kapitel 13

13

Augusti 1982

Det blåste en kylig vind på skolgården den där dagen när min barndom tog slut.
En kylig vind som talade om för oss kobenta, hariga små ungar att nu, nu börjar det. Eller snarare nu, nu slutar det. Nu är inte bara sommaren slut för den här gången, utan också tiden utan krav. Utan utan passa in, utan du duger som du är.

Jag hängde i ett hörn uppe på trappan. Gömde mig lite för vinden i en vrå av den tunga porten. Vinden rev upp ståpäls på mina solbrända armar. Sårskorporna på knäna kliade och flätorna satt lite för hårt idag. Som att mamma velat fläta in allt mod hon kunde ge mig, i flätorna och hon hade tagit i lite för mycket.
Jag minns inte om jag fattade vad jag väntade på. Förstod jag att vi skulle stå där tills klockan ringde? Eller skulle fröken komma ut och hämta mig? Kanske hade jag träffat fröken innan eller så hade malliga Emma berättat för mig hur saker och ting gick till när man började skolan. Jag minns inga sådana detaljer.
Det jag minns är en liten flicka med rosa klänning och vita träskor. Hon kom gående ensam på gatan, på andra sidan staketet som delade av skolgården mot resten av världen. Hennes hår var ljust och flätat som mitt men mycket längre. Jag minns att hon såg så sorglig ut. Ensam. Fast jag antagligen såg lika ensam ut jag.

Sen satt vi plötsligt i bänkarna allihop. Jag minns inte hur det gick till. Fröken hade målat blommor på tavlan med färgkritor. Skrivit: Välkommen, med stora bokstäver. Jag kunde läsa det. Jag kunde redan läsa, Det var Magnus, Brasses och Evas förtjänst. Fröken frågade om vi kunde läsa vad som stod på tavlan och jag vågade inte säga att jag visste. Jag trodde att jag skulle bli tvungen att börja tvåan med en gång då. Hade hört om en flicka som fick hoppa över en klass för att hon kunde läsa redan när hon började ettan. Det skulle vara extremt pinsamt ifall jag helt plötsligt skulle behöva resa mig och gå in i ett annat klassrum. Och hemska tanke, gå in i ett nytt klassrum där det redan satt andra, större barn. Barn som redan hittat sig sittplatser. Vad de skulle stirra på mig. Jag rös.
Det blev flickan som jag sett på skolgården som svarade istället.
-Det står välkommen! sa hon med glad röst.
-Det stämmer det, sa fröken. Och välkomna hit ska ni vara allihopa!
Sen började hon skratta.
-Men du lilla gumman, du måste nog byta bänk först innan vi börjar ordentligt! Så där kommer du aldrig att orka sitta hela ettan.
Jag, och resten av klassen, vände oss om. Flickan satt i en bänk som var alldeles för hög och stor för henne. Hennes vita träskor dinglade högt över golvet. Flickan sprack upp i ett soligt leende som visade en bred glugg där hennes framtänder skulle sitta. Det sög till i min mage när hon log. Jag önskade allt jag kunde att hon skulle bli min vän. Men hon hade säkert andra, tuffare, sötare vänner.
-Det var den enda som fanns kvar fröken! sa hon.
Klassen fnissade lite. Snällt. Blygt.
Fröken flyttade om oss lite och jag kände hur jag dog lite av lycka när hon placerade flickan i bänken bredvid min.
-Hej! sa hon.
-Hej! pep jag.
-Jag heter Lina!
-Jag heter Miranda.
-Jag har tre kaniner. Vill du följa med hem sen och titta på dom?
-Är dom snälla?
-Jättesnälla. Men Vitnos brukar kissa ibland när man håller honom.

Så enkelt kan det vara ibland.
Sedan dess har vi varit oskiljaktiga.
Bästa vänner.
20 år har gått sen den där dagen.