kapitel 14

14




(Playa lagom tills Miranda kommer hem till lägenheten igen efter halva kapitlet typ)





"Jag tror inte på kärleksord
Jag tror inte på sånger
Jag tror på vridna lakan
och borttappade kalsonger
På kyssar i grått morgonljus
på värmen i din mun
Cigarett och svett och bakisrus
och darra i takt en liten stund"

Stefan Sundström , Först när det var slut

September

När Miles har tagit sina perfekt slitna Lee och rompat iväg genom stan till flickan som sägs äga hans hjärta känns ensamheten plötsligt så påtaglig. Jag vandrar runt i lägenheten som nån slags osalig ande. Lina ringer inte och säger förlåt. Jag tänker då inte ringa henne, minsann. Bitch. Daniel och jag undviker varandra noga. Han verkar vandra runt han med. Som om han också känner av nån slags osalighet. Där han är är inte jag. Där han inte är är jag. Så fort en av oss lämnat ett rum är den andre där. Och tvärtom.
Till slut får Julia nog.
-Miranda! Ta på dej dina skor! säger hon bestämt. Vi ska ta en promenad.
Jag gör som hon säger, mest för att jag blir överraskad av beslutsamheten i hennes röst. Vi går ut och börjar gå nerför gatan. Hon säger:
-Ok, vad håller du och Daniel på med? Jag får fan krupp på er två!
Hon stannar till för att tända en cigg, fortsätter sen att gå med raska steg.
-Vad menar du? svarar jag.
-Spela inte dum nu Miranda. Något har ju hänt. Ni är inte alls de söta vännerna ni var alldeles nyss.
-Nä... Men det är liksom inget som hänt direkt. Han verkar så jävla sur över att jag träffar Miles ibland bara.Men jag kan inte låta bli honom när jag träffar honom. Det är som att han har nån slags spell på mej. Som att han kontrollerar min kropp.
Julia ler snett.
-Tell me about it. Jo du såna killar finns det en och annan av. Det är märkligt att dom fortfarande får lov att gå lösa.
-Du vet vad jag pratar om?
-Ja... det finns en sån snubbe som har gått in och ur mitt liv i snart åtta år.
-In och ur ditt underliv också?
Vi tittar på varandra och fnissar.
-Shit fan. Åtta år, säger jag.
Lite allvarlig igen.
-Ja. Det är sjukt. De första åren klarade jag inte ens av att säga hans namn. Jag kallade honom för De Blå ögonen.
-Blå Ögonen?
-Ja, patetiskt va?
-Jag hörde dej och Petronella prata om några Blå Ögon härom kvällen.
-Ja, det var han. Han verkar vara på väg hitåt.
-Verkar? Är han nån slags komet som har en fast omloppsbana eller?
Julia ler.
-Komet var ett bra ord. Han far fram skitfort bland stjärnor och sen kommer han till mej och bränner allt omkring mej.
-Har han något riktigt namn?
-Alex. Han heter Alex. Och den här gången ska jag fånga honom och gifta mej med honom tror jag. Nej inte tror, jag vet.
Vi har stannat till vid ett gathörn. Julia verkar ha sjunkit in i minnen från det förflutna. Tjutet från en inbromsande bil en bit bort väcker henne igen. Hon ruskar på sig och vänder sig mot mig.
-Men Miranda. Du behöver dina vänner. Daniel kanske är lite svag för dej. Men ni måste reda ut hur ni ska har det. Hur ni känner för varandra.
-Ok.
-Ok. Och Lina. Ring henne.
-Ja. Hur vet du att vi har bråkat?
-Kanske för att du inte ens har nämnt hennes namn på flera dar. Och så berättade Monica att du hade sagt till henne, att ni skrek på varandra sist.
-Mmm... Vi brukar bråka så här. Det är helt normalt för oss.
-Men inte i flera dagar väl?
-Nä.
-Nu går vi hem och ringer Lina.
-Ok.
Vi vänder och går hemåt. Jag känner mig lite lättare om hjärtat, som att Julia ställt mig åt rätt håll och visat vart jag ska gå. Men jag behöver inte gå enda hem för att prata med Lina. Hon sitter med en kaffe latte utanför Rosa Pantern. Hon har nya solglasögon ser jag. Hon röker en ciggarett och tittar uttråkat på mig. Jag känner igen den där minen hon har. Den betyder att hon känner sig nervös när hon ser mig men hon gör allt för att döjla det. Jag stannar framför hennes bord.
-Hej Söta.
-Hej Fula.
Jag ser inte hennes ögon bakom spegelglaset i pilotbrillorna. Hon blåser demonstrativt ett rökmoln åt mitt håll.
-Jag går hem Miranda, säger Julia och klapprar iväg.
-Förlåt för allt det dumma jag sa, säger jag.
Tittar ner på mina fötter. Hatar att jag kryper för henne men jag saknar henne så.
-Jag blir så jävla trött på hur du håller på, svarar hon.
-Hur menar du?
-Ja, men du går ju med Miles och sen kommer du och lipar för att han beter sej som ett svin. Och han är ett stort jävla svin Miranda. Det är han. Inse för fan. Killen ligger ju med halva stan. Hur tror du att det kommer att bli nu när dom har fått kontrakt med bandet? Det kommer ju inte att bli bättre direkt. Han kommer ju bara utöka sitt knullrevir. Han kommer ju fan att sätta på halva Sverige!
Jag orkar inte ta det här. Behöver inte ta den här skiten. Vänder mig och börjar gå iväg. Pinsamma tårar börjar svämma i mina ögon. Mitt på Vasagatan, jag dör, jag kan inte gå mitt på Vasagatan mitt på dan och lipa. Men då kommer hon efter mig. Lindar välbekanta armar runt min hals.
-Tror du inte att jag fattar att jag inte är den enda, viskar jag mot hennes hals.
Det är första gången jag låter tanken ta full plats i mitt huvud. Plötsligt får mycket i hans konstiga beteende en förklaring. Och viskningar bakom min rygg, och sneda ögonkast från tjejer på krogen. Ursäkter som han gett mig får en annan grund. Visst, klart att det är så här det är.
-Förlåt, viskar Lina i mitt hår. Snälla du, sluta gråta. Det var skittaskigt sagt av mej. Men du vet, jag har ju tröstat dej halva sommaren.
-Jag vet.
-Förlåt, sluta gråta. Jag älskar dej!
-Jag älskar dej.
-Vill du ha en kaffe. Jag kan köpa en kaffe till dej.
-Och en negerboll.
-Du ska få en nergerboll. Om du slutar gråta.
Vi vänder oss mot Rosa Pantern igen. En kille i personalen ska precis plocka bort Linas glas.
-Stopp! säger Lina. Jag var inte klar än.
-Jag trodde du hade gått, protesterar han.
-Javisst! Och lämnat min plånbok och mina cigaretter på bordet. Kan inte du komma ut med en latte till och en negerboll till min bästa väninna?
-Du vet väl att vi inte har bordsservering här. Du får komma in och handla.
Lina suckar och går in. Jag sätter mig vid bordet. Snor en cigg av Lina och torkar mascara under ögonen. Hon är snart tillbaka.
-Fina solglasögon, säger jag.
-Visst! Dom är nya. Har aldrig varit med om att jag behövt köpa nya solglasögon i september.
-Nej, det är skitkonstigt.
Vi är tysta en stund. Jag biter i negerbollen. Tuggar.
-Jag kan inte sluta träffa honom just nu, säger jag. Jag är inte färdig med honom än.
-Ok.
-Men jag kan sluta lipa hos dej om det stör dej.
-Det stör mej inte. Det är bara det att jag inte vill se dej lessen gumman.
-Förlåt.
-Sluta fjompa dej nu. Fan vad full jag blev på Klara sist föresten!
-Jag såg det. Det var du redan när jag bad dej dra åt helvete.
-Det var jag va? Fan vad jobbigt det var på jobbet dan efter. Jag skulle på kundmöte klockan tio. Jag var helt grön i ansiktet. Skyllde på värmen.
-Smart!
-Visst var det. Har du hört att kent ska spela på Skandinavium.
-Skojardu?!
-Nej, jag skulle aldrig skoja om något så allvarligt, det vet du! Jag läste det på hemsidan idag. Biljetterna släpps på måndag.
-Kan inte du logga in på ticnet direkt då och köpa. På måndag.
-Självklart!
-När är det då?
-30 november. Det är en lördag, jag har kollat.
-Grymt! fan vad grymt! Nu känns det som att man har nåt och leva för igen.
-Ja visst gör det.

Vi skiljs åt som vänner. Bestämmer att vi ska gå på Hellacopters på Liseberg nästa fredag.
En antydan till kyla lindar sig runt mina armar när jag går hem.
Daniels dörr är stängd.
Johan och Joakim spelar Palace Station i vardagsrummet. De ropar åt mig att komma så jag går dit. Rummet är fullt av unga, bildsköna, homosexuella män som skuttar omkring med färgglada drinkar i händerna. Luften är tät av rakvatten, feststämning och testosteron. Johan och Joakim föser runt mig i rummet för att hälsa på deras vänner. Jag blir yr av deras kindpussar och erbjudanden de ger mig; om E och bögklubbar. Melodie Clubs envisa syntslinga hjälper till. Trasslar mig ur alla kemiskts glada dansanta famnar och går ut i köket.
Där sitter Hasse med en dyster min och en trave böcker framför sig.
-Hur går det där då? säger jag och nickar åt böckerna.
Han tittar upp.
-Ja, du vet ju... Det är inte lätt att plugga när det är full bögfest i vardagsrummet.
-Nä, jag kan tro det.
Jag plockar fram lite bröd och det gamla smörpaketet som jag nallat ur sen jag flyttade in.
-Dom går snart ut, säger Hasse.
Pekar åt vardagsrummet till.
-Det är den där klubben som dom brukar gå på idag va? säger jag samtidigt som jag skrapar upp det sista i smörpaketet.
-Jag vet. Annars kunde jag gått till bibloteket eller nåt.
I botten av smörpaketet ser det ut som det står något. Jag blir nyfiken och skrapar bort det sista av smöret. Det är ett vanligt fotografi på en mustaschprydd kille. Under hans ansikte sitter det en lapp där det står: "drar till Köpenhamn ett tag. Tillbaka i Januari". Musse, Monica och Casiss kommer insläntrande i köket samtidigt som jag läser medelandet.
-Fan vilket konstig reklam, säger jag.
Ställer ifrån mig paketet och biter i mackan.
-Jag får se!
Musse tar paketet. Begrundar dess innehåll en lång stund innan han börjar skratta.
-Kolla här! Han är inte klok!
Han räcker paketet till Monica. Jag tänker att det är skumt att Musse förstår den här reklamen, jag hajar inte ett skvatt. Musse vänder sig till mig.
-Det är den gamle hyresgästen i pigkammaren.
-Pyramidkillen?
-Pyramid? Nej, det var väl trianglar han höll på med. Skitsamma, jävla galning.
-Vilket underbart sätt att meddela sej på! säger Monica.
Casiss tar paketet, läser och skrattar.
-Tur att du snodde hans gamla smör Miranda! säger hon. Annars skulle vi aldrig fått reda på vart han tog vägen.
-Verkligen! säger jag.
-Får jag se på TV i ditt rum Miranda? frågar Casiss. Det är en förfest i vardagsrummet där TV:n är.
-Självklart!
Casiss skuttar in på mitt rum.
-Men Musse, säger jag oroligt. Om han kommer hem i januari, då vill han väl ha tillbaks sitt rum igen? Då måste jag flytta.
Tanken på att flytta ifrån Borås får det att knyta sig i magen på mig. Min kropp reagerar mycket starkare än vad jag trodde att den kunde göra. Tydligen har jag hunnit rota mig mer här än vad jag vet om. Eller så är det vissheten om att jag ska få rota mig här som får mig att må bra.
-Vi löser det då, svarar Musse med en lugn papparöst.
-Man kan inte påstå att det där är en korrekt uppsägning, säger Monica och pekar på Lättabyttan.
-Nej, tänk ifall det var Familjebostäder eller Posidon han hyrde ett rum av, fortsätter Musse. Då hade han legat brunt till. Nån form av ordning måste vi ha till och med i Borås. Man får i alla fall säga till någon när man flyttar. Inte göra nån slags konstinstallation av sin hyresuppsägning.
Musse skakar på huvudet.
-Fan vilken idiot, säger han. Lägga en lapp i botten av smörpaketet.
-En gång hade han en utställning här i lägenheten, säger Hasse som lyft huvudet ur en av de tjocka böckerna framför sig.
-Ja just det!
Monica skrattar högt igen.
-"Jerko, han som pussar på tiden" hette den, berättar Musse.
-Va?
Jag fattar ingenting.
-Den var som att hela lägenheten var konstverket och allt var utmärkt med post-itlappar, berättar Hasse.
-Typ på Julias dörr stod det: "Hon är bra att ha när man har en miljon", säger Monica.
-Och på våran dörr stod det:" 2 små bon" säger Musse.
-Och på Petronellas :"Hon kom från Alaska, på baksidan av en björn". säger Hasse.
-Så bjöd han hit sina konststudentkompisar en kväll, berättar Musse. Så gick dom runt här och betraktade oss, drack vin och hummade.
-Hummade? säger jag.
-Men du vet, så som folk gör som går runt på museum och inte fattar ett skit vad de ser, säger Musse. Fast de gärna vill fatta hela skiten.
Jag nickar.
-Väldigt konstiga saker det stod på lapparna, säger jag.
-Ja, det var sånt som han hade sagt i sömnen, säger Musse. Han hade en bandspelare under sängen. En sån som spelar in bara när det kommer ljud.
-Sån som dom har i spionfilmer? säger jag.
-Ja Miranda, ler Musse. Som i spionfilmer.
-Så egentligen kan jag bete mig riktigt waco innan ni slänger ut mig, ler jag.
Mina tre sambosar nickar runt bordet. Det gör mig trygg. Men ändå...
Oron kommer tillbaka
-Men tänk ändå om han vill ha sitt rum i januari? säger jag.
-Det får han inte tillbaka. Det är ditt nu. Slappna av. Om han kommer så får vi väl lägga honom i vardagsrummet eller köket eller nåt. Sånt har ju hänt förr när folk har behövt nånstans att bo.
Musse skrattar ett bullrigt skratt för att avsluta diskusionen. Ibland blir han så där bullrig, farbroderlig.

(Kom du ihåg youtubelänken?)