kapitel 12

12


(Ber om ursäkt för mer drogromantik. Det är livet Miranda lever, what can I do...)


September

"When I first met you, you didn't realize
I can't forget you or your surprise
You introduced me to my mind
And left me wanting, you and your kind “


Black Sabbath, Sweet leaf


Jag sitter i köket.
I hettan. Det är en vanlig vardag och jag funderar över vad jag ska hitta på för att försörja mig.
Lägenheten verkar vara tom, så när som på mig, och Julia som rastlöst kretsar runt mig.
Jag har lagt upp benen under mig på stolen och kladdar flickor i ett av de där blocken jag hittade hemma hos mamma och pappa.
-Miranda.... säger Julia.
Dröjande. Som ett barn som vill ha glass.
-Mmmm... svarar jag.
-Kan vi inte hitta på något?
-Nej.
-Varför?
-För att jag ska sitta här och tänka.
-Kan du inte hitta på något samtidigt som du tänker?
-Nej.
-Fan slipp då din tråkiga jävel.
Hon lutar sig över mig och tittar i blocket.
-Fina, säger hon när hon ser mina flickor som jag har ritat.
-Äh, jag bara kladdar...
-Det där skulle du kunna leva på.
-Vadå? Måla flickor?
-Ja. Du kan bli en sån illustratör. Frilansa. Kom igen! Det är ju inte direkt som att du har nån jättedyr hyra just nu. Du behöver inte tjäna så mycket pengar just nu.
-Jo men...
-Dom där T-shirtarna som du och Lina har. Med såna här flickor på, har du gjort dom med?
-Ja, men...
-Jag kan höra med lite tidningar som jag jobbat för. Om dom är intresserade. Men då måste du lämna lite arbetsprover och så.
-Sure Julia, sure. Jag bara kladdar. Man måste gå på designskola för att bli illustratör. Det har inte jag gjort. Jag gick handel och kontor i två år på gymnasiet. Kan du dra? Eller ska jag gå in i pigkammaren och stänga dörren?
Vi har en tydlig regel här i Borås. Stängd dörr betyder: vill vara ifred, alternativt; dra åt helvete eller knacka i alla fall.
Julia sträcker upp händerna i luften och lämnar köket med en piruett.
-Ibland så är du så jävla insnöad så du inte förstår ditt eget bästa! ropar hon genom serveringsgången. Tror du att jag har gått nån jävla fotoskola? Såna skolor hämmar bara den kreativa kraften, gör att du blir en i mängden! Du har ju något eget!
Jag försöker fokusera på framtid och målade flickor igen. Men det är för tyst. Det känns lite konstigt när det inte är några hemma. Jag undrar vart alla är. Hasse och Daniel vet jag är på universitetet. Höstens kurser har precis börjat. De andra är antagligen utströdda över stan på sina arbeten. De som har såna att gå till. Alla har ju inte det. De är inte hemma nu hursomhelst.
Tyst. Det är så tyst. Man hör fåglar kvittra nere på gården. Långt borta en spårvagn som rasslar förbi. Här brukar alltid vara fullt av ljud. 9 olika musiksmaker. TV-ljud. Badvatten som tappas upp. Någon som lagar mat. Skratt. Diskussioner. Allt jag hör nu är fågelkvitter och raspandet från min penna. Och Julias steg som kommer närmare. Hon är på väg ut i köket igen.
-Jag vet att världens schysstaste kläder hänger ute på Emmaus, säger hon.
-Mmm...
-Och du är så jävla dum i huvet som inte fattar vilken chans till fynd som du missar.
-Oj, synd om mej.
-Ja, synd om dej. Jag vet inte hur jag ska få dej att vakna.
-Nej, just det.
Jag iaktar henne där hon travar runt i köket. Rastlöst röker hon en cigarett. Det blanka röda håret är uppsatt i två höga tofsar. Så brukar hon inte ha det. Kläderna är inte heller som de brukar. Hon har ett par gamla slitna blåjeans idag. De är uppvikta och inte alls så tajta. Nästan baggy. Men de hänger som kompensation så långt ner på höfterna att hennes minimala röda string går högt över linningen på jeansen. På vem som helst annars skulle det sett vulgärt ut. Men inte på Julia. Hon är vulgär på sitt eget, vackra vis. Vulgär de Luxe. Till jeansen har hon ett svart linne utan rygg. Det är bara två smala band i kors i ryggen. Jag sneglar lite i smyg och tänker att hon omöjligt kan ha bh under det linnet. Koncentrerar mig på teckningen igen. Målar rosa kjol, rosa strumpor, rosa... Julias steg har stannat och jag känner mig iaktagen. När jag tittar upp har jag Julias bröst i ansiktshöjd. Jag rycker till och Julia bryter ihop och drar asgarvande ner linnet igen.
-Du är fan sjuk, säger jag.
Fast jag fnissar lite, det går inte att låta bli.
-Jag stod så skitlänge innan du märkte nåt! skrattar hon.
-Fan vad du är en sån uppmärksamhetsjunkie.
-Du då. Du satt allt och funderade på om jag hade bh eller inte. Erkänn! Vem är det som är sjuk egentligen?
-Du!
Jag lägger ifrån mig pennan med en hård duns.
-Ok. Jag åker med dej till Emmaus.
-Kanon! Jag hade precis gett upp!
-Det hade du inte. Du hade visat röven och musen först. Sen hade du gett upp.
-Ja. Men erkänn att jag har fina tuttar.
-Skitfina. Men jag har större.
-Jag får se!
Hon börjar slita i min top. Vi brottas lite på väg ut i hallen och jag känner mig som att vi är nån slags sunkig manlig fantasi som inte existerar i verkligheten. Men med Julia känns sällan livet som i verkligheten.
Julia trippar runt lite i sina fina, skor för dagen. Röda träskor. Platå såklart.
-Ja, dom är skitsnygga, säger jag.
För att jag vet att det är det som hon vill höra.
-Visst är dom. Grymma! Har du nyckel så drar vi.
-Nej, jag har inte fått nån nyckel än.
-Har du inte?
-Nej, Musse har varit på väg att ge mig den länge. Men så har telefonen ringt. Eller så har Monica ropat... Eller så...
-Jag tror inte att det finns nån nyckel.
Julia hittar sin nyckel i en jackficka, vi går ut i trappen och låser efter oss.
-Vadå inte finns? säger jag på vägen nerför trapporna.
-Nej, jag tror att den förre hyresgästen tog med sig den när han drog.
-Så jag ska inte få nån nyckel då tror du?
-Klart att du ska ha. Musse får fixa det. Han får gå och göra en nyckel.
-Men får man göra hur många nycklar som helst?
-Han äger ju lägenheten, då får man göra det.
-Vadå? Äger han lägenheten?
-Ja, visste du inte det? Monica och han ärvde den. Eller jag tror att det var Monica som ärvde den. Det var hennes farmors våning som hon testamenerade till Monica... och Musse och Monica är ju gifta så nu är den deras.
-Shit vilken grej! Få en sån lägenhet!
-Ja, eller hur! Det är inte nåt som händer så ofta. Jag tror att hon gjorde det mest för att retas med resten av släkten, Monica var ju lite vild och punkig förr i tiden.
-Cool tant!
-Och så får vi nånstans att bo!
-Men egentligen så skulle dom kunna bo där själva, dom skulle ha råd med det?
-Ja, men det tycker dom är tråkigt, dom vill ha folk omkring sig.

Vi går mot Vasaplatsen för att ta vagnen. Asfalten känns mjuk i värmen. Som gummi under sulorna. Spårvagnarna gör reklam för att köra dem.
-Spårvagnschaufför! säger jag.
-Ska du bli det?
-Varför inte?
-Men varför?
-Men det vore väl schysst att köra ett stort jävla tåg liksom.
-Visst. Speciellt när du alltid tjatar om att du hatar att åka spårvagn. Ska du sitta i en spårvagn hela dagarna på jobbet. Vilken skitskön kombination. Spårvagn och jobb. Jobb och spårvagn. Du kommer att ta livet av dej efter en vecka.
-Men tror du inte att det är lite som Farfarsbilarna?
-Ärligt. När slutade du att åka Farfars bilar på Liseberg? När du var fyra?
-Men det var ju alltid skoj ju!
-Jag kan gå med dej på Liseberg en dag så kan vi åka Farfars bilar om du nu är så sugen på det. Fan vad vi kan åka. Runt runt. Du kan snurra ratten runt runt utan att vi spårar ur. Jag ska låta dej ha den platsen med ratten hela tiden.
-Ok då. Helvete. Jag bara tänkte. Man får ju fast jobb med en gång...
-Svär inte åt mig.
-Vad sa jag?
-Fast jobb. Det är det fulaste ordet som finns. Som att whiskey är den tyngsta drogen som finns.
-Förlåt då!
-Det är ok. Gör inte om det bara.

Det kommer en vagn och vi hoppar på och sätter oss. Jag pekar på olika ställen som jag kan jobba på.
-Korvkiosk?
-Luktar matos hela dan. Ingen kille vill ha dej i hela stan.
-Klädaffär?
-Pisslön. Pisstider. Gå runt och se fin ut som en annan hora. Riktiga horor tjänar bättre.
-Präst.
Jag pekar på Domkyrkan. Julia ger mig en lång blick.
-Det var så dumt att jag inte ens kommer på ett svar, säger hon.
-Aerobicsinstruktör.
Jag pekar på Friskis och svettis.
-Snälla Miranda. Du har ju inte en muskel i hela kroppen.
-Men jag kan ju ha klasser för sån som dej. Mirakelkvinnor. Såna som kan leva med bara skelett och hud.
-Du är bara avundsjuk din feta katt. Kolla där har du ett mer realistiskt karriärsdrag.
Hon pekar ut genom fönstret när vi passerar Brunnsparken.
-Alkis! skrattar hon.
-Kolla där är ju du, säger jag och pekar på en pundare. Julia nyper mig hårt i låret och vi skrattar som två fjortisar.

På Emmaus är det nån slags rea. Och ja. Vi gör helt fantastiska fynd idag. Båda två vänder hem med varsinn påse innehållandes höstens absoluta partyfavoriter.
Jag hittar en rosa adidasjacka från 80-talet. Lite för liten, snyggt trång. Två vita brynjor. En jeansklänning som Julia kallar helt grym. Några par jeans var. Julia hittar några utspejsade klänningar och ett par höga fantastiska, svarta stövlar med otroliga klackar.

Vi pustar ut hemma i soffan. Lägger upp fötterna. Julia har trollat fram varsinn iskall Campari med Russian och is. Borås invånare ramlar in en efter en. Julia och jag ligger kvar. I centrum. Daniel verkar ovanligt uppåt. Kramar om mig. Säger:
-Här ligger du i soffan som en tjock katt. En lat tjock katt som alla vill klappa. Mi gato gordo.
-Gorda! säger Julia. Gorda om det är en flickkatt.
Jag rycker på axlarna och skrattar slött. Tre Campari har fått mig att inte bry mig. Jag är en katt. En tjock katt. En tjock lat katt som alla vill klappa. Julia rullar en joint som vi delar. Jag, hon och Daniel. Vi är de tre bästa vännerna på hela jorden. Det mjuka harmonidjuret i min mage rullar ihop sig till en varm boll. Inga klor ute, bara varmt och skönt.
-Vad bra att jag flyttade hit, säger jag.
Långsamt.
-Vad bra att någon har satt på första Soundtrackskivan, säger Julia.
Ännu långsammare.
Vi lyssnar på några låtar. Tysta. Noga lyssnar vi.
-Jag tror jag är kär, säger Daniel.
-I vem? säger Julia.
-En i klassen.
Djuret i min mage sprätter till. River upp lite gamla sårskorpor.
Det är något med Daniels händer idag. De är så starka. Seniga. Vackra. Jag tänker en skitslö tanke att jag skulle vilja bli smekt av de händerna.
-Jag ska träffa henne nere på Jord sen, säger Daniel. Klockan nio.
Han ler med drömmar i ögonen.
-Trodde att du och Miranda skulle bli ihop, säger Julia.
-Miranda kan bara älska såna som sparkar på henne, säger Daniel. Som den där jävla engelsmannen. Han är en stor skit. Det vet ju hela stan.
Äntligen orkar min mun röra sig.
-Vad vet hela stan?
-Att han...
Då ropar Monica att Lina är i telefonen och jag segar mig upp för att svara.
-Hej Söta! kvittrar hon.
-Hej Söta... mumlar jag.
-Vad är det? Är du full?
-Stukad...
-Va! Det är typ eftermiddag.
-Ja...
-Vaddå? Har du suttit och rökt på hela dan eller?
-Nej... jag har varit på Emmaus...
-Nu går det verkligen utför. Hasch och second hand. Jag kommer upp!
-Kan du komma om typ en timme.... Jag kan inte prata riktigt just nu...
-Ok.
-Och ta med dej tarotkorten...
-Puss!
-Puss...

Jag hasar mig in i sängen. Lägger mig med huvudet i fotändan och betraktar trögt draperiet i fönstret. Färgerna är så otroligt vackra. Tankarna blir till sirap som droppar långsamt ner i mitt huvud. Jag blir inte klok på vad Daniel sagt om Miles. Eller om det verkligen var Miles som han pratade om. Jag vet verkligen inte. Mitt hjärta slår fort, fort. Hårt. Jag känner mig mycket glad över att jag har ett sådant starkt bra hjärta.

Det känns som det bara gått några minuter. Men plötsligt sitter Lina på huk brevid min säng. Hon ruskar mig och ropar mitt namn. Jag blinkar mot henne och ler idiotiskt.
-Är du redan här?
-Det var två timmar sen jag pratade med dej.
-Oj, jag måste ha sovit.
Plötsligt minns jag att jag sprang runt och jagade en boll i skogen alldeles nyss. Det måste definitivt ha varit en dröm. Tankarna rinner lite snabbare igen. Nu när jag prövar dem.
-Fan... Daniel...
-Vad är det med honom?
Lina sätter sig tillrätta i sängen.
-Han... Äh, jag vet inte. Han har fina händer. Jag är svag för händer.
-Mmm...Men du tycker ju att han är så ung.
-Ja. Det gör jag. Och så ska han träffa en tjej sen.
-Vem då?
-Jag kommer inte ihåg. Så sa han nåt om Miles också.
-Vadå?
-Jag kommer inte ihåg. Jag tror det var nåt om Miles iallafall. Jag vet inte.
Jag sätter mig upp och gnuggar mig i ansiktet.
-Fan, shit, vad var det jag rökte?
-Shit!
Vi skrattar.
-Ska vi gå ut och ta en öl? frågar Lina.
-Det vore kul!
-Orkar du det då?
-Javisst, Men jag vill nog duscha först.

Jag tar en dusch. Lina underhåller sig med bögarna i köket under tiden. De lagar middag och låtsas att de är TV-kockar. Lina sjunger:" Förgiftad av TV-kockar och repriser". Killarna fattar ingenting. De vill bara vara kockar. Helst den nakne kocken och så ska de vara nakna också. Jag hör alltihop in till mig i duschen. Vissa rum i våningen verkar vara conectade med varandra via nån slags ventilationssystem. Lina skrattar höga klingade skratt som jag inte hört henne skratta på länge.

När jag duschat lägger jag mig på sängen med huvudet i Linas knä. Låter hennes sminka mig. Som vi gjorde när vi gick på högstadiet. Det är väldigt avslappnande. Vi lyssnar på Vintervila på repeat och Lina babblar på; om jobbet, ett par nya sneakers, vår hemstad (hon ska åka dit i helgen) och den söte killen som vi sov hos för några veckor sedan. Hon sprang på honom på stan häromdan. Han är söt, upprepar hon flera gånger.

Vi går ner på Klara. Jag vill gå på Jord. Men Daniel har ju nån slags dejt där och även om den tillfälliga psykosen om hans händer har gått över, så vill jag inte se de händerna röra någon mesig universitetstjej. Så vi hänger på Klara. Lyckas inte, den här gången heller, med konststycket att bara ta en öl.
Lina blir riktigt packad. Kanske blir jag det med, men det är svårt att avgöra om man är full när man är med någon som är ännu fullare.
Vi träffar lite vänner. Lina håller låda. Ibland kan hon bli fantastiskt bra på att snacka. Jag orkar inte hänga med. Känner mig fortfarande lite stukad. Hänger på bordet, kollar ut på gatan och jo, där kommer ju givetvis Miles förbi.
-Hello Love!
Varm kram. Puss på kinden.
Lina ger honom ett svart ögonkast.
-Så... Mr Jag-tror-jag-är-sexigast-i-världen kommer förbi för att få med Miranda på lite fucki-fucki...
Alla runt bordet skrattar. Miles stannar upp.
-Sorry Miranda, men det verkar inte vara så populärt att jag dök upp här, säger han och börjar gå igen.
-Ja, stick du härifrån! säger Lina. Du kommer aldrig att göra något annat än att göra Miranda illa.
Jag reser mig också.
-Vänta Miles! säger jag.
-Vänta Miles, härmar Lina med mongoröst.
-Håll käften!
Jag vänder mot henne och pekar på henne. Ett svart raseri flimrar framför våra ögon.
-Håll käften själv, svarar hon. Fattar du inte att han bara leker med dej Miranda!
-Det är möjligt att han gör det, men det är JAG som ska be honom dra och inte du.
-Men gå du med honom! Om du är så jävla dum! Han har ju för fan en tjej!
-För det är ju du rätt brud att snacka om!
-Dra åt helvete!
-Dra åt helvete själv!
Jag tar min väska och springer efter Miles. Han tar min hand och ler nöjt. Jag kan inte le tillbaka. Jag vet ju att Lina har rätt. Men vem fan bestämmer vem, någon som inte kan hålla sig till en flicka, tillhör? Hans flicka har ju honom inte heller helt och hållet. En liten del har jag. Vi går gatan fram, hand i hand och helt oprovocerat, utan att jag begriper varför sprider sig en varm lyckokänsla i min kropp.

Miles kysser mig i en port.
Fan hur kan han kyssas så?
Han gör mig så svag. Starka händer runt min nacke. Mjuka läppar.
Jag blir till en liten tjej, kanske 13 år, som blir svag av en farlig pojkes kyssar i smyg.

Han viskar sin vanliga ramsa om att han saknar mig. Att jag är den vackraste flickan han vet. I kväll har han lagt till en vers; han önskar att han kunde vara med mig alltid.
Jag viskar till svar att den möjligheten finns, det är hans eget val. Han skakar på huvudet, tar min hand och går mot min port. Jag skakar av ilska inuti för att han gör det så där självklart. Tänker:
-Hur fan kan du vara så säker på att vi ska gå hem till mej? Tror du att det bara är att kyssa mej i en port och sen är det klart att gå med mej hem?
Men jag går med ändå, utan att protestera. Givetvis. Eftersom resten av min kropp har vaknat till liv och vill inte något hellre än att vi ska gå hem till mig så att han kan kyssa resten av mig.
Hela natten.

Hemma i hallen hör jag flickfnitter bakom Daniels stängda dörr. Ljudet känns i magen som när man var liten och och trillade så där framlänges så att luften gick ur en. Miles märker ingenting. Drar in mig på mitt rum.

Jag smyger upp och letar efter cigg, senare på natten. Miles har somnat i min säng. Jag vill inte väcka honom. Inte påminna honom att vår tid har runnit ut för den här gången. Att han borde gå hem till sitt liv. All tid jag kan få känns så värdefull. Även om jag så bara kan använda den till att lyssna på hans andetag när han sover. Jag vill bara vinna lite tid. Är det så himla farligt då?
Någon kommer ut från toaletten när jag går genom hallen. Jag krockar nästan med den personen i mörkret. Vi tar tag i varandras armar för att inte ramla. Ansiktsdrag urskiljer sig långsamt i dunklet. Daniel. Vi står, i vad som känns som, en evighet mitt i mot varandra utan att säga något. Allt som hörs i rummet är våra andetag. Han viskar till slut:
-Är han kvar?
-Är hon?
-Hur visste du?
-Hur visste du?
Det är som luften mellan våra ansikten är så tjock att ljudvågorna från våra viskningar får den att dallra. Som någon trögflytande materia. Jag blir medveten om att han fortfarande har en hand kvar på min arm. Han håller den stadigt. Stark, varm hand. Jag blir förvånad över att han känns så aggressiv. Att jag känner mig likadan.
-Är du lycklig Miranda? viskar han.
Något brister och jag snyftar till. Han drar mig intill sig.
-Jag vill att vi ska vara vänner, snyftar jag mot hans hals.
Han tar mitt huvud mellan sina händer. Ser mig in i ögonen. Det är så pass mörkt att man knappt kan få ögonkontakt. Sedan låter han sina läppar nudda mina. Lite för länge. Jag flämtar till, han släpper mig, vänder och går sin väg. Kvar står jag och känner mig helt scitzofren. Alldeles för många känslor har snurrat i min kropp det senaste timmarna. Som att jag är nåt slags jävla smörgåsbord där vem som helst kan plocka något den vill ha.
Jag smyger in på mitt rum igen. Trots att jag försöker vara jättetyst så vaknar Miles. Vaknar och tar mig igen. Och jag, jag vill bara ha det han ger mig. Igen.
Men det är Daniels ansikte jag ser framför mig när jag kommer...



" I love you sweat leaf..."