kapitel 31

31

"Oh, girl we are the same
We are strong and blessed
and so brave
With souls to be saved
and faith regained
All are tears wipe away"

HIM, In joy and sorrow

November
När jag öppnar ögonen är det vita kvar.
Jag är inte rädd. Det känns mest märkligt. Så avtecknas sakta konturer i det vita. Gestalter blir tydliga. Daniels ansikte. Sandras. Julias. Mammas och pappas.
Jag blinkar till, känner mig så svag. Matt. Som när man haft en rejäl magsjuka.
Det är rummet som är vitt. Lakanen i sängen jag ligger i. Väggarna. Golvet. Vitt som på ett sjukhus, tänker jag. Jag är nog inte död.
Jag försöker dra nån slags andetag av lättnad, men jag är för svag för att andas djupt.

Så märker Daniel att jag är vaken.
-Hej, baby... viskar han.
-Hej...
-Hur mår du?
-Jag är svag...
-Du har förlorat mycket blod. Kulan träffade en stor blodåder. Men du kommer att klara dej. Var inte orolig.
-Mmm...
-Du har fått en massa mediciner, säger mamma. Det är såna som kan göra att man mår lite konstigt.
-Vart är jag.... Skjuten?
När jag säger de orden blir jag full i skratt. Det känns absurt. Har jag, Miranda Persson, gått och blivit skjuten? Det är ju helt vansinnigt! Men jag kommer ihåg det nu. Hur vi slogs i gräset och ... vi slogs om geväret. Sen minns jag inte mer.
-Du har blivit skjuten i låret, svarar pappa.
-Lina räddade livet på dej, säger Emma. Hon la ett tryckförband. Du kan tacka henne för att du lever.
Jag ser på deras ansikten, ett i taget. Det ser ut som att ingen av dem har sovit. Att de gråtit. Jag är helt känlokall. Avtrubbad. Ser en bild av mig själv, inne i huvet, dansandes runt på hundratals fester, vrålandes: "I wanna be seduded!" till Ramones på stereon. Jag undrar varför just den bilden spelas upp i mitt huvud just nu. Kanske är det min hjärna som vill tala om för mig att jag har lyckats. Äntligen har jag blivit så där skönt avtrubbad som jag strävat efter sen tonåren. Jag är fortfarande för väck för att avgöra om det är piller, blodförlust eller vansinnet som drabbade mig innan slagmålet som orsakar känslokylan. Jag bryr mig inte heller. Det känns bara ingenting. Och ingentinget känns ok. Som när man tagit ett par stesolid för att slippa bakrusångest. Underligt ändå. Brukar inte människor får fantastiska visionen när de varit nära att dö? Allt jävla snack om tunnlar och ljus, var det bara bullshit då? Och det där med att man ska vara så lycklig över att ha överlevt, att man ska få en ny, skitstor lust att leva? Jag känner inget sånt. Har ingen som helst lust att börja leva som att varje stund kan vara min sista, bara för att jag vet att den kan vara det. Verkligen. Jag skiter i vilket. Kunde lika gärna ha kolat. Det kvittar.
-Fan åk hem och lägg er... mumlar jag. Ni ser helt skittrötta ut.
Alla börjar skratta. Som att jag skämtat. Jag känner nånting som jag skulle kunna vara förvåning över att de tror att jag skämtar. Jag drar bak mina mungipor för att lura dem att jag ler. Det gör jag inte. Jag verkar ha någon slags känsla för artighet kvar i min kropp bara. Lite av deras spänning verkar släppa när de skrattar. Mamma lutar sig över mig. Pussar mig på pannan. Viskar att hon kommer igen i morgon. Pappa klappar mig på kinden. Blinkar åt mig. Emma ger mig en försiktig kram. Sedan får hon med mamma och pappa ut. Sandra böjer sig över mig och viskar i mitt öra:
-Du ska bli moster i juli! Och det är ingen fara med att jag var full. Det är inte det i början. Jag har frågat en doktor. Bäbisen och mamman sitter inte ihop i början.
För första gången sen jag slog upp ögonen känner jag något som kan tolkas som svag glädje, längst ner i magen.
-Vet Jool om det? frågar jag viskande.
-Ja. Han är jätteglad! Men säg inget till mamma och pappa.
-Jag lovar. Grattis!
-Grattis till att du inte dog.
Julia fnissar åt Sandras ord.
-Jag sprang in till Daniel efter att du ringt upp mej, säger hon. Jag kände igen desperationen i din röst. Det var som att bli uppringd av sej själv för tio år sen.
-Spooky...
-Mmm... Daniel och jag ringde runt och väckte hela Sverige i går natt.
-Var det igår?
-Ja, du har varit medvetslös i ett dygn.
-Fan, coolt...
Julia fnissar igen.
-Jag gillar dej mer och mer tjejen. Men jag måste hem och sova nu. Vill du ha nåt från kiosken innan jag sticker?
-Cigg och en Vodka Lime.
-Jag ska gå och höra med doktorn om dom kan ordna lite läkarsprit så kan vi bland ihop några schyssta coctailar.
-Schysst.
-Vi ses!
-Mm...
Så är de bara Daniel kvar. Jag vänder huvudet mot honom.
-Jag vet inte vad som flög i mej, säger jag. Men jag tror inte att det kommer att hända igen. Jag bara klickade liksom.
Daniel nickar. Stryker handen långsamt över mitt hår.
-Jag har känt att det var mitt fel... säger han. Jag trodde att du skulle dö och då skulle det vara mitt fel.
-Men det är det ju inte.
-Men jag tog ju inte dej på allvar när du ringde och var så där arg...
Han börjar gråta och min känslokyla gör att jag inte alls begriper varför. För två dagar sen hade jag förstått det, men nu, tycker jag bara att det är märkligt.
-Daniel jag klickade. Men det är lugnt. Det är över...
De legala drogerna i min kropp börjar stöka runt lite. Jag känner hur jag försvinner.
-Jag måste sova lite... mumlar jag och slappnar av in i den underbara tjocka vita dimma som finns inuti.
Min sista tanke ägnar jag åt att det faktiskt inte kom in nån läkare när jag vaknade. Brukar det inte alltid vara så på film?

Nästa gång jag öppnar ögonen sitter Alex och Julia i fönstret och skrattar. Det verkar vara mitt på dagen. Solen lyser så där starkt in genom fönstret som den gör på vintern. Så där så man ser allt damm. Fast här finns inget damm. Det här är ett sjukhus, här är det rent, tänker jag. Lågt, kallar min mamma det, där solen lyser så där. Jag tänker att jag nog befinner mig högt upp i sjukhuset. Kanske på femte våningen, annars hade inte solen orkat över hustaken. Sjukhuset i min hemstad har många våningar. Hur många vet jag inte riktigt just nu. Fem? Är det många? Kanske. Jag andas djupt för att fånga tankar som känns mer viktiga, det här är ju helt meningslöst. Vänder huvudet mot Alex och Julia i fönstret. Julia har en speciell utstrålning idag. Nu vet jag var jag har sett den förut. Sandra har den också. Det var det jag såg på Sandra när hon stod i mammas och pappas kök häromdagen. Julia är där också.
-Du är med barn, säger jag.
Julia rycker till av min röst.
-Hej! Är du vaken? Alex har kommit för att se hur det är med dej.
-Du är med barn, säger jag igen.
-Vad sa du?
-Du är med barn, tredje gången jag säger det, säger jag.
Hon skrattar högt. Alex lutar sig fram och tittar allvarligt å henne.
-Miranda! Nu har dom allt tryckt i dej för mycket morfin, skrattar hon.
-Ja, men jag vet att det är sant. Du ser likadan ut som Sandra gör. Du är gravid. Jag ser det på dej.
-Sluta! skrattar hon.
Men hennes röst låter inte lika säker längre.
-Sluta var psyko, din lilla häxa.
Jag vänder bort huvudet.
-Jag kan bara säga det jag ser, suckar jag. Jag ljuger inte.
-Julia, säger Alex. Tala om ifall hon kan tala sanning nu, jag måste få veta.
Julia suckar hon med.
-Nej, jag är inte med barn. Miranda är drogad. Ger dom dej några schyssta grejer? säger hon till mig.
-Mm... Det beror på hur man menar...
-Jag har hört att man kan trippa som fan på morfin. Får schyssta hallisar och drömmer skitskumt. Är det så?
-Jag vet inte. Allt är bara en vit dimma liksom.
-Du trippar. Du trippar ju på hasch. Du är inte sann bruden. Gött mesig.
-Jävligt mesiga att bli skjuten va?
Jag märker till min förvåning att jag skämtar och inte är allvarlig som igår när jag sa saker som den förra meningen. Börjar skratta lite åt mig själv till och med. Julia och Alex skrattar lite de också, trevande.
-Ska du inte säga vem som väntar utanför, säger Alex till Julia.
-Vem väntar där? säger jag.
Julia blir allvarlig.
-Lina. Hon räddade ditt liv du vet. Hon har suttit där i två dar. Ska vi släppa in henne tycker du?
-Ok. Fan. Gör det.
-Hon räddade ditt liv du vet.
-Ja. Du sa det.

De går och så står Lina där i dörren. Om jag tyckt att hon sett sliten ut på sista tiden så är det ingenting mot hur hon ser ut idag. Håret är tuffsigt och hon har bara rester av mascara kvar, utsmetad under ögonen. Kläderna är skrynkliga och hennes kroppshållning bara skriker efter förlåtelse.
-Hej, viskar hon.
-Hej.
Jag vill helst inte se på henne, men det är som att jag måste.
-Hur mår du?
-Konstigt, det är som att jag är helt avtrubbad.
-Förlåt! Älskade. Jag vet inte hur i helvete jag kunde vara så dum...
-Jag klickade... jag blev helt vansinnig.
-Jag förstår det. Men det var inte meningen. Jag skulle ha berättat direkt första kvällen du träffade honom. Berättat och slutat... själv... men det var liksom försent då.
-Ja, han hade ju redan gett mig århundradets orgasm då!
Långsamt släpper lite mer av min avtrubbning. Jag börjar fnissa lite. Det är som att avtrubbningen hjälper mig att se det absurda i situationen.
-Fan vilken sjuk historia, kom söta!
Jag sträcker fram handen mot Lina. Min äldsta, vackraste, bästa vän i hela världen. Hon gråter. Försiktigt kramar hon mig. Sen lägger hon sig ner brevid mig. Jag sträcker ut armen som inte är full av droppslangar så hon kan lägga sig tillrätta på den.
-Jag har bett honom dra, säger hon. Jag vill aldrig se den jäveln mer. Fan han lyckades göra så mellan oss.
-Jag tänkte aldrig skjuta dej. Inte på riktigt i alla fall tror jag. Det var som att det var nån annan som tog ner geväret från vapenskåpet och tog med det. Jag vet inte vad som hände.
-Fan vad du blödde. Miles spydde.
-Gjorde han? Fan vad mesig han är!
-Ja, jag var helt cool. Du vet jag har gått en sån där kurs, rädda livet på nån kurs, när jag jobbade timmar på dagis. Då jag sa bara:" ge mig din plånbok". Jag visste att han hade den i fickan. Så gjorde jag ett tryckförband med den.
-Grymt smart!
-Ja, Hade det varit han och du som slagits med din pappas älgstudsare och jag inte varit där så...
Hon tystnar.
-Jag hade varit stendöd, fortsätter jag meningen.
-Ja, sjukt är det.
-Ja. Vad händer nu då?
-Snuten var här idag och undrade om jag ville göra en anmälan. En snutanmälan. Dom sa att det här kallas för försök till dråp eller nåt.
-Ska du det?
-Nej, fan är du klok. Jag fattar ju att du var pissed. Jag var värd att skrämmas lite. Så jag sa att det var en olycka och ett missförstånd.
-Mmm... schysst. Skulle inte vara så kul att toppa hela den här grejen med ett par år på Hinseberg. Nu när jag startat ny karriär och så där.
-Nä. Vi kan väl säga att vi kvittar alltihop?
-Absolut! Vi är kvitt!
Vi kramas och skrattar.
-Det kommer att bli nån grej i alla fall för att du sprang runt med ett laddat vapen mitt i natten och det inte ens var jaktsäsong, skrattar Lina.
-Samhällstjänst? Tror du inte det? Jag får gå ut i skolor och informera om droger.
-Om hur bra det är med droger!
Vi skrattar igen.
-Fan här ligger vi och garvar! Det är ju vansinnigt ju.
-Jag var vansinnig. Det var så jävla skönt. Jag var helt kall och tom. Och nöjd. Det var skitskumt. Jag klev över gränsen och det kändes så rätt. Det var lätt. Peice of kaka.
-Usch! Jag blir rädd!
-Mmm... Tack för at du räddade mitt liv.
-Varsågod! Jag älskar dej Miranda. Du är min bästa vän. Jag skulle göra om det igen. Även om du blödde ännu mer!
-Jag älskar dej med! Jag skulle göra samma sak för dej!
Vi kramas och skrattar-gråter i varandras hår. Jag tänker att om jag vore en SIMS-spelsfigur nu så skulle stapeln med känslor bara fylld med en tredjedel nu. Jag kommer tillbaka. Det knackar på dörren och Daniel kikar in. Han skiner upp av lättnad när han får syn på oss två i sängen.
-Fan vad skönt, ler han.
-Vi är kvitt! skrattar jag.
Måste vara mycket mer drogad än vad jag hajar.

"But a cold heart is at dead heart
and it feels like I´ve been buried alive by love

If I wake before I die
rescue me with you smile"