kapitel 4

4

Augusti

"-I take plesure in the easy things in life. The sky ten minutes before it starts to rain. The moment when your laugher becomes a cackleing. A quarter pounder with cheese, thoose are good. So I sit back, smoke my camels straight and I ride my own melt."
-Fan, svårt.
-Säg filmen!
-Shit, jag ser det framför mig ju. Ethan Hawke, med strand bakom sig. Tidigt 90-tal.
-Bam-bam, tiden är ute.
-Reality Bites!
-Det räknas inte. Tiden har gått ut.
-Jävla subba! Skit ner dej!
-Nej, så kan du inte säga. Miranda det kommer aldrig att gå. Du kommer aldrig att kunna vara med i Jepardy.
-För att jag bad dej, o store Magnus Härenstam att skita ner dej.
-Nej, för att det aldrig är så bra kategorier på frågorna.
-Citat ur ungdomsfilmer som skulle ha kunnat förändra världen.
-Karaktärer i "Days of our lives".
-Karaktärer i "Melrose Place".
-Kentlåtar.
-Handlingen i Simpsonsavsnitt...
-Inte det heller...
-Så jävla typiskt alltså!
Jag sätter mig upp i Linas röriga smuliga säng som vi för tillfället delar. Det är lördag, eftermiddag. Knappt två veckor efter att jag fått sparken, blivit vräkt och dumpad. Sen dess har Lina och jag med gemensama krafter burit mina saker två kvarter hem till henne och vi har redan haft två stora gräl. Det ena handlade om mig, (Lina skrek mest) då jag halv fem på morgonen efter Sticky försökte få Miles att svara i telefonen upprepade gånger. Det var dessutom kolmörkt i rummet eftersom Lina ville sova och jag slog fel nummer och väckte en massa sura människor hela tiden och fick be om ursäkt ungefär varannat samtal. Det andra grälet handlade om att jag tyckte att Lina också skulle säga upp sig från jobbet och att vi skulle lifta ut i Europa tillsammans. (Båda skrek). Jag skrek att Lina var en konservativ nolla som inte vågade släppa taget och ge sig själv en chans att göra något meningsfullt med sitt liv. Lina skrek att jag var en 30-årskrisande bulimiker som bara kunde må bra själv om jag samtidigt pissade på någon annan. Sen började Cityakuten och Lina kom på att vi hade micropop-corn hemma.

Idag så är det lördag eftermiddag. Vi har legat i sängen hela dagen och ätit olika saker. Rökt cigaretter, lyssnat igenom kentskivorna, förutom de engelska versionerna. Den senaste timmen har vi fantiserat om vad jag ska hitta på med mitt liv. En snabb karriär inom Jeapardy verkar också skita sig.
Jag sätter mig på knä och borstar av mig chipssmulor.
-Fan vad äckligt. Så jävla typiskt mig. Jag har inte ens vett på att vara så olycklig att jag slutar äta. Jag kunde ju passat på att bli riktigt smal nu när jag har chansen.
-Inte ens det klarar du av, säger Lina med ett snett leende.
-Nej, jag är verkligen helt kass.
-Du kommer att dra ner mig i skiten också. Det är det värsta känner jag.
-Ja. Och du kommer att bli spritsvullen och rynkig och ingen vill ha dej.
-Ska vi gå ut?
-Ja, jag går och duschar.

När jag kommer ur duschen har Lina bäddat, plockat undan det värsta och satt på Håkan Hellström.
-Vi ska på fest! säger hon. Glad och tindrande.
-Ska vi? Vart då?
-Din lilla skejtare ringde. Det är fest i kollektivet där han bor.
-Nej jag orkar inte, snälla Lina. Vi kan inte gå på fest i ett kollektiv!
-Klart vi kan! Jag sa att vi kommer.
Daniel och jag har träffats ett par gånger sen sist. En gång för kaffe på stan och en gång för öl på Kellys. Båda gångerna har det kännts roligt att träffa honom. Som om han vore en busig liten bror.
-Vart är det då? Hur ska vi hitta dit? Säger jag.
-Vasagatan. Säger det ordet dej något? Du kan väl inte ha missat den?
-Ok då. Men verkar det det minsta lilla jobbigt så går vi direkt. Lova det! Jag lovar att det säkert bor såna där veganer med dreads och skitjobbig dialekt där.
Lina börjar skratta.
-Ja, som alla pluggar till socionomer!

En vacker dag i framtiden. När jag fått lite perspektiv på saker och ting. Ska jag tänka att det här var det bästa som har hänt mig. Att gå på den här festen alltså. Nu, när det händer tycker jag mest att det är det mest förnedrade som jag gjort sedan den där gången i våras när jag inte blev insläppt på Kellys med orden:"Du kommer inte in här. Du har gjort bort dej på LaCupole" För att förstå vidden av denna förnedring rekomenderar jag alla ett besök på både Kellys och LaCupole. Det är inte Spybar och Sturecompaniet vi snackar nu. Om man säger så. Dessutom har jag aldrig satt min fot på LaCupole. Tänker inte göra det heller. Inte ens om Miles vore där. Jo, kanske då. Nä, fan, jag hade väntat utanför tills han kom ut.

Men den här kvällen. Nu, i realtid.
Lina och jag pudrar oss noga för att inte bli blanka. Det är fruktansvärt varmt. Jag byter T-shirt åtta gånger innan jag är nöjd. Linas nudiejeans är lortiga. Hon tar dem till slut ändå. Jag sätter upp håret för att minska svettrisken på ryggen. Vi dricker en flaska vin tillsammans och spelar andra skivan på B-sidorna högt. Fast att vi redan har lyssnat på den en gång idag. Vi gör så ibland. Vi blir på ganska bra humör. Och så går vi.

Redan på väg upp i gallerhissen hör vi uppfriskande hip-hop. Vi hoppas att det kommer ifrån festen vi ska på. Det gör det. Lina drar mig fram till dörren och tvingar mitt finger att ringa på dörrklockan. Dörren flyger upp och en liten tjej med ruffsigt hår står innanför.
-Hej! skriker hon. Sen börjar hon skratta.
-Förlåt, jag trodde att det var min kompis. Hon skulle komma nu. Ska ni på fest här?
Jag funderar snabbt på att säga att vi är från Jehovas men Lina hinner börja prata innan mig.
-Ja, säger hon. Daniel har bjudit oss.
-Se på fan. Det har han? Vänta! Daniel! Det sista ropar hon i in lägenheten för att överrösta Dr Dre med gäster.
-Kom in säger hon till oss.
Vi kliver in i hallen och Daniel kommer vandrande genom en lång gång, jag tror att en sån kallas för serveringsgång.
-Hej! säger han glatt.
Jag får en sån där go varm kram som han är bra på att dela ut. Lina får en hon med.
-Hej, säger vi.
-Ursäkta volymen på stereon så här tidigt på kvällen. Hasse är inne i en hiphop-period. Han tycker att hiphop ska spelas jävligt högt.
-Ska det ju med, säger Lina.
Fan vad hon vet helt plötsligt.
Omedvetet föreställer vi oss båda Hasse som en snyggare blandning av Petter och Eminem. En glasögonprydd, skäggig stackare i bruna manschsterbyxor sticker ut näsan i hallen.
-Hej hej, säger han. Släpigt.
-Hej, säger vi. Snabbt.
Lina nyper mig hårt i ryggen.
-Jo, det är jag som har en hiphop-period, säger manschesterbyxan.
-Hiphop-Hasse! säger jag och Linas grepp om min hud hårdnar. Jag vet att om jag tittar åt Linas håll nu så kommer jag att börja skratta och aldrig kunna sluta. Så jag stirrar rakt fram istället.
Hasse hälsar i hand. Jag säger mitt namn samtidigt som jag biter mig i läppen.
-Kom in i köket och ta ett glas vin, säger Daniel.
Vi sparkar av oss skorna och går in. Daniel bor i vad som en gång i tiden varit en riktig paradvåning för någon fin familj. Det är fortfarande en paradvåning, missförstå mig inte. Men numera var den proppad av typiska kollektivattribut. Loppismöbler som inte passar ihop, kitsch och en och annan gammal kvarglömd politisk affisch.
Vi sätter oss runt ett enormt gammalt köksbord. Får vin och tänder cigaretter.
-Välkomna till Borås då, säger Daniel.
-Borås? sa Lina.
-Det heter så, kollektivet.
-Varför det? frågar jag.
Jag har hört talas om mer glamorösa namn; Dallas, Manhattan och Texas. Eller mer humoristiska; Snusk o Snask, Lag o Moral. Men Borås?
-Det sägs att det var för att här bara bodde en massa inflyttade bonnläppar säger Daniel. Eller det gör det fortfarande. Bor en massa bonnläppar...
-Ja vem är inte en bonnläpp, säger Lina tyst i sitt glas.
-Vart kommer du ifrån? frågar jag Daniel. Är du också inflyttad?
-Jo, tyvärr. Uppväxt i Lindome. Ni då?
-Jo, vi kommer ifrån...Börjar jag men blir avbruten.
-Jahaja! Vad är det här för blonda popsnören som Daniel har dragit in i köket.
Vi ser mot dörren och rösten som avbrutit mig. En oslagbart cool tjej står i dörröppningen. Hon har det längsta, rakaste, blankaste, röda hår jag någonsin sett. Smala smala ben i svarta tajta suprörsjeans och en perfekt rocknroll sminkning. Det var som något slags sken runt henne. Starquality, rockstjärneglans.
-Hej Julia. Artig som alltid gumman, säger Daniel.
Det otroligt coola väsen går imot oss fågelholkar till popsnören vid köksbordet. Hon sträcker fram en mager blek hand med röda naglar mot mig.
-Ursäkta, det är så djupt i min personlighet att vara otrevlig, säger hon till mig. Daniel försöker lära mig vanligt människohyfs. Julia heter jag. Välkomna, kära blondiner, på fest i Borås.
-Tack! Jag heter Miranda, säger jag.
-Lina, säger Lina. Vi tar inte åt oss om någon säger nedvärderade saker om blondiner ändå.
-För att ni vet att ni är smarta? säger Julia
-För att vi vet att vi inte är blondiner, säger jag.
Julia kastar bak huvudet och skrattar.
-Grymt tjejer, jag gillar er redan. Vart har Daniel hittat er då?
-Jag är den där bruden som han hjälpte hem en måndag för typ två veckor sen, säger jag.
Julia verkar tänka efter. Hon skiner upp.
-Javisst ja! När du inte kom hem på hela natten. Hasse var orolig som fan. Men jag sa till honom att det var lugnt, han har bara hittat sig nåt grabben. Klart att jag minns det. Du kom ju hem med ett skitnöjt flin Daniel och knullrufs i hela håret.
-Fan vad du ljuger, säger Daniel.
-Klart att jag ljuger. Det är också en del av min personlighet. Kommer inte ihåg det alls! Men det var ju roligt att det kom lite nya människor till Borås.
Julia slår sig ner vid det enorma köksbordet, hos oss Mortals. Vi dricker många glas vin tillsammans. Så många att jag får mod att fråga henne de vanliga favoritfrågorna.
-Favoritfilm?
-T2.
-Hårt! Bäste låten genom tiderna, du får bara säga en!?
-Bra en? Ok. Det får bli She was real med Jon English.
-Vem fan är det?
-Vi tar den låten sen, säger hon med ett mystiskt leende. Om det är en sån kväll i kväll, det vet vi inte än...

Det ramlar in nya människor i köket med jämna mellanrum. Den ruffsiga tjejen som öppnade dörren när vi kom. Hon joinar oss runt bordet. Hon heter Casiss och bor här i Borås hon med. Så är det tönt-Hasse. En svarthårig tyst tjej med outgrundlig min som heter Petronella. Resten blir till siluetter i utkanten av rummet. Statister i festen. De dyker upp. Dricker vin och försvinner in i skuggorna runt väggarna igen. När jag tittar mig omkring ser jag dem överallt. De sitter på diskbänken, köksön och hänger i klasar på väggarna.

Lina och jag måste kissa. Vi tränger in oss på en pyttegästtoa. Jag kissar först. Lina håller på att dö när hon hör ljudet.
-Fan, skvala lite till då! Jag pissar ner mig!
Hon hoppar runt med benen i kors. Jag ignorerar henne.
-Fan vad cool hon är den där Julia, säger jag.
-Ah, shit! Flytta dig nu. Du kan inte sitta kvar där och prata om du är klar.
Vi krånglar oss tills vi bytt plats.
-Vad tror du en sån tjej gör liksom? säger Lina
-Hur då gör? Om hon jobbar?
-Ja, vart kan hon jobba? Hon kanske är jympafröken på Friskis och Svettis!
-Ja, eller dagisfröken.
-Hehe sluta jag dör!
-Kan du gå ut, jag måste byta tampong.
-Men det kan väl du göra ändå? Det har vi ju gjort tusen gånger. Jag kan vända mig om lite.
-Nej, jag ska inte byta tampong. Jag ska bajsa och jag vet att det kommer att lukta, kan du gå?
-Varför sa du inte det med en gång?

Jag går vilse på väg tillbaka till köket. Öppnar tusen dörrar och ber om ursäkt till människor därinnanför, som rycker till och blinkar mot ljuset och mig i dörröppningen. Kyssar, hemliga bloss och spontana danser avbryts. Till slut råkar jag öppna Julias dörr. Julia står i skum belysning och sminkar sig ännu mer. Kate Bush sjunger om sin svartsjuka och det doftar av marijuanarök.
-Kom in! Säger Julia. Fan det är så jävla varmt så man måste ju pudra sig hela tiden.
Mest plats i rummet tar en enorm rund säng som är bäddad med ett sånt där överkast sytt av gamla saris. Ett sånt som kostar typ 2000 spänn på Indiska. 2 miljoner likadana såna kuddar ligger ovanpå sängen. Väggarna är fyllda av uppförstorade svart-vita fotografier. På männsikor jag känner igen från festen utanför, på Julia själv och på några stora kända rockstjärnor. Bla ett på Jocke Berg som får mig att flippa ur.
-Var har du fått det här ifrån?! skriker jag.
Julia kommer fram till mig, drar ett bloss på jointen, kisar mot kortet och säger lugnt:
-Jag har tagit det.
-Tagit det!? Själv!?
-Miranda. Hon lägger huvudet på sned, ger mig jollen och skrattar.
-Jag är fotograf. Jag tar kort på människor. Det är mitt jobb.
-Men vadå? Känner du Jocke?
-Nej, jag tog kortet efter en spelning som dom gjorde, på efterfesten. Jag var där med typ två tusen journalister och annat löst folk. Jag tog kort på konserten för en tidning . Men den här bilden blev jag nöjd med så jag förstorade upp den. Jag hade en bra dag i mörkrummet helt enkelt. Och Jocke blev snygg på bilden.
Jag tar ett bloss och beundrar bilden en stund till. Det är från Isola-turnen. Han har svart kort hår. Sen kollar jag lite på det andra korten.
-Har du tagit alla dom här? På alla kändisarna?
-Ja, men du får lova att inte berätta för någon vilka dom är.
-Jag lovar! Fin säng förresten.
-Visst är den schysst. Köpte den i en sån där möbelaffär där invandrare köper sina möbler. Dom hade kursat och sålde ut.
-Ja, jag vet vad för slags affär du menar. Det ligger en sån vid Stigbergsliden va? Ska vi lyssna på den där låten nu? Den vi pratade om förut.
-Nej, din väninna letar efter dej och vi ska gå ut och dansa.
-Yes, yes, yes!
Vi röker det sista tillsammans och ramlar ut i hallen/serveringsgången/whatever. Med Julias hjälp hittar jag köket och Lina, som faller i min famn. Jag viskar i hennes öra att vi ska gå ut och dansa och hon skiner upp. Alla letar reda på sina skor och vi vandrar tillsammans Vasagatan fram i den heta sensommarnatten och jag tänker att Vasastan inte är som Chinatown. Men nästan.

Sen knuffas vi runt i svetten och det vanliga vansinnet på Stickys dansgolv tills de har tänt lamporna och ber oss att vara så snälla att gå hem och sova eller iallafall göra det vi behöver göra just nu någon annanstans.

Lina möter en vacker pojke hon brukade kyssa för länge sen, utanför Grand Burger och vi går med honom och hans vän hem. Solen har redan gått upp för länge sen men vi häller med dödsförakt upp whiskey i glas och dricker.
Jag somnar i en sval skinnsoffa. på armen på den vackre pojkens vän.

Vad som känns som tio minuter senare vaknar jag av en gäll tjejröst som skriker:
-Dra åt helvete! Jävla idiot!!
Jag är helt säker på att det är mig någon skriker på. Mina ögon har klibbats igen av oborttvättat smink och sömn så jag kan inte öppna dem och se vad som händer.
Ytterdörren smäller igen och jag får äntligen upp ögonen. Den vackre pojkens vän är borta och jag är ensam i ett dammigt vardagsrum fyllt med tunga engelska möbler. Jag reser mig, går fram till förnstret och kikar ut. Gatan utanför ser ut att vara Linnégatan. Minnet från igår är lite suddigt. Gick vi verkligen åt det här hållet från Grand Burger? Äntligen kommer Lina tassande.
-Shit, vad hände? viskar jag.
-Han visade sig inte vara så singel som han tyckte inatt, fnissar Lina.
-Det var så va?
-Ja, jag vaknade av att det stod en galen kvinna lutad över mig och skrek.
-Jag vaknade också av henne. Jag trodde hon skrek på mig först.
-Trodde du?
-Ja.
-Fan vi måste dra.
-Måste kissa först bara.
Inne i badrummet håller Lina fram en handduk mot mig.
-Kolla! Varför såg jag inte det här igår?
-Mascara! Klart att det brukar vara nån tjej som sover här.
-Visst!

Vi vandrar sakta hemåt. Jag går barfota, mina tår har blivit för misshandlade på Sticky kvällen innan. Skorna svänger jag i handen. Gatstenen känns fortfarande sval efter natten under mina fotsulor.
-Nu när jag tänker efter så fanns det fler tecken, säger Lina.
-Vadå för tecken?
-Det låg en grön klänning på en stol i sovrummet.
-Såg du den igår?
-Ja, jag tyckte att det var lite konstigt...
-Tror jag det. Men köttets lustar gjorde att du inte riktigt tänkte klart... Nuppade ni?
-Yes!
-Var det gott?
-Skitgott. Han är ju skitsöt.
-Ja.
Stan har vaknat runt oss. Barnfamiljer är på väg uppåt, mot slottskogen, andra människor är på väg neråt, mot shoppingturer inne i stan.
Jag svänger mina skor. Lina tar min lediga hand och ler.Vi känner oss mycket fria.