Om det som står i bloggen

Välkommen hit.

Jag skrev denna historia våren 2003. Jag var arbetslös i fyra månader och tänkte göra något vettigt av tiden. Det blev denna "bok"...

Tänkte det var synd om den bara ligger här hemma och ingen får läsa. Så här är den. LÄS gärna!



Allt som står är här är påhittat. Men det kan finnas personer och händelser som färgat av sig in i berättelsen, sånt kan inte hjälpas.



Min tanke var att skriva något som jag själv hade velat läsa på stranden. Kanske kan man kalla det chit-lit för dem som har ett indiehjärta som slår och slår. Vad vet jag.

Läs gärna.

Kommentera gärna.

Länka gärna till dina vänner.

Men det är jag som äger texten.



Puss Isolita



ps, det har gått några år sen jag skrev det här och som det alltid är med sånt där så kanske jag hade gjort saker annorlunda idag. Men jag har bestämt mig för att skita i för stora ändringar och bara köra... Hoppas ni står ut med eventuella stavfel och grammatikuppfuckningar. Det är inte så jävla noga vet ni.

onsdag 1 september 2010

kapitel 27

27

"Three little words
and the question why"


HIM, Funeral of hearts

November


Jag har brett ut skisser, fotografier och jeans över hela köksbordet.
Jag har jobbat hela dan med olika idéer. Jeansben ska få flickor och klotter på sig. De ska tryckas med tryck eller broderas. Kanske ska somliga handmålas av mig och säljas som konstverk. Som om det inte vore nog så ska jag göra några T-shirtar och toppar också. Det är ett skitstort jobb och jag har inte riktigt insett hur stort det är än. Det känns som att jag inte heller kan ta det på allvar just nu. Om jag gör det så förlorar jag den där spontana kreativiteten som ligger i själva kladdandet, klottrandet. Jag gör ju trots allt samma grejer nu som jag gjort sen jag var tonåring. Det är bara det att nu kommer kidsen, förhoppningsvis, att köpa mina grejer, med mitt kladd på. Gå på fest i jeansen med mina målningar på. Bli kära i mina tröjor. hångla i nån soffa med saker på sina kläder som jag har hjälpt till och gjort. Tar jag in det så lovar jag att jag inte kommer att kunna måla en enda prick till. Jag försöker låtsas att jag bara målar lite på mina och Linas kläder som jag alltid gjort. Tänker jag så så känns det riktigt bra.

Iallafall. Det är en vanlig dag i november. Torsdag. Hela köksbordet är belamrat med mitt arbete. Mina sambosar har varit iväg på jobb och skolor hela dagen. Nu har de flesta kommit hem. Vänt i köksdörren när den sett mig och högarna på bordet. Inte survänt, bara konstaterandevänt. Man får hitta sig en annan plats att äta sin middag på idag, så är det bara med det, inget att reta upp sig på. Monica var här för en stund sen och lagade mat. Hon måste göra det varje dag annars känner hon sig helt slarvig och förtappad. Hon pratade lite om vardagliga ting när hon var här och jag svarade lite mmm och jaaa.
Daniel var inne för en timme sen ungefär. Kysste mig i nacken och frågade om jag ville med ner på Jord och ta en torsdagsöl. Jag minns inte om jag svarade tyvärr. Jag var så inne i att klippa remsor av T-shirtar och sätta indianpärlor på, som man hade på skoldiscona en gång i tiden. Minns att jag nog var exalterad över hur snyggt det blev och inte riktigt la märke till kyssar i nackar eller andra yttre saker.

Det ringer på dörren. Flera gånger. Det verkar inte som att någon tänker öppna. Det kanske inte ens är någon mer än jag hemma. Beats me. Med en suck lägger jag ifrån mig penseln och går för att öppna. Utanför i trappan står den snyggaste kille jag sett. Jag tappar totalt fattningen. Han har en rockstjärnas utstrålning som slår imot mig som tryckvågen efter en explosion. Han har det där som Jim Morrison hade, som Ville Valo har, det där självklara, farliga, vackra.
-Hej, säger jag med en pipig röst som inte är min.
-Tjäna, svarar han.
Ruffsar lite förstrött i redan ruffsigt svart hår.
-Är Julia möjligtvis hemma?
-Julia?
-Ja, hon bor väl kvar här?
-Ja, jo. Kom in så ska jag kolla.
-Schysst.
Han kliver in i hallen. Med den där självklarheten. Jag går mot Julias rum med svaga ben. Alex. Det måste vara Alex. De blå ögonen kan man inte ta miste på. Jag förstår verkligen Julias hang-up de senaste åtta åren. Det krävs någon med starkare utstrålning än hennes egen för att få henne på fall. Jag knackar på hennes dörr.
-Julia!
-Mmm.
Jag går in. Hon ligger hopkrupen under täcket.
-Vad är det? säger hon in i kudden.
Jag tänker snabbt efter ifall hon kan vara bakis. Nej, jag kan inte minnas att hon drack nåt direkt igår.
-Alex är här.
Hon sätter sig kapprak upp i sängen.
-Skojar du?! Här? I lägenheten?
-Han står i hallen.
-Du är allvarlig nu Miranda? Sånt här skojar man inte om. Fan.
Hon blinkar för att vakna och skärpa sina sinnen. Betraktar min uppjagade uppsyn.
-Nej. Jag ser att du talar sanning. Man blir så uppjagad när man ser honom, jag vet. Alltså är han fortfarande lika vacker.
Jag nickar.
-Uppehåll honom liten stund. Jag måste fixa till mej lite.
Jag nickar igen och går med ett galopperande underligt hjärta tillbaks till Alex.
-Hon låg och sov. Vill du ha nåt? Hon kommer snart.
Jag vänder meningarna fel. Han verkar van vid att orsaka förvirring hos flickor. Eller så märker han inte att jag är förvirrad. Han sparkar av sig skorna. Hänger jackan på hallbetjänten. Går efter mig ut i köket.
-Vill du ha en öl eller nåt annat, typ kaffe?
-Öl vore gott. Väldigt vad någon här grejar på köksbordet.
-Ja, det är jag. Jag ska göra målningar på kläder.
Han lyfter på skisser, tittar intresserat.
-Jobbar du med det här?
-Det kan man säga kanske...
-Har du gjort saker som man sett nånstans?
-Nej.
Jag ger honom en öl och börjar plocka undan lite.
-Jag har precis börjat med det har. Det här klädmärket är nytt också, så vi får se vad som händer.
-Det ser snyggt ut tycker jag. Du är duktig.
Jag känner, min idiot, att jag rodnar. Fipplar fram en cigg. Tänder den. Sätter mig på en stol.
Han plockar fram en cigg han med.
-Jaha,säger han.
Kisar genom röken mot mig.
-Vem är du då? Jag har nog aldrig träffat dej här förut.
-Oj, ursäkta. Jag heter Miranda.
-Tjäna Miranda. Jag heter Alex.
Han sträcker fram handen över bordet och hälsar. Stark, fast hand. En sån som man vet kan smeka en flicka till vansinne.
-Hej Alex, ler jag.
Min kropp är lite lugnare nu. Kanske för att jag vet att jag inte har nånting att hämta här. Den här mannen spelar i en annan division än mig.
-Har du bott här länge? undrar han.
Askar i askfatet på bordsändan.
-Sen september, augusti eller nåt.
-Vem har flyttat ut då? Eller har du flyttat in till nån?
Jag ler och nickar åt pigkammaren.
-Den knäppe konstnären har flyttat ut, säger jag.
-Å fan, det wackot är borta...
Alex tar en klunk av ölen.
-Ja, han hade försvunnit en dag. Jag hittade lappen han lämnade efter sig av ren röta.
Jag gör en konstpaus. Alex ler snett och väntar på fortsättningen. Så jag ger honom den.
-Jag snodde smör ur ett smörpaket i kylen. Hade gjort det ett tag. Så smöret råkade ta slut. När jag skrapade upp det sista så... satt det en bild på honom där. Fast jag visste inte att det var han förstås. Det berättade dom andra. Han hade skrivit en lapp också att han åkt till Köpenhamn.
Alex skrattar.
-Det låter som han. En gång när jag var här skulle jag ta ett glas i skåpet. Jag öppnade det som jag trodde var Julias, men det var visst hans. Vet du hur jag kom på det?
-Nej.
-Det satt en post-itlapp på en av hyllorna. Där stod det: "Ta ingenting i det här skåpet. Du är det här skåpet."
Vi skrattar båda två och lite mer nervositet rinner av mig.
-Skönt att han är borta verkar det som, skrattar jag.
-Ja, han var verkligen helt skum.

Så står Julia där bakom Alex rygg. I dörröppningen. På några minuter har hon hunnit göra sig redo. Vacker. Målad. Blankborstat hår. Oemotståndlig.
Alex märker min blick bakom sig och vänder sig om.
Julia ler. Blygt verkar det som. Hon ser ut som en liten flicka plötsligt. Inte sig lik alls.
Han reser sig och tar henne i sin famn. De står stilla länge. Julia andas ett hej, i hans hals. Jag får en klump i min hals av avundsjuka.
Han håller henne en bit ifrån sig och betraktar henne. Jag känner mig överflödig, ivägen. Vill inte se Julia så här när hon visar sig så sårbar. Svag.
-Har du träffat Miranda? säger Julia till slut.
Han vänder sig om och ler mot mig.
-Ja, vi har snackat lite. Hon gör fina saker.
Han nickar mot högarna på bordet.
-Hon är skitduktig. Du ska se vad hon har gjort med min fotostudio.
-Gärna. Det ska bli mycket trevligt att se den som du har berättat så mycket om.
Jag lyssnar förundrat. Hade ingen aning om att en man kunde locka fram en så mild och trevlig Julia. Trodde inte heller att de två tydligen verkar prata med varandra lite då och då. Hur kan han annars veta om studion...
-Skulle Daniel ner på Jord, Miranda? säger Julia till mig.
-Ja. Det sa han! Jag hade glömt det! Jag var så inne i jobbet förut. Men det skulle han.
-Ska vi gå dit ner en stund, säger Julia.
-Ja. Det är ok att ni vill ha mej med.
-Jag frågade inte dej, jag sa till Alex.
För en stund blir hon sig själv igen. Det är nästan skönt att höra lite sarkasm igen.
-Miranda, jag bara skojade. Självklart går vi allihopa.
Antagligen röjer mitt ansikte mig. Poker är inte min starka sida om man säger så.
-Jag frågade för att Daniel är där. Daniel och Miranda är ihop.
Det sista säger hon till Alex. Han höjer ena ögonbrynet mot mig.
-Jaså? Ja, du ser ut som en Danieltjej. Så det var därför du flyttade in eller?
-Nej, men äntligen har dom fått till det... suckar Julia teatraliskt. Hajja att det var mycket jobbig sexuell spänning här i luften innan...
Jag skrattar lite nervöst. Plockar ihop mina grejer lite till. Undrar ifall Daniel har haft andra tjejer här förut. Som liknat mig. Eller om han menade på nåt annat sätt.

Julia hämtar Casiss och Petronella som gömt sig nånstans i våningen. De känner Alex som gammalt och det blir ett glatt återseende. Vi går tillsammans ner till Jord.
Daniel sitter vid ett bord med Jool och några andra. Jag känner igen dem som de som var med första gången vi träffades. Den där hemska dagen i slutet av Juli. Daniel skiner upp när han får se Alex. De hälsar med en grabbig kram. Sen drar han ner mig i knät.
-Äntligen! pussar han mig i håret. Jag har suttit här och längtat så efter min tjej.
Jag fnissar till svar som en annan fjortis.
-Jag pratade med Sandra alldeles nyss, säger Jool glatt vid min sida.
Han låter också lite fjortis. Det verkar vara mycket kärlek i luften i kväll.
-Jaha, och hur var det med min äckliga lilla syster då?
-Din underbara lilla syster har det bra. Hon håller på att leta lägenhet här i stan.
-Då har hon att göra... muttrar Petronella.
-Ja, jag vet, svarar jag Jool. Hon frågade om det finns plats i Borås.
-Vi har inte det, säger Daniel snabbt. Förlåt, men det är redan för många på två toaletter och en dusch.
-Ja, jag sa det till henne, svarar jag.
-Men vi har bestämt oss, avbryter Jool oss. Hon ska flytta hem till mej.
-Va!?
Jag inser att jag reagerar för hårt. Jool märker det och ser sårad ut.
-Förlåt, säger jag. Jag blev lite paff bara. Ni har ju precis träffats.
-Men ni bor ju ihop, säger Jool som ett tjurigt barn.
-Ja, men herregud. Vi flyttade ihop innan vi blev kära, säger jag.
Som om det nu skulle göra saker och ting mer logiska.
-Du var allt lite kär i mej innan du flyttade in hos oss, säger Daniel.
-Var jag inte alls. Jag var kär i Miles. Du var ju bara en barnrumpa tyckte jag.
-Miles den tönten. Han är en tönt.
Daniel klämmer ihop mig, puttar runt mig i knät och biter mig i ryggen.
Jag försöker att inte bry mig om honom. Frågar Jool vart han bor istället.
-Masthuggsterasserna, som alla andra losers, svarar han.
-Och dit hade du tänkt ta min syster för att göra en ärbar kvinna av henne?
-Är det inte ärbar man blir när man gifter sig? säger Casiss.
-Vad är man innan då? säger Jool. I limbo?
-Limbo är väl dit alla odöpta barn kommer, säger Daniel.
-Jag trodde det var en dans, säger jag.
-Men Miranda, vet du ingenting?
Daniel biter mig lite till i ryggen. Jag skrattar högt. Det kittlas.
-Om inte annat så gör den här bostadsbristen mycket konstiga saker med oss, säger Casiss. Ingen tänker någonsin igenom saker noga innan de flyttar ihop. Allt är bara panik...Shit! Jag har ingenstans att ta vägen. Får flytta hem till den där snubben jag träffade ute i helgen. Han verkade ju inte vara yxmördare i alla fall. Lite psykotisk, men ok ändå. Fina familjebildningar det blir som kommer till i panik.
-Och så gnälls det över att det föds för lite barn, säger Julia. Vem fan har plats att sätta barn till världen när man bor 7 pers i en etta med kukvrå. Nej dom får hitta på nånting med bostadssituationen.
-Bra talat Julia, säger Daniel. Inte visste jag att det fanns en liten politiker där inne i din beniga lilla kropp.
-Jag är inte benig, jag är graciös.
Alex lägger beskyddande armen om hennes axlar och hon verkar smälta på nåt vis. Slappna av. Lägga ner sin gard. Jag blir förvånad igen.

Senare när Alex går på toa tar Petronella hennes hand och ser henne djupt in i ögonen.
-Lova nu Julia. Den här gången blir det sista gången om det inte funkar, säger hon.
Julia ser ner i bordet. Nickar.
-Förra gången tog det tre månader innan du vart normal igen, fortsätter Casiss. Du måste vara stark nu. Lova.
Julia tittar upp och skrattar avväpnande. Skakar bak håret.
-Men det är lugnt, ler hon. Jag har ju redan sagt att den här gången ska jag ta fast honom och gifta mig med honom.

Den här kvällen, tänker jag, kommer jag alltid att minnas eftersom det sällan man ser två människor älska varandra så mycket som Julia och Alex gör. De flätar ihop fingrarna under bordet. Pratar med oss andra men är ändå inte närvarande. Jag önskar att jag ägde nån form av poetisk förmåga för att beskriva det vackra som jag bevittnar, men jag gör ju inte det. Jag är ju bara en liten tjej från en mellanstor svensk industristad. Fostrad att inte sticka ut, synas eller höras. Om det inte var på torget, framför korvkiosken, när alla satt sig framför TVn. Och den egenskapen har man ju faktiskt ingen nytta av när man växt ur staden man föddes i. Hade jag fått en annan start så kanske jag hade hunnat beskriva deras kärlek med ord som gör den rättvisa. Vem kan förresten göra det överhuvudtaget? Så fort nån försöker får i alla fall jag en enerverade gitarrskala i huvet. en sån som alltid dök upp så fort nån skulle kyssas på Beverly Hills eller Melrose Place.
Hur skulle jag, en enkel arbetartjej från landet kunna beskriva deras kärlek.
Skit samma.
Jag har aldrig sett två människor älska varandra så. Nog.

De går hem lite innan oss andra.
Vi sitter kvar och löser I-landproblem. Irriterande människor på vagnen. Irriterande människor i telefonväxlar som inte har fattat att som har betalt för att vara trevliga. Såna saker. Petronella vill gärna filosofera lite över hur mobiltelefoner egentligen fungerar. Men det blir för mycket för oss andra. Casiss skrattar och säger sig vara så glad över att sitta här och umgås lite.
-Ni vet, jag har haft en sån där dag när det enda samtalet jag haft var med killen i kassan på Bogö. Det var typ så här:
"-Hej.
-Hej.
-På beloppet.
-Ja.
-Kvitto?
-Tack
-Tack."
Vi skrattar åt såna dagar tillsammans. Daniel nynnar på signaturmelodin till Skål och vi dricker upp och vänder hemåt.

Julia och Alex sitter i köket när vi kommer hem. Jag försöker smyga förbi dem för att inte störa. Daniel ska ta en dusch och jag måste in på mitt rum lite. Försöka ringa Lina. Ta det lugnt. Samla tankar för morgondagens jobb. Luften i köket är så tät att man skulle kunna skära i den med kniv. De har hittat varsitt glas vin i nån gammal gömma. Sitter på varsinn sida bordet. Jag känner mig ännu en gång som att jag stör. Gör mitt bästa att passera obemärkt, tyst. Men de lägger ändå märke till mig.
-Kom och sätt dej lite hos oss, Miranda, säger Julia med sin nya mjuka röst.
Jag stannar till bakom hennes rygg. Alex ser leende, avslappnat på mig.
-Men... säger jag.
-Gör det, ber han. Vi kan väl prata lite allihop?
Så jag sätter mig försiktigt, längst ut på en pinnstol.
-Var är Daniel? frågar Julia.
-Han skulle duscha, säger jag.
-Jaha.
-Var bor du nånstans Alex? frågar jag.
Inte för att jag egentligen bryr mig, utan för att vara artig.
-Just nu, svarar han. Så bor jag hos en kompis. Men har precis kommit hem till Sverige igen så jag har ingen riktig adress än faktiskt.
-Ok.
-Jag har varit utomlands några år.
-Ja, det brukar man ha varit innan man kommer tillbaka till Sverige. Om man inte vart typ i rymden.
Han skrattar och jag fortsätter fråga.
-Så vart bodde du då? Mars?
-Nästan... London ett tag och LA ett tag. Men det känns lite schysst att komma hem nu. Jag tror inte att jag har så mycket London och LA kvar i mej.
Julia försöker förgäves dölja hur lycklig just de orden gör henne.
-Vad har du gjort då? Utomlands? säger jag.
Hoppas att det inte är nån slags kuggfråga. Don´t mention the war. Han kanske har suttit inne i LA för att han sålde knark som han smugglat från London. Vad vet man egentligen om folk?
- Jo, han ler lite. Jag är ju musiker.
- Nähä! skrattar jag.
Flyttar in rumpan lite på stolen. Julia skrattar till hon med.
-Det känns ju oerhört otypiskt att Julia skulle...
Jag tvekar, försöker hitta rätt defenition för Alex roll i hennes liv.
-...ha sej en musiker... blir min fortsättning.
Julia skrattar igen, som att hon slappnar av av mina ord. Kanske har jag definierat Alex plats alldeles utmärkt.
-Har du spelat i några kända band? frågar jag.
-Kända i London och L A kanske, men nog inte här.
Han nämner några namn. Jag skakar på huvudet. Nej, jag har inte hört talas om dem.
-Julia har berättat att ni två känt varandra länge, säger jag sen.
Hoppas att det inte ska tolkas fel.
-Mm... sedan början av 90-talet, svarar Alex. Vi var båda nyinflyttade i en liten stad. Vi stack nog ut lite båda två som man säger. Det var ganska givet att vi skulle få ihop det.
Julia höjer ögonbrynen mot honom.
-Jasså det var det? säger hon och slickar ihop jointen som hon rullat på en stund.
-Ja det var det väl, säger Alex. Vi blev ju så där skitkära med en gång vi sågs.
-Sen blev det lite struligare, säger Julia och tänder njutningsfullt jointen.
-Jo, men det var ju mest för att du var så otroligt självdustruktiv på den tiden. Du kommer väl ihåg när du hamna i kanalen och alla trodde du var död. Puff puff go, gumman. Du höll ju alltid på med en massa skit så man visste ju fan aldrig om du levde eller om du bara somnat på nåt golv nånstans.
Julia skrattar.
-Vadå hamnat i kanalen? undrar jag. Nu får du berätta.
-Äh, det var ingenting. Jag bråkade lite med en tjej som hade vart ihop med en kille som jag hade strulat med bara. Hon slängde mej i vattnet. Jag var packad som fan som vanligt och skulle se hur långt det gick att gå innan jag dog. Det var så skönt att bara låta sej sjunka. När jag var yngre var jag alltid tvungen att testa hur skört livet är. Jag är lite sån fortfarande. Det är därför jag alltid plockar upp mackorna ur rosten med en gaffel. För att se om jag klarar mej en gång till.
-Gör du det fortfarande? säger Alex.
Han räcker mig jointen. Jag tar ett snabbt bloss och ger den till Julia.
-I alla fall, fortsätter Alex, så fick jag höra att Julia försökt ta livet av sej och...
-Det gjorde jag inte! Jag skulle bara testa...
-Men du var nära att lyckas ju! Jag blev helt orolig att jag skulle förlora dej, så jag gick hem till dej och ....
-Flyttade in! skrattar Julia.
-Ja, men det var för att ta hand om dej! Innan hade jag bara tyckt att allt var helt lugnt och jag kunde strula på som vanligt. Men nu kände jag att jag inte ville förlora dej.
Han vänder sig direkt till henne nu. Jag inser att hans ord stämmer bra in på hur saker och ting är just nu. Att han nog menar nutid.
Julia verkar förstå. Jag skruvar på mig.
-Jag ska nog gå och ringa Lina, säger jag.
Julia kommer tillbaka till verkligheten.
-Hon ringde förut, för en stund sen.
-Hit?
-Ja, hon hade försökt ringa dej men din mobil var död sa hon.
Jag plockar upp telefonen ur väskan.
-Fan också, batteriet har dött. Jag får ringa henne på vanliga telefonen.
Jag reser mig, säger gonatt och går in till mig. Slår Linas nummer.
-Lina.
-Hej Söta!
-Hej Sötaste! Hej!
Hon låter så där speedad igen. Så som hon gjort det sista. Som när hon pratar med nån kund på jobbet. Försöker släta över med att kalla mig Sötaste. Jag känner mig helt off.
-Vad är det? säger jag. Du kan väl prata med en normal röst.
-Det gör jag väl, säger hon med en helt annan än normal röst.
Jag hör hur hon går in i ett annat rum eftersom musiken hon har på i bakrunden blir svagare. En konstig känsla tar form i min mage; hon är inte ensam slash hon har något som hon döljer för mig.
-Skitsamma Lina. Du hade ringt.
-"Du hade ringt"? Så pratar väl inte vi med varandra?
-Nej, och vi säger inte Sötaste heller.
-Men herregud Miranda! Jag är fortfarande uppe i varv efter en skitjobbig dag. Jag ringde din mobil men den var inte på. Kan man få prata några ord med sin bästa vän?
-Ok. Förlåt.
Jag ångrar mig lite.
-Grejen är den att jag är skittrött och ska gå och lägga mej. Har ett jävla frukostmöte imorgon. Klockan åtta. Fattar du vilken jävla cp-tid.
-Ja, fan. Förjävligt.
-Men jag tänkte ifall vi kunde äta lunch imorgon? Vill du det? Jag kan bjuda för att jag alltid jobbar nuförtiden.
-Det behöver du inte, men ok. Gör det då.
-Vad är du sugen på? Thaimat? Indiskt?
-Indiskt kan väl va gott.
-Ska vi säga Bombay klockan tolv?
-Ok.
-Eller halv tolv, så får vi ett bord fort.
-Ok.
-Puss SÖTA. Sov gott.
-Hej.
Jag lägger på och tänker att halv tolv är en kanontid om men inte vill sitta för länge. När rusningen börjar vid tolv sliter servitörerna tallrikarna ur händerna på en och man måste gå. Jag kan inte komma bort från att nåntning är fel. Jättefel.

Jag borstar tänderna, tvättar bort sminket, tar av mig kläderna och kryper ner i sängen. Christian Kjellvander-skivan sitter i cdspelaren. Jag trycker på play på fjärrkontrollen för att avskärma mig från Julias och Alex prat i köket.
Daniel knackar på efter tredje låten.
-Får jag sova hos dej?
Jag nickar.
Han har bara en handuk runt höfterna. Sommarens sol har lämnat spår i hans hud som fortfarande, nu i november, syns tydligt. Åratal av skejtande har gjort hans kropp naturligt smidig, mjukt muskulös. Han ser på mig där jag ligger och ler lurigt.
-Vad lyssnar du på, o vackra prinsessa.
-Christian Kjellvander. Kom och lägg dej innan du blir kall din dumsnut.
Han släpper ner handduken i golvet. Låter mig se honom naken en stund. Så jag ska så hur mycket han tycker om mig. Åtrår mig.
-Hur definierar du den här musiken? frågar han när han viker undan täcket och kryper ner hos mig.
-Lessen cowboymusik?
Han tar med säkra händer av mig min T-shirt och mina trosor. Sen lägger han mina händer mot sin släta hud.
-Tror du att jag kan bli kall, popprinsessan?
-Men det är ju kallt här.
Huset vi bor i är ju trots allt byggt nångång på 1800-talet och det känns som att det blåser rakt genom väggarna nu på hösten.
-Känner du inte hur varm jag är?
-Jo.
Hans hud är lika varm och len som vanligt.
-Då så...
-Vadå då så? Kan du vara snäll och ta på mej täcket igen. Bara för att du är varm så betyder inte det att jag är det. Du kan inte bara ta av mej kläderna och låta mej vara naken utan täcke.
-Baby! Jag hade inte tänkt låta dej frysa. Jag hade tänkt göra dej riktigt varm.
Han förvränger rösten till nåt som låter som "jag är DonJuan deMarco och jag är världens största älskare". Om ni vet, den där filmen med Johnny Depp. Jag fnittrar och drar ner honom till mig.
-Lessen cowboymusik... säger han och kysser mig på halsen. It´s gonna be a long ride this morning...

Efteråt vilar jag sömnig på hans arm. Vi är så där lagom kladdiga av svett och andra saker som man inte bryr sej om att man är i början av förälskelse. Om några månader kommer vi antagligen att krypa bort från varandra för att torka. Kanska ha varsitt täcke till och med. Men än så länge trivs vi i fukten och kladdet.
-Det är nåt med Lina, säger jag ut i rummet.
-Vadå menar du?
-Nej, men hon är konstig. Hon låter konstig när hon pratar. Som att det är nån där, eller som att hon har dåligt samvete för nåt.
-Vad skulle det vara?
-Nej, jag har tänkt att det är för att hon aldrig har tid med mej längre. Att hon har dåligt samvete för det.
-Hon kanske är avundsjuk på oss. På det vi har.
-Hur då menar du?
-Men ni har ju alltid vart så tajta. Har nån av er haft ett längre förhållande? På riktigt? Har ni det?
-Kanske inte så jättemycket. Nej.
-Hon kanske inte vet hur hon ska göra nu om jag blir konkurrent om etta på dittlivlistan.
Jag tänker efter. Kanske har han rätt. Men så tänker jag på den där dagen när vi sågs på Rosa Pantern. När Daniel och jag fått till det äntligen. Jag ser framför mig hur hon röker med ryckiga rörelser när jag närmade mig på gatan. Då visste hon inte om mig och Daniel. Varför var hon så konstig då? Så tolkar jag om Daniels ord igen.
-Vad menar du förresten? Du och jag har väl inte direkt haft ett långt förhållande? Jag var ju ihop längre med Miles.
-Men shit, Miles och du var rätt seriösa va? Skärp dej. Han var ju bara ett vanligt svin som aldrig skulle kunnat göra dej lycklig. Om han så försökte i hundra år.
-Men sluta! Förklara dej, inte bortförklara dej.
-Kanske har jag för avsikt att vara ihop med dej jävligt länge Miranda Persson. Har du inte känt det?
Han pratar upp i taket.
-Se på mej när du säger såna saker, ber jag.
Han vänder sig mot mig. Lägger en stor hand om min nacke. Ögonen spelar av både skratt och allvar.
-Vad vill du att jag ska säga? andas han.
-Jag vet inte? Vad vill du säga?
-Du vet nog vad jag vill säga. Jag vill bara vara säker på att du säger samma sak.
-Men säg det då så får du se om jag säger det.
Han blundar ett par sekunder, drar ett djupt andetag.
-Jag älskar dej.
-Jag älskar dej.

Jag har väldigt svårt att sova den natten. En delav mig är så obeskrivligt lycklig. En annan del, en som gärna gömmer sig i mörka hörn, en proBorås, pro-arbetslös. pro-Daniel vill bara rusa upp och springa härifrån, det fortaste som det går, så långt bort som det är möjligt att springa.
Men jag andas i stora luftbubblor under panikens vattenyta.
Och ligger kvar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar