kapitel 29

29

"Det är bara minnen för livet
och du tar allting för givet"

kent, Visslaren

November 1992- November 2002

Jenny och Mia kom tillbaks i november.
De hade bott några månader på en gård strax utanför Liverpool. De berättade med ögon som lyste av engangemang om hur de åkt runt och kidnappat djur som for illa. De sa sig vara ledsna över att köra iväg oss. Det var väl vi med. I alla fall så var det tråkigt att lämna guldläget inne i stan, men vi var ärligt talat trötta på att aldrig kunna sträcka ut benen hemma utan att stöta emot någon möbel, en hög med smutsiga kläder, tomma vinflaskor eller Linas senaste knull.
Vi lämnade våra genomgoda landladys till sina egna öden där upp i Landalabergen. Smutsigare och mer nevermind än någonsin vinkade de ner till oss på gatan ifrån den franska balkongen. Sedan dess har jag inte sett dem. Förutom när jag sprang på den som jag tror är Jenny, utanför Billhälls vid Rosenlund, någon gång i våras. Hon kände igen mig, men kunde inte placera mig först. Jag var likadan. Men så kom hon på vem jag var och sken upp. Gav mig lite catch-up vad som hänt sen sist. Jo, hon och Mia var fortfarande bästa vänner. De bodde numera i Majorna, nästa grannar. De hade varsin dotter med varsin chilenare från samma chilenska band. Jennys dotter var förresten med, hon satt i en gammal barnvagn som Jenny drog på. Tittade upp på mig med allvarliga, svarta ögon. De hade pluggat, rest jorden runt ett par gånger och allt var så bra så. Det hade ju varit roligt att ses nån gång sa hon. Ta en fika och jag sa ja och jag stå i katalogen Miranda Persson och tänkte måtte hon inte ringa för jag har absolut ingenting att prata med henne om. Det ända vi har gemensamt är ett andrahandsboende för tio år sen. Så växlade vi några artiga ord till och hon vandrade iväg ner mot RioRio där hennes kille höll på att soundchecka. Han skulle spela på kvällen, jag fick gärna komm om jag ville. Jag slutade lyssna men jag tror att det var nåt om nån fest för nån tjej som skulle åka till Brasilien med sina barn för att söka deras rötter. Jag såg efter Jenny med något som jag kunde tolka som tomhet i mitt hjärta. Smala ben i brun manchester, hennafärgat hår svängde runt hörnet där man postar sin deklaration och var borta. Jag gick vidare åt mitt håll med en underlig form av vemod i mig och undrade vart dessa tio år kunda ha tagit vägen.

Efter Landalabergen slog vi oss ner i en, vad vi tyckte enorm trea på Hisingen. Kvillestan. Jag kommer ärligt talat inte ihåg vad gatan hette, men jag minns den smutsiga plastmattan i köket som aldrig blev ren hur mycket man än skurade den. jag minns ett galet hårdrockspar i trappan tvärs över gården och en blond kille som jag träffade på en svartklubb i samma skabbiga trapp som Chat-noir. Han höll mig varm den vintern och våren tills jag åkte till Roskilde med Lina, tvärtemot hans önskan. Han hyste nämligen stor avsky mot alla former av droger, och som de flesta vet florerar det en hel del droger i Roskilde. Ärligt talat, även om jag aldrig varit så intresserad av knark så finns det nog ingen kille som kan mäta sig med en festival. Natten innan jag åkte satt vi vakna han och jag och skrek på varandra i mitt sovrum. Det var våra olika definitioner på frihet som vägdes mot varandra i vredesmod. Någon gång i gryningen sparkade han omkull min ryggsäck innan han stack sin väg och jag såg honom aldrig mer. Men jag har hört att han gifte sig med en tjej som jobbade på Kafé Norrland och att de köpte ett av de där fina radhusen i Kungsladugård innan de började kosta två och en halv miljon. Det ironiska med historien var att jag aldrig tagit så mycket droger som jag gjorde den Roskilde. Jag tror itne att jag såg ett enda band. Istället har jag dimmiga, omtöcknade minnesbilder där jag er mig själv dansandes på E i techotältet, drickandes te bryggt på konstiga svampar av den sorten som gjorde träden blå, tälten till enorma vänliga skalbaggar och klädde alla festivalbesökare i piratkläder med tillhörande mustascher. Det är ett svagt minne nånstans också, där jag står på alla fyra och röker nånting ur en grop i marken. Frågan är väl om jag gjorde allt det där i rent vres mot den där blonde killen eller om det bara var ödet som gjorde ett sarkastiskt lappkast. Klart är i alla fall att det ramlade underliga piller ut mina fickor, väskor och ur min plånbok flera veckor efter att jag kommit hem.

I juli det året därpå var vi tvungna att flytta igen. Vi sa adjö till Hisingen och tryckte in oss i en kvävande tvåa ute i Kålltorp. Vi drog lott om vem som skulle få sovrummet och jag förlorade. Lina var mest hela den perioden otroligt förälskad och jag kände mig utanför och deprimerad. Minns att jag mest låg hemma den hösten. Såg på TV och tröståt. Blev tjock och längtade efter något jag inte kunde förklara. Tyckte att jag inte hade några vänner jag kunde ringa när jag ville. Vilket jag inte hade förutom Lina, som ju mest låg inne i sovrummet med mannen i hennes liv. Jag grät håglöst och höjde TVn för att slippa höra när de nuppade.

Någon gång efter jul blev saker och ting bättre. Lina flyttade ihop med den där killen i en annan lägenhet på samma gård där i Kålltorp och fick hyra en etta på Linnégatan av en arbetskamrat. Jag fick nya arbetsuppgifter i samma veva, slapp receptionen och alla puckon som hela tiden ringde till mig i växeln. Jag började umgås med ett gäng galna norrlänningar som hängde på Kompaniet minst tre kvällar i veckan. Färgade håret svart som de gjorde och övergick fån att vara någon slags identitetskrisande övervintrad grungare till tokdansande, rödvinsklunkande popprinsessa som helst inte visade sig i dagsljus. Tyvärr sprack de vackra illusionerna lite i kanterna varje morgon när jag var tvungen att gå till jobbet. Tillsammans med norrlänningarna rotade jag igenom alla second-hand affärerna i Haga efter sköna svartvita modsklänningar och små dräkter som jag började styra ut mig i hela tiden. Till och med på jobbet, där de orsakade en viss förvirring. Förvirring som jag var nöjd med. Jag var nöjd med att slippa vara ansiktet utåt på skitjobbet. Nöjd med att få minsta möjliga ansvar. Jag satt mest ela dagarna och drömde om nästa Kompankväll och vilken av mina senaste fyndklänningar som jag skulle ha på mig då. Hur jag skulle få till den bästa pandasminkningen och glida omkring och låtsas att jag tillhörde kretsen närmast Henrik Berggren och resten av Broder Daniel.
Så höll det på. Våren 94. Kompaniet. Kafé Solsidan. Second-hand. Och jag dejtade en söt gothkille med svarta plastjeans.
Fram i slutet av maj nån gång ramlade Lina in i min etta. Svullen av tårar. Kålltorp och killen där var ett avslutat kapitel. Hon var nu ofrivilligt singel och bostadslös. De sista dagarna i maj och första halvan i juni ägnade hon åt att böla och hasa runt hemma hos mig utan att tvätta sig. Detta ledde ganska snart till att gothkillen drog. Antagligen lika bra det, jag menar hur trevligt kan det vara att utföra oralsex på någon som har svarta plastbyxor, på sommaren?
Han drog. Lina repade sig. Började apa efter min nya klädstil. Hela den sommaren dansade vi oss galna till Det blåser på månen och Blåjeans. I september ville min arbetskompis hellre hyra ut lägenheten till sin dotter än till mig. Så... Vi tog några lappar i mataffären om andrahandshem. Fick tag i en trea uppe i öststatshusen i Nordostpassagen. Och flyttade.

Det blev en kort färglös höst där uppe i Nordostpassagen. Lika färglös och blodfattig som dess miljonprogramsarkitektur. Jag var förkyld och hemma från jobbet mycket den tiden. Enda andledningen till att jag minns det är för att jag höll på att bli galen av 85:ans buss som, var tionde minut, vrålade förbi utanför fönstret på ena sidan huset och ungarna på innegården, vars lekar måste ha varit inspirerade av gamla skräckfilmer (skriken var direkt kopierade). Jag vandrade från vardagsrummet som vätte mot ungarna och dagisgården och gatan med 85:an i feberdimma och svor, med bultande snorfyllt huvud. För övrigt minns jag ingenting direkt värdefullt under den här perioden. Ingen speciell kille som gjorde nåt djupare intryck på mig. Ingen fest som var speciellt roligare än nån annan. Lina och jag dansade fortfarande på Kompaniet minst två gånger i veckan. Det glada norrländska gänget spreds för vinden över hela världen. Jag har ingen som helst kontakt med någon av dem idag. Jag sörjer dem inte heller. Tvärtom. Jag är tacksam för att de riktade mina ögon mot nya kläder och mina öron åt ny musik. Fast å andra sidan sett. Hade inte de gjort det så hade nån annan säkert gjort det istället.

Från Nordostpassagen gjorde vi en blixtutflyttning då killen vi hyrde av råkat vara otrogen och blivit utkastad från den lägenhet som han delade med sin partner. Ja, det var han själv som sa partner. Vi misstänkte hela tiden att han var bög pga det ordvalet. De kitschiga inredningsdetaljerna i lägenheten förstärkte misstankarna betydligt.
Vi fick hyra en tvåa uppe i Gamla Masthugget januari och februari. Två månader som jag minns som ett stretande upp för alla backarna. Jag var alltid för kall för att orka vänta på 85:an, som aldrig verkade gå särskild regelbundet längre, nu när den inte kunde störa mig med sin vrålande motor utanför mitt sovrumsfönster. Eller så var det för att det var för kallt och halt att den helt enkelt inte kom upp för backarna. Lina började till min, och antagligen hennes egen förvåning dejta en tjej som bodde i samma trapp som oss. Hon berättade dag för dag med ögon stora som tefat, hur deras relation utvecklades från nån slags tjenahejlånasocker till det börjarliknakärlekbannemig. Jag visste inte ifall jag skulle skratta eller gråta åt hela soppan. Det skrämde mig lite om jag ska vara ärlig. Jag betraktade homosexualitet som något lite kitchigt, roligt när det höll sig lite på håll. När det drabbade min bästa vän kändes det mycket mer underligt. Jag funderade mycket på, medans jag halkade upp och ner för trapporna vid Oskar Fredrikskyrkan, ifall om det kunde hända Lina, vad var det som sa att det inte kunde hända mig. Att jag bara inte träffat rätt tjej än. Jag ville inte att det skulle vara så. Jag var rädd att jag skulle sakna manligheten för mycket om jag nu, mot all förmodan, också skulle hitta mig en Anna. Att jag skulle vara kär men olycklig och längta efter hårda muskler och en hård...Ja, du vet...

Lina flyttade ner till Anna i mars och jag fick nys om en mikroskopisk ett i Masthuggsterasserna. Det var mer som en hall med ett kök innanför. Det fanns nämnligen ingen hall. Man kom direkt in i ett rum, som fick bli sovrum, vardagsrum och skohyllan stod nedanför fotändan på sängen. Alla som kom dit och hälsade på trodde att lägenheten fortsatte in efter köket. Den var liksom gjord så att man trodde det.
Jag blev mycket god vän med två killar som bodde lägenheterna intill mig. Den ena var en vansinnig människa som läste till läkare. Han var mycket svag för att bryta alla former av tabun. att chockera sin omgivning på de mest märkliga, egensinniga sätt. Som att låna min rosa luddiga handväska när han gick ut. Eller att be mig måla hans naglar i orange glitternagellack innan han gick på fest med de andar kandidaterna. Han var av naturen mycket maskulin och det såg mycket märkligt ut med en liten rosa handväska i hans stora händer. Fast på ett annat vis så klädde den honom. Den andra killen, som var läkarkandidatens vän, var en liten rocknrollkille. Antagligen den värsta klädbög jag någonsin träffat på. Han kunde prova kläder i en evighet innan vi gick ut. Vilken tid på dygnet som man än träffade honom så hand han kajal och perfekt ruffsigt hår. Han klippte sig själv, läkarkandidaten och fick efter ett tag även mig som hårmodell.
Hela den sommaren hängde vi tillsammans utanför på gården. Rökte cigaretter. Rökte gräs. Drack tetravin. Filosoferade över världsviktiga saker som till exempel: vem är mest rocknroll; Nikki Sixx eller Michael Monroe. Eller vart var det mest rocknroll att åka; Los Angeles eller New York. Det verkade som våra, för andra människor meningslösa samtalsämnen, var helt outsinliga.
Vi hade nycklar till varandras lägenheter. Kunde gå till Nikki Sixxwannaben när vi vill spela Nintendo, eller låna ketchup hos läkarsnubben, eller låna smink hos mig. En väldigt praktisk lösning när man är trångbodd. På så vis kände vi alla tre att vi hade tre gånger så stora lägenheter.
Vi kom varandra väldigt nära inpå livet. Speciellt en fnittrig kall kväll i början på hösten då vi, totalt stukade, gick vilse i en trappuppgång. Det kändes som vi yrade runt där i timmar på jakt efter en fest som vi skulle på. Det var nånstans i ett gammalt hus i Vasastan och den vackert bevarade interiören förhöjde känslan av att vi var fast i en David Lynch-film. Har man upplevt något sådant tillsammans så är man connectade för evigt.
Siste oktober kom min förstahandskontraktsinnehavare tillbaka och jag fick vackert packa mina pinaler igen.

Vintern 96/97 huttrade jag i ett dragit litet råtthål vid Mariaplan. Jag vantrivdes något obeskrivligt. Jag kände ingen i den delen av stan. Så mycket tid jag kunde spenderade jag hos mina gamla grannar. Låtsades att jag blev kvar efter efterfester. Till slut bärkte jag att de började tröttna på mig. Kanske för att jag inte längre var mig själv. Inte den vanliga oberoende indieMiranda som gick hem till sig när hon ville. Jag ville ju aldrig gå hem alls. Kanske var det för att de båda skaffade sig flickvänner. Vad vet jag? Men vi ses fortfarande ibland. No hard feelings. Springer på varandra på Kellys. Kramas. Gillar varandra. Min tillfälliga klängighet den där vintern är sedan länge glömd nu.
Men den där vintern när jag aldrig ville gå hem till Mariaplan. Jag blev mer och mer desperat. Började följa med snubbar hem varje gång jag var ute för att slippa gå hem. Vem som helst gick jag med. Nästan. Ställa upp på ett ligg var ett lätt pris att betala för att slippa lägenheten som skrek ångestskrik i mitt ansikte varje gång jag satte nyckeln i trädörren. Ni fattar ju. Jag förlorade en massa självrespekt men fick i gengäld klamydia...
Sen i mars hade Lina äntligen gjort slut med Anna och hittat en fantastisk lägenhet på Kastellgatan som jag också fick lov att flytta in i med henne.

På Kastellgatan fick vi bo ett helt år. När jag tänker på den tiden blir jag helt varm i hela kroppen. För att själv lägenheten var fantastisk. Högt i tak, trägolv, höga fönster. Den som bodde där på riktigt hade väldigt vackra, speciella möbler som stod kvar till vårt förfogande. Lina hade precis börjat på reklambyrån och vi hade helt otroliga fester och middagar med hennes nya, kreativa, väldigt speciella kontaker genom jobbet. Vi var vackra och lyckade och tjänade mycket pengar. Vi övergav Hagas secondhandkläder för en ny klädstil. Som kostade pengar. Det var SVEA, Lee, Wrangler och Fred Perry som flyttade in i våra garderober. Vi vek upp jeansen över våra Converse och Adidas superstars och klippte håret på dyra salonger i taggiga asymetriska uppklippningar.
Det känns som att det var som en enda strid ström av vackra poppojkar som passerade genom de rymliga rummen på Kastellgatan. Men man vet ju inte. Det kan ju vara en ren efterkontruktion. Lina påstod hela tiden att hon gjort nån form av häxceremoni precis innan hon gjort slut med Anna. Att det var frukterna av densom orsakade att vi såg lvet genom en perfekt softad, svagt rosafärgad lins det året. Jag vet inte om jag tror henne. Varför skulle hon inte kunna göra om den i såna fall? Typ varje år. Så att vi alltid kunde ha det så bra. Lina säger att magi inte funkar så. Man får den magin man förtjänar. Det man är värd. Och jag var värd att ha det bra efter finbulsvintern på Mariaplan. Jag tycker nog att jag är värd att ha det bra resten av mitt liv. Så genomjävlig som den vintern var.

Till slut tog världens bästa år och världens bästa hyreskontrakt likaså. Jag följde av bara farten med en av de vackra popojkarna, som brukade hänga hos oss, till en lägenhet på Nordhemsgatan. Jag måste hålla den exakta adressen hemlig. Tyvärr. Han spelar nämligen i ett indieband som angligen håller på att bli lite mer välkända för den stora massan. Han vill inte att vem som helst ska få reda på vart han bor. Förresten så måste den nog bli en hemlighet vem han är också när jag tänker efter.
I fyra månader varade det sambo-parförhållande-försöket. I slutet av juni hade jag fått nog av hans Morriseykomplex och konstanta ångest som han dövade med vin dagarna i enda. Jag ställdes mellan två val som kostade båda kostade 1500 spänn; en jeansjacka på solo som skrek köp mig och den där gubben på Första Långgatan som kan fixa lägenheter. Det fick bli gubben. Ett sista tröttsamt gräl och ett hopplöst vinballeförsök till makeupsex avgjorde saken. Jag tog ut mina sista 1500 på kontot och gav gubben. Han gav mig en tvåa på Andra Lång i stället. Där bodde jag nästan i fyra år. Trodde faktiskt att jag skulle få överta kontraktet. Trodde att livet skulle se ut ungefär så som det gjorde ett tag till. Samma jobb. Samma hem. Samma fikor med Lina. Samma bli full med Lina. Samma dansa på Sticky med Lina var och varann helg. Lägga alla mina pengar på skivor och märkeskläder. Strula runt lite håglöst med diverse Stickykillar då och då. Miles och jag på nåt vis... Men så dumpade han ju mig den där dagen och jag sprang på Daniel och den där gravida tjejen som skulle ha tillbaka lägenheten. För att hon var gravid. Fast att hon lovat mig kontraktet. För att hon var gravid.
Ja du vet ju den där kvällen jag berättade om för att tag sen. Sen hamnade jag ju här i Borås.

Om man räknar med veckorna jag fick knö in mig med Lina i somras så blir det tretton olika adresser.
Tretton.
På tio år.
Det kanske inte är så konstigt om jag försöker pusta ut lite i Borås nu. Jag känner att jag behöver det. Är värd det. Behöver få lite god magi åt mitt håll igen. Kan inte ödet unna mig det?
Så låt mig va ett tag.
Och ring fan inte och be om flytthjälp.


(notering till detta kapitel:
Husen i kungsladugård som jag nämnde kostar numera minst 4 miljoner, Jenny jag älskar dig, Erik och Niklas- förlåt och Mamma- det här är påhittat allting)