Kapitel 25

25




Oktober






Nästa dag kommer mamma och pappa och hämtar Emma.
Jag har skurat köket och badrummet, fast att det inte är min städvecka. Burit ner tomma vinflaskor, sett till att ingenting narkotikaklassat ligger framme innan de ringer på dörren. Jesper och Jonathan är med. Den fullkommligt stormar in och intar lägenheten som att den vore fiendemark och de soldater. Barnsoldater. Det tar inte lång tid innan de charmat de flesta i huset. Ja, egentligen alla eftersom Julia inte är hemma och hon är den som hatar barn på riktigt. Jag kokar kaffe och vi fikar på vetelängden som mamma köpt med sig. De verkar båda två lite tafatta, lite bortkomna. Fundersamma över vilka dessa människor är som delar mitt liv. Daniel hälsar artigt. Tar i hand. Jag presenterar honom som en väldigt god vän och jag kan se skrattet lura i hans ansikte när jag säger det. Pappa tittar sig runt i köket. Jag ser plötsligt köket med hans ögon. Man kan göra det ibland. Urålderliga köksluckor med glasrutor i, ännu äldre köksbord med massor av udda pinnstolar. Monicas pelargonodling. Vänsterpartiets gamla valaffisch med budskap om kvinnofrigörelse och socialism. Ljusslingan med hjärtan som utgör köksgardin.
-Ja här har ni gjort det bra mysigt för er...säger han.
-Ja jättefint verkligen, håller mamma med.
Med en röst som säger det totalt motsatta.
-Tycker du inte det pappa? fortsätter hon.
-Han sa ju just det, mumlar Sandra.
Jag sparkar till henne under bordet. Idag är en dag då vi inte använder oss av det vanliga inrepade manuset. Våra vanliga rollkaraktärer är på semester, eller nån annanstans i alla fall. Orsaken är Storasyster som fallit ur manus. Eller om hon bara tagit ett välbehövt break efter en lång och framgångsrik säsong. Familjen känns tom och konstig utan den sura häxan som förklarar hur vi andra ska leva våra liv. Min spark på Sandras smalben får även henne att titta till lite extra i tablån för dagens program.
Mamma undrar vad de som jag bor med arbetar med. Jag berättar, Daniel fyller i. Han pratar om kursen han läser på universitetet just nu. Vad han ska använda alla sina kunskaper till en dag. Jag pratar om dom andra. Om Johan som sliter ut sig på Sahlgrenskas akut. Joakim som flashar med jobbet på NKdesigners. Monica på förskolan. Musse som gör en insats med kidsen ute i Tynnered. Och så jag då. Jag som precis börjat min karriär som illustratör. Jag märker att de är skeptiska.
-Men kan du leva på det då? säger pappa.
Han höjer på ögonbrynen över kaffemuggen, tar en sörplande mun kaffe. Jag suckar inom mig.
-Är det inte väldigt svårt? säger mamma med bekymrade ögonbryn.
-Men man måste väl inte göra det som är lätt jämt i livet, svarar jag. Ibland så kanske man kan försöka göra det som är svårt, men roligt. Jag vet att jag kan fixa det här.
-Ja, du har ju alltid varit bra på att rita, säger mamma.
-Men kan du leva på det? säger pappa igen. Man har ju räkningar att betala gumman.
Jag tänker att jag betalat mina räkningar i tio år. Sen jag flyttade hemifrån har jag betalat varenda jävla räkning själv. Och det har minsann gått bra hittils. Men jag säger bara:
-Jag har ju så lite hyra nu pappa. Jag behöver inte så mycket pengar.
-Nej så är det ju inte alls så dyrt att köpa designerjeans, flikar Emma in.
Jag tittar fundersamt på henne. Trodde jag verkligen att hon ändrats sig sen igår? Att hon från och med nu skulle visa upp en mer mänsklig sida. Att hon kanske till och med blivit lite trevlig. Hon skrattar till.
-Herregud Miranda! Jag bara skojade. Ta det lugnt!
Jag rycker på axlarna. Dyra kläder tänker jag alltid se till att har råd med. Om jag så ska sno dem.
-Jaha hur är det med Lina? frågar mamma. Är ni fortfaranda lika goda vänner?
-Men det är väl klart att vi är. Hon jobbar så mycket just nu bara. Vi hinner inte ses så ofta. Och jag har ju Da...
Jag håller på att bita mig i tungan. Jag kan inte avsluta den meningen. Jag har ju Daniel nu. Så skulle den fullständiga meningen se ut.
-Jag har ju också mycket att göra, säger jag istället.
Daniels mungipor rycker så där som de gör när han tycker att jag är underhållande.
-Så ni umgås inte lika mycket då, konstaterar mamma.
-Faktiskt, säger Daniel. Så var det länge sen Lina rompade in här i köket. Vart håller hon hus egentligen Miranda?
Jag rycker på axlarna. En enorm röksugenhet börjar sprida sig i kroppen med centrum på mina lungor och hals. Herregud! Kan de inte gå snart! Jag behöver röka en cigarett. Jag behöver vara ensam i mitt rum. Andas ut, andas in, och allt av vikt jag säger har jag stulit av Jocke Berg.
Lina har inte varit här på ett tag. Det är sant. Underligt sant. Faktum att vår vänskap de senaste veckorna bestått av allt för mycket: jag har blivit R-nollad av henne, hon svarar inte på mina mess, fikor som avbrutits av att hon fått mystiska telefonsamtal eller inte blivit av alls eftersom hon inte ens dykt upp.
-Men Herregud! Hon jobbar ju skithårt på den där reklambyrån! Hon kan inte ha hur mycket tid som helst! fräser jag till.
Sandra sparkar till mig på benet. Nu är det jag som glömmer av nyordningen i Days of familjen Persson. Pappa skruvar på sig.
-Nej, vi ska väl komma iväg, det är ju en bit att köra.
-Ja, säger mamma. Det var väl roligt att ni systrar fick umgås lite. Det är ju inte så ofta.
-Nej just det, säger jag ner i bordet.
Så klär de på sig och försvinner. Sandra och jag springer till fönstret och ser dem gå iväg bortåt gatan. Mot parkeringen vi Schillerska där de parkerat bilen. När de är utom synhåll springer vi ut i köket och tänder varsinn cigarett.
-Fan vad gott, suckar Sandra.
-Skitgott.
-Jag kände liksom, kan inte ni dra nu, jag vill röka.
-Ja, sjukt, jag med.
Vi röker så det låter. Puff-Blås, Puff-Blås.
-Du då? Ska du dra hem till Karlstad i kväll eller?
Sandra ler lurigt. Lillasyster lurigt.
-Kanske det... Kanske så åker jag hem till byhålan som jag bor i istället för att stanna kvar här och gå ut med min storsyster en lördagkväll som denna.
-Vill du stanna? Fan vad kul!
-Ja!
Vi hoppar runt lite och kramas i köket. Just då kommer Julia in i rummet.
-Det var ett väldigt glädjehoppande. Ta det lugnt. Fan. Sån här glädje klarar jag inte av. Tänk på att jag är en gammal kvinna som har förlorat alla mina illusioner.
Sandra stannar upp och ser på Julia med ett ansiktutryck som jag tolkar till att hon inte vet ifall Julia är allvarlig eller inte.
-Hej Julia! Välkommen hem! säger jag.
Hon tar ett fast grepp om mina kinder och pussar mig ljudligt på munnen.
-Det här är min syster, säger jag och lägger armen om Sandras axlar.
-Jävlar vilken förändring hon har gått igenom, ler Julia.
Jag skrattar till.
-Det här är min lillasyster! Hon är mycket snällare.
-Än vad? Än mej? Än Emma?
Julia tar Sandras hand och hälsar ordentligt. Jag ser på Sandra att hon fortfarande inte riktigt vet hur hon ska tolka Julia som person. Jag minns min egen första bild av den här rödhåriga galningen. Det var ju inte så länge sen. Även om det känns som att det var ungefär hundra år sen.
-Vi bestämde oss precis för att ägna även den här lördagen åt slarv och fylleri, säger jag.
-Underbart! svarar Julia. Jag är torr som en öken i strupen.
-Fram med spriten då, säger jag.
-Jag har väl ingen sprit.
-Har du inte? Du är ju alkolist.
-Jo!
Julia skiner upp. Jag har nog en skvätt vodka nånstans. Det räcker till ett par drinkar. Kan vi inte gå till Kellys sen. Jag är lite pank.
-Det låter bra. Vi måste bara göra oss lite snygga först också, säger jag.
-Det är lugnt. Klockan är ju ingenting.

Några klädbyten, sminkkletande, favoritlåtar och två vodkadrinkar senare vandrar vi mot Kellys. Julia klapprar så det ekar mellan husen på nya klackar.
-Har du köpt nya stövlar i Stockholm? frågar jag.
-Mmm... Grymma?
-Grymma.
Det är svarta, blanka höga stövlar med spetsig tå och ännu spetsigare klackar. Hon har stoppat in de smala jeansen innanför skaften ser jag. Lite mer 2002 och lite mindre 1994. Det är något mer med henne förutom stövlarna. Det är som att håret är lite blankare än vanligt och attityden ännu lite kaxigare.
-Snygg du är idag Julia, säger jag.
-Vadå? Jag är väl alltid snygg.
-Jo, det klart. Men du ser extra snygg ut idag.
-Kanske är det min nya lugg, som du, o popprinsessan, har skapat. Eller så är det min nya jacka, eller så är det mina nya stövlar... Eller så att jag fick knullat lite i Stockholm.
Sandra snubblar till. Julia ger henne ett långsamt snett ögonkast.
-Med det vill Julia gärna få lite mera uppmärkasamhet, säger jag. Uppmärksamhet is her middle name.
Sandra ger ifrån sig ett litet fnysande.
-Vill du inte veta vem jag knullade med? frågar Julia.
-Jo... suckar jag.
-Ma-r-kus Mus-to-nen.
Hon betonar varje stavelse noga.
-Skit ner dej!
Jag tvärstannar och stirrar på henne.
-Nej! Jag bara skojade! Förlåt Miranda.
-Puh...
Jag tar mig på hjärtat och lutar mig mot en husvägg.
-Vem är Markus Mustonen? säger Sandra.
-Trummisen i kent, flinar Julia. Din syster är så kåt på hela det bandet att hon gladeligen skulle kunna suga av dom allihop. När dom kom hem från en turné. Innan dom hade duschat.
-Fy fan! Lägg av.
Jag börjar jaga henne gatan fram. Hon halvspringer baklänges och gör avsugningsgesten.
Sandras ljusa skratt lyfter mot hustaken i spiraler.

På Kellys hänger Jool i baren, Daniels vän, som trots att han ständigt hänger i Borås, inte blivit nämnd i den här historien förrän nu. Märkligt att jag glömt att berätta om Jool. Han är ju en personlighet som man liksom inte glömmer att nämna om man känner honom. Han har idag satt upp sina dreads i två höga tjejtofsar. Jag får en varm kram. Han ler brett, vänligt, alltid lika lagom påtänt. Vi hänger med honom i baren och han berättar om en bok som han börjat skriva.
-Den börjar med att han killen som det handlar om, han vaknar upp på Sahlgrenska. Han minns ingenting och dom berättar för honom där att han har blivit upphittad i Vondelpark.
-I Amsterdam?
-Ja, så börjar det. Hela boken.
-Jag känner igen det där, säger Julia. Jag tror att det redan finns en sån bok som börjar så.
Jool slocknar lite.
-Fan också. Jag trodde det var en sån bra idé.
-Det var det med. Skriv det ändå, säger jag. Jag menar, skit i Julia.
-Skit i Julia... skit ner dej apa, säger Julia med mongoröst.
Jag ignorerar henne.
-Vem är den söta dockan du har med dej? viskar Jool i mitt öra.
-Det är min lillasyster.
-Är det? Hon är skitfin.
Han tittar drömmande bort åt det håll som Sandra kommer vandrande från toaletten.
-Är hon singel?
-Ja, tror det. Hon är inte så bra på att binda sej.
-Vem är det? Jag kan ju inte ens binda mig vid en teleoperatör... Hur gammal är hon?
-25. Ta det lugnt nu Jool.
Jag vet inte varför jag säger så. Varför jag helt plötsligt är helt överbeskyddande över min syster. Hon har ju rest över hela jorden. Hon vet ju hur saker och ting ligger till. En underlig fundering dyker upp i mitt huvud. En fundering som aldrig funnits där innan. Håller alla på med droger? Jag menar alla? Ibland så känns det så. Det verkar som att jag umgåtts lite farligt nära Emma ett tag. Vuxna människors värderingar i mitt huvud? Det är inte möjligt.

Två öl och några billiga guldflageshotar spolar effiktivt alla sådana tankar i mitt huvud.
-Jävlar! halvskriker jag. Jag känner att i kväll kommer nåt att hända! Jag vet det!
Jag stäcker upp armarna i luften och ylar mot månen. Killen i baren ger mig ett varnande ögonkast. Jag kastar bak huvudet och gapskrattar till svar. Sandra vill att vi går och kissar så vi gör det. Inne på toa nyper hon hårt i armen.
-Vad är den där söte killen för en? Är han nån du känner väl?
Jag lägger papper på ringen, sätter mig och kissar innan jag svarar.
-Det är Daniels polare. Han hänger uppe hos oss ganska mycket. Han är lugn. Väldigt lugn.
-Hur du lugn menar du? Har du kissat klart? Det kommer snart i brallorna.
-Ja! Lugna dej. Pårökt lugn menar jag.
-Jaha, men det är väl inte så farligt. Han röker väl inte heroin eller nåt.
Vi byter plats och Sandra stönar av njutning när hon kissar.
-Var det skönt att kissa? skrattar jag.
-Skojar du eller? Men allvarligt, han är skitsöt. Jävligt skön frisyr. Tjejtofsar liksom. Känns skönt.
-Han brukar ha tjejsolglasögon och pannband också.
-Har han? Kjol också?
-Fan jag undrar om han inte hade det i somras! En svart kjol. Jo, det hade han.
-Åh! Jag älskar killar som är så starka i sin manlighet att de vågar ha tjejgrejer.
Jag målar mina läppar medans Sandra torkar sig och jag tänker att det märks då fan att Sandra är min lillasyster. Att hon är yngre och har ett öppnare sinne ibland. Jag undrar var hon drar gränsen för tjejgrejer som hon kallar det. Vissa saker känns ju onekligen mer ok än andra. Som kajal och nagellack men inte foundation och strumpbyxor.
-Man kan väl få hångla lite, säger Sandra på väg ut i baren igen. Som du tydligen gör med Daniel..
Hon blinkar till och jag får aldrig en chans att svara för där i baren står Daniel och skrattar med Jool och Julia.
-Hej Baby! Ler han, lägger en stark arm runt min nacke och kysser min mun med ett smackande. Som Julia gjorde förut, men ändå inte...
Julia ger ifrån sig ett sånt där ljud som man kan göra om man vill skrika fast man har munnen full med öl. Hon sväljer ölen med ett sånt där högt svälj-ljud.
-Vad gör ni? får hon ur sig.
-Vaddå gör? säger jag.
Jag är alldeles för tokfull för att hålla något hemligt just nu. Tur att man inte är spion.
-Du menar det här? skrattar Daniel och tar tag i mig igen och pussar mig.
-Men har ni äntligen fått till det! säger Jool.
-Precis det jag skulle säga, säger Julia. Det här har man ju väntat på i evigheter.
-Skojar du eller! säger Jool. Daniel har inte gjort nåt annat än tjatat om prinsessan Miranda sen hon flyttade in hos er. Bla-bla-bla... Miranda sa så och Miranda hade en blårandig tröja på sej idag och Miranda har fått jobb på Svensk Damtidning...
Daniel håller för mina öron och ropar:
-Lalalalala Bingo! Bingo!
-Damernas värld! skriker jag. Det är en jävla skillnad! Sluta Daniel!
Killen i baren ger oss en blick igen. En nu-får-ni-ta-och-ge-er-blick.
-Det här, säger jag och lägger armen om Daniels axlar. Eller jag menar, this is, mina vänner, the fuck of the century.
-Oh, my god! ropar Julia. Och han har bott i samma lägenhet som mej utan att jag har vetat om det.
-Vadå? Vet du inte att ni bor i samma lägenhet, säger Sandra och ser mycket packad och dum ut.
-Jo... men jag visste inte att han var århundradets bästa älskare!
-Inte århundradets bästa älskare, bara århundradets bästa knull, säger jag. Det är skillnad!
-Jo, det är det faktiskt, håller Julia med.
-Hur då? säger Sandra Det får ni förklara för mej. Jag är bara en ovetande lillasyster.
-Lätt att säga så när det bara har gått två år in på århundrandet, lägger Jool in. Du har ju ett par år på dej att leta efter en bättre. Eller räknar du in nittonhundratalet också? Är det så?
-Käften Jool, säger Daniel. Förstör nu inte det här för mej!
-Jag får nog räkna in nittonhundratalet också, säger jag. Jag menar vem vill ha mej i slutet av detta århundradet ändå? Jag lär ju vara rätt gammal och skrynklig då.
-Det blir inget nuppande då... säger Sandra med viss förnöjelse i rösten.
-Skitsamma!
Julia hänger över baren och viftar med VISA-kortet.
-Ge oss guld! ropar hon. Guld, bartendern! Vi måste fira!
Bortglömt totalt är att hon nog var lite pank.

Jag lär mig aldrig vad den där spriten heter med guldflagor i. Men jag tror att du vet vad för nån jag menar. Den smakar kanel och så är det små flagor av 24 karats guld som flyter runt i den och försöker luras att det är det är på nåt vis grymt att dricka den. Flashigt, kolla jag har råd att dricka guld. De enda som går på det är killar i 20-års åldern som bor på landet, samlar på sovenirflaskor och döper sina husdjur till Grogg och Tequila. Och så vi då, idioter i baren som tror att det bästa sättet att fira nyfunnen kärlek är genom att dricka guld. Varje gång jag dricker skiten glömmer jag bort hur jävla full jag blir av den, den är så fruktansvärt stark. Imorgon kommer jag att må otroligt dåligt, men det är långt tills dess.

Kellys ger oss inget mer för tillfället. Vi gå ut på gatan. Röker cigaretter och begrundar vart vi ska ta vägen. En vän till Julia ramlar ut porten intill oss. Julia och han kramas och är glada över att ses. Julia skrattar åt hans mustach som tydligen är nyodlad. Han är på väg till en fest i Majorna och övertalar oss att följa med. Jag är väl den som behöver mest övertalan kan tilläggas. Sen den där iskalla vintern i råtthålet vid Mariaplan har jag svårt för Majorna. Jävligt svårt. Jag vet inte om det är de ständigt belamrade trappuppgångarna (svalarna, förlåt, helvete), gårdsfesterna med utflippande konstnärstyper som gäster, kvinnorna som cyklar omkring på urgamla cyklar utstuderat utstyrda i second hand klänningar och rågblonda flätor, eller deras väninnor som hennafärgade puffar runt på mörkbruna manchesterklädda barnvagnar från 70-talet med batikklädda ungar i vilka man tydligt kan se har fäder från latinamerika eller något land i afrika. Det kan vara det som ger mig krupp på majorna. Eller om det är nonchalansen, rulltobaken, vegetarianerna, eller flörten med som ligger öster om sverige, jag menar allt från kommunism till yoga. Kanske alltihop i en otrevlig kombination. Jag tål helt enkelt inte den delen av stan. Sen den där vintern vid Mariaplan har jag gjort vad jag kunnat för att hålla mig därifrån. Förutom några undantagsvisiter till Röda sten och Bengans så har jag klarat mig väldigt bra.

Mina compadres väljer att ignorera hela denna min ramsa om vad jag hatar med majorna och vi vandrar tillsammans gatan fram i rikting mot Stigbergstorget, porten till helvetes förgård, som jag kallar den ikväll ett uttalade som gör Julia riktigt munter. Fast det kanske inte bara är mina sarkasmer, det kan vara guldfärgad sprit också. Hon är ju ganska svårroad den kära Julia, svårroad, men lätt att supa full.
Det har blivit rejält kallt de senaste dagarna. Jag är glad att jag druckit så mycket. Annars hade jag frusit så jag hackat tänder. Man kan inte tro att man för bara en månad sen svettades som en gris hela tiden. Nu fryser jag i min 2000kronors MissSixtykappa. Som jag köpte för en månad sen, som jag skulle ha hela hösten. Underbart ekonomiskt sinnelag jag måste ha- 2000kronors kappa som räcker i en månad. Fast man kanske inte ska skylla på mig i det här läget utan vädergudarna som verkar sabba all form av höstshoppingsglädje. Those bastards.

Vi går ner i Hängmattan och en liten bit närmare Chapmans torg. Där är det. På andra våningen. Folk hänger ut genom fönstren och dansar utanför på taket. En glad tjej släpper in oss i trappan.
-Välkomna! skrattar hon. Inte för jag bor här men ändå!
Vi går in och upp för trapporna. På dörren sitter ett helt A4-papper med namn på som ska ha post här innanför. Fler namn än vad som står på dörren hos oss i Borås verkar det som. Vi öppnar dörren och en fuktig hetta och en stark lukt av svett slår imot oss. Jag blinkar till för att vara säker på vad det är jag ser. Jo, det är sant. Vid väggen längst bort står ett skaband och spelar. Framför dem i hela rummet dansar säkert tvåhundra människor.
-Shit! Jag dör! skriker jag och kan inte få av mig kappan fort nog. Knölar in den i en bokhylla. Sandra och Daniel gör likadant. Sandra ger ifrån sig ett illtjut och vi kastar oss in i folkmassan och dansar. Dansar oss varma, varmare, tills svettilar börjar rinna i tinningarna och mellan brösten. Golvet gungar av tyngden när alla hoppar upp och ner. Människor trampar på mina tår, knuffar mig hit och dit och okända armar fångar varsamt upp mig då jag faller utanför det spontana dansgolvet. Jag tänker att det nog finns en gud nån stans ändå. Som gav oss det som vi behövde inatt; en fest som matchade den galna stämning vi byggt upp inom oss just nu. Som gett oss detta totalt oväntade, vansinnesröj att dansa ut alla våra frustrationer och paranoida vanföreställningar på. Det här är nog så nära ett religiöst ögonblick jag kommit på 27 år på den här planeten.
När benen inte bär oss längre tränger vi oss bort till ett fönster och klättrar ut på taket där vi observerat att rökande av cigaretter är tillåtet. Det är ett stort tak vars funktion är ganska oklar eftersom huset som vi klättrade ut från fortsätter många våningar upp till. Kanske är vi på taket till ett garage eller nån affär, det är skitsamma igentligen.
Människor står och sitter i små klungor på taket. Röker cigaretter, röker gräs, pratar, skrattar, flörtar, är lyckliga. Sandra och jag lutar oss mot något som ser ut som en skorsten och andas djupa andfådda andetag.
-Jag flyttar från Karlstad! säger Sandra. Jag menar det! Vem fan kan bo kvar där efter att ha upplevt en sån här fest!
Jag vet inte vad jag ska svara henne. Att jag precis haft en religiös uppenbarelse på dansgolvet där inne. Att jag inte direkt har såna ofta. Typ aldrig. Att jag är kraftigt imponerad av det jag precis upplevt. Att sannolikheten att hon råkar ut för något liknade är minimal. Men jag vill inte förstöra stunden, varken för henne eller mig. Så jag säger ingenting. Dessutom känner jag mig väldigt nöjd med statusen jag har just nu. Som storasyster som kunnat imponera på en svårimponerad lillasyster. Jag drar in rök i mina lungor och skrattar till svar.
-Fan vilket bra band! fortsätter Sandra. Bytte dom folk som spelade hela tiden? Gjorde dom det? Det var folk som var uppe och rappade också på slutet. Fan vad bra dom var!
Hon pratar på. Väntar inte på svar. Jag betraktar henne i det svaga ljus som alltid lyser upp nätterna i större städer. Lockarna är våta av fukten inne i rummet. Sminket har kladdat lite, ögonen är lite röda men det strålar om henne. I ett ögonblick, nu här på taket blir jag glasklar, nykter. Älskade lilla syster kramas mitt hjärta. Varför är vi inte närmare varandra? Varför kan jag fortfarande känna hur jag hatar henne som jag kunde göra när vi var små och hon jävlades med mig och Lina. Hon är ju stor nu. Jag med. Hon står inte utanför mitt rum och skriker för att jag slängt ut henne när hon pillat på mina Joey Tempestplanscher eller brutit av spetsen på min svarta kajal. Hon gör inte sånt längre. Och jag använder inte svart kajal heller.
Varför kan vi inte vara så där riktigt nära varandra? Som systrar. Hon har tystnat. Tittar på mig med en lurig min.
-Vad är det?
Hon lägger huvudet på sned, söta dockan igen.
-Äh, jag bara tänkte lite.
-Vadå?
-Fan. Det är så kul att du är här. Det hade vart schysst om du kom ner lite oftare.
Vi är inte direkt kända för stora kärleksfulla ömhetsbetygelser i vår familj. Men ärligt, vilken svensk familj är det. Det här är ingen amerikansk B-film, producerad för TV heller. Det här är sverige. Verkligheten. 2002.
-Klart att jag vill! Karlstad är ju sådär faktiskt. Jag trodde att jag trivdes i småstäder. Men jag är inte så säker längre.
-Är du inte?
-Nej. Jag kanske har sett ner på Göteborg bara för att vara tvärtimot dej.
-Har du?
-Ja, men du vet ju hur det är. Man vill ju helst bara jävlas med sin syster.
-Åh, söta Sandra!
Hon skrattar sitt kvittrande skratt och vi kramas en svettig kram. Med festen som bakrundsmusik och stjärnor bakom smog som vittnen. Det här är så nära vi kan komma varandra förtillfället.

Bakom Sandras rygg lösgör sig två personer i dunklet. Daniel och Jool.
-Står ni här och hånglar utan oss, säger Jool på sitt släpiga vis.
Daniel tar tag i mina armar och lyfter dem över mitt huvud, tvingar mig bakåt mot väggen. Låser fast mig där. Jag hör Sandra fnittra bakom mig.
-Har du roligt my darling? ler Daniel.
-Darling faktiskt?
Jag lägger huvudet på sned.
-Ja, nu är du min Darling.
-Det var som fan.
-Mmm det är det.
Han kysser mig och trycker sig mot mig. Jag försöker komma loss för att krama honom men hans grepp om mina handleder hårdnar.
-Daniel.
-Mm.
-Jag sitter fast.
-Det är meningen.
Vi kysser varandra och jag känner mig helt svag när han uppför sig så här. Fan, hela stans samlade feminister skulle antagligen döda mig om jag erkände högt att jag blir så kåt av att känna mig lite hjälplös. Lite lagom utlämnad. Trygg, men inte hundra säker. När blev den här lilla skejtarkillen en man? Jag måste ha varit blind.
Till slut blir jag för yr av att kyssas. Lutar mig snabbt framåt. Daniel släpper mig.
-Mår du bra?
-Jag är så jävla full.
-Jaså! Det är du!
Han låter mig stödja mig mot sig en stund. Jag drar några djupa andetag. Jorden går tillbaka till att snurra utan min inblandning.
-Det är så jävla jobbigt när saker och ting börjar snurra bara man blundar lite, säger jag.
-Är du ok nu?
-Ja.
-Miranda.
Han fångar mitt ansikte i varma händer. Ser mig i ögonen. Allvarlig. Nej, nu kommer det nåt, tänker jag.
-Jag gillar dej som fan.
-Jag gillar dej med.
-Tycker om dej. Fattar du det fast du är skitfull?
-Ja! Jag tycker om dej med. Och det här är inget jävla fyllesnack.
Jag kan inte låta bli att börja gapskratta när lättnaden släpper. Han skrattar han med. Åt min ironi mitt i allvaret. Jag tänker att jag ska vara rädd om denna pojken med sina varma händer och varma humor. Plötsligt känner jag hur kall jag är.
-Kan vi inte gå in igen? Jag fryser röven av mej!

Vi går in. Hittar Julia i köket. Hon verkar ha hittat några vänner. Om de är gamla eller nya för kvällen är svårt att avgöra. De pratar om något band och sakta förstår jag att Julia har varit med i det bandet. Jag blandar mig i samtalet.
-Vadå? Har du varit med i ett band, säger jag.
Julia tittar på mig som att jag sagt något riktigt puckat. Typ; vadå? Är Kurt Cobain död?
-Visste du inte det? säger hon.
-Nej.
-Men det har jag.
-Sjöng du?
Hon ser om möjligt, ännu mer föraktfull ut.
-Jag spelade bas, säger hon med en röst som lika gärna hade kunnat tala om för mig att hela min familj precis dött i cancer och det var rätt åt dem. Jag ignorerar henne.
-Vad hände då?
-Vadå hände?
-Men du spelar inte längre i det bandet eller?
-Nej.
-Men det måste ju.... Jag menar om folk här har...
Jag pekar runt i köket.
-...har hört talas om bandet så måste ni ju har varit lite stora ändå. Varför finns det inte längre då?
Julia mjuknar lite.
-Jo, vi var bra. Höll på att bli stora faktiskt. Var på några turnéer. Gjorde en skiva som släpptes på Dolores. Men så blev allting jävligt utfreakat. Precis när allt höll på att smälla till. Så det sket sej kan man säga.
-Vad blev utfreakat?
Julia stoppar pop-corn i munnen. Det står en stor gryta pop-corn på spisen intill henne. Funderar på sitt svar. Sen säger hon:
-Jo, du vet min alkolism. Den funkar lite dåligt ihop med turnéer du vet. Hajar du?
Jag nickar.
-Men var det ett tjejband? Eller, jag vet inte varför jag sa det. Det har ju inte med din alkolism att göra... Jag bara undrar.
-Nej, det var inte nåt tjejband.
Hon har en riktigt föraktfull ton när hon säger ordet tjejband.
-Jag är tjej. Jag var med. Jag var ensam tjej.
-Varför har du aldrig berättat det här? Har du spelat i många band? Hur kom du med i ett sånt band med en massa killar?
Julia lägger huvudet på sned.
-Herregud Miranda vad många frågor. Jag spelade bas skitlänge. Jag var grym, var med i flera band. Sen så kom dom där killarna och undrade om jag ville vara med dom och leka. Så ville jag det. Det här är också en sån där historia som skulle kunna bli en bok om jag berättade den för dej nu.
-Ok.
-Men om du ursäktar så skulle jag vilja låta bli att göra bort mej mer nu. Vill gärna behålla lite mer av min värdighet inför mina gamla fans.
Hon nickar åt människorna i köket.
-Dessutom, fortsätter hon. Så har jag ätit alldeles för många pop-corn för vad som sammanfaller med min anorektiska image. Du vet ju hur det är, fem minuter i munnen, fem månader på låret.
Så slänger hon bak håret och går därifrån.
-Ja, hon förnekar sej aldrig, säger Daniel vid min sida. Ständigt denna rockmyt personifierad.
-Ja, hon är söt på nåt vis, svarar jag.
-Söt?! Hon är jävulen själv i ett vackert skal. Fan vad hungrig jag blev nu.
Han vänder sig och öppnar kylskåpet. Vänder sig till människorna i rummet.
-Är det nån av er som bor här?
Alla skakar på huvudena.
-Nån som känner nån som bor här då?
Samma skakningar.
-Vad fan gör ni här då?
Vi skrattar. Daniel hittar en Big Pack låda med hemmagjord pizza i som han börjar äta på. När han har tagit några tuggor kommer en tjej in i rummet. Hon är barfota och bär en brun, lång afrikansk klänning. Det ser precis så flippad ut så man skulle kunna tänka sig att hon bor här. Daniel stoppar blixtsnabbt in pizzan i armhålan. Jag känner hur jag kvävs av skratt jag måste hålla igen.
-Hej Hej, säger tjejen.
-Hej, säger Daniel.
-Har ni roligt? undrar hon.
-Jättekul, säger Daniel.
Jag kan inte säga någonting. Om jag öppnar munnen kommer allt skrattet ut. I ögonvrån ser jag en skinksmula ramlar ner från Daniels armhåla. Jag ser att tjejen ser den med.
-Bor du här? säger han.
Jag förstår inte hur han kan hålla sig för skratt.
-Nej, men min kille gör det. Det är han som har gjort det stora huvudet i papé machie som står utanför toaletten.
Huvudet verkar vara lite för mycket för Daniel. Han låtsas inte om att han har hört det ens.
-Vi bor i Borås, säger han istället.
Tjejen höjer ena ögonbrynet.
-Staden Borås?
-Nej, kollektivet Borås på Vasagatan.
-Jaha.
-Det har hetat Borås sen början av 90-talet. Tänkte att du hade hört talas om det.
-Nej, det har jag inte. Men jag är inte från stan heller. Roligt namn på kollektivet.
-Ja! Vart kommer du ifrån då?
-Västerås. Jag är här och pluggar.
-Vad pluggar du då?
-Socionomprogrammet.
Skinkbitarna fallar fortare än Niagarafallet nu. Jag står inte ut längre. Jag måste härifrån. Det blir inte bättre av att jag blir medveten om vilken jobbig dialekt tjejen pratar. Samma dialekt som alla på socionomprogrammet pratar. Jag önskar att Lina vore här. Hon skulle förstå precis.
-Jag måste kissa! säger jag och väntar inte på svar innan jag försvinner.

När jag kommer ut från toan står Daniel och väntar på mig. Hela hans ansikte är ett stort garv.
-Fan ta dej att du drog! säger han.
-Jag klarade inte av det! Förlåt. Jag höll på att dö av skratt. Hur gick det?
-Nej det gick ju inte. Hon gick ju inte. Så till slut tog jag fram pizzan och åt upp den. Låtsades som ingenting. Som att det var helt normalt att ha en bit pizza i armhålan
-Det är väl helt naturligt att ha en pizza i armhålan? Är det inte?
-Eller hur? Istället för att värma den i micron.
-Ett mer organiskt alternativ!
-Precis!

Vi sätter oss i en soffa och ser på när festen sakta tappar fart. Tunnas ut. Jag måste ha somnat till lite. Vaknar av att Julia står framför oss.
-Ska vi gå hem? frågar hon.
Jag känner en tyngd på min ena sida. Vänder mig om och där ligger Sandra och Jool och hånglar som två tonåringar. Jag måste verkligen ha sovit lite. De var inte där alldeles nyss. Vi hittar våra jackor och drar.
Vandrar hem genom kalla tysta gator. Möter en och annan ensam nattvandrare. En och annan taxi svischar förbi. Spårvagnarna har tystnat för natten. Julias klackar är ibland det enda som tydliga ljud som hörs. Jag undrar om hon inte har ont i fötterna. Det skulle hon aldrig erkänna. Rockbitch. När vi passerar Järntorget börjar snöflingor blåsa förbi lite förstrött i vinden. Nonchalant, som att de också anser sig ha rätt att vara här.
-Snöar det? säger Sandra efter en stund.
-Det gör det. säger Julia.
-Fan också. Det är ju fan oktober, säger jag.
-För en månad sen gick vi ju här och svettades, säger Daniel. Jag fattar ingenting.
Vi fattar ingenting. Ingen av oss. När vi kommer fram till Vasagatan har snöfallet tätnat. Det känns mest som ett dåligt skämt.

Dagen efter vaknar vi till ett decimetertjockt snötäcke utanför. Det bäddar in stan och dämpar de ljud vi är vana vid. Vi tassar runt i våningen. Pratar om saker från igår. Skrattar åt saker vi glömt bort lite grann och kommer på igen.
Julia förvånar oss alla med grå mysbyxor och raggsockor. Hon fräser bakfyllesurt mot oss när vi retar henne. Men vi har lärt oss hur nära vi kan gå henne när hon är på det humöret. Som en ilsken katta i band. Vi vet hur långt linan räcker.
Sandra och Jool har sovit i mitt rum. Hennes hår är ruffsigt och hennes ögon lyser. De ska ses igen. Hon längtar redan. Fast att han inte har gått än. Piper saker om honom till mig när han inte hör. Det är inte likt henne. I vanliga fall skulle hon blängt lite åt det håll killen drog och muttrat något otydligt om singelskap och frihet. Något måste ha hänt. Nästan som om kärlek har drabbat henne. Jag kommenterar det inte ens av rädsla för att ett enda ord i ren välmening skulle kunna förstöra det där bräckliga, eventuella, nya. Jag vet hur det funkar. Jag var precis där själv.
Vi köper pizzor. Ser på filmer vi spelat in för länge sen och sparat. American Beauty och Dum och dummare.
Då och då går vi fram till fönstren och tittar ut för att se om snön börjar smälta. Men den ligger kvar. Envist. Sen på eftermiddagen kommer till slut surmulna snöplogar fram och skrapar runt på gatorna. När även de insett att den inte kommer att försvinna av sig själv.
Mot eftermiddagen sjunker också temperaturen rejält, det verkar bli en lång kall vinter.

Så måste Sandra åka hem till Karlstad igen. Vi kramas i hallen. Jool ska följa henne till centralen. Hon lovar att komma snart igen. Kanske redan nästa helg. Jool ler bakom hennes rygg när hon säger det till mig. Och så är hon borta.

När jag ligger på Daniels arm, i min säng, ler han mot mig i dunklet och säger:
-Nu räcker det med systrar på ett tag va?
-Mmm... Men Sandra verkar pigg på att komma ner snart igen.
-Men det är nog inte vi som drar då utan Jool.
-Verkar som det. Roligt.
-Verkligen.
Jag flyttar några sticksiga dreads från min hals innan jag somnar. Hårt.