kapitel 15

15

"This is the year, this is the year it all will happen.
It´s finally here what I have been waiting for all of my life.
There be no more mistakes
no more delays
just one big departure"

Marit Bergman, This is the year

September

Borås är mitt hem nu. Men det är mer än så. Det är också min familj. På ett vis. På ett annat är det som en levande organism.

Monica är den delen som ser till att man äter mat ibland. Det duger inte med vilken mat som helst heller. Hon skäller på en när man bara ätit färdiga 7eleven mackor i tre dagar.
Hon ser till att organismen håller sig ren. Att golv dammsuges med ojämna mellanrum. Att alla vinflaskor som bärs in i lägenheten också bärs ut och slängs i en glasiglo när vinet druckits upp. Hon är bidrottningen som vi alla vårdar så att hon ska kunna vårda oss.

Julia är den sarkastiska delen av organismen. Den del som ironiserar över sig själv. Som inte tillåter någon av oss att låta våra ideal stiga oss åt huvudet. Inte bli för självgoda.

Hasse är hennes motpol. Den som får oss att vilja ta oss själva och det vi tror på, på blodigt allvar. Det som skapar balans mellan seriositet och skit i det. Som tillför substans i politiska diskussioner. Den som man kan fråga efter fakta.

Daniel är den som tätar ihop oss. Som lappar och plåstar om. Han smyger runt när vi inte ser och trycker in kärlek i sprickor i fasaden.

Johan och Joakim är drönarna. De not so very useful. De hänger mest runt och snackar sånt som Hasse anser vara strunt. Mode och design. Abba och Judy Carland. Sclagerfestivaler och mascaror. Som de vore karikatyrer på sig själva.

Petronella smyger runt i skuggor. Hon mår ibland så dåligt att det blir kallt på ryggen när hon kommer in i samma rum. Bara i Borås kan hon läka sina sår. Långsamt. Den sorten skador hon har tar tid att kurera.

Casiss fjantar runt och yr upp de svarta moln som Petronella lämnar efter sig. Hon är ansvarlös och omogen utan att någonsin bli opålitlig och blodfattig. Hon är inte heller så useful, men bara därför behöver vi alla henne.

Så Musse. Den feministiske patriarken. Postpunk. Fixaresorken. Den vars magra bleka bröst vi alla lutar våra huven mot för att vila och söker trygghet.

Och mitt i allt detta ligger jag.
Som en tjock katt som änligen funnit det centrum den sökt hela sitt liv. Som bara vill ligga där i mitten och smekas av alla.
Mitt i stormens öga.
Det är gott.