kapitel 2

2

Juli

Nästa morgon vaknar jag med ansiktet fullt av dreads.
De kliar. Jag försöker, så diskret det går, att blåsa bort dem lite. Det är svårt, de är tunga. Så skejtaren vaknar. Eller inte vaknar riktigt. Det är mer som att han vänder sig i sömnen. Vänder sig om i sömnen, sträcker på sig och kurar ihop sig igen. På vägen in i kuret fångar han in mig i famnen. Jag ligger stilla, konfunderad. Är 20-åriga killar så här gosiga? Jag kommer inte ihåg dem så. Väldigt vad brun han är. Vilka seniga fina armar han har. Är det så med 20-åringar? Åh, herrugud! Har jag kläder på mig? Har jag legat med en 20-åring?! Polisen borde ringa på här närsomhelst nu. Arrestera mig för pedofili eller nåt. Jag försöker titta efter om jag är naken. Men jag har täcke och armar runt mig.
-Hej, säger skejtaren i mitt hår.
-Hej.
-Du har kläder på dej. Var inte orolig.
Han verkar ha läst mina tankar.
Han flyttar ansiktet ur mitt hår så det hamnar mitt i mot mitt. Nära.
-Äh...?säger jag.
-Nej, inget snuskeri har ägt rum. Jag lovar att du fortfarande är en ärbar kvinna.
-Fan vad bra. En ärbar, arbetslös, hemlös, dumpad kvinna.
-Men dock ärbar!
-Kanon! Du när vi ändå är inne på pinsamheter... så...
-Mmm?
-Fan vad pinsamt...Men jag vet inte vad du heter.
-Daniel.
-Daniel. Hej! Miranda!
-Trevligt att träffa dig Miranda.
-Väldigt schysst att hjälpa mig hem igår. Jag hade haft typ värsta dan i hela mitt liv.
-Jo, du sa det ett par gånger. Jag tänkte att du nog inte ville vakna upp här ensam idag, dan efter den där jävla skitdan.
-Tänkte du! Vad snällt! Fan vad snällt!
-Jag är snäll.
Han trycker en varm öm puss på min panna och sätter sig upp.
-Jag kan bjuda dej på frukost om du vill, säger jag. Som tack för hjälpen.
-Det vore kanon det med.
Jag masar mig ur sängen. Upptäcker att jag tillochmed har min sovT-shirt på mig. Öppnar kylen. Jo, där ligger faktiskt en halv gurka och en liten ost. Mjölk har jag också, tror inte att den är för gammal. Bröd finns det inget dock.
-Kan du göra lite kaffe medan jag springer ner till JallaJallan och köper bröd?
-Kan jag väl.
-Du ska inte till jobbet eller så va?
-Nej, jag går i skolan.
Jag stänger kylskåpsdörren långsamt. Ordet skolan gör mig kall.
-Du går inte på gymnasiet va?
Han skrattar.
-Nej universitet. Jag läser en sommarkurs nu.
-Puh! Men du är född på 80-talet va?
-Miranda. Jag är 22 år. Du får räkna ut det där själv. Om du klarar det. Det är högskolesvårt. Gå och köp bröd nu!
-Ok.
-Jag är 22. Du behöver inte köpa bröstmjölksersättning.

Jag skuttar fnissande nerför trapporna. Hur kan man vara så här glad när allt har gått åt helvete? Hur kan jag var så pigg när jag har druckit två dagar i rad. Det klart jag kom ju säkert i säng rätt tidigt i går kväll. Men ändå.
Hur kunde jag lämna honom ensam? Jag blir tveksam igen. Tänk om han snor allt jag äger nu och sprutar grafitti på väggarna? Nej, nu har jag haft tre oturer i rad. Allt som sker, sker alltid i tre. Tre turer, tre oturer som en evig cykel. Just nu kan saker inte bli värre. Tvärtom så kan jag bara vänta på tre turgrejer nu. De är på ingång...

Sen äter vi libarullar i soffan, dricker kaffe och Daniel väljer bland mina skivor. Jag sjungar ur "vintervila": "hon bläddrar förstrött bland mina skivor, ler och sätter på Here comes the sun". Daniel verkar inte känna till den låten. Han ger mig bara ett underligt ögonkast. Talar om för mig att jag inte har några Beatlesskivor. Jag bara ler. Hela dagen ler jag. Allting känns bara mysigt just nu. Trots att Mia-(Piaköttbulle) ringer och bekräftar informationen hon gav mig igår. Jag har två dagar på mig att flytta. Så var det med det. När riktigt stora katastrofer inträffar så blir det som för stort för att man ens ska kunna tänka på det. Jag gör det mest logiska just nu. Häller upp mer kaffe och röker en cigarett genom fönstret. Daniel ligger i soffan och frågar mig tusen frågor.
-Vart ska du bo?
-Vet inte.
-Ska du leta upp ett nytt jobb?
-Usch...
-Vad jobbade du som då? Finns det andra såna jobb?
-Jag jobbade på ett kontor och... nä, det är skitsvårt att säga vad jag egentligen gjorde där... Jag vet inte själv ens.
-Du vill jobba med något annat då?
-Usch... just nu vill jag inte jobba nånstans alls. Jag har ju fått tre...
-Månadslöner. Jag vet, du sa det några gånger igår. Men dom kan du inte leva på hela livet.
-Jo, om jag dör om tre månader.
-Miranda!
-Äh, jag vet. Varför villl du veta så mycket?
-Jag vill veta vem du är!
-Ok. Vi säger olika favoritgrejer då. Det brukar Lina, min bästa kompis, och jag göra.
-Hur gör man då?
-Så här. Säg din favorit...dricka!?
-Fanta.
-Jag cola light.
-Frukt? Säger han efter att ha funderat lite.
-Melon.
-Banan. Men vi får ta något djupare. Man lär inte känna någon för att man vet vilken frukt man gillar.
-Nä det klart, skrattar jag. Ok. Favvofilm?
-Matrix eller Fight club.
-Ja! Fight club jag med. Och Moulin Rouge.
-Den är bra den med. Ok. Favoritkaraktär i Simpsons?
-Homer!
-SidshowBob.
-Va? Han är väl knappt med, säger jag. Han blev väl utbytt mot en annan Sideshowsnubbe?
-Ja, fast han är så skönt deppig och så har han dreads.
-Det klart. Ok. Favoritlåt alla tider. Du får bara välja en.
-Shit! Jag vet inte.Du får säga först, bestämmer han.
-Ok. 747 med kent.
-Fan kent. Ok... I wanna be your dog.
-Nej!
-Vadå nej?!
-Jag gillar inte Stooges.
-Det kan man inte inte göra Miranda.
-Jo! Kolla hur bra det går. Jag har gått runt i 27 år och tyckt att det gått bra.
-Ok, nästa fråga. Favoritsamlagsställning?
-Favorit? Ursäkta men när man har levt så länge utan direkt fasta relationer så blir man glad över fem sekunder på toan på Sticky.
-Skärp dig! Skrattar han. Du blev singel igår!
-Ok. Missionären.
-Ja, den är mysig. Om man är kär.
- Ja, ler jag Din då?
-Bakifrån. Den är så skönt snuskig på nåt sätt.

Jag är säker på att vi skulle ha fortsatt en stund till om inte Lina ringer på dörren just då. Ringer på och går rakt in utan att vänta på svar.
-Miranda. Vad fan gör du hem...
Hon tystnar och stirrar på oss kompisar i soffan.
-Vem är du? säger hon rakt ut till Daniel.
-Vem är du? härmas han med fjompröst.
Lina börjar skratta.
-Hej Söta! Hon kramar och pussar mig.
-Hej Söta! Jag pussar tillbaka.
Presenterar Daniel och Lina för varandra. Sen vänder jag mig till Lina igen.
-Det har hänt lite saker.
-Jag förstår det.
-Och jag ska nog gå nu, säger Daniel och reser sig ur soffan.
-Ok. Tack för allt verkligen, säger jag.
-Det är lugnt. Det var kul. Du är kul. Jag skrev in mitt telefonnummer i din mobil förut när du var och handlade. Det kommer att blir ett ledigt rum i kollektivet där jag bor. Snart.
-Ok. Fast jag är inte så bra på kollektiv.
-Skit i det. Det här kollektivet är inte som andra.
-Det har man ju aldrig hört förut...
-Skit i det sa jag. Ring mig ändå. Det vore kul.
Sen ger han mig en av sina gosiga kramar och är borta.
Lina stirrar på mig med klotrunda ögon när han har stängt dörren.
-Ok, säger hon. Rapport! Fort! Jag har lunch.
-Jag har inget jobb längre.
-Nej jag har förstått det.
-Hur då? Undrar jag.
-Jag ringde dit och dom sa att du inte jobbar där längre.
-Nej. Det gör jag inte. Jag fick sparken.
-Så du är arbetslös nu och tröstar dej med 20-åriga skejtare.
-Tror du också att han var skejtare?
-Vet i fan. Sa han vad han lyssnar på för musik? Sa han någon favoritlåt eller så?
-I wanna be your dog.
-Nej fy fan! Lina himlar med ögonen. Fast vad lyssnar skejtare på?
Jag rycker på axlarna.
-Jag vet inte? Anthrax? Har du cigg?
-Ja, berätta från början nu.

Jag börjar om från början.