Om det som står i bloggen

Välkommen hit.

Jag skrev denna historia våren 2003. Jag var arbetslös i fyra månader och tänkte göra något vettigt av tiden. Det blev denna "bok"...

Tänkte det var synd om den bara ligger här hemma och ingen får läsa. Så här är den. LÄS gärna!



Allt som står är här är påhittat. Men det kan finnas personer och händelser som färgat av sig in i berättelsen, sånt kan inte hjälpas.



Min tanke var att skriva något som jag själv hade velat läsa på stranden. Kanske kan man kalla det chit-lit för dem som har ett indiehjärta som slår och slår. Vad vet jag.

Läs gärna.

Kommentera gärna.

Länka gärna till dina vänner.

Men det är jag som äger texten.



Puss Isolita



ps, det har gått några år sen jag skrev det här och som det alltid är med sånt där så kanske jag hade gjort saker annorlunda idag. Men jag har bestämt mig för att skita i för stora ändringar och bara köra... Hoppas ni står ut med eventuella stavfel och grammatikuppfuckningar. Det är inte så jävla noga vet ni.

onsdag 1 september 2010

kapitel 10

10

Augusti

"Har du några hjältar kvar
Då är du en sällsynt art,
den sista i ditt slag.."

Kent, December

Det är eftermiddag när jag vaknar igen.
Jag kan inte se någon klocka, men jag känner att det är eftermiddag. Man kan känna tidpunkter på dagar ibland. Om man koncentrerar sig. Man hör det på ljud från gatan. Känner det i luften man andas.
Det är kvävande hett. Sängen är skrynklig av baksmälla och gammal kärlek. Jag ligger stilla på rygg och tar in min kropp igen. Blodet flyter trögt i mina ådror. Varje pulsslag dunkar i huvudet. Dunkar och följs av ett svichande ljud i öronen. Antagligen är jag helt uttorkad.
Jag tar mig sakta upp, hittar ett linne, lindar in mig i en gammal sarong. Tassar ut i köket. Där sitter Musse och Monica och äter vad som ser ut som middag. De skrattar vänligt åt mig. Frågar hur jag mår. Erbjuder mig lite pasta. Jag dricker många glas vatten innan jag sätter mig hos dem och tar emot pasta. Magen känns tom som ett stort svart hål i universum. Det känns som om många delar av min kropp fungerat som svarta hål det senaste dygnet; mina ögon, min mage, mitt underliv...
Jag ursäktar mig för att jag äter upp Musses och Monicas mat hela tiden. Att jag inte varit och handlat än. När skulle jag ha gjort det? De viftar bort mina ursäkter. Säger att jag kan springa ner till Bogö senare. Jag tänker att jag nog inte kommer att springa nån vart alls det närmaste dygnet.

Jag tackar så väldigt för maten, ställer tallriken i diskmaskinen, Borås grundpelare, hämtar lite tvål och schampo och grejer på mitt rum. Går in i det stora badrummet och tappar upp ett bad i det antika badkaret med lejontassar. Det står en gammal bandspelare i ett skamfilat pottskåp. Ovanpå, i pottan ligger det några kassettband. Det verkar finnas möjligheter att lyssna på musik vart man än befinner sig i Borås. Som kökskåpet som visade sig innehålla en skivspelare i natt. Jag väljer ett band med Tom Waits, hoppas att pottan är ren, tänker att det nog är meningen att jag ska lyssna på honom eftersom jag hade Heart of Saturdaynight på hjärnan i natt när jag vaknade i trappuppgången.
Det är helt ljuvligt att kliva ner i badet. Min kropp känns som en kemisk soptipp. Förjävlig. Flytt, fest och Miles kärlek löser sakta upp sig i det lagom svala vattnet. Jag lägger mig tillrätta och njuter.

När jag legat här en stund knackar det på dörren.
-Miranda? Är det du som är därinne? säger Julia med låg röst utanför.
-Mmm...
-Förlåt, men får jag komma in?
-Ok.
Hon sticker in huvudet.
-Det går inte att låsa den här dörren, bara så du vet, ler hon.
-Ok.
-Vill du vara ifred?
-Det är lugnt. Jag har varit ifred en liten stund.
-Ok. Ursäkta ifall jag verkar rubbad, men jag undrar om jag får hoppa i. Jag är så jävla bakis och jag tror att det enda som skulle hjälpa mej just nu är ett bad. Men jag klarar inte av att göra det själv. Jag måste ha sällskap hela tiden...
Jag skrattar och tänker att allt det här skulle varit totalt omöjligt i min hjärna för typ fyra veckor sedan. Så jag rycker på axlarna.
-Va fan,det är ju ett skitstort badkar!
Julia skrattar också och drar den långa, tajta, svarta klänning som antagligen fungerar som nattlinne, över sitt huvud. Under är hon naken. Hon har en sån där kropp som inte blir benig och knotig, bara fin, hur smal den än är. Långa smala ben sticks ner till mig. Jag försöker att inte titta. Försöker att inte bli avundsjuk. Julia kurar ihop sig i sitt hörn av karet. Är tyst en liten stund, låter sin natt lösas upp i vattnet, låter den lämna henne. Jag tänker att ifall någon berättat för mig för några veckor sedan att jag snart skulle bo i kollektiv. Att jag skulle bli vän med en rödhårig, galen rocktjej. Att jag skulle bada i samma badkar som henne...Jag då hade jag skrattat ihjäl mig.
-Känner du ibland som att du lever i ett dockskåp, säger Julia efter en lång tystnad.
-Hur då?
-Som att du bara leker ditt liv. Eller som att någon annan leker det. Som att du bara gör vad som förväntas av dej?
-Jag har ju precis börjat dela badkar med en nästan främmande kvinna. Det kan väl knappast vara något som förväntas av mej just nu.
Julia skrattar.
-Vad tycker du förväntas av dej just nu då?
-Just nu förväntas det av mej att jag ska hitta en lämplig ung man. Stadga mej med honom; köpa bostadsrätt och skaffa barn, säger jag.
-Vem förväntar sej det?
-Samhället, mina föräldrar, min storasyster, mina gamla klasskompisar...
-Men det är ju bara vad dom förväntar sej av dej utifrån hur dom ser sej själva. Men om man ser utifrån din personlighets perspektiv. Som du är. Det du tror på- dina värderingar. Är det inte som att du är i ett dockskåp då just nu?
-Är det så med dej, menar du? Efter din persnlighet.
-Ja, i min personlighet förväntas jag dricka upp en magnumflaska vodka med mina två äldsta vänner halv sex på morgonen. När jag redan supit hela natten.
-Fan drack ni upp hela flaskan?
-Nästan. Jag har mått sjukt dåligt hela dan.
-Inte för att man kan må friskt dåligt direkt.
Julia börjar fnissa.
-Jo, men kanske som om man säger friskt så där hurtigt, skrattar hon. Som typ friska vindar. Friskt humör!
-Det friskar i! skrattar jag.
Julia sträcker sig efter ett cigarettpaket som hon tydligen haft med sig in i badrummet utan att jag sett det.
-Vill du ha? Hon sträcker paketet mot mig. Jag tar en och tänder fast att jag lovade mig själv när jag vaknade att jag aldrig skulle röka mera.
-Jag har mer kännt som en annan grej, säger jag.
-Vadå?
-Som att alla mina känslor och hur jag beter mej när jag känner saker blir till klyshor.
-Intressant! Berätta mer!
-Jo, men inatt till exempel. När jag träffade på en snubbe som jag precis blivit dumpad av...
-Han som var här i natt?
-Ja.
-Skitsnygg!
-Ja, tyvärr.
-Blev det något...
Hon gör den där gesten man gjorde när man var barn: pekfingret och tummen blir en ring och andra handens pekfinger genom den. Jag skrattar och nickar. Sen fortsätter jag:
-I alla fall. Så kändes det som att allt jag kände och gjorde när jag träffade honom och pratade med honom var som en klysha. Som att jag var en sugdålig skådis i en B-film. Som en sån som går på Tv3 på somrarna.
-Jag förstår precis. Skitmanus.
-Ja, och alla repliker jag hade sög också.
-Det ingår väl i manus?
-Kanske det gör. Kasst var det i alla fall.
-För att någon regisserade och du gjorde vad som förväntades av dig utifrån hur du är.
-Du kanske har rätt.
-Klart att jag har.
-Men hur kan jag känna mej sån ändå? Det är ju mina riktiga känslor det handlar om. Jag är ju verklig. Jag finns. Det är som att man blivit helt skadad av all jävla ironi och Killinggäng. Som att ingenting är på riktigt längre.
-Ja precis. Jag hade till exempel det här meddelandet på min telefonsvarare förut:
"-Hej du har ringt till Julia. Jag är rätt löst ohemma just nu."
-Skadat.
-Javisst.
-Men du skulle inte säga nej istället för ja på ditt bröllop och din kille skulle förstå att du menade ja? undrar jag.
-Nej.
-Menar du ja nu?
Vi skrattar.
-Det är en av några få heliga ting som är kvar.
-Bröllop, begravningar och barnafödslar.
-Men det är rätt kul att Herr Andersson är död. Han kommer att vara med om rätt mycket mer saker i sitt liv. Han hann med att resa jorden runt. Det hann han. Vi saknar honom rätt lite.
-Men det var rätt skönt att föda barn. Det gjorde rätt oont. Det är rätt tråkigt att ha blivit mamma. Vår son är rätt ful.
-Nej! Dom sakerna måste hållas heliga.
-Fast att vi är så ironiskadade.
-Den ironiska generationen. Staffan Westerberg förstörde våran barndom och killinggänget våran ungdom.
-Vem förstör resten då?
-När vi är vuxna menar du?
-Ja.
-Men vi blir ju aldrig vuxna så vi behöver inte oroa oss för det...

När vi torkar oss kommer jag på att fråga en fråga som dykt upp i mitt huvud med jämna mellanrum sedan jag först tittade på mitt rum.
-Du Julia. Jag undrar... Varför stod mitt rum tomt. Hur kan ni ha ett tomt rum mitt i stan i den här bostadsbristen?
Julia stelnar till. Tvekar med svaret.
-Han försvann.
-Försvann han?
-Ja, han bara försvann. Han var jävligt skum. Höll på med skitkonstig konst. Såna där videogrejer och trianglar.
-Trianglar?
-Ja, men du hör ju. Ialla fall så plötsligt en dag var han bara borta.
-Men vad har hänt då? Tänk om det har hänt något?
Julia tittar mig djupt in i ögonen.
-Ärligt talat Miranda. Snubben var så skum att vi bara var glada att han försvann. Nu har han varit borta så länge att han nog inte kommer tillbaka.
Jag nöjer mig med det.
For now.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar