Om det som står i bloggen

Välkommen hit.

Jag skrev denna historia våren 2003. Jag var arbetslös i fyra månader och tänkte göra något vettigt av tiden. Det blev denna "bok"...

Tänkte det var synd om den bara ligger här hemma och ingen får läsa. Så här är den. LÄS gärna!



Allt som står är här är påhittat. Men det kan finnas personer och händelser som färgat av sig in i berättelsen, sånt kan inte hjälpas.



Min tanke var att skriva något som jag själv hade velat läsa på stranden. Kanske kan man kalla det chit-lit för dem som har ett indiehjärta som slår och slår. Vad vet jag.

Läs gärna.

Kommentera gärna.

Länka gärna till dina vänner.

Men det är jag som äger texten.



Puss Isolita



ps, det har gått några år sen jag skrev det här och som det alltid är med sånt där så kanske jag hade gjort saker annorlunda idag. Men jag har bestämt mig för att skita i för stora ändringar och bara köra... Hoppas ni står ut med eventuella stavfel och grammatikuppfuckningar. Det är inte så jävla noga vet ni.

onsdag 1 september 2010

kapitel 17

17

"Nu är det väl revolutionpå gång
Jag känner att väntan börjar bli lång"

Bob Hund, Nu är det väl revolution på gång?

September

Det är fredag och dags att gå på möte på Arbetsförmedlingen.
Jag har på mina sambosars uppmaning tagit på mig lösnaglar, för många ringar och högklackade skor. Jag har lånat skorna av Monica och kan inte gå i dem. Tack vare det stapplar jag in på arbetsförmedlingen som en anka. Jag följer skyltar som talar om vart jag ska ta vägen och blir sista biten inföst i ett konferensrum tillsammans med ett gäng loosers. Det luktar kaffe, men det verkar bara vara de som håller i mötet som får kaffe. Vi dödliga är väl inte värda att ens spilla kaffe på. Jag studerar människorna runt bordet. Mina olyckssystrar och bröder. Svagt hopp lyser i vissa ögon. I andras har hoppet slocknat för länge länge sen. Mammas pojkar med tjocka magar i billiga polotröjor. Tjejer som blivit tanter i förtid i illasittande jeans. Dåliga klippningar, ångest och stesolid.

En gubbe presenterar sig och börjar prata om Volvo. Jag har svårt att koncentrera mig på vad han säger eftersom han har en så otroligt ful pullover (eller vad det konstiga plagget kallas) på sig. Marinblå. På bröstet sitter det ett litet märke. Jag kan inte låta bli att undra ifall det inte är nån slags uniform. Arbetsförmedlingens egen pullover. Han sätter snart på en film, vilket är tur för då kan jag titta på något annat än honom.
Filmen måste vara gjord för utveckligsstörda, barn eller invandrare. Det är de tre samhällsgrupper som anses förstå mindre än andra. På filmen berättas det hur går till att bygga en bil. Med robotar. Otroligt klämkäckt. Speakerrösten ber oss spänna fast säkerhetsbältena och göra oss redo för "robodance". Jag kollar mig omkring med himmelögon. Robodance! Ska jag behöva ta det här? Till min förvåning verkar resten av gänget som uppslukade av robotarna. Jag försöker koncentrera mig igen, tänker att jag nog missat något, att det kanske är en bra film ändå. Några minuter av robotar i fast forward och risig technomusik övertygar mig om att jag faktiskt inte är dum i huvet, men det verkar som någon vill få mig att tro det.

Efter filmen får vi muntligen veta att vi är så körda i huvet att det är lika bra att vi börjar bygga bilar i alla fall. Vi får veta att medellängden som man är anställd på Volvo är tolv år. Pullovermannen ler ett jävulens leende och säger att många minsann tror att man jobbar på Volvo ett tag och sedan gör något annat. Men så är det inte. Man fortsätter bygga bilar helt enkelt. Hela livet.

Ett hårt tryck över bröstet. Jag håller på att kvävas. Bygga bilar hela livet. En bil i minuten resten av livet. Fort ska det gå för att Ford ska tjäna pengar. Jag har till min förvåning Hasses röst i mitt huvud: "ska du sälja din själ till ett multinationellt företag som producerar något som förstör miljön?" Det känns obegripligt att Hasses kommunistiska pladder dyker upp så där. Att det tydligen fastnat så mycket politisk korrekthet i mitt undermedvetna. Jag som brukade tycka att det var roligt att skrika saker som "Bajen bärs och rakade brudar" med Lina när vi var packade. Inte för att vi hejjade på Bajen utan för att det kändes sexistiskt och skönt. Vi hade förstås inte ens något ord för på det där. Sexistiskt. Det är en annan grej som tydligen har hänt det senaste. Jag har lärt mig innebörden av att någonting är sexistiskt. Kanske har Hasse-Pladasse-sket i en kasse suttit och viskat saker till mig när jag sovit så jag liksom blivit hjärntvättad. Jag blir full i skratt av en bild som dyker upp i mitt huvud, Hasse sittandes brevid min säng nattetid viskläsandes ur Vänsterpartiets partiprogram. Ett tokfniss bubblar upp inuti mig och jag blir tvungen att lyssna lite på Pullovermannen igen för att inte göra bort mig. Han pratar på om hur man fyller i en ansökan. Att man ska komma ihåg att fylla i sitt namn. Många glömmer det, skrattar han nedllåtande. Nedlåtande. Ännu ett ord som jag lärt mig sista tiden. Han berättar att man ska vara nykter när man går på intervju. Och ha hela kläder på sig. Vet inte folk det? tänker jag. Såna basicgrejer. Och jag räknas just nu till den sortens männsikor som inte vet det där. Jag får ändå mer svårt att andas. Alla här i rummet tror att jag är en sån människa som skulle gå på anställningsintervju med fem öl i kroppen. Att jag skulle dyka upp packad i trasiga jeans. Det tror alla. Jag börjar få svårt att stå ut. Måste snart härifrån. Väggarna börjar krympa, munnen fylls av saliv hela tiden och det börjar bli svårt att hinna med att svälja. Som när man tänker på en äcklig operation. Näsoperation. De andvänder ett stämjärna till att hacka bort saker på näsan om ni inte visste det. Jag vet det för jag råkade se det på TV en gång av misstag.
Han fortsätter att prata. Om lagsystemet på Volvo. Att det som jobbar ihop är som ett fotbollslag. Fotboll är det värsta jag vet. Han berättar sarkastiska påhittade historier om någon i laget som alltid kom försent, slog sönder maskiner och repade bilar för att han alltid var så klumpig. Då skulle ju inte han som var ordentlig i samma lag behöva lida. Jag ryser. Jag hatar när vissa alltid gör rätt och andra kommer som kommer försent får skit. Vad jag har lärt mig hittils i livet så finns det inte några sådana perfekta människor. Om man stöter på en människa som verkar allt för perfekt så ska man genast bli på sin vakt. Det finns inga perfekta människor, det finns bara mer eller mindre duktiga ögontjänare.

När Pullovermannen är klar ligger vi alla i rummet på jämn nivå med asfalten två trappor ner. Vem som helst har rätt att trampa på oss, spotta på oss och slänga sina fimpar på oss.

Men det är inte slut än.
En sån där riktigt käck göteborsk dam med breda höfter reser sig upp och tar sats för att göra allt det där som jag nyss sa, med oss.
-Nu vet jag vad många här inne tänker, säger hon. Ni tänker att det här är inget för mej. Jag söker andra jobb. Som kontorist, affärsbiträde, ekonomiassistent eller olika datajobb. Men jag vill att ni ska ha i åtanke att på varje sånt jobb så konkurerar ni med cirka 200 andra som dessutom har utbildning och mer erfarenhet än vad ni har. Ni som söker datajobb ska veta att ni även konkurerar med såna som jobbar på Ericsson. Som har gått högskolan. Här har ni ett bra jobb med bra betalt. Tänk på vad ni gör.
Det börjar flimra framför mina ögon. Tanten tittar på mig.
-Ja? Du hade en fråga? säger hon.
Hennes egentliga mening med det är: Ja? Känner du fortfarande att du har rättigheten att yttra dej i denna så kallade demokrati.
Jag upptäcker att jag räcker upp handen. Det är bara att öppna munnen.
-Ja, säger jag. Så du säger egentligen att vi alla här ska ge upp våra drömmar om vad vi egentligen vill bli och ställa oss på en jävla fabrik...
-Nu tycker jag inte om din ton riktigt...
-Tycker du inte om min ton? Vad tror du jag, och alla här i rummet tycker om din ton? Hela det här mötets ton? Hur kan ni prata så här med människor? Hur kan ni vara så nedvärderade? Hur kan du vara så säker på att inte alla i det här rummet kommer att få sitt drömjobb i morgon? Va?! Hur i helvete fick du jobb egentligen? Får jag lov att gå nu? Har du bockat av mig på listan så jag inte blir av med min A-kassa som jag ändå inte får?
Jag väntar mig inte något svar direkt utan går ut genom rummet. Så rak i ryggen som det går att vara i Monicas jävulsskor. Jag borde ha applåder i efter mig, från de människor som sitter kvar. De som jag försökt resa litegrann. Jag får inga. Men om man lyssnar noga kan man här ett slags knakande. Det är ljudet av ryggrader som reser sig från att ha varit nedtrycka i asfalt.
Resten av vägen upp, till knästående, upprättstånde, får de ta dig själva. Jag har gjort mitt.

Hemma i Borås mottas min historia med jubel.
Hasse klappar på mig och säger sig vara stolt över mig. Han tycker bara att det är synd att jag inte sa det där andra om multinationella företag och USA och miljöförstöring också. Jag rycker lite i hans nyklippta hår och säger:
-Don´t push me, riot boy.
Han skrattar och kliar sig i skägget.
-Vi kan lära av varandra Miranda. Du fixar mitt yttre så får jag upp dina ögon för orättvisorna i världen. Vi färgas av varandra, ger och tar.
Jag sätter händerna för öronen och skriker:
-Lalalalalala! Bingo bingo.
Springer skrattande in på mitt rum och sätter på andra B-sideskivan. För att lugna mig.
"Om hon stänger sin mun glömmer du att hon sagt nåt. Du glömmer att hon har en mun".


(Not. Detta kapitel är baserat på en verklig händelse. Minus klackskor och lösnaglar, fast Petra ville att jag skulle klä ut mig så... Och tyvärr minus att jag öppnade käften. Jag ångrar fortfarande att jag inte gjorde det. Så här har ni mig öppnades min käft!)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar