Om det som står i bloggen

Välkommen hit.

Jag skrev denna historia våren 2003. Jag var arbetslös i fyra månader och tänkte göra något vettigt av tiden. Det blev denna "bok"...

Tänkte det var synd om den bara ligger här hemma och ingen får läsa. Så här är den. LÄS gärna!



Allt som står är här är påhittat. Men det kan finnas personer och händelser som färgat av sig in i berättelsen, sånt kan inte hjälpas.



Min tanke var att skriva något som jag själv hade velat läsa på stranden. Kanske kan man kalla det chit-lit för dem som har ett indiehjärta som slår och slår. Vad vet jag.

Läs gärna.

Kommentera gärna.

Länka gärna till dina vänner.

Men det är jag som äger texten.



Puss Isolita



ps, det har gått några år sen jag skrev det här och som det alltid är med sånt där så kanske jag hade gjort saker annorlunda idag. Men jag har bestämt mig för att skita i för stora ändringar och bara köra... Hoppas ni står ut med eventuella stavfel och grammatikuppfuckningar. Det är inte så jävla noga vet ni.

onsdag 1 september 2010

kapitel 7

7

"You know I´m a dreamer
but my heart´s of gold
I had to run away high
So I wouldn´t come home low"

Mötley Crüe, Home sweet home

Augusti


Jag vaknar.
Det är en vanlig dag strax efter att jag har varit hemma hos mamma och pappa och kommit hem till Göteborg igen. Solen skiner som vanligt och det är hundra grader i Linas lägenhet. Känns det som. Lina är på hobbet. Jag går upp, sätter på kaffe, knäpper på MTV och tar på mig min bikini. Det är så varmt att det enda plagg man kan ha på sig är bikini. Som att vara naken men ändå påklädd. Bikini känns som ett riktigt plagg liksom.
Jag dricker mitt kaffe, äter en macka och läser tidningen sittandes på golvet med tidningen framför mig. Det känns som en ganska bra dag hittills, tills jag slår upp nöjessidan och får syn på Miles. Stor jävla bildjävel på hans jävla bandhelvete. Miles givetvis snyggast, frontfiguren i förgrunden. Deras cutieboy. Jag tappar greppet om verkligheten för en liten stund. Det riktiga brytet över att vi inte är tillsammans längre dyker upp från djupa mörker som jag inte trodde fanns. Jag börjar storböla och det känns som att jag faller rakt ner i de mörka avgrundshål av total ensamhet som jag inte ens visste om.
-Jävla cepiidiot, snyftar jag.
Kryper ihop i fosterställning på golvet och gråter högt. Buhuhugråt som säkert hörs in till grannarna. Skiter ifall de hör mig. De är väl inte hemma ändå. De lyckade jävlarna har väl jobb att gå till. Men jag, jag ligger här. Den fulaste loosern i världen och jag kommer aldrig att få nån mer kille nån mer gång. Mobilen ringer. Jag kollar på displayen innan jag svarar för att se om det är någon som kan nå ner till mig nu. Det är Daniel. Jag upprepar min senaste tankemening, den om att jag är en looser osv, för honom, istället för att svara normalt.
-Va?!
-Ska jag säga det en gång till? snyftar jag.
-Miranda, vad har hänt?
-Den jäveln är med i tidningen idag.
-Vänta jag kommer upp. Jag är nere på Skivhugget.

Han ringer på tre minuter senare. Jag öppnar dörren i bikini med tårar och snor i hela ansiktet.
-Hur fan kunde han lämna mig? ylar jag.
Daniel tittar på mig. Noga.
-Ja du Miranda. Det är helt obegripligt.
Jag tittar på mig själv i Linas hallspegel och börjar skratta lite. Daniel kramar om mig och jag börjar yla igen.
-Det är så jävla orättvist! Vi älskade ju varandra!
-Sa ni det?
-Nej, men sånt KÄNNER man!
-Ok.
-JAG VILL RÖKA!
-Här är cigg gumman.
Vi tänder en cigarett åt mig och jag lugnar ner mig lite. Daniel får syn på GP som ligger kvar på golvet med nöjessidorna uppslagna.
-Är det han?
Han pekar på bilden.
-Visst är han ful? säger jag.
-Visst, skitful.
-Tycker du det?
Jag känner hur mina ögon fylls av tårar igen.
-Utan att vara bög. Han är ganska snygg. En sån som ni tjejer gillar. Han får mycket tjejer.
-Jaaa!
-Men Miranda. Du får ju ta dej samman lite. Jag tror inte att han velat ha dej tillbaka om han sett dej just nu.
Jag skakar på huvudet. Man blir 5 år när man är ledsen.
-Varför ringde du förresten? kommer jag på att fråga.
-Tänkte höra om du ville hänga med och kolla på ditt nya rum. Vill du det?
-Ja!
-Det står tomt redan så du kan flytta in med en gång om du vill det.
-Ja!
-Gå och borsta tänderna och kamma dej lite så drar vi.
-Ja!
-Och ta på dej lite mer kläder!
-Nej! Jag vill gå naken på stan! Jag vill vara galen!
-Då får du gå en bit bakom mig. Nej, framför förresten. Jag hatar att ha dårar som går omkring bakom mej. Du får gå framför.
-Jag vill gå naken och prata med mej själv.
-Gör det. Så kan jag kolla på din rumpa.

Vi vandrar tillsammans i hettan. Jag har kläder på mig. Jeans och T-shirt och mina blå plastflip-flop. Det känns som att de ska smälta mot asfalten. Daniel berättar om rummet. Det är det minsta i lägenheten. Pigkammaren. Men det ligger avskilt, innanför köket och det är ju bra. Sen har det en egen toalett också. Det är ju också bra. Det låter bättre än vad det är inser jag när jag ser det. Det är skitlitet. På ena långsidan täcks hela väggen upp av en Ivarbokhylla. På andra långsidan kan jag ställa min säng. Ena kortsidan har ett fönster och den andra två dörrar. Jag öppnar den ena. Minimal toalett. Men det finns ett badrumsskåp och ett handfat. Det ser ganska fint ut. Gammeldags men rent och fräscht. Blommiga gamla tapeter. Handfatet och toan är såna där gamla, med svart tungt toalock. Jag öppnar den andra dörren. Den går, till min förtjusning, till en klädkammare.
-Oj! säger jag.
-Oj vadå? säger Daniel.
-Vad stor den var! Jag tyckte att du sa att det var en garderob.
-Det är det ju med.
-Detta är en klädkammare.
-Jahaja. Nu vet jag det med.
Klädkammaren avgör hela saken. Fakum är att jag oroat mig ganska mycket för vart mina kläder ska få plats. Men här inne kommer de att kunna ligga och hänga och ha det bra på gammeldags trähyllor. Några lådor med grejer kan man också knöka in här. Det blir jättebra. Vi backar ut igen. Ivarbokhyllan komer att rymma mina skivor och böcker. Stereon och TV:n. Min säng kan vara soffa. Kanske ett litet lågt bord. Mer behöver jag inte.
-Det är jättefint!
Jag strålar mot Daniel.
-Tycker du det?
-Ja! Verkligen!
-Hyran är lite lägre för det här rummet har vi bestämt. Det är ju så litet.
-Ok.
-700 spänn. Känns det ok?
-Det känns helt grymt.
-Det finns telefonjack om du vill koppla in egen telefon. Vi har en gemensam telefon om du vill vara med på den. Elräkning och gasräkning delar alla lika på.
-Ok.
-Välkommen till Borås då! På riktigt!
-Tack.

Vi sätter oss i köket och skålar i kaffe. Jag berättar lite om resan till min hemstad. Julia kommer vandrandes.
-Jesus min skapare vad varmt det är! säger hon.
-Du kan ju alltid prova med lite svalare kläder, säger Daniel.
Julia tittar ner på sig själv. Som att hon inte vet vad hon har på sig. Som jag gjorde i morses. Hon har en svart tajt T-shirt, svart tajta stuprörs jeans och ett par osannolikt höga platåsandaletter.
-Går inte. Det är emot min image.
Hon tar ett glas vatten, sätter sig på en stol och slänger upp platåsandalettfötterna på bordet. Skjuter upp solglasögonen i pannan (behöver jag säga att hon hittills haft på sig dem inomhus) och fixerar mig med blicken.
-Hej Miranda. Trevligt att se dej.
-Hej Julia. Det samma.
-Jag hörde rykten om att du ska flytta in här.
-Ja, jag har bestämt mej. Gillade rummet skitmycket.
-Ja, men det är helt ok faktiskt. Fast att det är litet
-Jag gillade toan och klädkammaren.
-Ja, eller hur?
-Jag har aldrig hajjat grejen med kollektiv innan. Men det här verkar vara schysst.
-Det är schysst Miranda. Jag lovar. Jag tänkte precis samma som dej innan jag flyttade in här. Va fan, Daniel, vad är det med dej. Du ser ut som en katt som precis har slickat i smörbyttan.
-Va?! säger Daniel.
-Nåt är det med dej. Kanske är du mycket nöjd med Mirandas kommande flytt?
-Lägg av!
-Fan, vet ni vad, fortsätter hon. Jag såg han den där Hannes, Johannes eller vad han heter. Han som blev skjuten på kravallerna. Han var inne på 7eleven samtidigt som mej.
-Var han? säger jag.
-Javisst. Och vet ni vad? Han utstrålade nåt skitskumt. Som att han varit så nära att dö så han var en del av döden. Hajjar ni? Skiterotiskt.
Vi nickar lite.
-Eller så var det vara jag som kände den grejen. Jag dras till döden. Jag har haft två killar som varit nära att dö i bilolyckor innan jag träffade dom. Fan, det kom jag på nu! Uh, vad läskigt! Jag blir kåt av människor som överlevt svåra olyckor. Jag är sjuk.
-Ja det är du, säger Daniel.
-Och du är kär i Miranda, säger Julia. Vad gillar du mina nya skor Miranda?
-Snygga, säger jag.
Jag vågar inte titta på Daniel. Det känns som om vi rodnar båda två. Fan vad löjligt. Jag älskar ju Miles ju.
-Dr Martens, säger Julia och vickar lite på fötterna. Hajjar ni va? DrMartens. Köpte dom på Shockrean förra veckan. Dom är grymma.

Jag vandrar hem till Linas kokande svetthåla till lägenhet. Genom en kokande svetthåla till stad. Mina tår blir blå när färgen på mina flip-flops smälter och gnids mot min hud. Det måste vara ännu varmare nu än i förmiddags när jag gick till Borås. En märklig känsla i min mage bär jag med mig genom stan. Daniel kramade mig inte hejdå som han brukar.

Lina har kommit hem från jobbet. Hon stå i trosor och BH och dansar till Latin Kings.
-Hej Söta! säger hon.
-Hej Söta! säger jag.
Vi pussas i luften. Det är för varmt för kroppskontakt.
-Jag ska flytta ifrån dej! säger jag.
-Nej! Ska du flytta hemifrån?!
-Ja!
-Hur ska jag klara mej?
-Jag vet inte!
Jag har under samtalets gång fått av mig mina kläder också. Det går inte att ha kläder på sig, så fort man kommer inomhus måste man vara så naken det bara går. Lina och jag dansar runt en stund sjungandes "snubben trodde han var cool, för han hade en pistol". Tills Lina slår i tårna i stapeln av bananlådor som tillhör mig och tar upp halva rummet.
-Aj fan, säger hon och sjunker ner på golvet.
Jag sätter mig mitt i mot henne sträcker mig efter fjärren och sänker stereon.
-Det ska bli rätt gott att bli av med dina bananlådor. Lina tänder en cigg och tittar på mig.
-Det kan jag förstå.
-Känns det ok då? Att flytta in i kollektivet. Du har ju haft lite svårt för kollektiv innan.
-Jag vet. Men jag gillar dom som bor där. Det är en skön avslappnad stämning.
-Ja, fast du har ju bara varit där en gång och då var det ju fest.
-Jag var där idag. Nu.
-Nu?
-Ja, jag kollade på rummet. Det var kanonbra.
-Bra. Träffade du Julia?
-Ja, hon kom hem när Daniel och jag satt och drack kaffe. Fan vad hon är rocknroll. Det finns inte många som kan gå omkring i platåsandaletter 2002 och komma undan med det. Utan att bli kickersbrud från Hjällbo.
-Hade hon det?
-Javisst. Dr Martens. Som hon köpt på rea på Shock. Helt fantastiskt.
-Så jävla 1994.
-Javisst men hon var skitsnygg. Och så påstår hon att Daniel är kär i mej.
Lina stirrar på mig.
-Vad sa du?
-Hon sa att Daniel är kär i mej.
-Hur sa hon det?
-När vi satt i köket och drack kaffe. Mitt i en mening. Typ mellan att hon blir kåt av döden och vilka snygga skor hon hade.
-Var Daniel med då?
-Ja, han blev helt skum.
-Hur då skum?
-Han kramade mej inte när jag gick. Det brukar han göra.
Lina pekar på mig med ciggen.
-Tydligt tecken, säger hon. Hur känner du dej då?
-Nä, men i morses låg jag här och lipade över Miles.
-Såg du honom i tidningen i morses?
-Ja, det var det som gjorde att jag började lipa.
-Dom ska spela på Jazzhuset på lördag.
-Jag såg det.
-Ska vi gå?
-Vet inte om jag orkar.
-Nej, och jag vet inte om jag orkar somna en natt till med Marit Bergaman och Keanu eyes på repeat.
-Tur att jag ska flytta då! Så du slipper mej!
Jag känner att jag håller på att bygga upp en grym irritation till Lina. Jag ser att hon känner likadant. Då lutar hon sig åt ena sidan och borstar sig med handen på ena skinkan.
-Fan, vad äckligt det är att sitta på det här smuliga golvet när man är så här svettig, gnäller hon.
Jag börjar skratta. Det är precis därför jag också är grinig känner jag nu. För att två miljoner smulor och gruskorn har trängt in i huden på mina skinkor och lår. Vi hoppar upp och borstar av oss och kramas.
-Jag älskar dej Lina. Du är min bästa vän. Min syster.
-Jag älskar dej Miranda. Det vet du.
-Kan vi inte hitta på nåt?
-Jo, jag vill bara duscha först.
-Jag med.

Två dagar senare är det lördag och pappa har kommit ner med bilen för att hjälpa mig att flytta. Inte för att jag äger så mycket. Några bananlådor, tre sopsäckar med kläder, tre papperskassar med skor. En stereo. En TV. Några kuddar. Ett täcke. En säng. Man behöver nästan inte någon bil för att flytta de sakerna. Balanserar man bara bra så får de nog plats på Daniels longbord.
Det första som händer är att jag upptäcker att någon har snott min säng. Den fick varken plats i Linas lägenhet eller i hennes källarförråd. Jag hade bara lutat den mot utsidan på hönsnätsdörren till förrådet. Antagligen såg det ut som att jag inte riktigt behövde den. Antagligen var det någon som tyckte att han (eller hon) behövde den mer. Men jag känner inte att det är rätt stund att var snäll och dela med mig till mina medmänniskor. Jag har köpt Faktum två gånger det senaste året, det räcker väl? Så jag svär en lång ramsa som pappa låtsas att han inte hör. Han bara
suckar och vi får börja hela flytten med en sväng ut till IKEA.

Det är i och för sig bra. Jag gör, förutom sängen, flera riktigt bra inköp till mitt nya liv; många billiga kuddar som ska bli ryggstöd i min säng-soffa, örngott till dem, en matta, en fin lampa, en rosa badrumsmatta och ett lågt bord. Jag har bestämt mig för att inte ha några ben på sängen utan leva asiatiskt nere vid golvet. Jag är riktigt upprymd inuti. Detta är nog första gången sedan jag inredde mitt stålrörstemardrömsrum hemma hos mamma och pappa som jag medvetet försöker inreda mitt blivande hem till ett ställe där jag kommer att tycka om att befinna mig på. Inte som alla andra hem jag haft de senaste tio åren som bara utgjort avstampsplatser till något annat. Ett ställe där jag har sovit och bytt kläder. Där jag kan förvara mina saker medan jag snabbt sticker vidare. Som en sån där förvaringsbox på centralen, fast större. Det blir lätt så här när man bor i andra människors möbler, andvänder andras porslin, duschar bakom andras duschdraperier och blir tvungen att stå ut med vad det känns som, hela västvärldens vidriga inredningssmak i stark koncentration.

Daniel, Lina och Hasse hjälper pappa och mig att bära upp mina saker till Borås.
-Julia är iväg och jobbar, men hon har lämnat en liten inflyttningspresent till dej, säger Daniel när vi håller på att proppa hissen full första omgången.
-Va?
-Ja du. Det var inte illa, säger Hasse. Det ska mycket till innan man gör intryck på Julia.
Hasse nickar på sitt proggiga vis som jag inte är säker på om jag gillar än. Jag springer före upp för trapporna och in i lägenheten. Inne i mitt rum, i perfekt höjd till vart jag ska ha sängen, sitter den fina svart-vita bilden på Jocke.

Nu kanske det kan verka underligt att vara 27 år och bara äga tillräckligt många saker som vad som får plats i en liten stapel av bananlådor. Att inte ha lyckats samla på sig flera ägodelar. Ifall du bor i en storstad så har du kanske kännt av bostadsbristen och alla de märkliga vindlingar som ditt liv tvingas göra tack vare den. Ja du vet du vad jag pratar om. Man bär inte med sig saker i onödan. Man köper inte möbler, gardiner att byta med, plastgran eller något annat som inte lätt går att packa ihop på en eftermiddag. Men du som är från en mindre stad och som stannade kvar där efter att du blev vuxen. Du kanske inte lockades att följa med alla de som stack iväg. De som skulle ut och resa, plugga nånannansstans eller bara var tvugna att dra. Du kanske kändes vinddraget när de stack. Kanske blev du lockad att följa med, men det var alltid något som gjorde att du blev kvar. Tillfälligheter. Den där killen/tjejen som du valde framför det stora Asienäventyret. Det där jobbet som du skulle få fast på och det verkade ju så bra. Den där fina lägenheten som låg mitt i stan som var så svår att lämna. Eller så var det bara skönt med lunken. Lugnet och ron. Du kände dig aldrig manad att dra. Du blev kvar. Vare sig du ville det eller ej. Var inte orolig. Jag klandrar dig inte. Var och en har sin plats på den här planeten. Vissa människor byter bara plats lite oftare än andra. Men du som blev kvar, stannade kvar. Du har antagligen skaffat dig lite mer saker än som snabbt kan flyttas på en eftermiddag i bagaget i din pappas volvo. Du kanske har en egen volvo nu när du är 27.
Sedan jag flyttade hemifrån en mulen dag i juni 1993 har jag haft 10 olika adresser. Det här blir min 10:de för att var exakt. Jag hoppas att jag blir kvar här ett tag. Det känns som att jag behöver vila lite.

Daniel tar med mig på en guidad tur i våningen. Mitt rum ligger som sagt innanför det stora köket. Utanför köket är en läng serveringsgång med höga skåp, en rest från pampigare tider. Dörren mittimot köksdörren går in till Julias rum. Där har jag varit. Vi går igenom serveringsgången. Där finns den lilla toaletten som Lina och jag var inne på när det var fest. Brevid toaletten finns en liten dusch och mittimot ett badrum med ett stort gammalt badkar med lejontassar. Vi går genom serveringsgängen ut i hallen. Direkt rakt fram bor Daniel och brevid hans rum ligger Hasses. Hasse har sin ingång från det jättestora vardagsrummet med balkongen ut mot Vasagatan. Det står många soffor i rummet och i dem sitter det människor som jag inte har träffat. De ser ut som att de pustar ut lite efter dagens aktiviteter. Vad man nu gör på lördagar, går på stan, fikar, shoppar, vilar ut. Daniel förklarar vem jag är och de nya människornas ansikten skiner upp.
-Jag heter Musse, säger en kille med långt svart hår. Det här är min fru Monica.
De två ser nästan likadana ut och jag blir lite full i skratt. Monica hälsar rart hon med.
-Jaha, det är du som ska stå ut i pigkammaren, ler hon när hon tar ming hand.
-Bara jag får lov att gå ut ibland så kommer det nog att gå bra, ler jag tillbaka.
-Ja, men bara när det är din lediga dag, säger Musse.
Vi skrattar och jag känner att jag gillar dem. Hela dem. Detas svart hår, peircade ansikten och svarta kläder också.
-Vi bor där inne, Monica pekar mot en dörröppning brevid Hasses rum.
Jag lägger märke till två guldringar på hennes finger när hon pekar. Fru på riktigt alltså.
-Hej, jag heter Joakim!
En lång smal kille kommer fram till mig. Hans väldigt feminina handslag och hans sätt att uttala Joakim som Djoakim ger mig genast gayvibbar. Det bekräftas direkt när en kille till dyker upp och presenterar sig som:
-Johan, hans fru.
Vi skrattar lite till. Jag tänker att varje kollektiv vore väl inte komplett utan ett gaypar. Vem det nu är som har castat denna omgång av docusåpan Borås har gjort ett bra jobb.
Joakims och Johans rum är på andra sidan av vardagsrummet. Brevid är ännu en dörr. Daniel knackar på den.
-Casiss, är du hemma? frågar han genom dörren.
-Jag tror hon ligger och sover, säger Monica.
-Det är ok, kom in! mumlar någon innifrån rummet. Daniel och jag kliver in. Där inne är det mörkt och luktar instängt. Som det luktar när någon har sovit många timmar i ett rum utan att vädra. En person rör sig under ett täcke, sätter sig upp, smäller upp en rullgardin och det blir ljust i rummet. Jag känner igen Casiss. Hon var den lilla ruffsiga tjejen som öppnade dörren när jag och Lina kom hit på festen för ett tag sen.
-Hej Miranda. Välkommen.
Casiss gäspar stort.
-Hej, säger jag.
-Ursäkta min konstiga dygnsrytm men jag jobbar natt.
-Jaså? Vart då? säger Daniel.
-Lite här, lite där.
Hon ler och gäspar igen. Sträcker på sig.
-Petronella är inte hemma, hon är med Julia och fotar. Men ni får säkert kika in där om ni vill, säger Casiss och pekar mot en dörr längst in i hennes rum.
Vi går dit och kikar in. Två miljoner prylar trängs bland vinröda väggar. Indiska tyger, afrikanska masker, pipor, svärd, guld och glitter. Tjocka gardiner som håller sommaren ute. Den här Petronella verkar inte var nägon direkt rosa spralltjej. En svag skymt av en allvarlig flicka med svart färgat hår i rak 60-tals page dyker upp i mitt minne från festen. Jo, rummet passat ganska bra till sin hyresgäst.
Vi säger godnatt till Casiss och jag går in till mig för att fixa lite. Daniel följer med. Hänger lite och berättar:
-Julia, Casiss och Petronella har kännt varandra typ sen Kurt Cobain levde.
-Ok.
-Petronella hänger alltid med Julia vart hon än drar. Hon säger inte så mycket. Men Julia och hon är bounded liksom. Som du och Lina lite.
-Jag förstår. Men Casiss då, tycker hon att det är lugnt att bo i ett rum som Petronella måste gå igenom för att komma in till sig?
-Det är som hela Casiss personlighet lite. Hon anpassar sig. Hon flyttade faktiskt bara in för bara några månader sen. På riktigt alltså. Hon brukade alltid hänga här innan. Man var van vid det. Det var inte ens någon som riktigt visste vart hon bodde. Sen hade hon bara flyttat in. En dag så frågade Musse om flickan som alltid sov på soffan kanske ville ha ett riktigt rum. Så vi gjorde iordning gästrummet åt henne.
-men var det ingen som tyckte att hon snyltade sig in?
-Nej, hon gjorde det nog inte med flit. Hon bara flyttade in sig lite i taget. Samtidigt som hon flyttade ut sig någonannans stans ifrån. Lite i taget. Och så var hon inne. Hon är sån. Du lär nog snart känna henne.
-Hm... Knäppt låter det.
-Ja, förresten så kan man gå imellan Julias ohc Petronellas rum också. Men jag tror att dom har hängt nåt tyg framför dörren.
-Mm...
Jag känner att det är lite för mycket för mitt huvud just nu. Daniel märker det.
-Fixa du lite i ditt rum nu så ses vi sen.
Han dröjer sig kvar lite. Tar tag i min hand. Kramar den lite snabbt. Sen vänder han sig fort om så dreadlocksen smäller på ryggen.
Jag undrar vad han menade med det.

Jag packar upp mina skivor, mina videofilmer, mina kläder, mina skor. Hänger upp mina tre tavlor som jag äger. Draperiet som är gjort av plastprismor hänger jag upp i fönstret som en gardin. Det är den enda inredningsgrejen som jag köpt på sista tiden som jag orkat sätta upp lite varstans där jag bott. Den passar det höga gamla fönstret perfekt. Ljuset i rummet färgas av prismorna. Jag lägger rena lakan i min nya säng, sätter på Isola och lägger mig på sängen en stund och hinner i fatt.


(jag var tvungen... man kan inte förneka sina fåniga rötter hela livet...)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar