kapitel 23

23

"Oktober och jag håller din hand för hårt
har du några goda råd
innan klockan byter år"

kent, innan allting tar slut

Oktober

Så är det plötsligt oktober.
Solen skiner fortfarande men för varje dag som går verkar den bli allt mer meningslös. Jag försöker lagra så mycket solenergi som bara är möjligt. Många dagar, eftermiddagar sitter jag jag stilla på klipporna vid stora havets mynning, ovanför Röda Sten och suger i mig de sista strålarna. Himmel och hav blir till ett enda mjölkvitt dis och jag förnekar plötsligt allt jag sa i september då jag tillfälligt fick nog av värmen. Människan är allt av en lustig natur ändå.
Jag brukar vända hemåt då den grå bohusländska stenen blivit för hård under rumpan. Vandra i gruset, förbi grafittimålande kids utanför pannhuset, under Älvsborgsbron till ljudet av smällande plåtar då bilarna passerar högt där uppe. Alltid skänka de stackars förvirrade själar en tanke, som antagligen irrar runt där under bron. De, vars nerslagspunkter tydligt är markerade med blomsterarrangemang. Döden är underligt närvarande på den här platsen. Döden och känslan av att man bara är en liten skit i universum. Allt omkring är så stort. Bron, havet, oljesisternerna på Hisingssidan. Kanske därför man känner sig så levande här. För att man blir medveten om den lilla skitplats som man har. Det ska så mycket till för att man ska göra avtryck som består när man är borta en dag. Den känslan får mig att vilja kämpa. Konstigt. Jag hade inte den känslan i juli.

En av dessa dagar i början av oktober får jag brev från Damernas Värld. De vill gärna använda mina flickor i en artikel. Kunde jag vara så snäll och måla några stycken som passar till följande, bifogade artikel? Jag ringer upp tidningen och tackar ja. Kastar mig över uppgiften. Som när man var liten och fick något speciellt att göra av fröken som man för en gångs skull tyckte var roligt. Ärligt talat så känns allt lite för bra för att vara sant. Kan man försörja sig på att måla samma kladdmotiv som man gjort sen man var tio år? Varför har inte fler kommit på att den här möjligheten finns? Hur kan det komma sig att så många slavar på Volvo, Pressbyrån, Försäkringskassan när det finns alternativ? Vad kommer att hända den dagen alla vaknar upp och inser att man faktiskt kan leva det livet som man vill. Att man faktiskt kan hitta egna lösningar, tankegångar. Vem ska bygga bilarna på Volvo då? Vem ska ta betalt av dig när du köper din kaffe och dubbeldajm på Pressbyrån? Vem ska avslå din ansökan om bostadsbidrag? Måste vi helt enkelt ha ett samhälle som är byggt på slavar? Människor som inte tänker, som gör det som de tror förväntas av dem? För att allt ska fungera.
Gud, jag börjar låta som Hasse! Jag går ut och köper ett par dyra skor som kompensation.

Mitt första uppdrag som illustratör firas med vin och gemensam middag i Borås. Musse håller ett litet larvigt tal om min personliga utveckling och avslutar med en skål till individens frihet. Jag blir blyg och gömmer ansiktet i händerna. Jag har alltid hatat att vara i centrum. De värsta dagarna i mitt liv när jag var liten var mina födelsedagar. Jag avskydde när hela klassen skulle ställa sig upp och sjunga för mig. Jag blir åtta år igen i köket och vill bara dö. Daniel som sitter i stolen brevid mig, smeker stolt min nacke och skrattar. Julias hökögon spänns direkt i mina. Ett menade ögonkast på mig, sedan Daniel och mig igen. Jag ler och skakar på huvudet. Daniel nyper mig i benet under bordet. Ännu är vi inte redo att berätta för våra vänner, om det där underbara som hänt oss. Det där med att våra kroppar är perfekt synkroniserade, byggda för att passa varanda. Än så länge är vår kärlek skör som tunt kinesiskt porslin.

Disken plockas bort av gemensamma krafter, minus mina som är befriad, det är min middag. Vinglas har fyllts på igen som för att signalera det outtalade beslutet alla fattat att fortsätta dricka vin efter att maten är uppäten. Då fyller Musse mitt glas till bredden och sätter sig på stolen brevid min. Den som Daniel satt på nyss, innan han reste sig för att diska kastruller och berätta dåliga historier för en fnittrande Monica. Musse ser mig djupt i ögonen och jag anar att något slags personligt tal är på gång.
-Vad vill du käre vän? ler jag och tar en klunk av vinet. Har du några goda råd?
Det sista sjunger jag. Han skrattar hest, ett paket cigg om dan hest. Slår handflatorna mot låren.
-Du är verkligen inte dum du Miranda.
-Nej. Jag må vara liten och blond, men dum det är jag inte.
Jag skrattar och motar bort rösten inne i mig som, som vanligt skriker:
-Liar! Liar!
Musse tittar allvarsamt på mig.
-Ingen har nånsin påstått att du är dum, vännen. Men din personlighet har verkligen fått lov att blomma sen du först först ramlade in här i Borås. Du håller på att bli en tänkande varelse och jag är stolt över dej.
-Tack Musse!
Jag ger honom en kram.
-Jag menar alltid vad jag säger Miranda. Du kanske inte är ämnad att leda revolutionen, men du kommer iallafall att höja blicken från din Vodka lime och lägga märke till den, den dagen den kommer.
-Lite så kanske. Jag är väldigt glad att jag fick sparken.
Precis när jag säger det blir jag väldig förvånad över mina ord. Jo, så är det. Jag fortsätter:
-Och jag är väldigt glad att jag var tvungen att flytta från min lägenhet på Tredje Långgatan. Och att Miles gjorde slut... eller hur det nu var...
Jag söker Daniels ögon vid diskbänken och han ler nästan blygt mot mig.
-Ja, Daniel och du passar mycket bättre ihop.
Musses röst är så pass låg att bara jag kan höra honom. Jag rycker till.
-Hur vet du?
-Jag är inte heller dum, Miranda. Det var uppenbart att det skulle hända förr eller senare. Ni två
har ju dragits till varann som insekter till en lampa.
Jag ryser.
-Vilken äcklig liknelse.
-Ja, förlåt!
-Vet alla om det här?
-Nej, det tror jag inte. Men jag har en känsla av att alla väntar på att det ska hända.
-Då får dom vänta lite till till upplösningen. Jag måste ta det lite lugnt. Jag är inte så bra på att leka ihop leken.
-Det är en lustig lek det där...

Vi samlas alla runt köksbordet igen. Stearinljus tänds och fladdrar ängsligt av våra rörelser runt bordet. Julia väljer gamla vinylhits. Min medelpunktsplats löser sakta upp sig och försvinner. Återigen blir det här ännu en kväll då vi hittat en bra andledning till att dricka vin.
Vardagsfilosofi och politik vädras över bordet och jag hamnar i en sedvanlig diskussion till kents försvar. Ikväll är det Hasse som står i den andra ringhörnan.
-Men Miranda. Du måste ju se Jocke Berg som en helt vanlig kille. Han är ju inte Gud liksom.
-Jo. Han är Gud. Och den störste poet som någonsin funnits på denna jorden.
-Nu överdriver du!
-Nej.
-Jo.
-Nej. För han har förmågen att sätta ord på mina känslor. Och alla känslor. Så alla kan känna igen sej i det han skriver.
-Ja, det är han bra på. Men han är inte tidernas största po...
-Jo. För alla de andra stora poeterna skriver säkert skitfina saker, men ingen annan når in till mig, till mitt hjärta.
-Man kan säga att det är din personliga tolkning av texterna som gör att du tycker att de är så bra. Jag tycker också att vissa av dem är bra. Men Jocke Berg är inte Gud.
-Jo. För mej är han det. Det som han skriver till mej, till oss, fansen. På hemsidan. Jag tar till mej allt han skriver där som kloka ord från en klok man. En stor man.
-En arbetargrabb från Eskilstuna.
-Jesus var ju snickare.
Jag måste erkänna att Hasse ser lite imponerad ut efter den sista repliken jag levererade. Han hämtar andan och tar en klunk vin innan han fortsätter:
-Men du måste ju tänka att han säkert gör helt vanliga saker också.
-Som vadå? Sover och äter?
-Ja. Och går till konsum och köper mjölk. Ringer sin mamma. Grälar med sin tjej. Besiktar bilen. Betalar räkningar.
-Tror du verkligen det? Ringer han sin mamma. Köper mjölk. Jag har svårt att tro det. Det känns som att han svävar lite ovanför oss andra. Oss Mortals. Att han skiner lite starkare.
-Tror du inte att folk kommer att tänka samma om dej när de ser dina teckningar i Damernas Värld. När kidsen köper dina T-shirts och går på fest i dom.
-Men det är inte musik. Inte poesi.
-Man de som har kreativa jobb blir lite ouppnåliga, lite gudomliga. Så är det alltid.
Musse lägger sig i samtalet:
-Vad tror du nu då Miranda? Ska dom göra sin sista spelning på Globen och sen lägga ner? Tror du det?
-Usch! Jag vill inte tänka på det. Det är alldeles för hemskt! Jag skulle dö om det hände. Men jag tror inte det. Dom har så mycket mer att ge. Jocke har säkert redan trettio nya låtar skrivna.
-Är det så? säger Hasse.
-Ja, det tror jag. Varför ska dom lägga av nu när dom är på topp? Ok, att det aldrig har funnits ett så stort svenskt band i sverige, men varför skulle dom inte kunna få vara så här stora i tio år till? Tjugo år? Ingen trodde ju att dom skulle bli så här stora, så varför skulle dom inte få...
Monica avbryter mig, just när jag börjat komma upp i varv.
-Miranda, du har besök.
-Va?
-Det står en tjej i hallen och frågar efter dej.
-Vem då?
-Hon säger att hon är din syster.
Jag reser mig och går ut i hallen. I dunklet, intill hallbetjänten, står en kutryggad, tilltuffsad Emma. Trots dunklet ser jag tydligt blåtiran i hennes ansikte.
-Hej... andas hon. Stör jag? Ni verkar ha fest.
-Hej, vad i helvete har hänt?
Hon rycker till och tar handen mot sitt misshandlade ansikte. Hon ser så liten ut. Som en liten tjej. Beskyddarinstinkt dyker upp från gömmor i mitt inre, jag inte hade en aning om. Som det vore sant det där med blodet och vattnet. Emmas underläpp börjar darra, som den gjorde när hon var liten och Sandra och jag var ännu mindre och jävlades med henne. Sa att vi fått saker av mamma och pappa som vi inte hade fått. Att vi läst hennes dagbok. Repat hennes WHAMsinglar. Hon gråter precis likadant nu som när hon var liten. Hon samlar ihop sig lite.
-Det är inget, säger hon. Jag behövde bara komma bort lite. Men om ni har fest så ska jag inte störa.
-Vi har inte fest. Kom in. Vi bara umgås lite och tar ett par glas vin efter middan. Det är sånt som tillhör vardagen här i Borås.
-Borås?
-Vi kallar kollektivet så. Kom in nu!
Jag lägger armen om hennes axlar och föser varsamt in henne i köket.
-Hallå allihopa! Det här är min storasyster Emma, säger jag.
Nio ansikten riktas mot oss i dörröppningen. Emma vänder sin blåtirefria ansiktshalva ut mot rummet.
-Hej! hälsar mina rödvinsglada vänner.
Emma vinkar nervöst till svar.
-Bor du här? viskar hon till mig. Med alla de här människorna. Herregud!
-Emma ta inte illa upp nu, men just för tillfället verkar du inte vara någon kanonrepresentant för family values.
Emma öppnar munnen men stänger den igen. Monica kommer fram till oss, kramar Emma lätt runt armen.
-Välkommen! säger hon. Kom in och sätt dej. Ta ett glas vin.
Föser varsamt ner Emma på en stol. Sen tar hon tag i mig, puttar med mig bort till skåpet där det finns vinglas, utomhörhåll och viskar i mitt öra.
-Nu tar vi det riktigt lugnt, Miranda. Något riktigt jobbigt verkar ju ha hänt. Vi måste få henne att känna sej så trygg att hon kan berätta.
-Ok.
-Kom nu ger vi henne lite vin.
-Ok.
Vi sätter oss vid bordet. Monica börjar prata på ett sätt jag aldrig hört henne prata förut. Professionellt. Om sånt som Emma förstår. Jobb och barn. Musse puttar på mig med armbågen.
-Förskollärarrösten, ler han mot mig. Jag anar stolthet i hans röst.
-Var är ungarna? frågar jag.
Emma tar en klunk vin. Hon verkar redan ha slappnat av.
-Hos mamma och pappa. Jag var tvungen att vara lite ledig.
-Ok.
-Hur gamla är dom? frågar Monica.
-Fyra och fem och ett halvt.
-Oj, vad tätt! Det måste ha varit tufft när de var små?
Monica lägger huvudet på sned och fyller Emmas glas. Jag sträcker mig efter flaskan när hon ställt den på bordet igen. Tänder en cigarett och lutar mig tillbaka. Det här är bäst att låta Monica sköta. Jag menar, hur ska jag kunna fylla i nåt vettigt här? Jag har ingen aning om såna saker som om vad som är tätt mellan barn. Jag sätter mig på åskådarbänk ett tag.

En stund senare har Emmas ansiksdrag slätats till, flytit ut. Hon spiller vin på bordet och fnittrar som en tonåring när hon lägger märke till det. Röker en cigarett med ovana rörelser. Pratar forcerat om hur länge sen det var hon var på fest och den där jävla Anders han kan fan dra åt helvete.
-Vad har han gjort? säger jag till slut när jag tror att hon är tillräckligt packad för att svara.
-Miranda... Du har aldrig gillat Anders ju...
Hon askar med stor koncentration.
-Jag har ingenting direkt emot Anders. Jag tycker bara att han verkar var så tråkig.
-Du vet. Alla kan kanske inte ha det så jävla utflippat hela tiden som du tydligen måste ha det.
-Jag är väl inte utflippad?
-Jag kanske ville ha det lugnt och tryggt bara. Jag kanske tillhör dom som bara vill leva familjeliv, må bra.
-Ja, men gör det då! Det verkar bara inte som idyllen är så jävla fin i kväll.
Emma reser sig, lutar sig över bordet och stirrar på mig.
-Bara för att du och Sandra alltid varit gullungarna som fått lov att göra precis hur fan ni vill. Det var ju jag som var tvungen att följa alla regler. När ni var tonåringar så orkade dom inte hålla uppe alla regler längre. Jag fick ju ta hela smällen!
-Men det var ju du som ville vara så jävla ordentlig! Det sa du ju just! Det kan väl fan inte Sandra och jag hjälpa!
Daniel tar ett tag i min arm.
-Kom gumman, vi går härifrån en liten stund så får Monica prata lite med Emma. Vi reser oss och går ut i vardagsrummet. Julia följer efter, klapprandes på höga klackar, muttrandes:
-Herregud först Tillsammans och sen nån jävla Norénpjäs på en halvtimme. Jag behöver en valium.
Daniel vänder sig om och skrattar åt henne. Jag har lite svårare att se humorn i situationen. Norénpjäsen handlar om mitt liv.
-Vad fan vill hon? säger jag. Vill hon att jag ska trösta henne och fråga vem som har slagit henne, vilket helt uppenbart är Anders eller vill hon bara anklaga syrran och mig för att vi haft en bättre barndom än henne?
Vi sätter oss i sofforna. Det känns som en gammaldags förlossning och vi är familjens herrar som måste vänta i salongen. Monica är barnmorskan och Emmas blåtira är själva förlossningen.
-Ge henne lite space, säger Daniel. Något verkar ju ha hänt i alla fall.
-Jag ringer morsan! Ge mig telefonen! Jag ringer morsan!
Daniel räcker mig luren och jag slår numret hem.
-Persson.
-Hej mamma.
-Hej lilla gumman. Hur mår du?
-Jag mår bra. Emma är här.
Mamma drar en djup suck. Jag vet inte om det är lättnad eller om hon också fått nog av dramatik för idag.
-Jaha, det är där hon är.
-Vadå? Visste ni inte att hon åkt hit?
Jag hör barn stoja i bakrunden.
-Nej. Hon ringde i morses och undrade om jag kunde hämta Jesper och Jonathan på dagis och ha dom över natten.
-Hon har en stor blåklocka.
Mamma suckar igen. Jag kan fortfarande inte tolka hennes suckar.
-Då är det så då... säger hon.
-Vad då är så?
Mamma berättar hela historien. Personalen på dagiset hade berättat om blåtiran och att Emma varit rödgråten och verkat förvirrad. När mamma ringde Försäkringskassan för att prata med Emma fick hon reda på att hon inte dykt upp på jobbet idag. Ringt och sagt att hon hade migrän. Senare på eftermiddagen hade Anders dykit upp på trappan hemma hos mamma och pappa. Berusad och uppgiven hade han gråtit ut över en kopp kaffe vid köksbordet. Jo, han hade slagit henne. Han ångrade sig nu djupt och det skulle aldrig hända igen. Det lovade han. Men han hade idag upptäckt vad Emma haft för sig på Försäkringskassan mer än att neka folk bostadsbidrag. Han hade varit iväg på kundmöte och på vägen in till kontoret hade han stannat till på vägkrogen strax utanför stan för att köpa en tidning och något gott att äta. Och där hade han tagit Emma och chefen på Försäkringskassan på bar gärning. De hade smygit ut från hotelldelen av vägkrogen tillsammans och det var uppenbart vad de hade haft för sig. När han ställde henne mot väggen erkännde hon direkt. De hade haft ett förhållande sedan kick-offkonferensen i augusti. Anders hade flippat ur och klappat till Emma, I don´t blame him, men han ångrade sig nu djupt. Ville ha tillbaka henne, saknade henne, älskade henne. Jag kan ha gjort vad som helst för att få ha sett Anders sitta vid vårt gamla köksbord, halvpackad och förklara sin kärlek till min syster.
-Han vill väl ha middag och strukna skjortor, säger jag.
Mamma suckar en sista gång. Säger att hon kan ha hand om Emmas barn ett tag ifall jag tar hand om Emma. När jag lägger på luren är jag ännu mer förvirrad. Emma? Emma har väl inte hemliga kärleksaffärer. Med sin chef. Ligger väl inte med sin chef på motellet på vägkrogen. Fan vad sunkigt.
Julia verkar dock märkbart imponerad.
-Nu steg hon i Julias ögon, flinar Daniel. När jag fyllt i alla luckor.
-Vad ska vi gör? Ska vi övertala henne att gå hem till tråkAnders som nu även blivit hustrumisshandlarAnders? Eller ska hon få chefen på Försäkringskassan och leva lycklig i alla sina dagar? säger jag.
-MördarAnders det är jag det är jag, sjunger Julia.
-Chefen-älskaren-snubben är ju säkert gift ändå, säger Daniel.
-Hur vet du det?
-Varför skulle dom annars tagit in på hotell? Dom hade ju bara kunna dra hem till honom en liten stund.
-Fy fan vad äckligt! Jag spyr!
Jag flyger upp ur soffan.
-Det är väl inget som är äckligt med lite lööv? säger Julia.
-Nej! Men jag insåg just att Emma bara är 29, bara två år äldre är mej. Och han måste var någon gammal äcklig gubbe. Fan vad hemskt! Jag dör!
-Vissa tänder ju på makt, säger Julia.
-Snälla! Bespara mej! Jag vill verkligen inte tänka på det mer nu, säger jag.
-Kom så går vi ut i köket och kollar hur det är, säger Daniel.
-Jag går ner på Klara en stund, säger Julia. Jag pallar inte med den här realitydogmafarsen mer.
-Gör du det, säger Daniel bakom min rygg på vägen ut i köket igen.
Där ute har Emma fyllnat till ganska bra. Hon har gått ifrån psykologisk analys av vår barndom till första-mötet-med-homosexuella-fascination. Tung sådan. Rödkantade ögon möter mina.
-Hej Miranda! Vet du att dom här två killarna är ihop?!
Jag slänger ett öga på Johan och Joakim. De är synbart roade.
-Nähä! säger jag. Jag trodde bara att de var goda vänner. Men ni ligger väl inte med varanda va? Det förekommer väl inte bögsex här i lägenheten. Gör det det?
Emma kastar huvudet bakåt och gapskrattar.
Johan nyper mig i ena skinkan och frågar om jag vill vara med och titta på nångång. Emma tänder avigt en ny cigarett. Jag sätter mig intill henne.
-Vill du stanna här ett par dar? säger jag. Mamma tar hand om Jesper och Jontatan.
-Vadå? Har du pratat med mamma!?
-Ja, hon ringde nyss och frågade om jag visste vart du var, ljuger jag.
Emma begrundar mina ord en stund.
-Ok. Om nu har plats.
-Du kan få låna mitt rum lite, några dagar.
-Vart ska du sova då?
-Jag kan sova på soffan.
-Jag kan sova på soffan.
-Men Emma kom igen nu. Jag erbjuder dej mitt rum. Ta det!
-Ok. Jag gör väl det! Tack.
Hon ger mig en snabb kram. Sen börjar hon prata med Johan och Joakim igen. Jag inser att detta verkligen är hennes första möte med gayvärlden. Det känns väldigt underligt att hon gör en så sen debut.

Vad som känns som en evighet senare får jag Emma i säng. Med dubbla känslor i mig stänger jag dörren om henne. Halva jag vill inte ge upp mitt rum som jag älskar. Halva jag vill bädda in min syster i min egen trygghet. Det konstiga är att jag inte haft några problem med att lägga Lina i min säng. Hon skulle få lov att bo där i flera veckor ifall hon behövde det. Är det möjligt att någon man inte är släkt med kan bli som ens syster? Kan man bli syskon fast man inte har de rätta blodsbanden? Genuppsättningen? DNA:t?

Jag knackar försiktigt på Daniels dörr. Smyger in. Han ligger på rygg i sängen med ena armen över huvudet.
-Skulle inte du sova på soffan?
-Jag gick visst fel.
-Det är väldigt lätt att göra. Det är väldigt många dörrar i den här lägenheten.
-Ja.
-Var snäll och ta av dej alla kläderna innan du lägger dej här. Jag vill inte veta av någon form av textil mot min nakna hud.
-Vad händer om jag inte gör så då?
-Då tar jag av dom. Men du ska få en chans att göra som jag säger.
Jag gör som han säger. Det verkar vara bäst .