kapitel 20

20

"Just idag är jag stark
just idag mår jag bra
Jag har tro på mig själv
på min sida"

Kenta
Juni 1993

-Miranda! Lina är här med bilen! ropade mamma uppför trappan.
Jag hängde mig ut genom fönstret och vinkade till Lina. Hon hoppade precis ut ur sin pappas jobbs minibuss.
-Hej! skrek hon.
-Hej! skrek jag.
-Vi ska flytta hemifrån!
-Ja!
Jag såg mig omkring i rummet. Mina kläder låg i sopsäckar. Mina skivor i papperskassar. I en låda hade jag alla saker jag fått av släktingar i julklappar och födelsedagspresenter som jag skulle ha just den här dagen. Brödrost och glas och annat som legat länge och väntat på att den här stunden skulle komma. En väska var full av andra saker som jag antagligen inte skulle klara mig utan. Kvar lämnade jag 80-talsmöblerna, grungeplanscherna, flickrums-torkade rosorna och barnsligheten. Jag var klar att dra.
Hela familjen hjälptes åt att bära ner mina saker i bilen. Vilket egentligen var ganska dumt eftersom det gick mycket fortare då och mamma ville dra ut på det så länge det gick. Hon kramade mig länge utanför bilen.
-Ha det nu så bra, min lilla gumma, sa hon.
-Ja mamma. Jag kvävs.
Sandra vankade rastslöst runt oss i denna avskedets minut.
-Inse att jag kommer att få mycket mer pengar nu, pisshjärna, sa hon till mig.
-Sandra! sa mamma.
-Men det är ju så! Jag är ju enda barnet kvar här hemma nu. Då blir det mera pengar kvar till mej!
-Mamma! Säg till henne!
Men Sandra bara fortsatte.
-Du kan ju fundera på det när du sitter där på ditt kontor hela sommaren. Hur kul jag kommer att ha det utan att lyfta ett finger.
Jag hade fått jobb som receptionist på ett kontor över sommaren.
-Sandra! Nu slutar du! sa mamma strängt. Det kan hända att pappa och jag unnar oss en restresa i sommar.
-Kul!
-Bara pappa och jag. Fortsatte mamma. Utan några ungar. Det kanske vi behöver.
-Så du får stanna hemma och leva på nyponsoppa, sa jag skadeglatt.
Sommaren innan hade Sandra nämnligen fått det stora förtroendet att vara kvar hemma ensam i huset. Mamma och pappa var iväg med husvagnen, Lina och jag var ute i Linas föräldrars stuga i Strömstad och Emma, den redigpettern, hade flyttat hem till tråk-Anders. Sandra hade firat sin ensamhet rejält redan första helgen alla var borta. Hon hade köpt ordentligt med sprit för alla matpengarna som hon fått och hade därför resten av tiden livnärt sig på ekonomiförpackningen nyponsoppa som hade stått i skafferiet. Det värsta var att det inte verkade bekomma henne det minsta, tvärtom var hon väldigt nöjd med hur väl hennes revben avtecknades sig under huden efter den tvåveckorsdieten. Vilket hon gärna påminde mig om.
-Det är väl precis vad du skulle behöva, ditt fetto, sa hon.
Mamma lät mig inte svara utan puttade helt resolut upp mig i bilsätet. Kanske kände hon ändå nånslags lättnad över att snart slippa höra våra barnsliga syskongräl. Men hon såg ändå på mig med tårar i ögonen.
-Men mamma, ge dej! Jag ska flytta iväg några mil. Jag ska inte avrättas.
-Jag vet det gumman. Men det är inte så lätt att se sina barn ge sig iväg. Och så långt bort. Jag hade ju helst sett att ni tog den där trean på Drottninggatan.
Mamma hade en arbetskamrat som erbjudit oss en skitfin stor trea i ett av de få bevarade gamla hus som stod kvar i stan där vi bodde. Arbetskamraten hade köpt hus och ville bli av med lägenheten snabbt. Vi fick den direkt om vi ville, förstahands kontrakt, mitt i stan. Men Lina och jag skulle till Göteborg. Det hade vi planerat de senaste fem åren. Så fort skolhelvetet var avklarat så skulle vi dra var det bestämt.
-Mamma jag vet att det är ett jättebra erbjudande, men nej tack. Vi måste göra det här nu Lina och jag.
-Jag vet det. Det hade bara varit så skönt att ha er lite närmare. Som med Emma. Så kunde jag titta till er ibland. Och du kunde komma hem och äta middag på sönd...
-Vi måste nog tyvärr åka nu, avbröt Linas pappa henne.
Antagligen förstod han att den här diskussionen kunde dra ut på tiden till en evighet.
-Jag måste lämna igen bilen på jobbet innan chefen kommer tillbaks klockan tre.
-Ok!
Mamma sträckte sig upp i bilen och kramade mig en sista gång. Linas pappa startade motorn. Då ropade mamma till.
-Vänta! Jag höll på att glömma! Vänta lite!
Hon sprang in i huset. Pappa och jag tittade lite på varandra. Han hade hela tiden stått gömd bakom mamma. Han log ett snett leende och blinkade med ena ögat.
-Nu är ni rädda om er töser. Man har ju hört så mycket om svartklubbar och farligheter i Göteborg.
-Ja, det ska vi akta oss för noga, sa jag.
Lina nöp mig hårt i benet. Det var just svartklubbar och farligheter vi ville åt. Det var det som gjorde Göteborg så lockande. Mamma kom springade tillbaka med en stor korg i famnen. Den var fylld av godsaker som hon visste att jag gillade: Makaroner, ketchup, rostbröd, kaviar, goda ostar, chips och en flaska sött vitt vin var de ting som jag fick syn på vid första titten.
-Åh mamma... sa jag.
-Åh... sa Lina.
-Nu behöver ni bara köpa lite mjölk så klarar ni er första dan i alla fall. Och så har ni lite gott till kvällen. Drick inte upp hela flaskan på en kväll bara!
-Nej. Det ska vi inte. Tack mamma!
Jag vinkade till min familj och så backade Linas pappa äntligen ut från garageuppfarten och vi kom iväg.

Vi skulle hyra en etta i Landalabergen ett halvår. Vi hade svarat på en annons i GP och kommit i kontakt med Mina och Josefin. Två dalsländskor i exil i Göteborg. Någon avlägsen släkting till Mina hade förstahandskontraktet på lägenheten så vi blev egentligen tredjehandshyresgäster nu när Mina och Josefin skulle ut och resa lite. De skulle börja med London, sendan hade de tänkt leta upp något ställe där de kunde arbeta som volontärer. Gärna med att ta hand om djur. De var båda väldigt engagerade i djurrättsfrågor. Det syntes också på dem där de stod i hallen på den minimala lägenheten och tog emot oss. Båda var klädda i diverse secondhandfynd. Den ena hade dreads, den andra hennafärgade flätor. Båda hade virat in huvudena i färgglada sjalar. Jag hade väldigt svårt för att skilja på vem som var vem.
Vi blev visade runt i den lilla lilla lägenheten. Trång hall, litet badrum, kokvrå och ett rum som rymde två sängar med en bokhylla i mellan. Framför sängarna stod det en byrå med en liten TV på.
-Vi har plockat ner våra kläder och sånt personligt i källaren, sa den ena tjejen, jag trodde att det var Mina men jag var inte säker, ska vi plocka ner böckerna och skivorna också? fortsatte hon.
-Nej det är lugnt, sa Lina. Vi ska vara rädda om era grejer.
-Det tror jag säkert, sa den andra tjejen, som jag misstänkte var Josefin. Det finns lite mat kvar i kylen och skafferiet, ni kan ta den om ni vill.
-Schysst!
-Och sen orkar vi inte flytta med oss vinet...
-Vinet?
-Ja, vi brukar göra vin. Det ligger några flaskor i skafferiet. Ta ni dom väl. Det gör inget om ni dricker upp allt. Vi gör nytt när vi kommer hem.
-Men akta er för det, man blir lätt dretfull, det är dretastarkt.
-Vi kallar det Minas dödsvin.
-Dödsvin! Coolt!
Lina och jag log i kapp.
Sen kom Linas pappa ut ur hissen med de sista lådorna och vi fick nycklarna och tjejerna försvann mot sina spännande äventyr.

Senare låg vi på varsinn smal säng, bäddade med blommiga lakan som våra mammor velat bli av med och såg på Ztv. Vi hade delat på chipspåsen och vinaren som mamma skickat med oss och en avslappnad frihetskänsla bubblade i blodet på oss.
-Ska vi gå ut och röka? sa Lina.
-Kan vi inte bara röka under fläkten?
-Men vi lovade ju våra hyresvärdar...
-Värdinnor. Och dom är ju halvvägs mellan Dover-Caleis just nu.
-Åker man den vägen till London? Äh va fan skit i dom!
-Just det, dom håller ju på att rädda världen just nu så vi kan väl förpesta den lite.
-Så det blir balans.
Vi tände varsinn vit Prince under fläkten.
-Fan vad gott att få röka precis när man vill, sa jag. Utan att smyga.
Lina nickade.
-Ja, utan att morsan börjar:"Liiiiiiiina, mååååååste du hålla på med det där?!"
-Du luktar rök! Du har väl inte börjat röka?!Emma har minsann aldrig börjat med dom där dumheterna, fortsatte jag med härmamammaröst.
-Emma har aldrig haft skoj i hela sitt liv.
-Nä! Och hon lär aldrig få det heller. Jag lovar dej att om tio år så jobbar hon fortfarande på försäkringskassan, är gift med Äckel-Anders, köpt hus och skaffat två vidriga barn.
Lina gapskrattade.
-Kan vi inte gå ut i kväll? sa hon mitt i skrattet.
-Kan vi?
-Det klart att vi kan. Vi får ju göra precis vad vi vill!
-För vi har flyttat hemifrån! skrek vi i munnen på varandra.

Ja varför skulle vi sitta hemma. Det var lördag och vår första dag i frihet måste man fira ordentligt. Lina släckte ciggen, den var ändå slut och vände sig om och öppnade skafferiet där det beryktade vinet skulle finnas.
-Holy Macaroni! ropade hon in i skåpet.
-Vad är det?
-Kolla själv då!
Jag gick de två stegen över köket och skrek till vid synen av de tre hela hyllplanen proppade med vin. Det var som att hitta en guldgruva, redan utgrävd och klar. Man får betänka att detta utspelade sig i en tid i våra liv då vi var tillräckligt gamla för att rösta, köra bil och supa oss fulla på krogen. Men inte köpa ut på bolaget.
Så vi öppnade raskt en flaska och hällde upp varsitt glas. Skålade, rynkade på näsorna åt jästlukten men drack ändå.
-Det gick ju att dricka, sa Lina.
-Ja, det luktade bara lite konstigt.
-Tur att man inte ska lukta sej full då.
-Ska vi kolla veganernas skivsamling?
-Ja!
Så vi gjorde det. Den var ganska ok. Men 1993 års mått mätt. Idag hade jag nog rynkat på näsan. Även om många av de skivor jag tycker ska finnas i en skivsamling nu, inte ens var inspelade 1993. Det som var riktigt bra var att de skivor som jag redan då tyckte inte ska finnas i en skivsamling, inte fanns där. Den var ok som sagt. Jag vet att jag är en snobb med det där och jag vet att det gör mig till en förjävlig människa, men hey! Vem fan bryr sig, det är upp till var och en att se till att nå musikalisk tillfredställelse. Jag är tillfredställd och det är upp till dig att onanera för dig själv.
Värre var det med resterna i kylskåpet. Lina gjorde kräkljud och höll upp den ena konstiga saken efter den andra. Bönor på burk ( vem vill äta det frivilligt?), surkål ( jag tänker inte ens kommentera det), och något vitt oidentifierat i en plastbytta.
-Vad är det här, Tofu? Vad är det? sa Lina.
-Men är inte det sånt som man har inne i chokladbitar?
-Du menar Toffie?
-Ja, du vet vad jag menar. Det kanske bara stavas lite konstigt.
-Vi smakar.
-Det kanske smakar som vit choklad.
Ja, du kan nog räkna ut vad som hände. Tofu är inte vit choklad om du inte visste det. Tofu behöver kryddor och bli en del av en asiatisk maträtt för att komma till sin rätt.
Lina spratt till med byttan när hon fick smaken i munnen, så spadet skvätte ner mina jeans.
-Fan Lina! skrek jag.
-Fan det var så äckligt!
-Jag vet! Men jag fick den där skiten på brallorna. Vad ska jag ha på mig nu?
-Ja! Vad ska du har på dej nu? Du har väl typ 10 par likadana Levis 510:or?
-Men jag vill ha dom här ikväll!
Helt plötsligt hade vi startat vårt första sambogräl. Inte dåligt när man betänker att vi bara bott ihop i ungefär fem timmar. Grälet avbröts snabbt av att telefonen ringde. Det var mamma som vill kolla hur vi hade det. Lina gick och sminkade sig medan jag pratade i telefonen och när jag la på var grälet glömt. Det var så som vi funkade då och som vi fortfarande gör oftast.
-Jag är hungrig, sa Lina.
-Ska vi koka makaroner?
-Ja det gör vi.

Vi åt makaroner och ketchup som vår allra första middag på egen hand. Till maten drack vi mer hemmagjort vin, som nu började smaka riktigt bra. Sen funderade vi lite om man behövde diska med en gång. Vi kom överrens om att ingen av oss tyckte att det var så viktigt. Det var nog tur att vi inte var så pedantiska av oss. Två personer på tjugo kvadratmeter gjorde det omöjligt att hålla ordning. Vi kom ganska snart underfund med det. När vi sex månader senare flyttade till en trea på Hisingen tyckte vi att vi bodde i ett slott.

Men tillbaks till första kvällen. Jag sminkade mig, Lina sminkade sig lite till. Vi sprayade på oss Pierre Robert, spelade Under the Bridge några gånger och så var vi redo.

Utanför på gatan var sommarkvällen lovande. Vi hade utan att vi märkt det blivit ganska berusade. I en fast armkrok vandrade vi bort mot Avenyn och White Corner som var the place to be 1993.
-Vad lite folk här är, viskade Lina när vi hängt av oss jeansjackorna.
-Ja, jag vet, konstigt.
Klockan var bara strax efter tio och vi hade ingen aning om att det var väldigt tidigt att gå ut i Göteborg. Vi kom ifrån en liten stad där man stressade ut innan klockan var tio för att slippa betala inträde. Säkert en kanonbra uträkning, gjord av stans krögare. Deras utskänkningstillstånd slutade nämnligen att gälla efter klockan ett och de var tvungna att få ut alla från krogen. Det brukade aldrig var något större problem, vid ettsnåret var alla ändå så fantastiskt dräggpackade och kunde lätt ledas ut genom dörren där de mumlade ett:
-Vi ses på lördag till vakten, som i sin tur svarade:
-Nej, det gör vi inte för jag jobbar inte då.

Men anyway, tillbaks till White Corner.
Vi klättrade upp på varsinn barstol, beställde öl och tände cigaretter. Det dröjde inte länge innan två sköna rockers slöt upp brevid oss. De hade breda pannband, brokiga skjortor och spetsiga boots. Killen närmast mig presenterade sig som Jonas. Han undrade om han fick lova att bjuda mig på en öl, sen undrade han vad jag hette och om jag bodde i Göteborg. Jag skrattade. Svarade att han gärna fick köpa en öl till mig när den jag drack på började ta slut så det inte blev en massa avslagenhet så här på bardisken, att jag hette Miranda och att jag bott i stan i ungefär åtta- nio timmar.
-Är det sant! Och du har redan hittat hit till Wajtan?
Jag nickade nöjt och tände en ny vit Prince mjukpack.
-Din kompis då?
-Samma med henne, vi delar lägenhet.
-Gör ni? Fan vad schysst. Vart då?
-Landalabergen.
-Fan, superschysst. Centralt.
-Ja, fast det är andra hand. Tredje hand faktiskt till och med.
-Vänj dej. Ska man bo centralt så får man bo i andra hand, så är det bara.
-Ja, det är väl så.
-Nä vi får nog fira det här va? Vad säger du? Tequila?
-Ja, tack!
Back in those days, tackade jag aldrig nej till Tequila. Man skulle kunna säga att Tequila var det som fick mitt blodomlopp att leva på den här tiden. Vissa kvällar hade jag till och med undrat om det inte var Tequila som var mitt blodomlopp, eller jag menar, det som var innehållet i mitt blodomlopp.
Så vi saltade våra tungor, och svalde ner det mexikanska rävgiftet med citron och killarnas sällskap. Gud, när jag tänker på det får jag genast den vidriga smaken i munnen... Det finns vissa smaker som man aldrig kan glömma hur de känns i munnen. Hur lång tid det än har gått sen man sist smakade det. Men då, i juni 1993 var det gudarnas dryck. Vi fylldes sakta på samtidigt som lokalen gjorde det. Killar som såg ut att vara klonade av de som uppvaktade oss. Tjejer i höga stövlar och tajta, tajta små klänningar som stramade över revben och uppbullade tuttar. Jag stirrade fascinerat på dem. Undrade vart de höll hus annars och vad de åt. Eller snarare hur lite de behövde äta för att hålla sig vid liv. Jag har aldrig sett så många magra tjejer nån annan stans än som det brukade hänga på White Corner, aldrig senare heller någon annan stans.
Jonas var en underhållande kavaljer. Han pratade om Göteborg, om andra ställen dit han tyckte att vi skulle gå i stan, om sitt band (som för tillfället spelade mest covers men snart skulle gå över till eget material, de skulle bara göra sig ett namn först.) Jag lyssnade artigt och drack lydigt upp när han fyllde på mina glas, men jag var mest nyfiken på ifall han var bra på att kyssas. Var han det var det nån mening att ta med honom hem. En dålig kyssare är nämnligen aldrig bra i sängen, så mycket hade jag lärt mig på mina 18 år i denna världen. Till slut gjorde jag nåt slags halvtaffligt närmande och bjöd upp honom till en tryckare, fast att vi båda ansåg oss för coola för att dansa. Men de spelade faktiskt Extremes stora hit More than words och spriten hade precis spolat ut allt slags vettig musiksmak vi brukade ha och jag föll i hans armar. Han höll mig i ett stadigt grepp så jag inte skulle vingla, kisade mot mig och kysste mig så jag blev precis så svag som jag var ute efter att bli. Tur var väl det. Det var sista dansen och det kändes inte som att det skulle bli så lätt att hitta någon annan för den kvällen. Allt bra som fanns var redan pixat och jag skulle bli tvungen att dra hem nåt akutragg från garderobskön, eller ännu värre, McDonaldskön. Det var inget som jag var så sugen på.

Jag minns inte riktigt vad som hände sen. Hur vi kom fram till hur saker och ting skulle gå till. Men de stängde i alla fall och på något vis så kom vi in i en taxi alla fyra och hem bar det till vårt dockskåp till hem. Det var tur att vi var så berusade den natten. Det var tur att Lina och jag är så goda vänner. Det var nog tur att det stod en bokhylla i mellan sängarna. För den natten gjorde vi saker på varsinn sida om den bokhyllan som man kan göra ibland. Precis så hämningslöst och njutningsfullt som man kan göra när man är arton år och precis mött en vacker främling på krogen. När man är arton år lever man fortfarande i den enkla tron att på samma gång som man är odödlig så är det no tomorrow.

Nästa morgon smet killarna iväg på smitande killars vis. Lina och jag låg fnissande kvar när de hade gått bland skrynkliga blommiga lakan som våra mammor velat bli av med, tänk om de hade vetat...
-Shit fan, vilken början! sa jag.
-Fattar du? Första kvällen? sa Lina.
-Vi kommer att få knulla så jävla mycket, sa jag.
-Tror du det eller? Vi kommer bara att knulla och knulla.
-Knulla oss igenom hela White Corner.
-Yes! Det ska vi göra!

Så här i efterhand, med facit i min hand, får jag erkänna att vi lyckades ganska bra med den föresatsen. Dessutom så gjorde vi ett ganska bra jobb på Dailys och Kompaniet också.

Sen dess har vi hunnit med en hel del annat också. Vi har blivit förälskade, dumpade, förtvivlade och vi har kommit över det igen. Vi har bytt favoritkrogar. Sett modet växla. Sparkat av oss Dr Martens kängorna och glidit in i svindyra sneakers och Converse. Slängt 510:orna i en UFFconteiner och ålat oss in i Nudie, Lees och Wranglers underbara värld, alltid en halv storlek för små. Ätit oss igenom alla mattrender som kommit och gått. Druckit de drinkar som för tillfället ansett coola. Vi har fikat på café a´lait, Red bull och Kaffe latte. Sett kanelbullarna växa sig enorma och morotskakor och linssoppor överge kollektiven i majorna och vandra in till de trendigare ställena inne i stan. Vi har lärt oss köpa våra tvålar och vårt smink i små vitmålade butiker där allt är speciellt och märkt med best före datum. Vi har bråkat men alltid blivit sams igen. Vi har förälskat oss i kent och Jocke Berg. Vi har dansat nätter igenom, vi har hoppat oss trasiga på Kåren, Trädgårn, Underground, Vågen, Röda sten, Lisebergshallen och alla andra konsertlokaler i den här stan.
Vi har gjort allt vad vi har kunnat för att tvätta bort lantlollornas stämplar. De har lyckats blekna ordentligt med åren.
Och jag har på tio år haft en och samma arbetsplats men tio olika adresser.



(Till Åsa, igen det kan inte hjälpas. Och Jenny. Och Mia med dödsvinet)