kapitel 18

18

"Stockholm ligger öde
och världen håller andan"

Kent, Pärlor

20 Juli 2002

Det var den kvällen när Kalasturnén var på Röda Sten.
Lina och jag hade druckit lite för många cider med den hjärndödande alkoholnivån 7,2 volymprocent i solen. Vi yrade runt. Kollade lite på Hellacopters och Mando Diao. Köpte öl som vi egentligen inte behövde. Blev kissnödiga och visste inte vart vi skulle kissa. Lina träffade Anna, hennes gamla flamma från hennes lesbiska period ni vet. De kysstes lite håglöst, för old time sake. Vi var alla lite för fulla för att mena allvar med någonting vi gjorde just då. Befann oss precis i det där stadiet av berusning som infinner sig strax innan det som kommer sen, då man menar allvar med allting och måste diskutera hur allvarlig man är.

Sen trängdes vi framför scenen i ett orgasmiskt lyckorus när kent äntligen spelade. Vi svettades och slogs om lite utrymme bland de andra fanatikerna. En enorm kille stod en bit ifrån oss och skrek efter Thåström hela tiden. Det var väl det enda som störde oss litegrann. Mitt i Sverige, då han skrek en massa elaka saker, fick en tjej bredvid honom nog. Hon slog honom i bröstet och skrek att han kunde dra om det inte passade honom. Jag tror att hon avslutade med att kalla honom för en jävla idiot och Thåström för en jävla föredetting. Sen vände hon sig om och fixade till sitt blonda hår, tände en cigg och så var det bra med det. Killen lommade iväg. Gapandes som en fågelholk.
-Fan vad bra gjort, sa Lina i mitt öra.
Jag nickade instämmande. Önskade att jag kunnat tacka den grymma tjejen, men hon stod för långt bort.

Vi köpte en öl till efter kent. Hängde kvar en stund och kollade några Thåströmlåtar. Men det som kändes sensationellt och fantastiskt att se honom på scenen 1999 kändes bara övermoget och trist tre år senare. Så vi gick helt enkelt. Tog vagnen till Järntorget. Det skulle vara officiell efterfest på Vågen och vi var väldigt sugna på att veta ifall killarna i bandet skulle dyka upp.

Precis när vi gick in ringde Miles. Hans mobil hade varit onåbar hela kvällen. Det störde mig minns jag. Vi skulle ha hörts av innan konserterna och setts där. Men så hade han inte hört av sig. Förrän nu. Drog nån vals om mobilkrångel, överbelastat nät och skit. Ville ses nu. Kunde jag inte komma hem till honom? Snälla? Jag sa vart jag var. Att det inte fanns en chans i helvetet att jag skulle gå därifrån. Så la jag på och kastade ner telefonen i väskan.

Lina och jag köpte ännu en öl som vi egentligen var för berusade för att uppskatta och satte oss för att spana ut över alla människor.
-Kolla! skrek Lina efter en stund. Där är Sami!
Hon pekade. Där stod Sami och pratade med en tjej.
-Jag kan inte andas, sa jag.
-Inte jag heller, sa Lina.
Efter en stund såg vi Harri och Markus också. Vi satt helt tysta, fyllda av respekt över att vara i samma rum som dem.
Givetvis dök Miles upp och förstörde stunden av andakt. Jagad blick som letade i folkhavet. Brett leende här han fick syn på mig.
-Hello Love. So here´s where you are! sa han.
-Hej. sa jag.
Surt.
-Vad är det med dej?
-Tre stycken i kent är i samma rum som mej just nu. Det är jävligt stort.
-Men nu är ju jag här också! Är det inte ännu bättre?
Lina tittade på honom. Uppifrån och ner.
-Sorry Miles. Men nu ska Miranda och jag dansa. Hela natten. Jag försökte protestera men Lina drog bara upp mig på fötter och ner mig på dansgolvet. Miles stod kvar och såg ut som en fisk som kippar efter luft.
Jag försökte protestera igen när vi kom ner på dansgolvet men Lina tittade på mig med svarta ögon.
-Den jäveln har inte varit anträffbar på hela kvällen. Så dyker han upp nu! Det här är våran kväll Miranda. Det är VI som ska ha kul nu. Skit i honom snälla.
Så jag försökte skita i honom.
Vi dansade. Slog våra lovar runt kentkillarna utan att våga gå fram och säga något till dem. Vad skulle det ha kunnat vara? Posibly?
Miles måste ha stuckit igen för jag såg honom inte mer på Vågen den kvällen. Det sårade mig att han inte ansåg det vara mer värt att kämpa för att få mig. Men jag lyckades förtänga det ganska bra och hade roligt med Lina ändå. Antagligen för att det spelades så mycket grym musik den natten.

Sen gick vi hem.
Köpte milkshake på Grand Burger och solen hade redan gått upp. Lina sjöng på Pärlor till de tomma gatorna och jag skuttade omkring för mig själv när vi skiljts åt.
Jag ställde min tomma milkshakemugg i trappan och gick upp i lägenheten. Satte nyckeln i låset, men ångrade mig. Plötsligt längtade jag så mycket efter att somna sked med Miles. Så jag drog ut nyckeln igen och sprang ner för trapporna. For ut genom porten, skrämde slag på tidningsbudet och gick med bestämda steg bort mot Sveagatan.

Miles öppnade i bara kalsonger. Blinkade sömnigt. Ruffsade sig i håret. Så tog han min hand och drog in mig i lägenheten.

Så såg vårt förhållande ut i juli.