Om det som står i bloggen

Välkommen hit.

Jag skrev denna historia våren 2003. Jag var arbetslös i fyra månader och tänkte göra något vettigt av tiden. Det blev denna "bok"...

Tänkte det var synd om den bara ligger här hemma och ingen får läsa. Så här är den. LÄS gärna!



Allt som står är här är påhittat. Men det kan finnas personer och händelser som färgat av sig in i berättelsen, sånt kan inte hjälpas.



Min tanke var att skriva något som jag själv hade velat läsa på stranden. Kanske kan man kalla det chit-lit för dem som har ett indiehjärta som slår och slår. Vad vet jag.

Läs gärna.

Kommentera gärna.

Länka gärna till dina vänner.

Men det är jag som äger texten.



Puss Isolita



ps, det har gått några år sen jag skrev det här och som det alltid är med sånt där så kanske jag hade gjort saker annorlunda idag. Men jag har bestämt mig för att skita i för stora ändringar och bara köra... Hoppas ni står ut med eventuella stavfel och grammatikuppfuckningar. Det är inte så jävla noga vet ni.

onsdag 1 september 2010

kapitel 9

9

(”Jag känner mig som en Broder Daniellåt. ”)


Augusti


"Som cesium och syre brinner jag alldeles klart"

Kent, Celcius

Jag måste ha somnat.
Det knackar på dörren. Först vet jag inte vart jag är. Det fläktar från ett öppet fönster. En doft av våt asfalt har trängt sig in i rummet. Har det regnat?
Så känner jag igen mig. Mumlar lite så den som har knackat vågar öppna dörren.
-Hej Miranda. Sover du?
Det är lilla ruffsiga Casiss.
-Hej.
-Vi har gjort middag. Vi tänkte fira att du har flyttat in.
-Vad snällt!
-Ja, och så fick vi en andleding att dricka vin.
Jag skrattar och säger att jag kommer.
Nu hör jag röster från köket, musik, skratt och min näsa uppfattar att någon riktigt god mat har lagats till (min ära?). Magen knyter ihop sig av något som jag har svårt att tolka om det är hunger eller förväntan för vad som ska hända mig i min nya bostad.
Jag går in på min fina lilla toalett. Gnider bort svart smink under ögonen. På med lite puder och lite silikon i håret. Sen går jag ut i köket.
Där är det dukat med udda porslin. Stearinljus är tända, fast att det kommer att göra så det blir ännu varmare i rummet. Alla verkar vara samlade, väntandes på mig. De har hällt upp vin i glas till sig medan de väntat, tänt cigaretter. De pratar och skrattar, verkar känna varandra så bra. Jag blir med ens skitblyg och osäker. Börjar backa in i mitt rum igen. Det finns ingen reträtt för mig, ingen hemlig bakdörr som jag kan smita ut genom. Det verkar finnas nackdelar med att bo innanför köket.
Men så ser Musse mig. Slår ut med armarna i en välkomnande gest, säger:
-Hej Sleeping Beauty! Vill du ha lite vin?
-Ja tack.
Jag låter som en liten unge som blir bjuden på kakor.
Allas ansikten vänds mot mig i dörröppningen. Jag gör en fjompig grimars och viftar ett peacetecken. Ingen normal Mirandareaktion, jag tänker att man får ett väldigt konstigt kroppsspråk ibland när man är nervös.
-Vad bra att du har vaknat, ler han som jag tror heter Joakim.
-Ja, vi trodde att du hade dött, säger Julia.
-Det hade ju vart fint, säger Monica.
-Visst, ny hyresgäst som flyttar in och går in på rummet och är helt mystiskt borta jättelänge och så är hon bara död, säger Casiss.
-Vänta! Det finns en sån film! säger Julia upphetsat. Tre stycken bor i en lägenhet och så flyttar det in en ny kille och...
-Jag vet vilken det är, säger någon.
Julia fortsätter:
-Ja, så kommer han aldrig ut ur sitt rum. Tills slut bryter dom upp dörren och han ligger där inne på sängen, stendöd.
-Men Julia, måste då skrämmas så, säger Hasse.
-Herregud vad du är känslig jämt! Men iallafall, vart var jag... jo döde killen har en väska med asmycket pengar i som dom tar.
-Jo, jag vet, avbryter jag. Alla blir helt galna av pengarna. Så dom styckar killen i skogen och en av killarna flyttar upp på vinden och blir helt knäpp. Jag har sett den. Jag vet. Ewan McGregor är med, skitsnygg. Men jag har inga pengar i nån väska, så det är ingen idé att ni styckar mig.
Alla skrattar. Lättat. Kanske för att de slipper stycka mig, kanske för att jag har slappnat av lite. Vi sätter oss runt bordet. Daniel smyger upp bakom min rygg och viskar:
-Hur var det med dom där tre månadslönerna då?
-Bara två kvar, jag har varit på IKEA idag. Du vet hur det är på IKEA 19.90 plus 19.90 blir fyra tusen spänn.
-Det är ingen idé att stycka dig då?
-Nej. Förresten är jag inte ens död.
Jula hamnar på ena sidan brevid mig. Jag tackar henne för den otroligt fina presenten. Hon viftar, inte helt otippat, bort det.
-Äh, vad skulle jag med den till?
-Nä, men allvarligt! Jag blev jätteglad! Verkligen!
-Bra!
Hon tittar på mig med ett roat utryck i ögonen. Musklerna i hennes ansikte spelar av återhållet skratt.
-Julia, ska du ha lite gryta? undrar Monica.
-Ja, men bara lite, svarar hon. Åt en stor lunch.
-Som vad då? En Piggelin? säger Hasse.
-Du Hasse! skrattar Julia. Bara för att du gillar feta Zornkullor till brudar så betyder inte det att jag vill bli en.
Hon vänder sig till mig igen, blinkar och säger:
-Anorexia light. Inget att bry sig om gumman. Det har väl aldrig dödat nån att vara snygg och få sig många ligg.
-Det har väl inte dödat nån med ett par procent underhudsfett heller, säger Monica lite beskt.
Daniel berättar att han varit inne för att fråga fall jag ville vara med och hjälpa till att laga mat. Men jag har tydligen sovit som en gris. Inte vaknat av varken stök i köket, prat från åtta personer och en rejäl åskskur över stan.
-Har det åskat? frågar jag .
-Ja.
-Ok, då förstår jag, säger jag. Jag somnar alltid skithårt när det åskar.
-Det kan bli så, säger Hasse. Det har att göra med lufttryck och såna grejer.
Det nickas runt bordet. Hålls med, med mat i munnen.
Mitt glas fylls hela tiden på. Stämningen stiger i köket.
Julia har varit iväg på fotojobb idag, Mando Diao. Sveriges The Strokes har en del tidningar tisslat om en del sista tiden. Kaxiga unga killar som är övertygade om att de har det som krävs. Vi undrar givetvis hur de var. Julia tar en klunk vin och funderar. Sen svarar hon med ett leende:
-Dom var gulliga.
Hon uttalar u:et i gulliga nästan som ett ö. Gölliga. Som en man skulle kunna tänka sig en tonårig förortstjej skulle säga att killarna var. Vi skrattar.
-Nej, men allvarligt, säger hon. Det var jävligt kul att fota dom för dom var faktiskt snygga allihop. Självsäkra killar med attityd som inte var rädda för att posera lite för att bli ännu bättre på bild. Det var skönt.
-Ja, nog är dom kaxiga, säger jag. Dom sa ju till exempel att kent är feta och har ålderskomplex.
-Är inte det sant då? ler Julia retfullt.
-Passa dej jävligt noga nu va! säger jag.
Hasse tittar på mig med en frågande min.
-Miranda är ett fanatiskt kentfan, säger Daniel.
Hasse nickar.
-Jo, dom ska visst var riktigt hängivna har man hört, säger han.
-Det är vi allt! skrattar jag.
-Jag har hört grymma historier om kentfans, säger Julia. På tidningar jag har jobbat för. Nåde den journalist som skulle råka skriva nåt ont om kent. Den stackaren blir genast mailbombad.
-Miranda, säger Musse strängt. Det skulle väl du aldrig göra?
-Nej, herregud, skrattar jag. Jag har ju inte ens nån dator!
-Men förut när du satt framför en dator hela dagarna på jobbet? säger Daniel retfullt.
-Jo, det var ju en annan sak... Men allvarligt, jag kan berätta en rolig grej. En gång skrev Per Bjurman i Aftonbladet att han hade fått så mycket skit från kentfans, fast att han faktiskt nästan alltid ger kent massa plus. Samma dag så var det nån som hade skrivit på forumet på kentshemsida: "ok, vem har mailbombat Per Bjurman?" så var det nån som svarade: "Vem har inte mailbombat Per Bjurman?"
Vi skrattar runt bordet igen. Högre nu, vinet har börjat landa.
Jag frågar Julia om hon inte kan berätta mer om sitt jobb för mig. Så hon gör det. Hon frilansar som fotograf. Har mest jobbat på konserter och festivaler. I början stod hon mest och frös i diket framför scenen, tog en massa kort som hon sålde några få till tidningar. En kväll blev hon medbjuden på en efterfest av en lika frusen securityvakt som hon bjudit på cigg. På efterfesten tog hon en massa vackra svart-vita bilder på ett partajande lite sorgligt band, vars namn jag lovar henne att inte avslöja. Nästa dag, efter att hon gjort sig av med lite baksmälla, gick hon upp till bandets skivbolagskontor och visade bilderna. Där mottogs hon till sin förvåning med öppna famnen, cigarrer och champagne ( hon himlar med ögonen för att visa att hon överdriver lite). Hennes konstnärliga, vackra bilder på ett besvärligt band i nerförsbacke vad precis vad som behövdes för imagen just nu. Både bandets och hennes. För vissa kan dekadens bara bättra på skivförsäljningen. Det är märkligt hur vissa saker fungerar här i världen.
-Man fattar ju ingenting ibland, flinar Julia och tänder ännu en Lucky Strike.
Hon fortsätter berätta. Efter de där svart-vita bilderna på en efterfest snurrade saker och ting på. Skivbolagen ringer henne direkt nu förtiden. Banden önskar henne. Vill att hon ska fota dem.
-Så nu håller jag på att fixa min egen studio, säger hon nöjt. Här i stan. Vissa skulle bli väldigt nöjda om jag flyttade upp till Stockholm, men jag tänker inte ge dom den tillfredställelsen Jag vet att jag är så bra att dom som vill ha mina tjänster får komma till mig. Jag tänker inte gå med på alla sjuka krav som den där sjuka skivbranschen ställer. Det är på mina vilkor.
-Det låter bra det, säger jag.
-Jag har faktiskt precis hittat en bra lokal, här i Vasastan, fortsätter hon. Ska satsa på anorlunda bröllopsbilder också. För dom som inte vill ha det där vanliga, det som alla andra har.
-Som vårat bröllopskort! ropar Monica över bordet.
Julia skrattar.
-Fast det är ju ni två som är helt freakade på den bilden! Själva bilden är ju jävligt konservativ.
Monica skrattar och sträcker upp fuck-off fingret.
Julia vänder sig till mig igen.
-Har du sett deras bröllopsfoto?
Jag skakar på huvudet.
-Helt freakat. De ser helt freakade ut.

Vi dricker mera vin och det slår mig plötsligt att det är lördagkväll och jag dricker vin utan att Lina är med mig. Precis när jag har tänkt tanken ringer min mobil.
-Hej Söta, vad gör du? säger Lina i andra änden.
-Hej Söta! Jag blir lite full och du är inte här hos mej!
-Jag saknar dej! Var du tvungen att flytta ifrån mej?!
-Jag saknar dej med!
-Jag vill vara där du är!
-Men kom hit då?
-Men jag står ju utanför på gatan.
-Kom upp!
-Men jag kan ju inte koden!
-1940!
-Ok. Vilken våning är det?
-4:de.

Lina ramlar in. Gapskrattandes. Det har tydligen förekommit vin och jointar med arbetskamraterna efter jobbet idag. Jag ser det direkt på henne, har sett henne så här miljoner gånger förut; utarbetad med ett överstressat psyke som hon försökt lugna ner med vin och gräs.
-Man måste ju belöna sej när man har jobbat en lördag! skrattar hon, sträcker upp armarna i luften och dansar en liten dans för oss i köket.
Sen hälsar hon glatt på alla. Vandrar runt bordet, tar i hand och niger artigt.
-Visa mej rummet nu! säger hon till mig.
Jag lägger armen runt henne och drar in henne i mitt rum.
Hon skuttar runt därinne. Ropar saker som:
-Oj va bra det blev!
och
-Jag vill också bo i kollektiv!
och till och med:
-Jag vill bo i Borås!
Hon tar tag i mig, spärrar upp ögonen och säger:
-Jag kanske måste flytta jag med. Då kan jag flytta in här med! Ja!
-Varför skulle du flytta då? Du har ju förstahandskontrakt?
-Ja, ja, jag har första tjing! Vad är det här?! Heliga Guds Moder!
Hon har fått syn på Jockebilden. Jag berättar snabbt för henne om den. Hon klarar inte av några längre utläggningar just nu. Medan jag berättar ger hon ifrån sig små tjut.Sen får hon fatt i Hasse, drar ut honom i vardagsrummet. Vill ha hip-hop säger hon.
Vi tittar på varandra. Vi i Borås. Runt bordet.
-I´ll have what she´s having, säger Johan.
-Jävligt bra grejer antagligen, säger Daniel.

Sedan är det precis om att vi tappar tråden. Boråsarna runt middagsbordet splittras upp. Tallrikar dukas av. Monica visar mig diskmaskinen, viskar förtroendefullt till mig att det är tack vare den Borås har en så stabil grund att stå på. Eller kanske att det är den som är själva grunden. Jag har blivit lite för ofokuserad av vinet.
Vi sprids ut i lägenheten. Andras vänner dyker också upp. Johan lägger på sköna gamla discoskivor och vi dansar rusiga i vardagsrummet.
Lina drar i mig. Vill till Jazzhuset. Jag vill inte. Lina säger att varenda söt pop-pojke i hela stan kommer att var där i kväll. Jag svarar att jag inte bryr mig om en enda pop-pojke i hela stan förutom Miles och han lär ju vara där ikväll och jag orkar inte se honom faktiskt. Det gör för ont.

Men Lina vinner givetvis. Hon är alldeles för full och stukad för att stå emot i sin övertalning. Så vi går till Jazzhuset. Det är lite svalare ute efter åskan, men bara lite. När vi gått upp för trappan blir vi stoppade av en skylt där det står att det är utsålt. Men Lina har strulat med killen i dörren så vi blir insläppta ändå. Man får hoppas att han inte strulat med alla popflickor i hela stan. Det skulle inte vara så bra ut brandssäkerhetssynpunkt. Men jag hinner inte tänka på sånt för där står han ju i baren. Miles. Brevid står hon som jag instinktivt känner är hans flicka. Hon är så vacker. Självklart väljer han en så vacker flicka framför mig. Smal, lång, blond hästsvans. Luften går ur mig som att jag fått ett knytnävsslag rakt i magen. Alla ljud försvinner och jag får tunnelseende. Lina tittar hastigt på mig, äntligen verkar hennes empatiska förmåga återvänt från vart den håller hus när man är stukad.
-Stanna, beordrar hon och lutar mig mot en vägg, utom synhåll för Miles.
Hon går mot baren, stannar halvvägs, vänder sig om och kommer till mig igen. Rotar i fickan och får upp en cigg som hon tänder och ger mig.
-Ok? säger hennes ögon.
Jag nickar. Lutar mig mot väggen som är hal och fuktig av andra människors svett, redan innan bandet börjat spela. Blundar, djupa bloss på cigaretten. Tänker att jag nog fan ska klara det här med.
Så är Lina tillbaka. I händerna bär hon en bricka med två öl och två små glas med någon genomskinlig sprit. Vi tar ölen i ena handen och de små spritglasen i andra. Lina släpper brickan i golvet. Jag luktar på spriten.
-Samboca?
Lina nickar.
-6:a. Skål!
Vi slår ihop glasen med en klirr och sveper. Jag tänker:
-That outta do it.
-Bättre? frågar Lina.
-En till...
Lina knökar sig iväg bland alla människor igen och kommer tillbaka med två sexor till. Vi sveper dem också och en liten taggig otäck varelse lämnar mitt bröst. Allt ljud är tillbaka igen och en skyddande dimma har lagt sig mellan mig och scenen där Miles just nu går på.
Vi tittar på dem från vår trygga plats längst bak.
Det är så jävligt att se honom. Jag har inte sett honom sen den dagen då han dumpade mig på Järntorget. Han är så fin. Ser ut att må så bra. Han har en ny tröja på sig som jag inte sett förut. Halsbandet som jag köpte åt honom i Roskilde. Fan och jävlar och skit. Jag vill ha den mannen.
-Varför vill han inte ha mej!? skriker jag i Linas öra.
Hon kramar mig. Klappar på mig. Efter tre och en halv låt låser jag in mig på toaletten. Orkar verkligen inte se honom mera. Tre och en halv låt, där går gränsen. Jag sätter mig på toalocket. Röker målmedvetet upp det som finns kvar i Linas cigarettpaket, mitt blev kvar i Borås. Dricker upp min öl och upprepar mitt mantra i huvudet.
-Han ska fan inte få mig att lipa, han ska fan inte få mig att lipa, han ska fan...

Ölen och cigaretterna tar slut ungefär samtidigt som bandet slutar spela. Jag hör hur det samlas människor utanför toaletten där jag sitter. Jag kan inte gömma mig här inne hela natten. Ett djupt andetag sen går jag ut. Utanför dörren är det fullt av glada flickor. Fulla flickor. Flickor med längtansfulla blickar och läppar som väntar på att få hångla. Jag tränger mig fram till spegeln. Ett allvarligt ansikte möter mitt i spegelglaset. Ögonen ser ut som två svarta hål. Jag blir förundrad över hur det svarta hålet i mitt hjärta kan återspeglas så väl i mina ögon. Jag känner mig som en Broder Daniellåt.
-Vill du ha lite glitter?
Jag rycker till, som att jag trott mig vara ensam på toaletten och någon plötsligt står brevid mig. En av de glada flickorna, från en annan dimension, håller fram en burk med glitter mot mig.
-Va?
-Stå still så gör jag, säger hon. Det ser ut som att du behöver glittra lite i natt.
Jag blundar och flickan smetar med varsamma fingrar glitter på mina kinder. Jag öppnar ögonen och kramar hennes arm till tack. Jag känner mig ännu mer som en Broder Daniellåt. Men nu är jag vad man skulle kunna kalla redo. Så gott det går.

Lina står bland vänner till henne och mig. Hon är glad och packad. Hennes händer fladdrar runt när hon pratar. Vännerna omkring hennes verkar skratta åt vad hon säger. Det ser ut som det brukar göra runt Lina när hon är glad och packad. Hon har alltid varit en sån som blir medelpunkten som underhåller. Jag går dit och låter mig blandas in i gemenskapen. Det är vänner som jag inte sett på länge. Som undrar hur jag mår. De lägger armar runt mig. Någon ger mig ett glas från baren. Jag dricker och tänker att nu, nu går det allting bra igen.
Men så står han där. Plötsligt. Eller så har han stått där hela tiden sedan jag kom tillbaka från toaletten, fast jag har inte sett honom föränn nu. Han har bara stått vänd åt ett annat håll. Tiden fryser när han vänder huvudet åt mitt håll. Det som var någon annans, vems som helst, bruna hår, sett bakifrån, blir plötsligt mannen jag älskar. Jag drar efter luft. Jag väger hundra kilo och har vårtor i hela ansiktet. Han skiner ändå upp när han ser mig.
-Hello Love!
Jag gör en kraftansträngning för att le. Det känns som jag håller på att göra en sån där gipsmask och hela ansiktet är täckt av gips. Stelt. Han verkar inte märka någonting. Kramar om mig. Starka, välbekanta händer på min rygg. Han babblar på om att jag ser ut att må bra. Jag kan inte förstå hur han kan undgå att lägga märke till de två svarta hålen där mina ögon satt för inte så länge sen. När hade jag mina ögon senast? När vi åt middag? När jag kom hit? Hade jag mina egna ögon när jag kom in på Jazzhuset? Under tiden han babblar på oberört, utan att märka hur dåligt jag mår, kommer hans vackra flicka genom trängseln fram till oss och ställer sig på hans sida. Han skiner upp igen. Lägger armen om hennes och presenterar oss för varandra. Jag släpper mitt glas i golvet. Glasbitar och alkohol skvätter på våra fötter och ben.
-I´m sorry, säger jag. But this is how far as I can go tonight.
Sen vänder jag mig om och går därifrån. Snubblar nerför trapporna, ut på gatan. Han ropar efter mig. Har följt efter mig. Ropar så det ekar mellan husen att jag ska stanna.
Så jag stannar. Och han springer ifatt mig. Jag är bara stum och ser på honom.
-Vad är det? säger han. Varför reagerar du så starkt?
Jag svarar:
-Om du inte ens förstår så mycket så vill jag aldrig mera se dej.
Sen vänder jag mig om och går igen. Han ropar efter mig, igen, att jag ska stanna, inte vara så barnslig. Kan vi inte vara vänner ändå?

Nej. Det kan vi nog inte.

Jag går hem genom en kokande galen stad. Det verkar som att värmen drivit stadens invånare till vansinne. I varje gathörn står antingen folk och slåss eller kyssser varandra som om det gällde livet.

På väg upp i hissen slår det mig att jag inte har fått några nycklar. Jag ringer på dörren några gånger men det är ingen som öppnar. Jag sätter mig i trappan, tänker att det måste ju dyka upp någon, någon gång så jag kan komma in.



Jag måste ha somnat.
Först vet jag inte vart jag är. Verkligheten kommer långsamt tillbaka.
Jag sitter i trappuppgången. Det är mörkt och svalt. Mobilen ringer. Fumligt plockar jag upp den och svarar utan att titta efter vem det är. Det är Miles. Så klart. Det är så typiskt honom.
-Jag måste få träffa dej och prata. Snälla Miranda. Du såg så ledsen ut. Snälla!
-Ok då, suckar jag.
Känner plötsligt hur trött jag är. Trappans kalla sten har fått mig att frysa lite för första gången på flera veckor. Munnen är kruttorr och slemmig på samma gång. Jag mår lite illa.
-Kom hit då, säger jag kort.
-Jag står utanför din port men det är nån skitsur tjej som svarar i din porttelefon.
-Va?
-Ja, hon skrek något om att hon har en liten bebis som hon ammat hela natten och om jag inte drog åt helvete så skulle hon ringa polisen.
Det går upp för mig att Miles inte vet att jag har flyttat.
-Jag bor inte där längre, säger jag. För du är väl på tredje lång nu?
-Ja.
-Kom hit då, säger jag trött.
Ger honom adressen och ber honom köpa en cola till mig på vägen. Någon slags vinst ska det vara för mig. Säger att jag väntar på honom utanför på gatan.

Utanför porten, på gatan, har solen gått upp. Klockan måste vara mycket, kanske har jag sovit många timmar i trappan. Det värsta vansinnet verkar ha lugnat ner sig utanför. Fiskmåsarna kalasar skränande på de rester som finns kvar av lördagsnatten. Jag frågar en taxichaffis efter en cigg. Röker den medan jag väntar. I mitt huvud raspar Tom Waits att han:"looking for the heart of Saturday night". Jag tänker att det här kanske är hjärtat av Saturday night, or whats left of if. Tänker att jag inte på några villkor får släppa Miles genom porten, då är det kört. Just nu är jag alldeles för trött för att stå emot honom och vad det nu är han vill säga mig.
Nu ser jag honom, där kommer han vandrandes. Fan vad vacker han är den mannen. Jag undrar vad för slags ursäkt han använt till sin flicka för att kunna smita ut mitt i natten för att leta efter mig. Han har köpt cola till mig i alla fall. Vanlig, inte light. Han måste ha glömt att jag aldrig dricker vanlig cola. Skit samma, just nu mår jag alldeles för dåligt för att tjafsa om socker.
Han försöker krama mig. Jag tar ett steg tillbaka. Han ser förvånad ut.
-Är det så du vill ha det? undrar han.
-Hur då ha det? frågar jag.
-Vad är det med dig?
-Vad är det med mig? Vad är det med dig? Du har fan gjort slut med mig och är ihop med din gamla tjej. Remember? Vad har du sagt till henne att du är just nu till exempel? Va?
Miles tittar ner på sina skor. Suckar.
-Ge mig colan, säger jag.
Öppnar och drickar djupa klunkar.
-Men när jag såg dej ikväll, Miranda... fan... jag ångrar mej liksom...
-Vadå? Vill du vara med mej nu?
-Fan! Får jag prata?!
-Go ahead!
-Jag har ju så roligt med dej. Hon, hon är så stiff. Du och jag vi skrattade jämt i alla fall i början. Sen blev du så allvarlig...
-Och vad faan tror du att det beror på? Att du aldrig höll ett skit som du lovade och jag aldrig hade nåt direkt att skratta åt. Tror du att jag är nån jävla docka som man kan vrida upp så den skrattar?! Jag måste väl för fan vara glad för att skratta!
-Men vi skrattade ju...
-Men om det nu var så jävla roligt att vara med mej, varför i helvete är inte vi ihop nu då?!
Vi har börjat skrika till varandra nu. Handen som han klappat sig på magen med har åkt upp till håret som han ruffsar i. Han gör så. Klappar sig på magen när han vill att man ska lyssna på honom. Ruffsar sig i håret när han blir upprörd och tar sats för att säga något. Nu letar han efter något bra att säga.
-Fan och helvete Miranda! skriker han. Dej går det ju fan inte att prata med!
Det var det bästa han kunde komma på just nu.
Jag ska precis skrika tillbaka något liknande begåvat men jag blir avbruten. En taxi har stannat brevid oss på gatan och Julia, Petronella och Casiss fullkomligt ramlar ur den.
-Oj,oj, säger Julia och vinglar fram till oss. Här står ni minsann!
Hon tar tag i min nacke med ena handen och Miles i andra och trycker in oss i porten som Casiss har öppnat. Både Miles och jag kommer av oss så totalt att vi bara låter oss fösas in. Julia pekar på oss båda, kisar med ett öga, säger:
-Nu, mina vänner. Nu ska vi ha en liten sängfösare.
Petronella målar läppstift i hisspegeln. Jag är på väg att upplysa henne om att det nog inte är någon idé eftersom klockan nog är sex på morgonen och vi ska bara hem och lägga oss. Men hon målar så njutningsfullt att jag inte har hjärta att säga något.
Vi ramlar in i lägenheten. Sparkar av oss skor och snubblar vidare in i köket. Julia sparkar inte av sig några skor. Hon har sina fantastiska platåsandaletter. Inte nog med det, hon är dessutom grym på att balansera på platåsulor när hon är full. På tändstickssmala ben snubblar hon runt i köket. Plockar fram glas, trycker ner oss på stolar, iallafall Miles och mig som är lite stela. Petronella och Casiss har hittat en ekonomiförpackning med salta pinnar som vi alla börjar äta ur. Julia öppnar ett skåp och avslöjar en gammal stereo. Hon snubblar ut och kommer strax tillbaka med en stor flaska vodka och en packe vinylskivor. Hon sätter på en av skivorna och stänger köksdörren med foten. Skrammelmusik med saxofon väller ut i köket.
-Nu! Nu blir det sängfösare, säger hon glatt.
Häller koncentrerat upp vodka i glasen till oss. Jag tänker att om det är något de tre tjejerna inte behöver just nu så är det ren vodka. Men vi skålar och dricker. Jag frågar vad det är för musik som Julia satt på. Tjejerna tittar på mig och gapar.
-Herregud! Vart var du hela 80-talet? säger Casiss.
-Fan vet jag, jag satt väl inne hos skolsyster och fick skubbsåren på knäna omplåstrade.
-Hehehe, roligt! gnäggar Julia. Det är Hanoi Rocks. Please tell me that you know about the Hanoi Rocks?
Det sista säger hon till Miles. Han har hittils inte förstått ett ord av vad vi sagt.
-I know about them, ler han, sitt charmiga jävla leende.
-Hur vet du att han bara förstår engelska? säger jag.
-Kanske för att ni stod ute på gatan och använde det engelska språket när ni skrek på varandra nyss, svarar hon.
Jag blir förvånad att hon lagt märke till det, hon verkar vara så berusad.
Vi skålar i vodka igen och tjejerna börjar prata om sin kväll. Problemet för Miles och mig är att de bara andvänder halva meningar då de pratar. Jag vet inte om det är för att de är så berusade eller för att de är så bra vänner. De halvor av meningar som lämnas öppna att förstå, förstår inte vi. Om det hade varit jag och Lina som pratat med varandra hade det varit en annan sak. Nu hänger jag inte med alls. Miles tittar på mig över köksbordet. Jag är alldeles för slut för att stå emot honom nu. Köksklockan visar halv sju. Jag nickar mot min dörr. De tre vännerna vid bordet märker inte när vi reser oss och går in till mig.

Jag stänger dörren bakom oss.
En gång till och aldrig mer tänker jag när jag lägger armarna om hans hals. Han kysser mig som om han har precis samma tanke. Han smeker av mig mina kläder. Jag minns plötsligt att jag inte duschat efter att jag flyttat alla mina saker i hettan. Sen dess har jag sovit med kläderna på, druckit vin, varit på en helt packad klubb och sovit i trappuppgången. Jag hoppas att jag inte luktar. Miles verkar inte tycka det i alla fall. Han kysser min nakna hud.
-Fan vad jag har saknat dej, viskar jag.
Hatar mig själv så fort jag har sagt det. Men han är ju så bra på det här. Gör mig så svag. Så sårbar. Så kåt.
Staden vaknar sakta utanför och vi älskar på min nya säng.
Länge.

Jag vaknar i hans famn. Han är vaken, leker med ett finger i mitt hår. Våra kroppar är hala av svett. Vi andas i takt. Han ser rakt in i min själ.
-Jag vill att det ska vara så här, säger jag.
Han ler och kupar handen runt mitt bröst.
-Och så här? säger han.
Jag drar efter andan. Måste ha honom igen. Bara en gång till.
Problemet med Miles är att han är som en drog. Man vet att han inte är bra för en, men ändå kan man inte låta bli. Man är så svag när man ser honom. Alkohol och trötthet gör att man blir ännu svagare i sinnet. Gör det lättare att falla för frestelsen.

Jag betraktar honom under tystnad när han tar på sig sina kläder. En massiv baksmälla har intagit min kropp. Det känns nästan som att den är välkommen, så det blir lättare att låta honom gå. Jag vill bara att han ska gå skriker min kropp. Gå, gå, så jag får sova hela dan. Han pussar mig snabbt adjö med en outgrundlig min.
-Vi ses, säger han.
-In your dreams, mumlar jag. Vänder mig mot väggen och drar upp lakanet över axlarna.
Jag hör honom stänga dörren bakom sig när han går. Innan hans steg har försvunnit över köksgolvet har jag somnat.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar