kapitel 28

28

"Dom säger det är nåt med hjärtat
Men ingenting har någonsin
slagit så hårda slag"

Kent, Ingenting Någonsin

November

Jag känner mig halvt förlamad efter Daniels ord från igår natt.
Min kropp fungerar inte riktigt som den brukar. Som att vissa lemmar domnat bort, som när man suttit med benen under sig för länge. Bara det att det är mitt huvud och min bröstkorg som har domnat bort. Inne i bröstet slår hjärtat dock med hårda, bestämda slag. Något orytmiskt kanske men ändå hårt och bestämt.
Julia och jag har morgonbestyren i köket samtidigt idag. Hon verkar vara på precis samma inåtvända nivå som jag. Vi mumlar artighetsfraser, spiller kaffe, delar på GP:n. Efter två delar morgontidning och en och en halv mugg kaffe upptäcker jag att Julia faktiskt äter. Mycket. Med stora bett i stora ostmackor. Jag vaknar upp lite ur min dvala. Tittar på henne över bordet.
-Äter du? säger jag.
Hon tittar upp från nöjessidan.
-Va?
-Äter du? Du äter ju Julia. Det gör du ju aldrig annars.
-Nej, det är konstigt. Jag vet inte vad det är. Jag är så hungrig idag. Skitkonstigt.
-Det kanske är kärleken?
-Ja, det är ännu konstigare. Alex har alltid haft den inverkan på mej att jag äter ännu mindre. Mysko.
-Väldigt.
-Hur är det med dej Miranda idag? Du verkar må lite skumt du med.
-Ja.
-Ja?
-Det är Daniel.
-Är det inte bra?
-Jo.
-Vad är det då?
Jag blundar. Tar sats. Det känns för stort för att någon ska få reda på det. Men det känns också för stort för att hålla det inom mig.
-Han sa att han älskade mej.
-Shit! Vad sa du?
-Eller det var jag som sa det först. Sen sa han... att han älskar mej.
-Oj. Jävlar. Och nu är du skiträdd, eller hur?
Jag nickar.
-Miranda. Lyssna på mej. Noga. Jag har nog aldrig sett två personer passa så bra ihop som ni två gör. Det lyser om er när ni är tillsammans.
Jag skrattar.
-Det gör det om dej och Alex med.
Julia skiner upp i ett riktigt solskensleende.
-Det är bara det, fortsätter jag, att alla killar jag nånsin varit intresserad av har varit...
-Äldre?
-Mmm och...
-Farligare?
-Ja.... och...
-Galnare?
-Ja, kanske det med och ...
-Beroende av droger. Kriminella eller suttit på Lillhagen?
Jag börjar skratta. Julia fortsätter.
-Nej, förlåt. Det var ju mina gamla killar det!
-Ja, just det. Hoppsan.
-Men det är väl underbart Miranda. Njut av att han är snäll och kär i dej. Det är du värd. Du är en bra tjej.
-Ok. Men det är så svårt att bara börja tro så där.
-Ja, men jag vet. Men försök.
Hon stoppar i sig resten av mackan. Tuggar och sköljer ner med kaffe.
-Fan. Jag hoppas att Alex drar snart så jag får börja må lite dåligt igen. Jag kommer att bli smällfet av det här.
Hon tänder en cigg, tar ett bloss och gör en grimars.
-Fan, ciggen smakar äckligt också. Inget är riktigt bra som jag stoppar i munnen förutom mat.


Jag väntar på Lina innanför dörren på Bombay. Ute är det precis så vidrigt kallt som det bara kan bli i Göteborg i november. En fuktig dimma från havet har svept in hela stan i ett grått dis. Som det inte vore nog blåser det också. Kylan och fukten går igenom alla kläder, innanför, inpå huden. Jag huttrar. Varje gång jag börjar tro att jag kommer att få upp värmen igen, öppnas dörren bakom mig och ny kyla kommer in. Jag är tillbaks på noll igen.
Klockan tjugo i tolv, när säkert fem bord blivit tagna före mig och jag precis är färdig att gå, kommer Lina.
-Förlåt Söta!
-Du är en jävla månad sen. Jag skulle precis gå.
-Men förlåt! Älskling allvarligt. Kan vi inte vara vänner idag?
-Ok.
Vi pussas lite. Servitören bakom disken tittar lite frågande på mig och jag nickar. Ja, min vän har kommit. Han pekar på ett ledigt bord och vi sätter oss vid det. Beställer Aloo Gobi och Butternaan. Lina tänder ryckigt en cigarett. Hon verkar speedad igen. Ofokuserad.
-Hur mår du egentligen? säger jag.
Hon går från att studera människorn som passerar utanför på gatan, på andra sidan fönstret bakom min rygg, till att se på mig. Jag ser plötsligt hur sliten hon är under lager av foundation och puder. Påsar under ögonen av för lite sömn. För första gången ser jag rynkor i hennes ansikte. Fina linjer runt ögonen och djupare veck i pannan. Min älskade Lina som bara brukar bara ett stort leende. Vad har hänt?
-Jag behöver semester, svarar hon. Komma bort från stan, jobbet. Ha lite lugn och ro. Softa på en strand.
-Men kan du inte säga nej till lite jobb då? Du jobbar ju över varje dag.
-Ja, jag vet. Och lördagar och fan och helvete.
Vi får in vår mat och börjar äta.
Jag vill berätta om vad som hände igår. Det där som Daniel och jag sagt till varandra men jag kan inte. Någonting stoppar mig. Det är en väldigt underlig känsla. Från att jag var sju år, fram till idag har jag alltid berättat allt för Lina. Verkligen allt. Jag minns fortfarande alla stora och en hel del av de små händelserna i mitt liv som jag delat med mig av till henne. Alla gånger som jag sprungit med andan i halsen hem till henne när en ny milstolpe nåtts i mitt liv. Bilder fladdrar förbi på näthinnan. Den där fräknige killen i 4 B som pussade mig bakom tennishallen. När pappa kom hem med min första egna stereo. Eller när Patrik i 6 C frågade chans efter skolan, vid cykelställen, innan jag cyklade hemåt på min rosa tolvväxlade med bockstyre. När jag fick mens första gången, hemma hos mormor, på söndagsmiddag. När jag blev av med oskulden i skogen bakom bygdegården, den där festen en påskafton för väldigt länge sen, när Lina hade halsfluss och inte fick gå ut. Hade hon fått det så hade jag nog aldrig gått med den där snubben upp i skogen överhuvudtaget. Men det var skönt efteråt, trots att det var kallt och fuktigt och inte alls så där fantastiskt som alla sagt, att ha det avklarat. Eller den där gången när...
När hon kom hemspringade till mig och berättade liknande historier för mig. Idag blir nog en milstolpe i sig. Idag blir första gången jag inte vill berätta en viktig sak för Lina. Om man inte räknar den där natten för ett tag sen då jag sov i Daniels säng för att Lina däckat i min.
-Julias kille har kommit, säger jag istället.
-Vadå har hon en kille?
-Ja, och det är en som hon strulat med fram och tillbaks i åtta år.
-Shit!
-Ja, och nu kom han igår. Bara ringde på dörren hos oss. Och fan tror du han är snygg eller?
-Klart han måste vara om Julia har strula med honom så länge.
-Ja, eller hur?
-Hur såg han ut då?
-Svart hår, färgat. Sköna rocknroll kläder. Så jävla vackra ögon. Sen så var han bara helt lugn. Självsäker. Klev bara in hemma och var... jag blev helt snurrig av hans närvaro.
-Man kan bli sån av riktigt snygga killar. Jag fattar vad du menar.
-Ja. Han var helt riktigt jävla snygg. Det var han. Och Julia. Hon är helt förändrad.
-Hur menar du?
-Helt snäll. Trevlig. Käkade frukost i morses också. Det har jag aldrig sett henne göra förut. Det brukar vara svart kaffe och Lucky Strike liksom.
-Va! Åt hon?
-Ja visst. Helt sjukt.
-Men hon som alltid brukar köra sin: "liquid lunch, liquid lunch darling".
-Ja, men nu åt hon ostmackor. Flera stycken. Så sa hon att hon hoppades att han snart skulle lämna henne igen så hon kunde må dåligt och vara snygg och smal.
Lina skrattar och stoppar munnen full av naan. Jag tycker mig se en liten gnista i hennes ansikte igen. Som jag känner igen.
-Vad säger dom andra då? säger hon.
-Vilka?
-Typ Casiss och Petronella.
-Ja, men vet du. Vi gick ut och tog en öl igår och när Alex, han heter så, gick på toa, så tog dom tag i Julia och bara: "om du låter honom göra dej helt paj igen så faan..." typ. Tydligen har det vart lite mycket sånt in the pass.
-Shit! Vad sa Julia då då?
-Nej hon var helt cool och bara: "jag ska gifta mig med honom nu, så det är lugnt".
-Vi får väl se vad det blir för en spännande fortsättning då.
-Ja eller hur.
Vi glider in på andra ämnen som vi kan väl. Veckans hitvarning på Ztv. Klädinköp. Kent. Vi gör upp planer för konserten som väntar. Jag erbjuder mig att göra varsin T-shirt till oss. Vi spånar lite på vilket citat ur vilken låt som blir skönast att texta på tröjan. Allt börjar kännas lite mer som vanligt igen. Kanske har jag inbillat mig att vi håller på att glida isär, tänker jag. Men så blir Lina plötsligt allvarlig. Vi har ätit upp och hon har tänt ännu en cigarett. Det verkar som att hon tar sats för att säga nånting.
-Du Miranda. Det var en grej som jag...
Längre kommer hon inte innan hon blir avbruten av en snabb liten indier som rycker bort våra tallrikar och slänger notan på bordet. Hon kommer naturligtvis av sig.
-Jag betalar! säger hon. Jag sa ju det igår.
-Men var inte löjlig nu. Egentligen så skulle jag bjuda dej för att du gett mej det där stora jobbet.
-Äh, lägg av. Det var ju självklart att du skulle ha det.
Hon slänger fram pengar på bordet.
-Fan vi låter som våra morsor! skrattar hon. Vi måste passa oss så vi inte blir som dom.
-Vad var det du skulle säga? säger jag.
-Vadå? När då?
-Innan snabbaste diskplockaren i världen tog våra tallrikar.
-Jag tror att han är näst snabbast. Jag tror att den killen är snabbast.
Hon nickar åt en annan kille som precis bär förbi en hel trave tallrikar med vad som ser ut som halva luncher på. Vi skrattar och jag inser mitt i skrattet att hon har pratat bort mig.
-Men du skulle ju säga nånting, tjatar jag.
-Äh, det var inget. Verkligen. Det är väl bäst vi drar.
Vi tar på oss jackor, mössor och halsdukar. Tränger oss förbi resten av lunchrusningen som väntar på bord i dörren.

En stor del av eftermiddagen ägnar jag åt att hamna i ett sånt där still. Du vet när man bara sitter och tänker utan att ha en aning om vad man tänker på. Jag klipper på måfå ut bokstäver som formar en mening i papper. Runda bokstäver, såna som brukade pryda skivomslag när jag var barn. Långsamt allt eftersom dagen går formar sig orden:" och det blev jag ju inte klokare av". Julia ramlar hem sent på eftermiddagen. Kikar på det jag gör över axeln. Skrattar.
-Vad är det du inte blir klokare av?
Jag rycker till och ser ner på bokstäverna som om det är första gången jag ser dem.
-Välj själv!
Jag skrattar jag med.
-Livet? Kärleken? Vänskapen?

Så är Daniel hemma hos mig igen. Kysser mig i nacken så det kittlas. Får mig att fnittra. Jag lindar mina armar runt hans hals och letar efter bottnen i hans gråblå ögon. Andas mjuka andetag, synkroniserade bröstkorgar och ingenting ingenting skrämmer mig ändå. Just nu när han är nära.