Kapitel 21

21

"Om man inte klipper naglarna
omvandlas de långsamt till klor
Om man skär av rötterna på ett ungt träd
stannar det i växten
Om man klipper topparna på håret
växer det bättre
Om man har en bra vän
ska man vara glad"

Amanda Ooms, NödVänDigHet

(At last... a lemon?)


September



Daniel kommer aldrig hem verkar det som.
Jag hasar håglöst runt från rum till rum. Ligger en stund på Julias säng och tittar på medans hon målar sitt ansikte. Ljust puder och tjocka streck med eyelinerpenseln. Tusentals dammpartiklar dansar runt i rummet, fångas av röken från gräset hon röker, virvlar runt i glada spiraler.
-Erkänn att du sminkar dej likadant som du gjorde för tio år sen, säger jag.
Julia ler mot mig i spegeln.
-Säkert som för femton år sen också, säger hon.
-Är det sant?
-Ja, jag tror det var då som jag och Casiss kom på att vi ville var Vackert Vita.
-Vackert Vita?
-Ja, vitt puder, rött läppstift och svarta ögon. Inte så mycket att vi blev gothare, bara lite så där lagom rock n roll. Vi tyckte att vi såg helt gåtfulla och speciella ut... Vet du vad vi hade mer?
-Nej.
-Skjortor, långa från 70-talet, med broderier på. Dom slutade alldeles under rumpan. Så hade vi bara strumpbyxor till det. Och Dr Martens så klart.
-Inga byxor?
-Nej, visst. Vi tyckte att vi var helt egna.
-Det var ni nog också. Har du varit vän med Casiss länge?
-Ja, vi har kännt varandra jättelänge.
-Petronella också?
-Nästan lika länge. Vi har väldigt starka band mellan oss. Vi hade en jävligt tuff tid tillsammans i mitten av 90-talet.
-Vad hände då?
-Det är så mycket gumman. Skulle jag berätta allt det skulle det bli som en hel bok.
-Men du måste lova att berätta det någon gång.
-Det ska jag definitivt göra.
-Bra.
Hon vänder sig mot mig och ser på mig med allvar och någon slags bottenlös smärta i sina vackra ögon. Jag har aldrig sett henne så utan försvar. Borta är hennes vanliga sarkasmer och det som man annars kan tycka gränsar till ren onska. Jag inser stundens allvar. Undrar om hon tappade sitt försvar i samma stund som hon vände sig om, eller om det försvann för en liten stund sen, bara det att spegeln var i mellan gjorde så det inte gick att se.
-Vi har överlevt den tiden tack vare antidepressiv medicin och metadon. Jag vill inte verka dramatisk men det är så det är.
Jag sätter mig snabbt upp.
-Metadon?
Julia lägger fingret över läpparna, nickar åt det håll där Petronella har sitt rum.
-Schh! Det är inte jag, utan....
Hon nickar åt Petronellas håll igen.
-Petronella? viskar jag.
Julia nickar igen.
-Det är därför hon verkar så nere ibland, viskar Julia. Hon längtar tillbaks till det som var före substitutet. Och en man som inte klarade av hennes tempo.
-Heroin?
-Ja, och den mannen försökte hjälpa henne, men det gick inte. Hon kan aldrig glömma honom.
-Vem var det?
-En kille som bodde strax utanför stan vi bodde i då. Han är föresten gammal barndomsvän till mig. Petronella var gift med en annan när dom träffades. Men hon lämnade honom och skiljde sej för den här killen.
-Shit, hon måste gift sej jävligt ung då.
-Ja, hon var bara arton. Men så gav hon upp allt det för han, min barndomsvän.
-Vad romantiskt! Eller ja, inte för han som blev lämnad.
-Nej, ler Julia. Fast efter några månader insåg vi att hon inte givit upp allt, att hon inte brutit alla band med sin gamla man. De hade nämligen en sak gemensamt som hon höll hemligt för mig en hel sommar. Jag begriper inte hur hon gjorde. Vi var så otroligt tajta hon och jag. Men till slut upptäckte jag det.
-Heroin alltså? Fan det är så jävla hårt. Men... Ja, jag fattar inte hur du inte kunde märka att hon gick på heroin.
-Nej, det är konstigt. Men hon höll ju på med det när jag träffade henne. Jag hade ju aldrig träffat henne utan att hon hade det i kroppen. Jag hade aldrig sett henne vara på något annat sätt. Hon var bara så jävla lugn jämt. Så cool. Jag trodde att hon var sån av naturen.
-Fan vad märkligt. Men är det inte jävligt dyrt med heroin. Måste man inte bli typ kriminell eller prostituerad för att ha råd med det. Eller är det en myt som man har sett på film? Som Vi barn från Bahnhof zoo?
-Jo, men hon hade lite fuffens för sig. Det var lite, lite checkar som förfalskades och så. Men mest så hade hon ärvt en massa pengar. Som bara åkte rätt upp i armvecket. Hm...
Julia suckar.
-Jag lovar dej Miranda att jag ska berätta hela den här historien för dej en vacker dag. Men den är som sagt så lång och komplicerad att den skulle kunna bli en bok.
-Ok. Du då? Vad gjorde du för destruktiva saker?
-Jag är alkolist.
-Ja, vem är inte det, säger jag och rycker på axlarna.
Men Julias allvarliga ögon är kvar och jag inser att hon faktiskt menar allvar.
-Vadå? Är du alkolist på allvar?säger jag. På riktigt?
-Ja, fast jag har mina metoder att hålla mej hyffsat nykter numera.
Vi tittar båda två samtidigt på askfatet där hennes halvrökta spliff har slocknat.
-Det där och antidepressiv medicin. Så jag håller ihop. Så min hjärna kan producera seretonin, så jag kan jobba och umgås med människor. Jag är väl inte vad som skulle passera som nykter alkolist på Oprah Winfrey, men det fixar jag inte heller att bli. Jag tror att jag har hittat nån slags mellanväg som passar mej. En slags gråzon mellan totalt astråkig och nerspydd...hemlös... en liter vodka om dan.
-Är det så alltså?
-Ja, det är tyvärr det. Det är priset för jag betalar för att jag har haft så jävla skoj i mitt liv. Lite för skoj. Men jag vill inte sitta här och gotta mig i olycka. Jag har det bra nu. Jag bor bra. Jag har en buisness på väg upp. Hur många har det?
-Nej, och du har självinsikt också. Hur många har det?
-Inte många. Kanske kommer jag inte att leva till jag blir så där rågammal. Men jag har i alla fall levt koncentrerat den tid jag lever.
-It´s better to burn out then... hur var det sen?
-Jag kommer inte ihåg, men det var Kurt Cobain som sa det va?
-Tror det. Eller någon annan av dom där som dog när dom var 27. Jim Morrison?
-Eller Janis Joplin? Är inte du 27 förresten?
-Jo...
-Usch det är en läskig tröskel att ta sig över. Jag var skräckslagen hela det året.
-Var du?
-Jo, fast mest rädd var det när jag var 21. Jag trodde att jag skulle dö då. Som Nancy Spungen. Blev helt förvånad när jag fyllde 22. Moget.

Julia reser sig, går till det stora klädskåpet som fungerar som hennes garderob.
-Alladin, Alladin, säger hon med dramatisk röst. Vad har du för under till mej idag?
Jag skrattar ett ljust skratt. Som pärlor över ett golv. Det river upp alla mörka strömningar som flyter runt bland dammet i rummet efter Julias bekännelser. Luften blir lätt att andas igen.
-Var inte Alladin en lampjävel, säger jag. Sesam öppna dej heter det väl?
-Hur ska jag kunna veta det? Jag har ju supit sönder min hjärna.
Hon drar klänningen som hon haft på sig över huvudet. Under är hon naken. Jag kan inte låta bli att förundras över hur någon kan ha lyckats hålla sig så vit efter århundradets vackraste sommar. Vacker Vit.
Hon kliver i svarta trosor, svarta stuprörssmala jeans, BH och tanktop.
-Ska jag göra något med håret? undrar hon.
Mitt hjärta klappar till när hon frågar mig. Jag slås av att jag beundrar Julia väldigt mycket. Tänker att det inte kan var normalt att bli glad när någon frågar en om råd med håret.
-Det var väldigt fint när du hade tofsar härom dan, svarar jag.
-Kan inte du göra något som är modernt?
-Hur då menar du?
-Klippa lite kanske... Finns det något litet bra man kan göra, jag vill bli lite ny och modern.
-Lugg då? Det är på väg. Jag har en plattång. Det kan bli skitsnyggt på dej.
-Ok! Vi gör det!
-Är du säker?
-Skitsäker.
-Ok, då hämtar jag en sax.

Jag sitter grensle i Julias knä och klipper av hennes nästan midjelånga lugg till en lång gardinkappa som slutar precis lagom irriterade i ögonen på henne. Noga, varsamt klipper jag. Hon sitter still och betraktar mig när jag arbetar. En intim, nästan erotisk stämning infinner sig. Man kommer väldigt nära inpå livet på någon om man klipper dens hår. Kanske är det sant att själen sitter i människans hår. Man måste vara väldigt försiktig när man arbetar med vassa föremål i någons själ. Det är lätt att orsaka livslånga skador.
Petronella kommer in i rummet när jag nästan är klar. Jag hör henne inte, märker bara att hon är där då Julia vänder blicken från mig, till en punkt bakom min rygg. Jag vänder mig dit hon tittar och hoppar till när jag får syn på Petronella.
-Skrämdes jag, säger Petronella med ett outgrundligt ansiktsutryck.
Jag får en känsla av att hon är svartsjuk.
-Miranda gör mej modern, säger Julia.
Hon använder ett annat tonläge när hon pratar med Petronella än när hon pratar med mig. De har mer gemensamt säger tonläget Petronella. De hör ihop, kanske är det för att mota bort svartsjukan, kanske är det jag som är den svartsjuka. Kanske inbillar jag mig allt ihop.
-Det blir bra, säger Petronella. Du är duktig. Du gjorde ett bra jobb med Hasse.
-Snart är hela Borås uppdaterade till 2002, säger Julia.
-Nya uppdaterade versioner av oss... säger Petronella. Det kanske är precis vad som behövs... Så vänder hon sig om och går.
-Det är bra att du har flyttat in Miranda.
Julias ögon är allvarliga igen, men utan den där hemska bottenlösa smärtan i. Det är jag tacksam för. Vet inte om jag skulle orka med den något mer på en och samma dag.
-Tack!
-Du är en sprallig, frisk fläkt som rör om i dammet här. Några av oss har bott här lite för länge och behöver bli påminda om att det är 2002 i år. Inte 1997.
Jag skrattar och kammar igenom hennes nya lugg en sista gång, klämmer den lite med plattången.
-Är jag klar?
-Ja, nu får du spegla dej!
Jag kliver av hennes lår och hon reser sig och böjer sig in mot spegeln.
-Fan vad schysst! Jag blev helt ny! Tack som fan lilla popprinsessan.
Hon ger mig en hård kram som dröjer sig kvar i mig. Känslan går rakt in i mitt hjärta.
-Vad är det som du gör dej så fin för ikväll förresten? undrar jag. Vad är det som ska hända?
-Du kommer att tycka att jag är knäpp. Men det är en skivbolagsfest, jag behöver gå dit och vara cool och så så jag får plåta en massa rockstjärnor till hösten.
-Ok. Coolt. Roligt.
-Ska jag vara ärlig. Jag är skitnervös. Skiternästannermejnervös. Dessutom har jag på känn att Alex kommer att var där. Eller fan, det är bara på grund av honom som jag är nervös. Helvete jag erkänner. Det är bara Alex som kan rubba mitt självförtroende.
-Blå ögonen?!
-Japp. In person.
-Faan...
-Ja... Men nu har jag en ny frisyr. Det är lättare att möta något jobbigt om man är snygg.
-Det är det! Och du är skitsnygg!
Hon klappar mig på armen. Sen drar hon på sig spetsiga mormorskängor med stilettklackar, en svart liten kavaj, stoppar ner sina cigaretter i väskan och går sig väg. Så där självklart som bara hon kan gå sin väg. Jag tänker att hon inte har någonting att frukta.

Jag letar igenom hemmet för att se om Daniel har dykt upp.
Det har han inte. Jag ringer Lina men hon R-nollar mig. Hasse har stängt in sig med Johanna på rummet. Hennes ljusa fnitter tränger igenom dörren. Petronella och Casiss är på väg ut. Bögarna med. De frågar alla om jag vill följa med, men jag orkar inte. Just ikväll skiter jag faktiskt i att det lördag. Jag har bara en önskan; att få ligga still i soffan och se på någon bra film. En titt i Tv-tidningen och jag inser att jag nog måste springa ner till Marilyn och jag vill se något bra. Jag passerar Monica i köket när jag ska hämta plånboken i mitt rum. Hon sitter och skriver i vad som ser ut som en dagbok.
-Hej. Vill du vara med och hyra film? säger jag.
-Det låter kul. Gärna! Ska du gå nu?
-Ja, ska du med?
-Ja, vänta en sekund.
Hon böjer sig över boken, som att hon skriver klart, sen slår hon ihop den och ler.
-Klar!

-Skriver du dagbok? frågar jag på vägen ner i hissen.
-Ja. Det har jag gjort sen jag lärde mej att skriva. Varje dag.
-Va roligt!
-Ja, jag tillhör väl den sortens människor som har behov av att dokumentera mitt liv. Så det ska finnas kvar ett bevis på att jag har funnits den dagen jag dör.
-Gud va hemskt!
Jag öppnar porten och vi kliver ut på gatan.
-Men jag har kommit på att det bara är för att jag inte kan få barn.
-Kan du inte?
-Nej. Det hade ju varit det naturliga beviset på att jag har funnits på den här planeten. Barnen som lever vidare efter mej när jag har dött.
-Varför... Vad är det som...
-Är fel?
Hon skrattar.
-Det är inget som är fel, vi har kollat allt som går att kolla. Det är inget fel på någon av oss. Det blir bara ingen bäbis.
-Konstigt.
-Ja. Men jag har vant mej nu. Det var värre när jag var typ 28. När alla vänner skaffade barn och köpte hus utanför stan. Nu har jag accepterat det. Kanske skulle jag kunnat bli gravid med någon annan än Musse, men jag vill ju bara ha Musse, så då får det vara då.
-Adoptera då?
-Vi funderade på det. Visst det hade varit underbart. Men dom vill inte ha gamla punkare som adoptivföräldrar i det här landet. Det ska var ordentliga samhällsmedborgare minsann...
-Fan. Om någon är samhällsmedvetna och ordentliga så är det väl ni två.
-Ja, fan. Men vi har ju kollektivet nu. Det är som vårt barn. Jag är ju allas mamma. Det är lugnt. Jag trivs med det. Och Musse är ju som en pappa över alla.
-Hur gammal är du egentligen?
-36. Den biologiska klockan stannar snart ändå.
-Men Monica!
-Nä, jag bara skojar!
Hon skrattar till. Vi är framme vid Marilyn nu. Monica öppnar dörren och vänder sig om och säger:
-Ska vi hyra komedi eller snygg kille?
-Komedi med snygg kille!
-Skönt att hyra film när man är bara tjejer. Så kan man bara gå förbi actionhyllan direkt.
-Ja och så slipper man få höra att man är en tönt om man står för länge vid drama.

Vi vänder hem med Höstlegender och chips. Omedvetet fastnade vi vi dramahyllan bara för att vi fick. Dessutom blev det snygg kille.
Bygger bo i varsinn soffa. Tänder några ljus. Båda gråter en skvätt när Brad Pitts vackra indianfru dör och piper av förtjusning när han sätter på Julia Ormund eller vad hon heter.

-Hur går det med kärlekarna Miranda? frågar Monica stilla när filmen är slut och det ända som hörs i rummet är gatans ljud och ljudet från videon som spolar tillbaka bandet.
-Hur menar du? säger jag.
Sätter mig upp och tänder en cigarett, trots att vi beslutade i förra veckan att vi inte skulle röka i vardagsrummet. Vilket ingen verkar bry sig om.
-Ja, hur tror du att jag menar?
-Ingen aning...
-Ska du ha Miles eller Daniel?
Jag skrattar.
-Det blir nog ingen av dom.
-Varför det?
-För att jag inte passar ihop med någon av dom.
-Miles och du passar på pappret, men vad jag har hört så är han en riktig jävel.
-Ja, så är det nog.
-Men Daniel är en liten prins. Han vill ha dej, det ser jag tydligt. Jag känner honom, jag vet. Jag tycker du ska slå till. Hur gammal är du Miranda? 24, 25?
-27.
-27? Då är det klart! Ta Daniel.
-Men det är väl inte bara att ta...
-Jo, jag tror att det är så enkelt i det här fallet. Han vill ha dej. Han är typen som faller för en tjej och sen håller han fast vid henne resten av sitt liv. Det finns såna killar.
-Men han är så ung.
-Musse var 17 när vi träffades. Han var tre år yngre än mej, eller jag, det är han självklart fortfarande, men jag förstod att om det blev vi två så skulle vi vara ihop alltid.
-Vänta lite här nu! Är Musse yngre är dej?
-Ja, trodde du inte det?
-Nej, du ser yngre ut.
-Tack!
-Binder man sej för livet när man är 22 då?
Jag frågar egentligen rakt ut i luften. Jag är ingen mästarinna på det där med partnerskap.
-Du är snart i giftasvuxen ålder Miranda, säger Monica. Även om du inte vet det nu så kommer du snart att vilja ha ett förhållande, kanske en lägenhet med honom, kanske barn.
-Barn! Nej du, jag är född utan modersinstinkt.
-Så säger man, men så en dag! Bam! Sätter den biologiska klockan igång. Jag trodde också att det var en myt innan min satte fart. Så var det bara ett falskt alarm. Som en sån där blinkande atrapp man kan sätta på bilen så det ser ut som att man har ett larm.
-Men Monica...
-Vet du. Vi var på ett sånt där adoptionsställe en gång. Vi hade ringt innan och pratat med en kärring där. Hon tyckte nog att vi lät så lovande. Vi hade varit ihop länge. Var gifta. Musse är fritidsledare, jag jobbar på dagis. Det lät som att vi var ordentliga. Så vi gick dit. Hade tagit på oss hela, rena kläder. Men den där jävla kärringen såg inte det. Hon såg mest att jag har ringar i öronen hela vägen upp. Att vi har färgat håret svart båda två. Musses tatuering på halsen som syntes. Ja du vet.
-Så hon tyckte inte att nu kunde bli föräldrar tack vare det?
-På grund av det heter det, fnissar Monica. Du kanske är född utan modersinstinkt i alla fall.
Jag fnissar lite jag med innan jag frågar igen:
-Men var det det? Hur ni såg ut?
-Jag är säker på det. Hon hade väl bestämt sej, men så var hon tvungen att följa upp några paragrafer. Så hon skulle göra ett hembesök. På den tiden bodde vi i en stuga i Landvetter. Det var litet men vinterbonat. Det fanns toalett och dusch och varmvatten. Stor trädgård och Landvettersjön alldeles i närheten, perfekt plats för ett barn att växa upp på. Jag hade älskat det när jag var liten. Jag växte upp i Länsmansgården. Musse i Gårdsten. Men så kom tanten dit och hon var väl lite tveksam tills hon såg vårt bröllopsfoto. Då bestämde hon sig. Har du sett det?
-Nej, men jag har hört mycket om det.
-Jag ska hämta det strax. Men jag är helt säker på att det var därför vi inte fick adoptera. Det var när hon såg det som hon bestämde sej. Jag såg hur hon ryggade till.
-Erkände hon, eller vad ska man säga att det var det som avgjorde saken?
-Nej. I pappret med avslag stod det att vi var för trångbodda och saknade tvättmaskin. Helt sjukt när man tänker på det. En tvättmaskin är det ju bara att köpa. Vi hade ändå tänkt att göra det. Och så trångt bodde vi inte. Barnet hade fått ett eget rum till och med. Ett litet rum, men ändå ett rum. Nej, det var hur vi såg ut som avgjorde saken.
-Vilken jävla diskriminering!
-Visst är det. Jag ser fram emot det första homoparet som ansöker om adoption, hur det kommer att tas emot. Det ser bra ut i lagen, men inte i verkligheten.
-Jag kan inte tänka mig bättre föräldrar än dej och Musse.
-Tack!
-Men allvarligt. Det är ju sjukt. Det hade inte varit någon som hade brytt sej om ni hade fått barn den vanliga vägen.
-Nej, just det. Hur tycker du om Johan och Joakim då? Skulle dom bli bra föräldrar?
-Visst! När dom festat av sej lite. Men visst skitbra pappor.
-Eller hur. Problemet är att de människorna i det är landet som arbetar på myndigheter, som fattar beslut, viktiga beslut i människors liv, är människor som aldrig någonsin klivit utanför ramarna.
-Nej, det är ju plugghästarna. Ordningsvakterna. Elevrådsrepresentanterna.
-Ja visst. Hur ska såna människor kunna sätta sej in i punkscenen eller gaykulturen?
-Nej det går ju inte. Jag har världens mest ordentligaste syster. Hon jobbar på försäkringskassan.
-Och gör säkert livet surt för massa människor varje dag.
-Säkert!
Monica hoppar upp ur soffan, går in i hennes och Musses rum och kommer ut med en tavla. Hon lägger den varsamt i mitt knän och skrattar. Det är det berömda bröllopsfotot. Jag ska försöka beskriva det. Musse har tuppkam som är färgad som en regnbåge. Man ser hela färgspektrat eftersom han poserar lite i profil och tittar på Monica. Han har kavaj, vit (hel) brynja, hundhalsband och svart kajal. Monica har Nancyfrisyr med svart slöja intrasslad i det vita sockervaddstrassliga håret. Otrolig sminkning som måste ha tagit timmar att göra, svart spetsklänning och ett skitlyckligt leende i hela ansiktet.
-Ni är ju skitfina ju! Vad blond du var!
-Ja visst var jag. Det var innan vi ramlade ner i blåsvartfärgburken!
-Hur gamla var ni här?
-Jag var 22. Musse var 19. Vi hade varit ihop i två år. Det var skitromatiskt. Vi vigde oss i rådhuset, sen hade vi en otrolig fest i Smithska källaren. Alla var där!
-1988? Var det rätt räknat?
-Ja, det stämmer. Helt otroligt vad tiden går. Att vi har hållt ihop så länge.
-Det längsta jag varit ihop med samma person är typ sju månader.
-Men Miranda!
-Jag vet. Jag får krupp bara. Det är som Daniel säger. Jag kan liksom bara vara kär så länge jag inte är säker på vart jag har killen. Då går det bra. När jag får lida. Det är som att jag förknippar kärlek med smärta.
-Men du måste vända den negativa spiralen gumman.
-Jag har hört att det är typ så här; om man inte gillar sej själv så kan man inte gilla nån annan.
-Det är en psykologisk förklaring ja.
-Men jag hatar allt sånt där, men jag tror att det har ett samband. Faktiskt. Fast det är inte som att jag inte gillar mej själv, det är mer som att jag måste ändra mej hela tiden annars blir jag trött på mej själv. Klippa mig. Färga håret. Nya kläder, ny stil. Flytta runt. Hur ska jag kunna vara med samma kille? Som ser samma ut hela tiden. Som har en tröja typ i flera år. Eller en jacka. Jag kan inte andas när jag tänker på det.
-Du får väl hitta en likadan då! Nej, jag bara skojade. Men du kanske får tänka över vad det är som gör att du tänker så.
-Ja kanske.
-Och Lina då? Vad kommer det sej att du inte har tröttnat på henne efter tjugo år?
-Men hon ändrar ju sitt utseende hela tiden. Hon med. Vi är samma.
-Men hon har väl inte ändrat insidan? Hon har väl alltid varit samma Lina? Eller?
Jag ser Linas soliga leende framför mig. Första gången jag såg det leendet i skolbänken, gluggen där hennes framtänder skulle ha suttit. Samma leende, i morses, mitt i mot mig vid köksbordet när vi äntligen tagit oss upp ur katastrofläget i min säng. Jo, Lina har alltid varit samma. Det är sant.

Jag somnar med en underlig känsla i kroppen den kvällen. Som att någonting nytt är på väg in. Som är för stort för att göra någonting åt. Jag somnar till första skivan på B-side samlingen och tänker att Jocke måste ha varit 21 när han träffade sin tjej. Kan han var ihop med någon i elva år så borde jag kunna vara ihop med någon i ett halvår.

Jag vaknar mitt i natten av att jag är iakttagen.
Det tar en liten stund innan jag ser vem den grå gestalten som sitter på sängen, är. Långsamt blir konturer skarpa.
Daniel.
-Vi måste sluta träffas så här, mumlar jag.
Han gör ett litet ljud ifrån sig som jag tolkar som ett litet skratt. Ärligt talat börjar jag tröttna på att träffa honom mitt i nätter på sängkanter eller i mörka rum.
-Jag blev lite sen, säger han.
-Till vad då?
-Till att träffa dej.
-Jaha... jo, det kan man säga.
Då märkar jag att han är jättefull. Jag har aldrig sett honom så här full förut. Jag flyttar mig lite i sängen, gör plats för honom.
-Kom och lägg dej lite, säger jag.
Han suckar tungt, berusat. Lägger sig med en duns. Han har en sjal virad runt huvudet och de blonda dreadsen. En grå stickad tröja som jag inte sett förut. Det luktar rök om honom. Eldrök.
-Vart har du varit? frågar jag. Grillat?
-Mmm...
-Du luktar rök. Har du suttit vid en eld?
-Kanske det Miranda. Kanske har jag grillat korv, kanske har jag brännt ner ett slakteri. Vad vet man?
-Men Daniel.
-Mmm...
Han är på väg att somna. Jag betraktar honom nu när mina ögon vant sig vid det svaga ljuset i rummet. Det håller på att bli morgon igen, som förra gången, för ett dygn sedan, när vi sov ihop senast. Han är fin. Bred mun med fylliga läppar. Rolig uppnäsa, fräknig. Bakom de stängda ögonlocken vet jag att det finns vackra gråblå ögon. Långa ögonfransar som blekts av solen i sommar. Precis som dreadsen har gjort.
Och så var det den där grå tröjan. Ny, eller har jag inte sett den förut. Det kittlar i magen. Det finns så många saker som jag inte sett honom göra, hört honom säga. Jag har bara sett sommar-Daniel än så länge. Inte vinter-Daniel, inte höst-Daniel. Han mumlar berusat i sömnen och vänder sig om ut mot rummet. Jag kryper intill hans rygg, smyger in handen innanför hans kläder och lägger den på hans platta lena mage. Känner hans andetag, hur de får enda ner i magen. Mitt hjärta slår snabbare. Om jag låter handen glida ner en liten bit.... jag skulle kunna smyga ner den innanför linningen på hans jeans, hans Björn Borgkalsonger som han alltid låter sticka upp en bit. Jag skulle kunna känna strävt hår och ... Nej! Nu får jag ge mig. Ligger här och fantiserar som en pervers tant. Skulle jag utnyttja faktumet att han har däckat? Skulle jag det? Men jag har ju inte gjort något! Jag ville... Men jag gjorde det inte... Tankarna snurrar fort som inne i nån slags hushållsmaskin. Något i mitt underliv vill låta handen känna om hur han känns. Om han är hård nu. Om han är stor. Mitt medvetna, duktiga jag bestämmer att det är fel. Jag skulle inte vilja att han gjorde likadant med mig ifall det var jag som hade däckat intill honom. Min kropp försöker övertala; tänk om ifall han redan har gjort det, du har ju redan slocknat intill honom, vem vet? Det man inte minns har ju inte hänt.
Jag somnar till slut. Som mot min vilja.

Det är en hand som smeker mitt ena bröst. Jag kommer långsamt tillbaks från de drömmar där jag befann mig. Min kropp verkar redan ha vaknat utan min inblandning. Jag andas snabbare än vad man brukar göra när man sover. Handen på mitt bröst måste ha varit där en stund. Och kanske inte bara där.
Daniels ansikte är tätt intill mitt. Han ser ut att njuta av att smeka mig. Det gör mig oförklarligt glad. Jag ligger på hans arm. Den grå tröjan är borta. Han är bara naken hud nu. Len och solbränd. Handen glider nerför min mage, över min rygg, upp bakom min nacke, håller mig i ett fast grepp. Jag inser nån stans i en avlägsen realistisk värld, där jag inte helt och hållet är just nu, att om jag kysser honom nu så kommer allting för alltid att förändras. Men det språk som talas i den realistiska världen förstårs inte det språket som talas i begärets. Så jag låter det hända. Tänker att ifall han inte kan kyssas så ska jag skita i alltihop. Sätta mig upp, kanske tända lampan, sätta stopp, röka en cigg och skratta åt alltihop. Låtsas att vi bara råkade kladda lite på varandra i sömnen lite så där tokigt som det kan bli med två kompisar ibland. Med en gång hans läppar möter mina så vet jag att det är totalt kört. Att det inte någonsin kommer att finnas någon väg tillbaka. Han kysser så bra. Som världens bästa kyssare. Han smakar lite sprit i munnen, men det gör mig bara ändå mer galen. Som de där killarna utanför ungdomsgården, på parkeringsplatsen. De som inte kom in på discot för att de hellre ville sitta utanför och supa. De som kysste mig galen lutad mot en gammal risig bil. De smakade alltid lite sprit, för mig väcker den smaken alltid minnen och gör mig galen, jag blir fjorton år och kåt som en liten katta igen. Han lägger sig lite över mig, kysser mig länge, länge, som killarna utanför ungdomsgården. Smeker mina bröst igen under min sovT-shirt. Nogrannt som en tonårspojke. Jag kan bara tänka att jag vill ha honom nu. Jag skiter ifall vi aldrig mer är vänner efter det här. Jag öppnar mina ögon och ser in i hans. Han ligger still och ser på mig.Rummet fylls av våra häftiga andetag.
-Vi tar det lugnt, säger han. Vi fixar det här Miranda.
-Ja... Men jag måste ha dej nu annars dör jag...
Han ler med hela ansiktet. Tar varsamt av mig T-shirten och trosorna. Kysser mig igen. Så länge att jag inte märker att han kommer in i mig föränn han är där. Jag vill ha honom så mycket att jag tappar andan och stönar till. Han stannar upp.
-Det är nån i köket, viskar han.
-Va?
-Det är nån i köket, vi måste vara lite tysta.
-Vänta!
Jag flyttar mig lite åt kanten på sängen, med honom på mig, i mig och trevar efter fjärrkontrollen. Han börjar röra sig i mig igen medan jag letar efter rätt knapp. Det är så skönt att jag tappar bort mig hela tiden men till slut hittar jag rätt knapp och B-sidorna kommer på igen, som jag somnade till.
Det låter säkert skitlöjligt, men det är som att hans kuk är precis formad perfekt till mig. Som gjord för att ge mig största möjliga njutning, jag har aldrig kännt något liknande det jag känner nu. Det enda jag gör är att kämpa för att inte komma med en gång. Efter vad jag tror är två låtar på skivan kan jag inte hålla tillbaka det längre. Jag känner att han håller på att komma med och bara låter mig översköljas av en enorm våg som totalt knockar ut mig. Det känns som att jag svimmar av en stund. När jag kommer till sans överraskas jag av underliga känsloutbrott. Strupen snörs ihop och jag börjar gråta i hans hår.
-Shit, vad fan var det? snyftar jag. Du rörde mej knappt.
-Det var grymt.
Han reser sig på armbågen, lutar huvudet i handen. Ser leende ner på mig. Andra handen torkar bort tårarna.
-Är du lessen på riktigt?
-Nej, det är bara cpgrejer som händer ibland när det går för mej.
-Så man vet om du fejkar eller inte?
-Ja, fast det händer inte jämt så du får vara lite uppmärksam!
Jag skrattar till. Inser att jag just gav honom en öppning för fler gånger.
-Fan du knullade mej så jag gråter, det var inte dåligt.
Han kysser mig till svar med ett stolt leende.
-Jag kom i dej, är det ok? viskar han i mitt öra.
Jag nickar.
-Vi tar det lugnt Miranda. Ok?
Jag nickar igen.
-Men vi kan inte låta den här sexuella energin gå till spillo.
-Nej, fan det kan vi inte, det var grymt.
-Vi kan var som som två sköna kompisar sm knullar lite ibland. Så kan du softa.
-Varför ska bara jag softa? Är du helt redo att bli ihop med mej då? Så där riktigt ihop?
Han skrattar och rullar runt på rygg. Lägger mig tillrätta på sin arm. Jag passar så bra där.
-Nej, Miranda jag skulle aldrig våga bli riktigt kär i dej för du skull krossa mej som du krossar en insekt under dina sneakers när du är på semester.
-Det var ju också en liknelse. Du menar som jag har krossat semestercrusher under mina sneakers... Å Matti i Roskilde -94 och Luis på Kos -97 och...
Han skrattar högt och lägger handen över min mun.
-Tack, bespara mig från alla snubbajävlar som har varit här innan mej! Kan vi inte bara säga att vi tagit vår vänskap till en annan nivå?
-Ja det säger vi.
Han lyfter med starka händer upp mig ovanpå sig. Redo för en nivå till. Det finns en fördel med 22-åringar.
Jag känner mig som en snuskig tant i en roman av Jackie Collins.

Dagen utanför mitt rum hinner gå ganska långt innan vi tar oss ut ur det. Det är folk i köket som försenar oss när vi till slut kommer upp och får på oss kläderna. Det finns nackdelar med att bo bakom köket. Det är svårt att ha hemliga älskare på rummet. Det är svårt att ha hemliga älskare alls om man bor i kollektiv. Det är svårt att ha hemligheter överhuvudtaget då.
Vi kurar bakom min stängda dörr medan vi väntar. Mina ögon i hans, hans i mina. Han är bara ett stort leende. Jag börjar få kramp i mungiporna. Jag har en känsla av att min kropp har hittat en saknad pusselbit. Nej, fan det var en klyscha det med. Men vad fan ska man säga då? Hela jävla kärlekshelvetet är ju för fan som en enda fetstor klysha.
-Du är fan det bästa ligg jag nånsin haft, viskat jag mot hans hals.
Han fnyser stolt lite till svar och trycker sig mot mig.
-Det trodde du inte va?
-Nej.
-Det måste vara bra att ha en så god vän som mig...
-Ja... Jag tycker att vi kan hitta på något ikväll du och jag.
-Det tycker du va?
Han stryker undan mitt hår och kysser mig på mjukt på halsen. Mina ben för svårt att bära mig.
-Fan sluta. Jag har ju precis fått på mig kläderna.
-Du kan ta på dej dom igen sen.
-Men allvarligt, jag är helt öm...
-Ja ok. Men du vet vad jag ska göra med dej i kväll!
Jag fnittrar till svar. Vi smyger ut i köket. Våningen verkar tom. Solen skiner. Folk är antagligen ute på söndagsbestyr. Jag ringer Lina.
-Hej Söta!
-Hej Söta!
-Fika på Rosa Pantern nu!
-Har det hänt nåt?
-Ja! Tio minuter?
-Säg tjugo.
-Ok. Puss.
-Puss
Daniel ser på mig med en lurig min.
-Ska du berätta för Lina?
-Jag måste. Du vet ju hur det är...
-Det är ok gumman. Du får. Nu ska jag sticka. Vi ses i kväll.
-Ok.
Han ger mig en snabb kyss och är borta.
Jag tar en enormt snabb dusch, fixar till mig och sticker.




"She was the wind
carrying all the troubles and fears
he for years tried to forget"
/.../
"he was the moon
painting you with its glow
so vulneralbe and pale"

HIM, Funeral of hearts