag ler och minns hur det kändes den där natten efter att Miles spelade på jazzhuset. Som att han var min drog jag inte kunde stå imot.
-Sån är Miles. Varje gång jag träffar honom tänker jag: bara en gång till. Bara denna gången sen aldrig mer.
-Bara den här sista fixen!
Vi skrattar. Den känns befriande att det finns en till som är en slav under sina känslor till fel snubbe.
-Sch! Vad var det där?
Julia trevar efter fjärren och sänker TV:n.
-Vadå?
Då hör jag. Välbekanta ljud inifrån Hasses rum. Det verkar som Daniel hade rätt, att Hasse verkar ha vissa färdigheter som Johanna for lov att få demonstrerade för sig. Hon verkar mycket nöjd med dem också. Julia höjer TV:n igen.
-Fan det gick undan! väser hon. Dom gick ju just precis in i rummet.
-Jag fattar ingenting!

Till slut blir Johannas stönanden för mycket att lyssna på så jag måste gå nån annan stans. Jag går in på mitt rum, ringer Lina och berättar om Hasses bravader. Hon påstår att jag ljuger.
-Hasse kan se sej i stjärnorna efter en söt tjej att sätta på, fnissar hon.
-Heter det så? säger jag. Se sej i stjärnorna?
-Det vet i fan.
-Apropå det förrsten, du la aldrig några tarotkort åt mej sist.
-Nä det var bara för att du var svängd. Man ska inte göra det då. Det funkar inte.
-Men sist gick det ju bra när jag var skitfull eller? Dom borde inte räknas tycker jag.
-Tycker du inte att dom har slagit in då? Eller?
-Fan håll käft, du med ditt jävla hokuspokus...
-Men du vill ändå att jag ska lägga en stjärna? Fast att du inte tror på det?
-Men jag vill att du ska lägga en bra stjärna...
-Om du orkar komma hit så ska jag lägga några kort.
-Kan vi inte göra det på telefonen? Det kan man ju göra hos riktiga spådamer. Såna som dom gör reklam för på TV.
-Miranda! Om du säger en puckad grej till så ska jag aldrig mer lägga ett enda kort till dej.
-Bra! Nej, jag bara skojade! Förlåt! Men jag orkar inte gå över nu. Vi kan väl göra det imorgon?
-Visst, jag ringer när jag kommer hem från jobbet.
Vi pussar i luren och lägger på. Det känns som att jag inte vet vad jag ska hitta på mera idag så jag går och lägger mig.

Nästa morgon får jag en glad hård kram av Hasse vid diskbänken. Det riktigt lyser om honom. Så som det för när man är nykär. Nykär och nyknullad... Han verkar bara ha ett enda problem just nu.
-Hon sa att jag hade slitet hår, säger han fundersamt och drar lite i sin torra page.
Jag sätter kaffet i halsen.
-Miranda, hur är det fatt? undrar han.
-Vrångstrupen. HUR sa hon det? undrar jag.
-Lite så där by the way. Du har lite klyvna toppar...Så sa hon.
-Hasse! Kan inte jag få fixa ditt hår? Klippa lite i det och slänga i lite färg?
-Färg? Jag vet inte...
-Jo, men lite rött. Det skulle bli så snyggt, Johanna skulle dö
-Jo... kanske det...
-Alltid rött alltid rätt eller hur var det?

Så får jag nånting att göra den dagen också. Det är så det verkar fungera när man är arbetslös. Jag går och köper röd färg och färgar Hasse. Klipper upp håret lite. Så han får den cool rocknrollfrisyr. Plötsligt passar skägget också. Lagom när jag är klar ramlar Lina in.l Jag kan se i hennes ögon att hon först inte ser vem den rödhårige killen är.
- Ha... Hasse, stammar hon. Du har... inga ... glasögon...
-Och ny frisyr, flinar han nöjt. Miranda har gjort om mej.
Jag har övertalat honom att han nog bara behöver sina glasögon när han gå på föreläsningar. (Det verkar nästan bara vara fönsterglas i brillorna ändå, jag tror att han bara har dem av gammal vana).
-Oj, jävlar!
Lina sträcker upp handen och känner i hans hår.
-Det är jättesnyggt Hasse, verkligen.
-Inte för att jag kan klippa hår, men jag kan klippa upp hår, säger jag.
-Visst kan du det! Säger Lina. Kommer du ihåg när jag hade långt och du klippte 70-talslugg på mej?
-Fan vad snyggt det var...
-Jag var grym!
-Jag var grym, det var jag som klippte.
-Förresten så hade posten kommit, vill ni ha den? Jag tog med mej den in från hallen.
Hon sträcker fram en bunt kuvert som hon tydligen haft i handen hela tiden. Hasse tar dem och bläddrar igenom.
-Här har du fått från Arbetsförmedlingen Miranda.
Han räcker mig ett brev som jag öppnar och läser.
-Det är inte sant! Säger jag. Dom vill att jag ska söka jobb på volvo!
Jag börjar gapskratta. Läser en mening högt:
-"Vi ser att du har den kompetens som kan vara aktuell."
-Du är ostraffad, säger Lina.
-Du har gått ur grundskolan, säger Hasse.
Vi skrattar tillsammans.
-Ska jag börja bygga bilar? Skrattar jag. Jag? Yeah right!
-Men du måste nog söka, säger Hasse. Annars blir du av med A-kassan. Det hände en kompis till mej.
Jag tittar närmare på pappret. Jodå. Längst ner står det med små små bokstäver: "Kommer du inte hit på infomötet så får du inga pengar, jävla pucko". Fast med lite mer byråkratisk svenska. Budskapet var det samma iallafall.
-Men du har ju inte fått A-kassa än? säger Lina.
-Varför inte då? Frågar Hasse.
-För att jag fick avgångsvederlag, svarar jag.
Med mongoröst och apmin. Alla skrattar.
-Men jag skulle precis börja få det snart, fortsätter jag.
-Ska jag lägga några kort till dej så får vi se vad som händer? ler Lina.
-Ja, var så snill!

Vi går in på mitt rum och sätter oss på sängen.
-Vad tidig du är föressten.
Jag tittar på klockan. Snart två.
-Komp. Blev klar med ett stort jobb i morses, så jag kunde gå. Har jobbat över så mycket det sista.
-Fan vad bizi du låter.
Lina stannar till och ser allvarligt på mig.
-Jag är jävligt bizi gumman. Jag jobbar fan röven av mej.
-Ok.
Jag orkar inte börja med den harangen om hur mycket Lina sliter sin röv av sig. Den för aldrig nåt gott med sig. Den slutar inte heller med att någon av oss vinner något på den. Vi blandar korten istället och jag drar tre. Lina säger sig var för trött för att lägga ett keltiskt kors idag. Hon vänder långsamt upp korten. Jag undrar om hon gör det medvetet för att det ska bli mer spännande.
Djävulen. Eremiten. Kärleksparet.
Lina ler brett.
-Det här är helt underbart! Skitlätt att tolka! Bara kort från den stora leken. Starka kort allihop.
-Tolka då! Jag fattar ingenting.
-Ok. En stark man i din närhet manipulerar dej. Han har nån form av makt över dej. Förmodligen av sexuell karaktär.
-Miles...
Lina kisar frågande mot mig. Sen nickar hon.
-Du behöver göra för att bli stark är att hålla dej för dej själv ett tag.
Hon pekar på eremiten.
-Måste jag eller kommer det att bli så automatiskt? Det är rätt lätt att vara ensam när man bor i kollektiv...
-Korten förutspår aldrig framtiden helt och hållet. Det är du själv som kan ändra ditt öde beroende på ifall du vill lyssna på vad korten varnar dej för.
-Så vad säger korten?
-Dom råder dej att inte träffa mannen. Att hålla dej ifrån honom.
-Ok.
-Men sen ser jag kärlek!
Lina spricker upp i ett sånt där soligt leende som hon gjorde den där första dagen i skolan, när jag önskade att hon skulle bli min vän. Mitt hjärta kramas av lycka för att hon är min vän.
-Hur ser du det?
-Kärleksparet.
Hon pekar på sista kortet.
Plötsligt känner jag mig riktigt intresserad.
-När? Vem är det?
-Inom tre månader. Men bara om du bryter med jävulen.
-Åh! Kan du inte se något mera?
-Dra ett kort till då!
Jag gör det och får fram tio bägare. Lina nickar.
-Han finns i din närhet. I den kretsen av människor som du rör dej i. Kortet talar också om att du kommer att få respekt för något du presterat. På jobbet eller hemma. Av din familj och av dina vänner.
-Hm...
-Det kan man säga.
-Det är inte Jocke Berg då som kommer att springa på mej efter skandinavium och bli skitkär i mej.
-Nej det är nån som du redan känner, du känner väl inte Jocke på riktigt. Det är bara som du tycker för att du lyssnar så mycket på hans musik.
-Nej... Undrar vem det kan vara då?
-Mmm... eller hur?