kapitel 19

19

"Det har hunnit bli oktober
snart fryser gräset och går av
och jag hatar allt som böjs och går av"

Kent, Celsius

September
Jag tillåts inte hålla mig inlåst på rummet för evigt. Det är ju den här fredagen som vi ska gå på Liseberg och se Hellacopters spela. Hela Borås ska med. Till och med bögarna, de springer runt som två yra höns i lägenheten, kacklandes att de ska göra studiebesök i hetrovärlden. Julia stylar dem duktigt så de ska bli lite mer rocknroll. Hon lyckas riktigt bra, de blir riktigt coola. Om man bortser från höftvickandet och handledskrökandet. But you can never change the spots on the lepard, som Andy McCoys fru så sant konstaterar i The real McCoy, filmen om Hanoi Rocks sorgliga gitarrist som Julia för tillfället ser på minst en gång om dagen. Jag har en stark känsla att hon identifierar sig med Angela, Andys fru. Men nu kom jag visst bort från ämnet...

Vi får ihop det till slut. Alla har fått på sig kläder de är nöjda med. Allas plånböcker, mobiler, cigg, läppstift, fruar och äkta män är med. Vi kommer iväg.
Lina möter oss på Vasaplatsen och vi vandrar i samlad trupp mot Liseberg. En samlad uppsluppen trupp. Äntligen har vädret slagit om och det går att andas luften i stan igen.

Vi lyckas få ett bord på resturangen närmast scenen. Jag kurar lite inne i jeansjackan som jag äntligen kunnat ta på mig igen efter högtrycket.
-Visst är det nåt visst med såna här dagar, säger Julia när vi fått in glas på bordet och tänt cigaretter.
-Hur då? undrar Lina.
-Nej, men ni vet de här första dagarna när luften har blivit så där hög och klar. När man känner att hösten är på väg. Det är en viss känsla man får i magen de dagarna.
-Jag vet hur du menar, säger Monica. Man tittar ut på morgonen och ser att solen skiner, så tar man på sej sommarkläder. Men när man kommer ut på gatan så får man ståpäls på armarna.
-Och så får man ett visst sug i magen, fortsätter Casiss.
-Som det kändes när man var tonåring, säger jag. Nån slags förväntan som man inte kunde förklara.
-Det var så mycket som hände på hösten när man var yngre, säger Casiss. Det är som att kroppen minns det.
-Skolan började igen, man träffade vänner som man inte sett på hela sommaren, ler Monica.
-Och man blev kär i nån ny, som man inte sett förut på skolan, säger jag.
Lina lägger armen om mig och säger:
-Miranda och jag blev vänner en sån här dag för tjugo år sen.
-Är det sant! ropar Daniel över bordet. Tjugo år! Det är en lång stund.
-Första dagen i skolan, säger jag. Jag såg henne direkt och önskade så mycket att hon skulle bli min vän.
-Och det blev jag, ler Lina åt minnet.
-Ni måste berätta, säger Monica. Det är ju verkligen ovanligt att två tjejer är vänner så länge. Det är nästan som att ni är samma person ibland. Tänk att det har varit så i tjugo år.
Så vi berättar. Var sin version. Man uppfattar ju saker på två vis. Mitt vis och ditt vis. Du har ju hört min version redan. Linas är väl nästan lika dan. Förutom att den inte innehåller någon form av rädsla inför det nya eller osäkerhet. Hon har alltid varit så säker på sin sak min Lina. Hon litar alltid på sin egen förmåga. Till skillnad från mig som alltid varit skiträdd för livet.
-Så gick vi hem till mej och lekte med mina kaniner... berättar Lina som avslutning.
-Och Vitnos kissade på mina byxor, skrattar jag. Så jag fick låna ett par av dig. Vi hade samma storlek. Det var ett par rosa jeans, jag glömmer aldrig ett klädesplagg.
-Sen gick du hem, säger Lina.
-Nej, först åt vi våfflor som din mamma gjorde i köket.
-Gjorde vi?
-Ja, och jag tappade en syltburk i tallriken så den gick sönder. Jag skämdes skitmycket. Ni hade så fina mörkblåa tallrikar, fyrkantiga.
-Det kommer jag inte ihåg alls!
-gör du inte? Jag ville bara dö! Jag kommer ihåg allt från den dagen. Det var den viktigaste dagen i mitt liv.
-En av dom viktigaste! Du måste ju ha gjort andra viktiga upptäckter i livet?
-Ok, en av dom viktigaste.
-En annan måste ju varit den där dan när jag hittade dej på Jord, säger Daniel.
Jag drar efter andan. Tänker efter.
-Annars hade du inte suttit här med oss idag, säger Musse.
Jag känner hur hela mitt ansikte skiner upp i ett soligt leende. Tittar på mina sambos runt bordet. De är ju helt underbara allihop. Det kittlar i magen när jag tänker på hur det verkligen är tillfälligheter som styr i livet. Hade jag inte vart så full på Jord den där dagen, så ensam, så hade jag aldrig börjat prata med Daniel och då skulle jag aldrig flyttat in i Borås. Jag hade antagligen bott kvar i Linas etta och bråkat som fan med henne. Kanske hade vi varit här i kväll, på Liseberg. Kanske hade vi suttit på bordet intill och inte känt dessa underbara nya vänner till mig.
Daniels ögon dröjer lite för länge i mina och förvirrar mig. Jag tänker på vad det är som gör vänskap till vänskap och kärlek till kärlek. Ibland har mina tankar snuddat vid att Linas och min vänskap är som ett kärleksföhållande, ett platoniskt. Som har hållit väldigt länge. Kanske osunt länge. På grund av det har vi de senaste tjugo åren haft väldigt svårt för att släppa in andra människor i våra liv. Vi har inte behövt det. Vi har ju varandra. Bara varandra. Men skulle nånting hända med en av oss skulle den andra bli mycket ensam kvar. Själv med en massa minnen som man bara kan dela med en enda människa som inte finns kvar. Vad har man för nytta av minnen när man bara har dem inne i sitt hjärta och aldrig får dela med sig av dem? Dela med sig till den person som har samma minnen inne i sitt hjärta. Jag ryser till. Vad kommer såna konstiga tankar ifrån. Lina och jag ska ju alltid vara tillsammans, precis som det alltid har varit. Herregud, jag minns ju inte ens någonting alls innan jag träffade henne.
Monica tar mig tillbaka till nu.
-Vad har du och Lina gjort mer tillsammans? frågar hon.
Lina och jag vrider huvudena mot varandra och fnissar. Jag behöver bara möta hennes blick för att hundratals filmer från det förflutna ska spelas upp inne i mitt medvetande.
-Typ allt! säger jag.
-Första fyllan!
-Första ciggen!
-Första gången nån gjorde slut, då tröstade jag dej.
-Och jag tröstade dej.
-Alla festivaler har vi varit på tillsammans.
-Vi flyttade ihop direkt efter gymnasiet.
-Efter att vi hade gått i samma klass på gymnasiet med.
-Två år på Handel och kontor.
-Vi älskar kent lika mycket båda två.
-Vi har fortfarande samma storlek på kläder.
-Våra föräldrar har till och med börjat att umgås.
-Ja, dom brukar grilla ibland.
-Och spela Bingolotto.
Vid det är laget har alla runt bordet börjat skratta.
-Ni låter som Piff och Puff! skrattar Petronella.
Till och med hon som brukar vara så allvarlig verkar piggas upp av vårt tjatter.
-Ok, säger Joakim. Nu tar ni och berättar om en grej, lugnt och fint så alla förstår. Ta första fyllan till exempel, det brukar ju var underhållande att lyssna på.
Lina och jag tittar på varandra.
-Tre folköl, säger hon.
-Nej, två, säger jag.
Vi börjar skratta. Mer behöver vi inte säga för att hela den minnesfilmen ska spelas upp i våra huvuden.
-Ok, med hela meningar var det! säger Joakim strängt.
-Ok!
Jag tänker efter. Fortsätter:
-Vi var på nyårsfest. Det var nyårsafton... Det klart att det var det... Vad dum jag är... man har ju sällan nyårsfest om det inte är nyårsafton.
-Vi var tretton år, säger Lina.
-Det var ganska tråkigt. På den tiden, innan man drack på fester. Men man ville inte vara hemma hos mamma och pappa heller. Men fester utan sprit var ganska meningslösa...
-Vi hade väl blåsor i munnen av allt chips vi hade ätit.
-Och coca-colan var slut.
-Alla halvlåg i sofforna och väntade på tolvslaget så vi kunde gå hem. Man ville ju inte gå hem tidigare. Då skulle ju mamma vinna.
-Ja för man hade ju tjatat så på att få gå ut. Man hade ju liksom ätit rostbiff och potatissallad med familjen i tretton år. Det räckte tyckte man ju.
-Så vi låg där och lyssnade på Madonna.
-Nej! Europe! Kommer du inte ihåg att du hade värst chrushen på Joey Tempest!
-Vad hade inte du då!?
-Ok, skitsamma! Ut med alla jävla ungdomssynder med en gång bara! Iallafall så kom den där äldre killen, vad hette han Lina?
-Kent Benjaminsson.
-Fan! Så hette han! Han hette kent!
-It´s a sign.
-Nä, nu spårar ni ur, säger Hasse. Fortsätt nu!
-Ok, säger jag. Han hade en kasse folköl med sig på moppestyret.
-Som vi drack av.
-Skitäckligt var det. Jag kunde inte ens dricka kolsyra innan jag lärde mig att dricka öl. Fick alltid skaka ut kolsyran när jag drack dricka. Men det kunde jag inte göra med öl. Det blev bara ännu äckligare då!
-Så du var tvungen att lära dej!
-Ja. Sen gick vi ut och gick i snön. Skulle nog se på fyrverkerierna. Eller bara gå runt meningslöst så som man gjorde när man var tonåring.
-Vi gick lite bakom dom andra. Och du babblade hela tiden som besatt. ler Lina. I jättehögt tonläge. Som att du hade spelat in din röst och spelade upp den på 45 varv.
Alla runt bordet skrattar.
-Jag brukade var så himla tyst när jag var liten, berättar jag. Första gången jag var full förändrade allt. Jag insåg plötsligt att jag vågade säga vad som helst till vem som helst.
-Sen gjorde de alltid det, säger Lina. Du var alltid i bråk för att du vågade säga skittykna saker till helt galna människor.
-Ja.
-Men det var alltid nån som räddade dej från att få stryk.
-Syrrans kompisar.
-Dina killkompisar.
-Kommer du ihåg vad vi gjorde sen?
-Första gången vi var fulla?
-Ja. Vi gick in på kyrkogården och satte oss på trappan till kyrkan. Rökte röda Prince och bankade på porten.
-Så skrek vi till gud att han skulle släppa in oss för att vi frös.
-Och behövde kissa.
-Herregud vilken hybris av några folköl, skrattar Hasse.
-Ja, ni blev lite väl odödliga va? säger Musse.
-Men det är väl det alkohol gör, säger Lina. Får oss att våga ta fram våra inre superhjältar.
-Ja! Skål för dom visdomsorden!
Johan höjer sitt glas mot oss och vi skålar alla med varnandra så det klirrar.
Sen dricker vi upp och så börjar Hellacopters. Lina, Daniel, Julia och jag springer ner och tränger oss fram bland publiken. Lina och jag fjompar oss lite som vanligt över att vi tycker Nicke är gullig. Daniel vill bara höra låtar från första plattan. Julia får snabbt ont i fötterna och måste gå och sätta sig igen. Det kostar på med för höga klackar.
Daniel lägger armen runt mina axlar och jag lutar huvudet mot hans hals. En liten stund känns det som om allt är som det var precis när vi träffades. Han luktar som killarna gjorde på ungdomsgården när jag var liten. Ylletröja, lite rök, lite svett, lite hud, lite deodorant. Om jag sträcker mig lite närmare kan lägga mina läppar intill den släta, varma huden på hans hals. Det är som att jag måste göra det plötsligt. Jag kan se pulsslagen på sidan av hans hals. Min puls slår snabbare. Jag måste få hudkontakt med honom. Jag måste...
Han vrider plötsligt på huvudet och tittar på mig. Ler snett.
-Är du lite gosig idag Miranda? ler han.
Jag nickar och ler tillbaka.
-Jag får nog gosa lite oftare med dej. Det känns om att du har ett gosbehov, säger han.
-Det kanske är så, säger jag.
Han drar mig tätare intill sig och jag hinner tänka att jag kan stå så här för all framtid... När någon knackar mig på axeln. Jag vänder mig om och där står... Miles... givetvis.
Solglasögon, jeansjacka och ny svart sjal runt halsen.
-Thought it was you, ler han självsäkert. Tar ett bloss på ciggen, andra handen i jeansfickan. Modsfrisyren är äckligt perfekt. Han ler snett med fylliga läppar som jag vet kan kyssa mig galen.
-So, you´re here with your friends? fortsätter han. Are you going to introduce me to them?
Jag blinkar till för att komma ur den tillfälliga förstening som hans uppdykande har orsakat. Jag förundras över hur han kan vara så oberörd. Hur det kan verka på honom som inget känslomässigt jobbigt har hänt mellan oss. När jag skakar inombords bara jag ser honom. Kanske lider han av någon allvarlig störning.
-Eh, sorry, this is Daniel, säger jag. Daniel - Miles.
De skakar hand med hårda ansiktsuttryck. Jag kommer att tänka på två rivaliserande hannar i något naturprogram.
-And Julia.
Jag vänder mig om och tittar efter henne, men hon är inte kvar.
-Hon fick ju ont i fötterna och gick och satte sej. Kommer du inte ihåg det Miranda, säger Lina.
Lina verkar märka att jag inte rikigt är mig själv när Miles är i närheten.
-You know Lina already, säger jag tonlöst.
-Hello Love, säger han och kramar hennes hand. Nej, nu måste jag gå. Trevligt att se dej Miranda. And good to know what I´m up against.
Han tittar snabbt på Daniel sen är han uppslukad av publikhavet igen. Daniel tittar på mig.
-Är du ok?
Han lägger armen om mig igen.
-Vadå tävla mot? säger Lina upprört. Han har väl redan gjort bort sej Miranda. Eller hur? Säg att det är så!
Hon tar tag i mig.
-Miranda, lova mig! säger hon. Det blir inget mer skotskt hångel nu. Lova!
Jag känner mig plötsligt så trött i hela kroppen. Miles verkar alltid trötta ut mig helt och hållet. jag låter mig bli kramad och stöttad av Daniel. Bandet spelar Carry me home och jag är ganska säker på att jag ska åka hem och lägga mig.

Men det klart att jag inte får det. När vi kommer tillbaka till bordet har de andra beställt in skålar med potatisklyftor och nya saker att dricka. Jag sätter mig med en liten duns. Säger att jag kan väl ta en öl iallafall. Potatisklyftor hamnar framför mig och jag proppar munnen full. Det är en av mina favoriträtter. Underbar tröstmat.
-Vad hände? säger Monica. Var dom inte bra?
-Hon sprang på Miles... suckar Lina.
-Äh, är det sant!
Julia ser sig stridslystet omkring.
-Han har redan gått för länge sen, suckar jag.
-Ok!
Musse sträcker upp händerna framför mig.
-Vilken är din favoritkarusell Miranda?
-Berg och dalvanan.
Lina fnissar till. Vi älskar när vi kan dra in kentrelaterade texter i samtal.
-Berg och dalBana, heter det väl? säger Monica.
-Ja, säger Joakim. Och det gills inte som karusell.
-Va? säger jag.
-Jo, förklarar Joakim. Du skulle säga din favoritkarusell och berochdalbanor är väl inga karuseller.
-Va? säger jag igen.
-Nä, karuseller snurrar runt och bergbanor har backar och sånt. Det är det som är roligt med dom...
-Ok ok ok! avbryter Musse. Vilken är din favoritåkattraktion Miranda?
-Berg och dalbanan, skrattar jag.
-Bra, säger Musse. Då ska vi åka den sedan.
-Ska vi! ropar Casiss.
Musse ler på sitt lugna pappiga sätt.
-Ja, Casiss, det ska vi göra! säger han. Så drick upp era öl och ät upp alla klyftpotatisarna så går vi.
Jag proppar genast munnen full av potatis igen.

Sedan skuttar jag mellan Daniel och Musse bort till bergbanan. Håller ett stadigt grepp om deras armar.
-Nu är du inte så gammal Miranda, säger Musse.
-Nä! Fem år, skrattar jag och gör hoppsasteg.
-Miranda allvarligt! säger Daniel. Bara för att du skiter i din image så behöver du väl inte skita i min.
-Ja hej! Vilken image? säger jag.
Daniel blänger lite på mig men jag ser att han har svårt att hålla sig för skratt. Musse tittar ner på mig med en lurig min.
-Vill du veta en hemlighet?
-Nej! Jag menar ja... Det är en sån där fråga som är skitlätt att svara fel på, säger jag. Man vet inte om man ska svara ja eller nej!
-Ja precis så är det, säger Daniel.
Musse suckar.
-Vill du höra hemligheten eller?
-Ja.
-Jag älskar också Berg och dalbanor, säger Musse och blinkar åt mig.
-Grymt det ska bli nästa år då när den nye är klar. Balder.
-Skojar du eller?
Musse myser vid tanken.

Vi står i kön och väntar in vagnarna så att alla tio kan åka samtidigt. Jag åker med Daniel längst i vagnen längst bak, especially for me, för att jag är den som behöver muntras upp. Alla vet ju att det går fortast i sista vagnen. Att backarna blir längre.
Daniel lägger armen om mig igen i den långa uppförsbacken. Nu känns det verlkligen att hösten snart är här. Det blåser lite kallt på berget och det är mörkt. Mörkret trollar fram stadens alla ljus. Jag lutar mig lite mot Daniel och njuter av synen. Ibland, trots att jag bott i den här staden i tio år kan jag drabbas av en så total lyckokänsla. Som att min kärlek till stora städer bara exploderar inom i mig. Och efter den lyckoorgasmen, lugn, harmoni och tillfredställelse över att jag kom iväg, att jag inte fastnade i det lilla skithål där jag råkade bli född.
Och så kommer första nerförsbacken och tar fullständigt andan ur mig.

Efteråt.
Rusiga av farten bestämmer vi oss för att det är lika bra att gå på Sticky. Även om några av oss är pankare än panka och andra lever i oharmoni med Centrala studiestödshelvetet. Men det vore rent slöseri på liv att inte gå ut en kväll som denna.

Vi tappar bort varandra hela tiden inne på Sticky, men springer på varandra igen lika ofta. Lina och jag dansar lyckliga till sköna alternativhitar från de senaste två decenierna. Friday I´m in love, kräm, revolt III, I only sleep with common people och känn verkligen ingen sorg för mig Göteborg.
Musse, Monica och Daniel hänger längst ner i baren med hårdrockarna. Casiss och Petronella växlar in den största delen av sina pengar till femkronor och och spelar bort allt de har på flipperspelen. Hasse sjunker djupt in i ett hörn med Johanna, som har anslutit sig, och hennes ögon och mun. Johan och Joakim finner sin givna plats på dansgolvet på tredje våningen. Ikväll verkar de bara spela deras gamla favoritlåtar där.

Vi ramlar hem svettiga, lyckorusiga. Alla är inte upphittade när vi går, men alla är lite för berusade för att hålla någon koll på vilka som blivit kvar.
Hemma blir det snubblande samling i köket. Det kokas pasta, letas cigg och vi dricker upp drycker som man aldrig trodde skulle gå åt.
Julia och Petronella dansar runt på en trasmatta som blir helt ihoknölad. De verkar aldrig bli trötta, om och om igen, spelar de sina älsklingslåtar på repiga vinyler som varit med på tusen såna här efterfester innan.
Lina, som inte har tagit sig hem, mumlar till slut att hon dör och lägger ner huvudet mot köksbordets inbjudande ådermönster. Daniel och jag hjälps åt att få in henne i mitt rum. Hon mumlar obegripligheter när vi hjälper henne av med kläderna. Hon lägger sig precis mitt i sängen med armar och ben rakt ut åt alla håll. Det finns ingen chans att nån annan, typ den som äger sängen, ska få plats.
-God natt! säger jag och släcker lampan.
Inget svar.
Vi backar ut och stänger dörren.
-Sådär! säger jag.
Men så kommer jag på en sak.
-Fan! Linas linser! Hon måste ta ut dom annars får hon värsta ögoninflamationen.
Daniel suckar. Vi går in och tänder lampan igen. Lina reagerar inte ens.
-Hur har du tänkt att få liv i henne så hon kan ta ut dom då? undrar Daniel.
-Vi har gjort det här förut. Vänta ska du få se.
Jag trevar i Linas jeansfickor, hittar linsburken. Jag vet att hon alltid har den i fickan när hon går ut. För att hon aldrig vet vart hon hamnar.
-Lina! säger jag jättehögt och lyfter upp henne så hon halvsitter.
-Mmm...
-Du måste ta ut linserna!
-Mmmm...
-Daniel, håll burken.
-Ok.
Han sätter sig nedanför mig i sängen och skruvar upp locket på burken.
Jag lägger försiktigt tummen och pekfingret på Linas ögonlock och bänder upp ena ögat. Med andra handen fiskar jag upp linsen som jag ger till Daniel.
-Här!
-Ok.
Jag gör om proceduren på andra ögat. Daniel skruvar på locket och jag tar burken och stoppar tillbaka den i Linas jeans. Daniel tittar på mig med en min som jag inte vet om jag ska tolka som att han är äcklad eller imponerad.
-Far out, säger han. Så jävla Cityakuten.
-Det roligaste blir i morgon, säger jag. När hon kommer att säga: "fan vad full jag var igår innan jag gick och la mej. Jag kommer inte ens ihåg att jag tog ur linserna!"

Så har det gått en stund.
Efterfesttid man inte vet hur lång den är. Jag har dansat med Julia och Petronella i köket till 80-talsglamrock man inte trodde existerade längre. Det är nästan som att de skivorna borde har självförstörts. Jag har hjälpt till att dricka upp en flaska svart, kladdig, tysk sprit som någon, för evigheter sen fått i present. Jag har pratat eller kanske ska man säga lyssnat på Casiss när hon har pratat om hur viktigt det är att åka till Amsterdam med jämna mellanrum i livet. Nu är jag trött, har börjat känna en analkande huvudvärk orsakad av den tyska spriten och det är verkligen dags att sova. Jag går in på rummet och betraktar Linas utbredda sovställning i min säng medan jag borstar tänderna. Jag tar på mig en gammal sovT-shirt och lyckas knuffa in Lina till väggen tillräckligt mycket för att få en liten remsa madrass. Lite, lite täcke får jag över mig också. Rummet snurrar lite håglöst runt en kort stund, jag hinner inte börja må dåligt innan jag somnar.

Jag vaknar med en duns. Blir medveten om hårt, kallt golv mot min kropp. Dunsen måste kommit från mig när jag rullade ur sängen. Lina mumlar i sömnen. Återigen har hon fått tag i hela sängen, långt därinne i sin berusning är hon nöjd med situationen. Jag ger upp och tassar ut i våningen på jakt på någon ledig soffa. Mörka gestalter ligger i sofforna i vardagsrummet. Svarta bylten i mörktet. Jag har ingen aning om vilka de är. Om det är vänner till mina sambos som inte orkat ta sig hem. Eller ifall det är mina sambos som bara råkat somna där de var just där och då. Jag tvekar, går igenom situationen i huvudet. Jag skulle ju kunna lägga mig skavfötters med någon av dem, chansen är ganska stor att det är någon som jag har träffat någon gång. Det kommer antagligen bara bli något tokigt som vi alla skrattar åt i morgon, när vi vaknar. Det som gör att jag tvekar är tanken på att dela en smal soffa med någon överhuvudtaget. Jag vill ha lite mer space. Ena axeln värker efter fallet ur min säng. Jag tänker att jag är en lycklig tjej ändå som inte skaffat mig en loftsäng. Sen drar jag ett djupt andetag, vänder mig om och går in i Daniels rum.
Han har inte dragit ner sin rullgardin. Svagt ljus från gatan kommer in i rummet. Jag sätter mig på huk och betraktar honom. Det är så vackert att titta på någon som sover. Han ser så oskuldsfull ut i sömnen. Anletsdragen är så avslappnade. Det där vaksamma man ser i hans ansikte ibland är borta, utslätat, utslocknat. Försiktigt lyfter jag på täcket och kryper ner.
Vi har inte sovit tillsammans sen den där första gången vi träffades. Ändå känns det naturligt, som att vi alltid sover ihop.
Han mumlar lite i sömnen och låter sin arm vila runt mig, hans hand glider upp och lägger sig på baksidan av mitt huvud. Jag blundar och njuter av värmen från hans starka smidiga kropp.

Rummet badar i grått gryningsljus när jag vaknar av att han betraktar mig.
-Hej, viskar jag.
-Hej, viskar han. Leker med en slinga av mitt hår.
-Vad gör du här? frågar han.
-Lina tog ju min säng... Alla soffor var upptagna.
-Mm... vad underbart det var att vakna.
Jag skrattar lite till svar. Så blir hans ansikte allvarligt.
-Vänd på dej, ber han.
-Varför?
-För jag får för mej att jag vill kyssa dej om du ligger så här länge till.
-Varför gör du inte bara det då?
-Därför att du inte är kär i mej, Du skulle bara tycka att det var en schysst grej att kyssas lite, men jag skulle ta det mer på riktigt.
-Men...
-Sch! Vänd på dej nu!
Jag lyder och kurar ihop mig till den lilla skeden.

När jag vaknar igen är det fullt dagsljus, grått mulet dagsljus. Men ändå dagsljus.
Daniel står mitt i rummet och håller på att klä på sig. Hans rörelser säger mig att han har bråttom nån stans. Antagligen bråttom bort från mig.
-Hej, säger jag.
Han stannar upp mitt i en rörelse.
-Hej.
-Smiter du?
Han ler. Sätter sig på sängkanten, klappar mig varsamt på håret.
-Jag har lovat en kompis en grej, måste dra.
-Ok. Det känns som du drar från mig.
-Miranda... Vi kan väl göra nåt sen du och jag. När jag kommer hem.
-Lovar du?
Han ler, böjer sig ner och pussar mig på pannan.
Och jag är ju som sagt svag för att bli kysst på pannan.

När han har gått går jag in till mig. Vadar genom sömntung, bakfull våning med tydliga tecken på dekadens. Någon, några har ätit frukost vid köksbordet utan att orka städa undan efterfestens spår först. Kanske passade de på att äta frukost innan de gick och lade sig. Tidpunkten var väl antagligen rätt. Ost som börjat torka, smör som smält trängs med fimpar och glas med slattar i. Jag skyndar mig förbi messet och in på mitt rum.
Lina gör äntligen lite plats i för mig i sängen. Trycker sig lite närmare väggen. Näsan vänd bort från mig.
-Gick du och la dej nu? säger hon efter en stund.
-Nej.
-Vart har du vart då?
Jag tvekar. Någonting inom mig gör att jag inte kan berätta för Lina. Det måste vara absolut sista gången i mitt liv som jag inte berättar en sak för Lina.
-Du hade tagit sängen, säger jag i kudden.
-Ja, men vart har du varit?
-Jag har sovit på soffan, ljuger jag.
Jag tror att det är första gången i världshistorien som jag ljuger för Lina.
-Förlåt. viskar hon.
-Förlåt, viskar min mage.
-Hur mår du? frågar hon.
-Ok. Tror jag. Har inte kännt efter riktigt än.
-Inte jag heller . Jag vågar fan inte.
-Det var skitäckligt i köket i alla fall. Jag tänker stanna här inne till jag hör att någon börjar röja upp där ute. Jag tänker inte ta den skiten.
-Det låter smart. Vi kan ju få vatten från din toa.
-Och så kan vi gå på toa...
-Vi kan nog klara oss ett par dar eller vad tror du?
Hon vänder sig på rygg och ler sitt soliga leende mot taket. I hennes ögon glänser det minnen.
-Kommer du ihåg när vi var små? säger hon. Alla katastroflekar som vi lekte.
Jag ler mot taket jag med.

Vi lekte alltid att det hade hänt någon stor katastrof Lina och jag. När vi byggde kojor så var det inga vanliga kojor. Det var kojor på öde öar dit vi flutit i land. Eller så var det kojor i skogen dit vi flytt när vi rymt från hemska barnhem. Våra barbiedockor råkade alltid ut för naturkatastrofer. Först byggde vi fina hus till dem med väggar av gamla böcker från Kalle Ankas bokklubb, Det kunde ta timmar. Där bodde Barbisarna i trevliga familjer med fina kläder och hemtrevliga möblerade rum. Men så råkade Barbieland ut för den ena naturkatastrofen efter den andra. Om det inte var jordbävningar så var det översvämningar som tvingade dem att evakueras med de viktigaste ägodelarna fastspända på Barbiebiltaket och hästarna och hundarna och ungarna. Om det inte var yttre hot som tvingade dem att fly så brann huset upp eller hemsöktes av hemska demoner.
Kanske gjorde allt detta flyttande och katastroftänkande oss förberedda på alla de tusen miljarder flyttar vi gjort från andrahandseta till andrahandsetta.

-Men jag måste snart ha kall Cola, suckar jag.
-Får jag lov att kräkas på din toalett?
-Nej, men i min toalett.
-Snällt söta.
-Mår du illa?
-Ja, lite. Helst om jag ligger på rygg.
-Ligg inte på rygg då.
-Nej...



(Till Åsa och Helena. Ni vet båda varför)