kapitel 30

30

"Oh girl we are the same
we are young and lost
and so afraid
There´s no cure for the pain
no shelter from the rain
all our fears stay the same"

Him, In joy and sorrow

November 2002

Jag sitter på 17.56 tåget hem till Stora Stjärtvecket.
Staden där jag växte upp. Ja, den heter ju inte Stora Stjärtvecket på riktigt. Eller jag menar, det är inte riktiga Stjärtvecket. Jag har bara börjat kalla den så. Det var häromdan, när Joakim hittade en lista i tidningen på en massa roliga namn på platser i Sverige. Vi delade snabbt ut namnen till våra respektive hembyar. Lindome blev Pung, Kungälv fick det vackra namnet Lem. Till exempel. Våra små namnbyten har orsakat många glada skratt sen dess. Daniel vill att jag ska med honom hem till Pung och dricka advetskaffe om några veckor. Hem till päronen i Pungen. Ja du fattar ju...
Anyway. Jag sitter här på 17.56 tåget, destination Stora Stjärtvecket-the copy. Lider alla helvetes kval bland hemvändande lördagsshoppande stjärtvecksbor. Hukar mig bakom pilotglasögon och en ny Nöjesguiden som jag fick med mig från centralen. Vet med mig att jag ser jävligt löjlig ut i solglasögon, inne i ett tåg, i november. Men det är värt det. Att få vara ifred.

Så här är det. Mamma fyller 55 och vi ska fira det hela familjen. Den biten känns väl ok. Mindre ok känns den andra biten att jag lovat Sandra att vi ska gå ut i kväll. Hemma i Stora Stj... nej fan jag får sluta kalla stan så. Risken finns väl att jag blir riktigt packad ikväll och hoppar upp till den lokala trubaduren, snor micken och skriker nåt i stil med:"Ladys and gentlemen, citizens of Stora Stjärtvecket! You are so fucked! And you don´t know how far fucked you are! Thank you goodnight and I hate you all!" Det får inte hända. Speciellt inte när lokaltidningen gjorde en intervju med mig i veckan. En stor artikel som antagligen var inne igår, fredagsdelen, läsgodiset för alla som jobbat hela veckan. Det var för det där jobbet med jeansmärket. Nu dög man minsann. Jag var ärligt talat väldigt förvånad när de ringde upp mig, inte minst över hur de fått tag i mitt nummer. Sen kan man ju fråga sig vad folk har för glädje över att läsa om mig. Och varför stan jag kommer ifrån ska ta till sig nån slags ära över mig nu. Jag menar, det enda den stan har gjort för mig är att ge mig nån stans att bo i nästan 18 år. Husrum och en ganska risig utbildning i basämnen som matte, svenska, historia och barnkunskap. Inga av de ämnena känns det som jag har direkt tillfredställande kunskaper i idag. Övrig utbildning i mer livsnödvändiga ting har jag fått klara av att skaffa mig helt själv. Ok, om man ser det på det viset så har kanske stan jag växte upp i haft sina fördelar. Det har funnits många chanser att lära sig saker som: hur många foköl man behöver halsa tillsammans med fem Alvedon för att våga hångla med någon av de snygga hårdrockskillarna i OBS-klassen, eller hur mycket kräks det kan komma ur en om man råkar svälja en General portion, eller bästa metoden att stjäla kläder inne på HM-impuls. Jag skulle kunna räkna upp fler ovärdeliga saker som jag fått lära mig helt och hållet själv, men nu är tåget framme och mamma och Emma vinkar på perrongen. Man kan bara konstatera att man blir av ett surt och segt virke om man växer upp i en mindre industristad i Sverige. Om man lärde sig köra bil i en gammal 240 så vet man hur man ska ratta om vägen är krokig i livet. Man kan köra nya bilar med servo och andra finesser, men man gör det inte riktigt på riktigt. Man vet innerst inne att man egentligen hör hemma i Volvon. Man glömmer inte. Eller så kan det vara så att jag bara snackar skit. Vad vet jag.

Emma ser fräsch ut. Nästan ny. En ny uppdaterad version av henne. Det är nåt med håret. Eller att kläderna inte sitter lika hopplöst på henne just idag. Jag kan inte sätta fingret på vad det är. Vi kramas. Mamma och jag kramas. Emma tittar uppfodraden då mig bakom mammas rygg när jag kramar mamma. Jag har inte glömt att köpa presenten som hennes blick frågar om. Jag gör en coola ner dej-grimars. Mamma babblar på. Det blir fläskfilé ikväll. Hennes gamla vanliga recept. Tänkte att vi tjejer längtade efter mammas mat som vi inte ätit på länge. Vi nickar. Jättegott mamma. Det blir bra. Mamma fortsätter en lång ramsa om släktingar som kommer i morgon och hur mycket hon har städat i veckan fast att hon har jobbat över och jag märker att jag slutar lyssna nästan direkt efter att vi kört ut från parkeringen vid tågstationen.

Mina tankar är hemma i Borås. Försöker föreställa mig vad som händer där hemma nu. Julia satt i köket när jag drog. Muttrade över att hon tyckt cigaretter smakat äckligt det senaste veckorna. Det kunde hon kanske leva med. Värre var det med den avsmak hon fått för vin, vodka, öl, whiskey, tequila, gräs och kaffe.
-Drug me! ylade hon över köksbordet. Drug me!
-Please! Someone! Put something in that girls drink! sa Musse. I can´t stand to hear her wining!
Julia nonchalerade honom.
-Vad får vi till middag? sa hon istället.
-Potatisgratäng, svarade Monica. Det är så bra att du äter lite.
-Jag vill inte äta! tjöt Julia. Jag vill vara skinny. Skinny is my middle name.
Så höll de på när jag åkte. Jag ler för mig själv i baksätet. Sen Alex dök upp har Julia genomgått en märklig förändring. Fått rosor på kinderna. En ny glimt i ögonen som jag inte sett förut. Och, som jag absolut inte kan säga till henne, hon verkar ha lagt på sig lite. Inte mycket, kanske två tre kilo, men det var precis vad som behövdes för att få henne att se lite mindre utmärglad ut. Det är som att det lyser om henne nu. Tänk vad lite kärlek kan göra med oss.

Hemma i mammas och pappas kök står Sandra och hackar grönsaker. Det är något med henne också. Jag får en konstig känsla när jag ser henne. Något som jag inte kan förklara. Det är nånting som jag känner igen, men som jag inte kan ta på. Hon ger mig en glad puss på kinden. Fingrarna söliga av fetaost och roccola. Persikonhyn verkar vara rosigare än vanligt.
-Hej fula padda, skrattar hon.
-Hej din fisådra, svarar jag.
-Har du sett Jool?
-Nej, jag är ju här.
-Jag menar idag. Har han varit hemma hos er?
-Nej. Men Daniel sa att han har sagt till honom att han är väldigt glad att du ska flytta ner.
-Daniel? Var han glad?
-Nej, Jool ditt pucko.
-Jag fattade det! Skulle bara höra dej säga hans namn en gång till. Fan. Shit, han är glad över det alltså. Shit!
-Men det är väl klart att han är. Han är ju skitkär i dej.
-Fan! Jag är så kär i honom att jag blir helt kissnödig.
Hon lägger ifrån sig kniven. Lutar huvudet moy ett köksskåp. Andas djupa andetag.
-Du vet inte om du är kåt eller kissnödig bara, viskar jag. Det är fullt normalt i din ålder.
Sandra skrattar kvittrande.
-Jag tycker också att det ska bli kul att du flyttar ner, säger jag sen.
-Tycker du verkligen att det är en bra idé, säger mamma som plötsligt står i dörröppningen.
-Det är väl jättebra att hon kommer ner till mej, säger jag.
-Men byta skola så där. Och vem är den där killen egentligen. Vad var det han hette? Sol?
-Jool, mamma, suckar Sandra. Han är skitbra. Jag lovar.
-Är han bra Miranda? frågar mamma mig. Är han det?
-Ja, han är en jättesnäll kille. Och han tycker om Sandra jättemycket.
-Men han har såna där konstiga flätor i håret.
-Dreads mamma, säger Sandra. Och Mirandas kille har också såna.
Jag kan ha sparkat till henne.
-Och vem är Mirandas kille då?
Pappa har också kommit ut i köket. Han ser på mig med ett skratt lurande i mungiporna.
-Daniel, svarar Sandra glatt. Jool och han är kompisar. Så det så.
Jag tänker att min lillasyster lätt beter sig som att hon är typ tio år. Tänker precis sparka till henne på riktigt när pappa fortsätter:
-Är det den där Daniel som du bor ihop med Miranda? Han verkade ju vara en väldigt trevlig ung man. Artig.
En scen spelas upp i mitt huvud från i morses när jag står på knä i duschen och ger Daniel ett ordentligt blowjob.
-Jo, han är en artig ung man, svarar jag.
Och tänker att han är artig nog att inte komma i min mun.

Så äter vi middag. Mamma är väldigt stolt över att ha en dotter, jag, som varit med i lokaltidningen. Alla på hennes jobb hade sett det. Jag hade varit det stora samtalsämnet på fredagsfikat. Pappa myser stolt. Jo, gubbarna på hans avdelning hade kommenterat det de med.
-Tänk att man har en liten kändis i familjen, ler han. Det kunde man inte tro.
Jag skakar på huvudet med munnen full av fläskfilé. Kändis är väl att överdriva. Men Stora Stjärtvecket har alltid varit bra på att snappa upp och skriva om utflyttade Stjärtvecksbor så fort det gått lite bra för någon av dem. Ta åt sig äran liksom. Vi har en filmstjärna, en popartist och en gammal brottare. Men jag antar att det kommer att ta tid innan jag är upp i deras liga.

Efter maten stoppar jag inte liten Catch dry långt in i munnen för att dämpa det värsta röksuget.
Tar en portion glass och frågar Emma hur saker och ting funkar för henne just nu. Hon är tyst en liten stund och verkar välja sina ord väl.
-Jo, jag är också på väg till Göteborg, säger hon till slut.
-Va?!
Jag tittar förvånat på henne. Hon möter lugnt min blick.
-Jag har fått tag i en lägenhet i Partille, till mig och barnen. Det är väl nästan Göteborg, är det inte?
-Jo. Nästan, säger jag.
-Jag har fått ett nytt jobb nämnligen. på Kronofogdemyndigheten i Göteborg.
Jag skrattar till.
-Kunde du inte ha hittat ett mindre otråkigt ställe att jobba på?
Emma skrattar hon med. För en gångs skull verkar hon förstå ironi.
-Alla kanske inte kan vara så där underbart spontana och skojsiga som du Miranda, svarar hon.
-Anders då?
-Jag har tagit ut skilsmässa. Det är jättetråkig, men vi är färdiga med varandra.
-And there is some obvious reasons... mumlar Sandra ner i glassen.
Emma låtsas inte höra henne.
-Och, säger jag. Mr Försäkringskassan?
-Han har det bra där han har det. På Försäkringskassan. Där jag var idag och lämnade in min avskedsansökan. Fast just nu är jag sjukskriven.
-Bra! För du ser ut att må bra för att vara sjukskriven. Har du gjort nåt med håret förresten?
-Tonat det!
Hon fingrar lite på ena sidan av håret. En rörelse som nästan är kokett. Så kokett det kan bli när Emma gör det.
-Jag ska låta det växa ut lite, fortsätter hon. Herregud, jag kan ju inte ha en sån här kärringfisyr. Jag är ju inte ens trettio. Du har rätt i det Miranda.
-Ska du hänga med ut i kväll också? säger Sandra.
-Ja, Anders har ju barnen så varför inte.
-Han kan lägga dom själv nu då? ler jag.
-Det blir han så jävla tvungen till, ler Emma tillbaks. Hade du inte nånting till mamma förresten?
-Jo, just det.
Jag reser mig upp.
-Men inte skulle väl ni... protesterar mamma.
-Sluta nu mamma, skrattar Sandra. Erkänn istället att du satt och väntade på en present.
Mamma skrattar lite generat, som att vi kommit på henne. Vilket vi säkert har.
Vi har köpt ett presentkort till henne på Hagabadet. Det var inte min idé om man säger så. Hon blir väldigt glad och jag önskar en kort stund att hon kunnat förstå vilken sjuk uppoffring det var för mig att gå in på Hagabadet och köpa det. Inte för att jag direkt trodde att jag skulle springa på Miles, men jag är ganska säker på att han strulat med minst en av receptionisterna. Det skulle inte vara likt honom att låta bli. Om man säger så.
-Åh! säger mamma. Då kanske vi kan gå dit tillsammans. Ha en riktig tjejdag.
-Visst, tänker jag. En riktigt mysig tjejdag. Sen kan vi avsluta allting med att äta syra och gå på glödande kol.
Ibland blir jag rädd för den inverkan Julias sarkasmer verkar ha haft på min tankevärld.

Senare fixar vi till oss. Lämnar mamma och pappa framför TVn. Går tillsammans till ett billigt hak för att få i oss några 25-kronors öl till förfest. Sandra och jag kedjeröker för att ta igen allt nikotin vi missat under middagen. Emma ser på oss och skakar på huvudet.
-Hur gamla är ni egentligen?
-Vadå? säger jag.
-25 och 27, svarar Emma på sin egen fråga. Och ni smygröker för mamma och pappa. Det är ju skitroligt egentligen. Hur ska ni göra när ni får egna barn? Ska ni smyga för dom också, så dom inte tjallar för mormor och morfar?
Hon skrattar högt för sig själv.
-Bara för att du var en sån mes på högstadiet och aldrig började röka, säger jag.
-Ja! Din mes! hänger Sandra på.
-Var jag en mes? Vad var inte ni då? Ni var ju två skitungar när jag gick på högstadiet.
Hon slänger bak huvudet och gapskrattar. Höjer sin öl mot oss. Vi skålar så det klirrar.
-Skål för allas vår personliga mognad! säger jag.
-Skål! säger mina systrar.

Sen hinkar vi fler 25-kronorsöl än vad som kan vara nyttigt på en kväll. Sandra måste ringa Jool på väg till riktiga krogen. Kvittrar saker på mobilen. Hennes kvitter gör mig glad. Det verkar som att Jool är riktigt bra för henne. Att han uppskattar sidor hos henne som behöver uppskattas. Får henne att skimra, glittra. Som Musse och Monica. Som Julia och Alex. Som jag och Daniel? Jag vet inte. Jag skickar iväg ett mess till honom när vi står i krogkön. Ett jagsaknardejmess. För att förtränga människorna omkring mig. Slippa höra deras tjat. Fylletjat. Lukta på deras gåutparfymer. Se deras fula kläder. Deras bonniga dialekt som jag har så svårt för nu när jag, äntligen, efter år av övning, lyckats slipa bort min egen.

Vi hänger in jackorna. Emma drar med oss till baren. Viftar med VISA-kortet.
-Nu jävlar ska vi dricka tequila! skriker hon.
För att hon är glad och full och för att överrösta bandet som spelar Sweet home Alabama, som om det verkligen vore världens bästa låt.
-Fan! Kan man fortfarande spela den här låten?! skriker jag. Får man det? Är det lagligt?
-Var inte så jävla snobbig nu! svarar Sandra. Nu dricker vi tequila!
Jag är på väg att öppna munnen och säga att jag slutade dricka tequila 1992, men jag inser att just det nog verkar vara ett snobbigt uttalande. Så jag kniper käft och sveper en fyra tillsammans med mina systrar och en ofrivillig rysning.

Sandra och jag hänger i baren. Emma blir ivägdragen av en lönnfet flntis i illasittande dressmanoutfit som antagligen gick en klass under mig på högstadiet. Han är redan blank och röd i ansiktet av ansträngning och för många lördagsgroggar på förfesten. Emma verkar inte bry sig. Hon skuttar runt. Klappar händerna, skrattar.
-Skönt att hon verkar vara glad och släpper loss, säger Sandra.
Jag nickar och tar en mun Vodka lime.
-Hur kunde hon bli så annorlunda än oss? fortsätter Sandra.
-Jag vet inte. Men det har alltid kännt som att hon är så otroligt mycket äldre än oss.
-Som att hon är våran morsa.
-Ja, eller hur? Det är skitkonstigt.

Vi hänger en stund till. Människor jag inte känner, människor jag nog känt en gång i tiden och människor som jag absolut inte vill känna någonsin kommer fram till mig. Säger att de sett mig i tidningen. Frågar hur jag mår. Om jag är rik. Om jag ofta är med i tidningen. Jag får en känsla av att somliga får nån slags kick bara av att synas brevid mig en stund. Typ, se på mig, jag pratar med Miranda Persson, som ingen egentligen vet vem fan det är, men hon var med i fredagsbilagan, helsida. Om jag står här så kanske lite av hennes strålglans förs över på mig. Eller så kanske nån här inne tycker att jag är lite special. Utan att vara far out special. Jag menar jag har ju inte flippat ur som Miranda, men jag pratar lite med henne så... Kolla på mig! Hela situationen börjar kännas lätt absurd. Jag är rädd att de ska ta min goda magi ifrån mig så jag blir riktigt glad när Sandra drar i mig och vill kissa.

Vi står i en svettig kö en stund. Inne på en toalett som känns fuktig och stinker av en blandning av billig parfym, ciggrök, kiss och den färska spyan i handfatet. Jag känner mig illa till mods. Konstigt att krogen här kan kännas så billig och risig när krogen hemma i Göteborg alltid känns så trygg. Som ett vardagsrum. Till slut är det vår tur. Det är fullt med papper på golvet. Sandra isolerar ringen med papper innan hon sätter sig.
-Fan vad gott det var att kissa, säger hon. Har du cigg kvar?
-Du kan ta den här.
Jag ger henne den jag röker på. Halvrökt.
-Tack!
Hon tittar ner i trosorna och suckar.
-Fan också. Den kommer aldrig.
-Vadå? Mensen?
-Nä... jävla skit.
-Vadå? Hur sen är du?
-Vet inte riktigt.
Hon tappar balansen när hon ska torka sig. Det är nu jag märker hur full hon är. Jag är med ens spiknykter.
-Sandra! Hur sen är du?!
-Tre veckor...
-Är du tre veckor sen? Men du måste göra ett test.
-Jag vet. Faan!
-Men det hjälper väl inte att du skriker på mej.
-Nej. men jag trodde att den var på gång. Ju. Jag har haft helt ont i tuttarna...
-Hur länge har du haft det?
-I två veckor.
-Sandra!
Hon har rest sig upp. Jag ser henne allvarlig i ögonen. Håller henne om axlarna.
-Du vet väl att man får ont i tuttarna när man är gravid?
-Nä. Hur ska jag kunna veta det? Jag är väl inte gravid heller?
-Men...
Jag tar ett djupt andetag. Känner mig som Emma eller morsan.
-Sandra, har du och Jool... Hur fan ska jag säga det här utan att låta som en moralkärring... har du typ nån preventivmedel?
Hon hänger med huvudet.
-Svara mej! Skyddar du dej!?
-Jag glömmer ju dom där jävla pillrena hela tiden.
-Men vi måste göra ett test. Och du får inte dricka mer förrän vi vet.
Hon rycker på axlarna och slänger fimpen med ett fräsande i toan.
-Ingen kul mera nu då. Faan! Jag orkar inte!

Jag kan inte slappna av mer ikväll. Vi hänger i baren lite till. Emma är försvunnen. Sandra är tyst och sorgset packad. Kvällen känns slut.
-Vad ska vi göra? säger jag. Vi kan inte supa mera.
Sandra skakar på huvudet. Tittar ner i golvet.
-Ska vi dra?
Hon nickar. Vi går och hämtar ut jackorna.
-Ska vi inte säga till Emma att vi går? frågar Sandra.
-Jag messar henne. Jag orkar inte leta upp henne i det här vansinnet.
-Ska vi gå hem?
-Ja. Nej föresten vi ska åka taxi.
-Jag har inga pengar.
-Jag har. Kom nu.
-Ok.
Vi går mot taxifickan på torget. Sanda släpar fötterna efter sig. Snyftar lite med ojämna mellanrum.
-Jag kommer att få en mongounge...
-Nej, det kommer du inte alls. Det är inte ens säkert att det är en unge ju. Nu tar vi det lugnt.
-Ja... Jag kmmer att få en sån där spindelmänniska som jag såg i Goa. Som går på alla fyra. Och som är mongo... Jag ville döööö....
Hon börjar gråta lite mer på allvar nu. Jag stannar till och tar henne i famnen. En tjej jag känner igen kommer gående över torget, mot oss.
-Hej, säger hon. Du är Miranda va?
-Ja.
-Jag är Lovisa. Jag gick i din och Linas parallelklass. Känner du igen mej?
-Ja. Nu vet jag. Tjäna.
-Hej! Hur är det?
-Bra. Du då?
-Jättebra.
Hon kikar lite bakom min axel där Sandra snyftar högt.
-Hon är ok, säger jag. Lite full bara.
Lovisa verkar tycka att det räcker som förklaring till varför man står på torget och lipar som en unge mitt i natten.
-Så du och Lina är här i stan?säger hon.
-Jag är här i stan. Med mina systrar.
-Men jag såg ju Lina förut.
-Nej. Det kan du inte ha gjort.
-Jo. Jag vet väl vad jag såg. Hon var ute på stan i eftermiddags. Gick med nån kille och pratade engelska.
-Va?!
Mitt hjärta hoppar över ett slag, sen tar det fart med ny kraft, tredubbel fart. Munnen blir kruttorr.
-Jag mena... Jag trodde inte att hon hade åkt hit. Hur såg den där killen ut? frågar jag.
-Minns inte riktigt. Brunt hår, lite ruffsigt. Han pratade lite konstig engelska. Som att han bröt. Jag vet inte. Jag är skitkass på sånt. Är det Linas kille eller?
-Jag vet inte vem det var faktiskt. Det kanske bara var en kompis.
-Såg inte ut som det.
Lovisas kompisar ropar längre bort på torget. Hon vänder sig om och vinkar till dem.
-Fan jag måste dra. Kul att se dej Miranda.
-Men vänta. Vad menar du? På vilket sätt såg det ut som att dom inte bara var kompisar?
-Är inte du och Lina bästa kompisar längre?
Hon skrattar lite innan hon fortsätter:
-Jo, dom höll varann i handen. Ha det gott Miranda. Kul att se dej!
Hon småspringer bort över torget. På väg till en efterfest säkert. Bekymmersfri. Kvar står jag med hela världens bekymmer på mig. Och tunnelseende av ilska. Jag tar Sandra i handen och leder henne som en zombie bort mot taxibilarna. Måste fokusera tankarna. Sandra är inte direkt till nån hjälp. Hon snubblar omkring. Har gråtit sig snorig. Snörvlar högljutt. Vi hoppar in i en taxi och jag säger adressen hem till mamma och pappa. Knyter ihop händerna så att naglarna lämnar vita märken i handflatorna. Måste kanalisera smärtan på något fysiskt. Ruffsigt brunt hår. Konstig engelska. Kan fan bara vara en person. Fan ta de jävla asen. Fan ta Miles. Fan ta Lina. Fan. Fan. Fan. Hade gärna velat se det tarotkort som skulle ha passat in på den här natten. Finns det ett sånt kort? Som visar att själen dör på två sekunder? Finns det ett som matchar hatet som jag känner just nu? Finns det ett för en uppfuckad lillasyster som inte lärt sig att ha safe sex? Finns det ett som förutspår ett dubbelmord? Lina är i alla fall inte den som skulle medla mellan mig och korten just nu. Lina ska fan dö den jävla horan. Nej, jag måste fokusera på nåt annat. Taxin far fort fram på folktomma isiga gator.
-Vänta! Säger jag till chauffören. Åk upp till sjukhuset först.
-Ok.
-Vart ska vi? mumlar Sandra.
-Vi ska köpa ett jävla test åt dej på apoteket.
-Dom har inte öppet nu. Det är mitt i natten.
-Dom har öppet dygnet runt på sjukhuset. Vi ska dit. Vi ska göra det där jävla testet nu.
-Jag vill inte....
Hon börjar gråta högt igen. Chauffören tittar på oss i backspegeln.
-Det är lugnt, säger jag. Kör nu.
Tänker:
"-Mister visa mej den maximala hastigheten"
Känner för första gången inte någon positiv klang i den textraden. Sandra gråter hela vägen upp till sjukhuset. Mina tankar går hela tiden tillbaka till saker som hänt på sista tiden. Saker som Lina sagt. Sånt hon gjort. Ser framför mig den där gången när hon satt utanför Rosa Pantern och rökte så där speedat. Hon försa sig då, tänker jag. Hon sa fan att Miles är grym i sängen. Hon sa det! Och hur fan kunde hon veta vart han vart den natten. För att han vart hos henne. Mött honom på gatan, my ass. Jävla helvete. Och när vi var på Bombay härom dan. Skulle hon inte erkänna då när hon blev allvarlig innan servitören tog våra tallrikar? Eller? Jag har varit så fruktansvärt upptagen med att vara kär i Daniel att jag inte märkt ett skit. Hur kan man vara så jävla blind och döv och dum i huvet? Alla R-nollor, uteblivna fikor och underliga situationer klumpar ihop sig till en seg gegga av ångest i min hals. När vi kommer fram till huvudentrén på sjukhuset kan jag inte andas. Jag stapplar ut. Fyller lungorna med iskall nattluft. Jag skulle behöva bli inlagd här, tänker jag. Sandra ramlar ut bilen på andra sidan. Jag lutar mig en till chauffören.
-Kan du vänta här lite?
-Du måste lämna nåt i pant.
-Vad tror du? Att jag bor här och ska köra en springnota?
-Jag har kört taxi i tjugo år. Du, jag litar inte på nån.
-Nej det gör fan inte jag heller längre.
Jag slänger in mitt körkort i bilen. Tar Sandra under armen. Måste fokusera på henne nu annars blir jag galen. Hon är helt svart i ansiktet av runnet smink. Jag kan inte ta med henne in på apoteket, då blir hon inlagd.
-Har du cigg? snyftar hon.
Jag ger henne en och hjälper henne att tända den.
-Kan du stå här och vänta så kommer jag snart?
Hon nickar.
-Jag passar taxin.
-Bra. Passa taxin. Jag kommer snart.
Varje steg jag tar, varje rörelse jag gör blir medvetna handlingar. Jag koncentrerar mig på det jag gör för att låta bli att snudda tankarna på vad jag egentligen vill tänka på. Så. Tar steg för steg mot huvudentrén. Automatiska dörrar som går upp. Bra. Går mot apoteket. In genom den lilla grinden. Hittar brudhyllan. Tar ett Clearblue. Går mot kassan. Betalar med kortet. Knappar in koden. Och så ut igen. Utanför taxin har Sandra sjunkit ihop till en hopplös liten hög på trottoaren. Jag stannar och tänder en cigarett. Drar djupa bloss. Såna här vansinnesnätter får det inte gå för många av i ett liv. Såna här vansinnesnätter önskar man att man hade nån slags högre makt att be om hjälp. Nån slags gud eller nåt. Jag har inte det. Jag är helt ensam med en tröstlös lillasyster, en bästa väns svek, en svart novemberhimmel ovanför ett nattöde sjukhus och en stressad taxichaufför.
-Hallå! ropar han genom nervevad ruta. Taxametern tickar!
Jag går mot bilen, tänker att om det är nåt man ändå vet när det gäller taxibilar är väl ändå att taxametern alltid tickar. Lutar mig mot bilen och röker.
-Ska du åka vidare eller? frågar han.
-Vad fan tror du? Ja, det är väl klart att jag ska. Kan jag få röka klart?
-Men taxamet....
-Jag VET! JAG HÖRDE DET! DU SA DET NYSS! Men jag vet inte om du lägger märke till att jag och min syster har hamnat i en jävligt jobbig sits just nu. Ärligt talat så är vi jävligt uppfuckade och vi behöver ta det lite lungt. Kan du ta det lite lugnt också? Jag lovar att jag ska betala varenda jävla spänn som din taxameter visar. Ok?
-Herregud, ta det lite lugnt.
Jag röker klart. Tar upp Sandra ur henne trasdockepose. Knör in henne i bilen igen. Hoppar in och säger mammas och pappas adress igen. Lägger Sandras huvud i mitt knä. Styker hennes hår och lovar henne att allt ska ordna sig igen. Allt ska bli bra. Jag sluter ögonen. Njuter av farten. Har aldrig kännt mig så starkt som just i natt. Aldrig så ensam, men ändå aldrig så full av beslutsamhet och någon slags inre gudinnekraft. Kanske har jag min högre makt inuti mig. När människor ber till sina gudar, tillber de då egentligen de starka krafter som vi alla bär inom oss?

Taxin far iväg med en rivstart utanför mammas och pappas hus. Jag försöker samla ihop Sandra. Kattvättar hennes hud från mascarafloder. Hon gungar i hela kroppen när jag gnuggar hennes ansikte.
-Sandra, du måste vara tyst nu så vi inte väcker mamma och pappa.
-Mmmm... Jag vill inte göra testet nu Miranda. Måste jag nu?
-Nej, vi gör det imorgon bitti. Tror inte att det är tillförlitligt nu när du är så full.
Plötsligt är testet inte viktigt längre. Det var bara en orsak till att fördröja hemgången. För att ge mig tid att tänka.
-Nä... Jag är för full. Jag vill sova nu Miranda.
-Kom så smyger vi in och sover då.
Så tyst det går får jag henne i säng. Drar av henne jeans och tröja. Stoppar om henne täcket. Smeker hennes hår när hon mumlandes fallar i djup berusad sömn.
Jag går in i mitt rum och vandrar ljudlöst runt i mörkret. Det känns som att jag bara är ett tomt skal. Ihåligheten börjar redan innanför min hud. Innanför flyger tankar runt som ett expresståg. Slumpvis utvalda bilder och ord dyker upp. Vissa har betydelse för nuet. Andra är bara underliga, dragna ur slumpens lotteri. Lina som dissar Miles första gången vi träffades han och jag. Lina som dissar miljoner andra snubbar jag gillat. Linas stora leende mot mig på Isolaturnén, kårenkonserten, Lucianatten 1997. Miles ansikte nära mitt när vi älskade i smyg på en galen efterfest. Lina på Bombay häromdagen. Lovisas ord på torget för nån timme sen, känns som att det vore ett år sen, ekar som en i en dålig film:" dom höll varann i handen, dom höll varann i handen...." Jag börjar bli säker på att mitt liv är en dålig sommarfilm på tv3. I´m loosing it. Jag måste prata med någon. Slår Daniels nummer på mobilen. Han svarar efter många signaler. Sömndrucken.
-Hej Baby...
-Hur visste du att det var jag? Eller ringer det många baby till dej mitt i natten?
-Shit vad du är på hugget? Vad är det med dej? Klart att jag visste att det var du. Vem skulle annars ringa mej mitt i natten? Hur har du det?
-Åt helvete. Helt åt helvete.
-Vadå då?
-Sandra är på smällen. Hon är skitpackad och har äntligen somnat.
-Va?! Är det sant?!
-Jag vet inte riktigt. Men hon skulle ha haft mensen för tre veckor sen.
-Helvete. Så Jool...
-...Ska bli farsa ja. En kanonfarsa eller hur? Konstant pårökt.
-Det var inte så schysst sagt. Han kan nog dra ner på rökat lite. Men hon får väl kolla om det är så innan alla blir hysteriska.
-Mmmm. Eller hur? Men det är en grej till.
-Vadå?
-Lina har tydligen knullat med Miles ett tag.
-Va?!
-Jag är nästan hundra. Jävla fitta. Jag ska döda henne.
-Men fan Miranda. Det spelar väl ingen roll. Du är ju med mej nu.
-Ja, men man gör fan inte så ändå. Speciellt inte som hon har dissat Miles hela tiden.
-Miranda. Allvarligt. Bryr du dej fortfarande om den där jävla Miles alltså? Jävligt skumt att du hålla på och säga att du älskar mej då? Men det kanske är sånt som du säger när det har gått för dej?
-Fan vad taskigt sagt. Så du fattar inte alls varför jag är förbannad?
-Nä. Ärligt talat inte. Du får fan ta och bestämma dej. Vill du sukta efter den jäveln som inte ens kan stava till monogami eller ska du vara med mej. Välj!
Så lägger han på luren. Jag stirrar ner i den mörka displayen. Så var det med den kärleken. Det kunde man ju räkna ut. Allt går åt helvete. Allt. Jag kommer aldrig att hitta nån. Jag är dömd att leva i ensamhet för all evighet. Men det gör ingenting. Jag har en stark gudinna inombords. En krigarprinsessa. Och hon tänker fan inte ta det här. Jag tänder en cigarett och öppnar fönstret. Slår Julias nummer. Hon svarar snabbt, låter pigg.
-Julia.
-Det är Miranda.
-Hej!
-Vet du när vi pratade om att vissa snubbar har en spell på en?
-Äh... Ja?
-Vet du va? Jag ska bryta den nu. Inatt. Kan du hälsa Daniel att jag visst älskar honom och att han är den förste som jag nånsin sagt det till. Gör du det?
-Miranda, vad ska du göra?
Jag trycker av samtalet. Krigarprinsessan inom mig är nöjd. Stäng av mobilen, säger hon till mig. Gå ner i gillestugan. Hämta det du behöver. Break the spell.
Beslutsam går jag ner i källaren, in i gillestugan. In bakom baren. Fingrar i mörkret efter kroken med nycklarna på. Där är de. Precis där de alltid har hängt. Nyckeln till vapenskåpet är den minsta på knippan. Mina ögon vänjer sig snabbt vid mörkret. Kan låsa upp utan problem. Med en underligt van rörelse plockar jag ner pappas älgstudsare. Laddar den. Det finns fler saker som man lär sig när man växer upp på landet. Jag har aldrig skjutit nån älg, men jag har varit med pappa på jakt många gånger. Jag vet hur man laddar en älgstudsare. Jag vet hur man använder den. Och inatt har jag blivit medveten om hur man breakar en spell.

Gatorna mellan mina föräldrars hus och Linas är folktomma. Öde. Svarta. Ishala. Jag är märkligt lugn. Nästan upprymd. Det är så här det känns när man blir galen tänker jag. Så här lätt var det att gå över gränsen. Så tunn var linjen mellan normaliteten och vansinnet. Ett mobilsamtal mellan vansinnet och mig. Det känns så skönt att vara här. Precis som att jag alltid vetat att det är här jag hör hemma. Jag rör mig snabbt. Målmedvetet. Som en soldat. En krigarprinsessa.

Hålet i häcken runt Linas föräldrars trädgård är kvar där det alltid varit. Jag sträcker på mig när jag går igenom för att inte riva mig på några grenar. Frostigt gräs frasar under mina fötter. Linas gamla rum ligger på första våningen. Jag ställer mig på tå och knackar på rutan med gevärspipan. Efter tre knackningar tänds ljuset och Linas ansikte syns innanför glaset. Hon hajar till när hon ser mig. Jag håller geväret bakom ryggen. Ler mot henne.
-Hej. Kom ut jag vill snacka med dej! säger jag.
Hon tvekar. Så dyker Miles ansikte upp brevid hennes. Jag håller andan. Håller min krigarprinsessa i schack. Ta det lugnt ber jag henne. Få ut dem ur huset först.
-You can come out as well, säger jag, mycket behärskat.
-Fan Miranda, det är inte som det ser ut, försöker Lina.
-Nej, mycket få saker är, svarar jag.

Jag väntar på dem i bersån. Glöden från min cigarett leder dem rätt i mörkret.
-Slå er ner, säger jag.
De sätter sig på den isiga trädgårdssoffan mitt i mot mig. Tätt ihop. Skamsna. Jag är fortfarande så underligt lugn.
-Ok, säger jag. Let´s cut the bullshit. Hur länge har det här hållt på då?
De tittar på varandra.
-Våga fan inte säga nåt annat än sanningen nu. Det är lite försent för mer lögner nu.
-Sen i maj, viskar Lina.
Det hugger till i mitt hjärta av kärlek till min bästa vän i hela världen när jag hör hennes röst. Hon ser så liten och sårbar ut där hon sitter. Huttrandes i den råa novemberkylan.
-Sen i maj? Innan vi träffades? säger jag till Miles.
Lina nickar till svar istället för honom.
Ännu fler bitar faller på plats.
-Så det var därför du dissade honom så. För att du hade redan... knullat honom... och Miles? Ville inte ha med Lina när du bjöd mej på Hagabadet... för att ni två höll redan på...
-Anna var ju på mej så den där kvällen när Miles och du...
Lina gör en paus.
-Annars hade jag sagt att han och jag redan hade nåt på gång, fortsätter hon.
Jag tittar på Miles. Allt jag kan känna för honom just nu är förakt.
-Och du? Du tyckte att det var helt lugnt? Du kunde köra dubbelt med två bästa vänner utan att de visste om varandra? Det var ok liksom?
Han rycker på axlarna. Fiskar upp ett ciggpaket ur fickan. Plockar fram en cigg.
-Fast det klart, fortsätter jag. Den ena vännen visste ju om den andra.
Jag reser mig upp och börjar gå fram och tillbaka.
-Nu är ju frågan vad jag ska göra med er två? säger jag. Tycker ni att ni är värda att leva efter det här? Tycker ni att ni förtjänar det? Tycker ni det va? Va?!
Lina reser sig. Tar några steg mot mig. Armarna vädjande sträckta mellan oss.
-Miranda, förlåt! Jag älskar ju dej! Du är min syster. Du vet vilken jävla hang-up man kan få på den här killen.
Hon kommer lite närmare. Jag knuffar till henne i bröstkorgen. Vill inte ha henne nära.
-Vafan! säger hon.
Tittar förvånat på mig. Sen knuffar hon tillbaka. Då brister något i mitt huvud. Du knuffar fan inte mig, tänker jag. Du är inte värd att röra vid mig. Allt blir bara till svart raseri och jag kastar mig över henne. Vi tumlar runt i gräset. Luften fylls av våra andetag och dova dunsar där våra knytnävar träffar. Riktigt raseri får en att slåss på riktigt. Inte som en tjej. Någon av oss stöter till älgstudsaren som jag lutat mot bordet. Den välter omkull i gräset.

And... We both reach for the gun.

När skottet går av färgas allt i vitaste vitt. Som en blixt från himlen som lyser upp allting. Fast för evigt. Allt som finns kvar är smärta.
Och en känsla av frid då jag långsamt töms på liv och blod.